Tyst unge - Jesus hade det värre.

Våran lönesättning kommer från att kvinnors lön historiskt ansetts vara ett komplement till mannen. Lönesättningen kretsar kring att man är två om man ska ha barn. Ensamstående mammor gör sig icke besvär. Eller ensamstående mamma är mycket besvär, men inte för de som borde besväras.

Fina ord om jämställdhet och lika lön för lika arbete inte syns i lönekuvertet. Orden omvandlas aldrig till kronor. Insändarna blir aldrig reella lönepåslag. Demonstrationerna och slagorden studsar mellan stadens väggar och på lönekontot ekar det fortfarande tomt.

1993 var året då Billy Butt dömdes för våldtäkt, de första friskolorna startas, snygging Audrey Hepburn avled. Och året då kommunal tar beslutet som kommer att påverka flera 100 000-tals kvinnor. Beslutet tas inte utan strid, men förbundsledningen är hård och driver linjen skoningslöst och sockrar med löften om höjda löner. Det beslut som tas är det om individuell lön. Kommunal tar själva beslutet att på sikt bli en försäkringsförening och de försvagar själva kollektivavtalet. 1993 är början på något som beskrivs av förbundsledningen som en framgång. Det är året då tanken, lika lön för lika arbete överges till förmån för: den med högst arbetsmoral tjänar en femhundring.

Systemet med tarifflön (dvs. A antal år med utbildning X gav dig Y kronor) och lönetrappor ansågs begränsa individer och förhindra utvecklingen i offentlig sektor. Kommunalledningen sneglade på tjänstemännens löneutvecklig som var högre, och de, de hade minsann individuell lön.

Konsekvenserna av individuell lön är så jävla många att det är en hel roman. Men, för att komma tillbaka till den individuella lönen och den ensamma mamman. Vård och omsorgsanställda är ungefär 12 % av arbetsmarknaden och genom diverse scb-databasjämförelser och miniräknarexercis så hamnar månadslönen (det är inte hugget i sten, men det är inte mycket som skiljer. Och örena gör ändå ingen skillnad för historien.) på lite mer än 10 000 spänn 1993. Hela den offentliga sektorn lever mer eller mindre på tvåsamheten och att det finns en "karl i huset" som drar in pengar. 10 000 är löjligt lite pengar.

Den offentliga lönesättningen härstammar ju från idén om att en kvinnas arbete inte ska försörja en hel familj utan endast är en kompletterande inkomst. Män försörjer, kvinnor, ja, ehum, deras arbete är ju egentligen i hemmet. Men, vad händer då ensamma mammor försöker leva på en kompletterande inkomst? Vad gör de? Hur ser de till att alla ens älskade snorjärschar därhemma har termobrallor och ordentliga jackor när vintern kommer?

Det finns massa knep; skaffa symaskin, second hand, sno, köpa tillsammans, ärva, äta falukorv en vecka. Men det var ju inte det som texten skulle handla om utan det här är ju en crash course i "varför individuell lön är kvinno & klasshat och hur ensamma morsor överlever". Sytips är inte min avdelning.

Det den individuella lönen gjorde med våran ensamstående morsa är att ge henne sämre löneutveckling förutsatt att hon inte haft osis blivit varslad och fått en vikarieanställning. För har hon fått en vikarieanställning är hon i deep shit (hej då löneutveckling hej inflationen äter upp min lön), då är det dags att be en bön om att kommunen inte orkar införa individuell lön. Annars ser hennes löneförhandling ut såhär: först får de fast anställda lön, sedan kommer de månadsanställda och det som blir kvar ges till timmisarna. Timmisarnas förhandlingsutrymme är inte speciellt stort (i de få fall det existerar) och ligger någonstans i nedre botten av lägsta nivåerna i kollektivavtalet.

I stort kan man säga att lönen fördelas något i stil med: Sveriges kommun & landsting slöförhandlar lite med Kommunal, slänger på ett par procent och ger kommunerna fria tyglar att individuellt lönesätta. I kommunen lägger tjänstemännen fram en budget som lata fritidspolitiker som får 500 spänn per möte klubbar igenom. Fördelningen mellan enheter, stadsdelar och yrkesgrupper är snårig och svår, men spikas. På enheterna kallar chefen till lönesamtal, sätter lön på folk efter prestation (läs: asskissing) (det är sällan lönen förhandlas, utan folk "får" en lön, ), efter det kallar hon in de månadsanställda och ger dem beskedet vilken lön de fick och det som blir över är timmisarnas.

Så våran ensamma mamma jobbar alla röda dagar, all obekväm arbetstid som går. Det gäller att jaga de extra kronor som finns. Men barn går inte i skolan på söndagar eller på påsken. Då är de hemma och ska tas om hand av en mamma som helst ska baka bullar jämt och när degen jäser så leker hon häst med ungarna i köket, sedan ska hon ju vara lagom attraktiv också men inte ha för många karlar eftersom man vet ju att det kan ju skada barnen något så oerhört. Det blir ju ingen bullmamma.

När ensam mamma kommer hem är hon skittrött, vill bara sparka av sig skorna och dra täcket över huvudet. Men det gör hon inte utan hon lagar snabbmat (sådan där mat som det skulle räcka med blotta åsynen för Anna Skipper så skulle hon få hjärtinfarkt) och förhör på engelska glosorna medan hon lägger in tvätten i tvättmaskinen.

Det finns dock ett datum varje månad då allt är skit och exakt 00.00 så vänder allting. Då får hon luft under vingarna och livet känns lite bättre än dagen innan. Nu tror ni ju såklart att jag menar att våran ensamstående mamma längtar efter lönen. Nä. Det gör hon inte. Såklart hon vill ha lönen. Men det här sker innan lönen vare sig utbetalning sker den 25: e eller den 27: e.

Ledtråd: Den 19: e är datumet då allting känns hemskt. Osten är bara en kant, Oboyen är slut och det är imorgon hon har beställt klipptid (Oj, vad hon längtar till de nya slingorna i håret!). Den 20: e är datumet som allting känns bättre och butikerna fylls med flera ensamstående mammor. Barnkläder tar slut, alla termobrallor på reastället töms och de ensamma mammorna fyller matvarukassarna på lågprismataffärn.

Du har väl kommit på det nu va? Det är barnbidraget såklart! Barnbidraget vars enda funktion är att se till att ensamma mammor och deras barn inte svälter veckan innan löning. Staten betalar gladeligen ett par hundralappar för varje unge hellre än att ha hela högen av ensamstående morsor som man ger icke-överlevnadsbaralöner drällandes på soc. Det är ingen slump att barnbidraget betalas ut när det är en vecka kvar till lön. Hellre barn som äter dålig mat i tre dagar innan den 20:e än en ensamstående morsa med tre barn som svälter i fyra dagar innan den 27:e. Barnbidraget är en åtgärd är att göra de låga lönerna lite osynligare och gömma vilka som betalar välfärden (med både kropp och oro) bakom att "välfärden ger tillbaka".

Efter den 20: e så behöver vår ensamma mamma bara vänta fem dagar på att få underhållet (ja, det heter så, man får UNDERHÅLL av han som var med och tillverkade ungarna men bara tar ansvar varannan helg). I underhåll får man 1075 eller något sådant (det har ändrats rätt nyligen till en högre summa efter att stått still sedan 1988. Nittonhundrafuckingåttioåtta). Det ska ensamma mamma se till att sköta barnens underhåll med underhållsbidraget. Barn är ting. Ting som ska underhållas med en peng som den ensamma mamman får (helt sjukt, vaddå får!? Får är djur som bor på gotland och säger bäääää. Underhållsbidrag ska man ha/casha in med en yxa i dörren och fjorton hitmans med motorsågar om så krävs).

En månad, ett barn, lite över tusenlappen. Man kan säga att ett barn på 90-talet var en omkostnad av 2000 i månaden om både föräldrarna betala lika mycket. 24 000 om året. 432 000 på 18 år. Annars brukar det räknas i andra undersökningar att en sådan där hopplöst älskvärd ungdomsligist kostar en mille att uppfostra, hålla mätt och klä i annat än hemmafärgade batiktröjor.

Så: 432 000/2 = 216 000 betalar den ensamstående pappan om barnen inte bor hos honom. En femtedel av barnet omkostnader betalar han. Om han nu ens betalar den där tusenlappen och lite till. Är pappan låginkomsttagare så kan det bli så att han bara behövee betala hälften dvs. i slutändan kunde det vara så att pappan endast betalar en tiondel av vad ett barn kostar.

Staten går in och städar efter mannen och fyller i med pengar där det saknas och kvar står den ensamma morsan med tre femtedelar att betala. Men där, där går inte staten betalar något alls!

Förutom bostadsbidrag då. Fast det ska ensamma mamman betala tillbaka om hon skulle råka tjäna en tusenlapp för mycket.

Så ensamma mammor får barnbidrag för att deras låga lön ska osynliggöras, de betalar tre femtedelar av ungen (läs: miljonen på ben) på sin 10 000 spänns lön och tack vare den individuella lönen har hon sämre löneutvecklig, och om hon skulle få ett stort lönelyft (yeah, right, flyger grisar?) eller jobba lite för mycket för att få ekonomin att gå ihop blir hon återbetalningsskyldig för bostadsbidraget. Allt medan mannen och statens oheliga allians gör att den frånskilda pappan får loss pengar till att köpa allting han vill ha på teknikmagasinet. Ensamma mammor betalar välfärden men folk vill avkräva henne en tacksamhet efter som hon får (bäääää!) bidrag när det egentligen är vad hon borde haft i lön och lika mycket till.

Bidrag är ett sätt för staten/den offentliga sektorn att hålla löner nere och ensamma morsor på mattan. Genom att höja bidragen så att de precis överlever behöver de aldrig hantera de problem som låga löner skapar. Och skulle ensamma mamman jobba mer så "sänks" hennes lön eftersom bidragen dras in. Plus minus noll i kassan.

Hej världens mest jämställda land liksom. Ge mig ett bidrag.

Intressant? Länkar:
Världens ballaste tant förklarar varför barnbidragets finns och hur det resonerades omkring det. Hon skriver för övrigt om massa fina arbetarrörelseminnen. Den som inte läser är våldtäktsman!

Krönika i kommunalarbetaren: Du är värd individuell lön!

Kommunalarbetaren erkänner att individuella löner inte gett högre lön


Idiot som vill tillbaka till det gamla systemet med skattelättnader

En till som borde skickas på omskolningsläger