Hellre en gaffel i frontalloben än APT igen

Idag var det APT (ArbetsPlatsTräff), eftersom chefens chef var där fick vi wienerbröd istället för torra chokladsnittar. Massor med kaffe hade kokats och chefens chef tog alla i hand och talade riktig Lindingöstockholmska. Hon hade en randig skjorta i pastellfärger, kostymbyxor och loafers. Det vill säga hon såg ut som förra årets Lindexkollektion.

Med på ett hörn var också det fackliga ombudet från Kommunal. Hon presenterade sig aldrig utan nämnde det bara käckt i förbifarten. Jag satt mest och funderade på om hon kunde sjunga, om det fanns en urtyp för en dansbandssångare så var hon garanterat den. Utväxt blodering, gles lugg, djupt urringd skjorta och log falskt från öra till öra. Lite lik hon som vann melodifestivalen-charlotte.

Det humoristiska var dock att min chef såg ut som hon hade sålt smöret och tappat pengarna. Hon såg undergiven ut, rädd för att bli utvärderad, rädd för att säga fel. Jag log medans jag tog kaffe ur den blommiga pumptermosen. Det här kunde bli kul.

Mötet var en parodi i sig, ingen sa vad de egentligen tyckte utan allting blev ett sammelsurium av: vi är här för vårdtagarnas skull, etik är jätteviktigt på jobbet, jaaaa, vi ska alla hjälpas åt, vi ska inte snacka skit om varandra - vi pratar med varandra om vi har problem, rutiner är jättekul och det är verkligen fint när de där två fiolspelarna kommer hit (jamen tjena, den allmänna åsikten är ju: släpp katten). Vi diskuterade aldrig det orimlig schemat och att personalen är osams för att en sjuksköterska och några ur personalen är rasister och för att våra chef's talang som chef består endast i att skapa konflikter. Hennes schemaläggning skriker: deltidare mot heltid: den som först har magsår vinner!

Efter två wienerbröd och tre koppar kaffe mår jag lite illa. Stolen börjar bli obekväm, jag gäspar och skramlar lite med koppen som för att säga: HÅLL KÄFTEN JAG VILL GÅ HEM. Men istället pratar någon om beställning knäckebröd.

När vi äntligen får gå dröjer jag mig kvar. Jag är nyfiken på dansbandssångaren, det ryktas om att det finns vettiga anställda fackombud. Tänk om hon är en sådan, då måste ju hon och jag prata lite. Tänk om hon har några roliga lagparagrafer på lut som man kan svänga sig med.

Medan jag väntar på att hon ska gulla klart med chefens chef så tjuvlyssnar jag med elefantörat och byter om. Jag hör snuttar, delar och citat. Men det räcker, jag fattar, det fackliga ombudet är inget fackligt ombud.

Först pratar dem om ditten och datten. Himla fint väder och ja mina barn gillar ju att, hur länge har du jobbat här och hur drivs du med att sitta på stadsdelskontoret. Gulligull, lullilull, pussochkramkalas.

"Innan jag blev fackligt ombud så var jag ju undersköterska. Jag har ju min fasta tjänst på Trädgårdsgatan, men dit kommer man ju aldrig återvända. Det känns så himla långt bort, som att det skulle vara att byta ner sig, man har ju utvecklats så mycket personligt sedan jag bytte jobb. Nu fokuserar jag på andra saker..."
[Jättelång utläggning från chefens chef om hur trevligt facket är och att de sammarbetar så fint]
"Jag söker ju jobb som chef nu, jag tror verkligen att det är något som skulle passa mig. Problemet är ju att jag inte har mina kunskaper om personalhantering på papper, inga dokument liksom. Men man har ju lärt sig en massa som fackligt ombud, att ta folk å så va. Det som gäller ju nu att ha kontakter så att man får chansen, att folk (läs: cheferna) verkligen lär känna en."
[Chefens chef om Chefsskapets utmaningar, att verksamheten måste ta hand om sina kompetenser. Sakta glider samtalsämnet in på hur FIIIIIIIIIIIIIIIIIIINT allt är på min arbetsplats.]
Min chef: Jaaaa, jag är så stolta över dem (läs: de korkade vårdarna som jag betalar icke-löner) att de håller sams och samarbetar. Verkligen duktigt av dem. Det är en ny stämning här. Så himla härligt!

Innan jag smiter ut så tänker jag: Gud, vad de där tre kittlar mina kräkreflexer.

(Sensmoral för dig med chefsambitioner:
1. Behandla vårdpersonalen som mellanstadieelever.
2. Facket kämpar inte för dig, utan se din fackavgift som en investering som också kräver tid. Fackavgiften och din tid lägger grunden för ett glassigt ombudsmannajobb på bekväma tider.
3. Prata ALDRIG med kommunalare mer än du pratar med chefen.
4. Ha arbetsmoral, en riktig ombudsmannaaspirant går inte till jobbet för att kunna betala räkningarna utan för att du känner att vården är ett kall, du gillar att jobba med människor, du tror att du kan ge det där lilla extra.
5. Förakta allt som du kommer från, börja med yoga, GI och lyssna på Enya/apotekets avslappningsband med valsång.

Sensmoral för resten:
1. Kommunal är skit.
2. Övertala någon annan att gå på APT-mötena i fortsättningen och baka kakor på avdelning. Istället för tristess så skaffar dig några pluspoäng som kan vara bra att ha när du försover dig nästa gång.)