Kommunalråd gråter ut: Jag fick sparken för att jag kissade i en blomkruka!

Seriöst. Jag är allvarlig på riktigt. Det är sant.

Arbetsplatsreportage från maktens korridorer:
Alla borde få sitta i en partistyrelse. Det är sjukt kul, eller ja, inte alltid men det har sina highlights: obegränsat med kakor, kaffe och en gång vart tionde år sker det en riktigt smaskig lokal skandal.

Det gäller att lyckas pricka den där skandalen rätt så man slipper sitta där nio och ett halvt år innan socialdemokratin parodierar sig själv.

Jag satt två år innan det hände någonting som var kul på riktigt. (Saker som inte var lika kul men som hände: Arbetarekommunens ordförande sa att arbetarklassen inte längre finns och att vi borde förfina kapitalismen och en studieansvarig berättade att han tyckte att muslimer var smutsiga - det är väl ändå ingen som tror att riksdagspartierna är rumsrena?)

Men det som var riktigt jävla kul att sitta i styrelsen var när kommunalrådet fått lite för mycket innanför västen på en Finlandsfärja och kissat i en blomkruka.

Inte värre än en skruvad fredag kanske man tänker. Förvisso inte, men å andra sidan hur ofta hamnar dina fylleupptåg på löpsedeln för aftonbladet? Just det.

Det blev akut kris i mellanmjölkens land! HERREGUD!! Kissa i en blomkruka och vara kommunalråd! Det måste vara alkoholproblem!. De mer trogna socialdemokraterna som ville tro att Göran (ja, det är sant han hette Göran) spekulerade i hur vida han hade blivit drogad eller inte. Kunde det ha varit sådan där äxtasy? Den blir man ju helt galen av och bara vill dansa och farlig är den också. Progesterex kan det vara det? Kanske någon som lagt pillret i fel drink, för ingen vill väl våldta Göran?

Så gick diskussionerna runt, runt.

Eftersom spekulationerna inte nådde någon gräns delade till slut två läger upp sig.

Lag ett: den borgliga ledarsidan i lokalblaskan i spetsen - alkis. Det var allt som kunde sägas. Klart han var alkis. Göran har supit skitmycket men vågar inte erkänna och säger därför att han drack tre mellanöl.

Lag två: de som hade en partist från distrisktsstyrelsen i spetsen - han blev drogad. Så var det. En vuxen karl börjar väl inte pissa i blomkrukorna efter tre öl? Nä, nä, nä, det kunde ni glömma. Vill ni avsätta honom som kommunalråd för att han blev drogad?

Det lokala sossepartiet undvek att ta ställning eftersom det trots allt var valår om ett år. Allting fortsatte växa och i den lokala tidningen debatterades det blomkrukekissandets vara eller icke vara. Lokaltidningen letade också reda på städaren som fick gråta ut i tidningen om hur förnedrande det var att torka kommunalrådspiss (till skillnad från idiotfull-och-sjunger-kareoke-spyor fick man anta). Utanför partiets expedition sprejar någon: kissnödig?

En tokarg sosse-expeditions-Agneta ringer mig och spottar och fräser i telefon och börjar prata om att SSU borde ha respekt för partiet. Jag blir förolämpad, tror ni att det var vi? Att det inte finns andra som hatar dem mer? Nu i efterhand är jag ganska stolt att man tyckte att vi var så pass labila att oss kunde man aldrig räkna med under partipiskan. Kanske borde vi tagit på oss skulden.

Skandalen når i alla fall sin kulmen när kollegor som Göran ha haft på olika arbetsplatser börjar ställa upp och tala ut om hans dryckesvanor. Då kan partiet inte stoppa huvudet i sanden längre. Någonting måste man göra oavsett om man vill eller inte.

Man gör som man alltid gör, avgör saken på arbetarkommunens styrelsemöte för att ha en skendiskussion med följande omröstning på ett medlemsmöte.

Det där arbetarkommunsstyrelsemötet var det bästa någonsin. Personligen var vi i SSU helt inställda på att han hade pissat i blomkrukan men vi gillade honom ändå eftersom han alltid började sina anföranden för ssu:arna med orden: Jag som marxist tycker... Och i den klubben jag hade blivit politiskt skolad var det viktigare att man var marxist än korrekt i alla lägen. Även marxister felar ju liksom.

Hur som, på mötet sitter en gråhårig man som närmar sig 62 och skruvar på sig och tycker livet är ganska obekvämt. Han försöker förklara något om öl, prostata och att plötsligt bli jättekissnödig så att man inte kan hålla sig. Han försöker jämföra det hela med ett handikapp och frågan hänger i luften men ingen vågar uttala den: är du alkoholist?

In i detalj pratar vi om blomkrukekissande, om den stackars proletären - ska de verkligen behöva torka ARBETARpartiets kiss? Vad tycker väljarna nu? Har du förtroende för nästa mandatperiod? Du har ju en del andra skandaler bakom dig? (som när du gav bort 70 miljoner till ett företag utan kommunfullmäktigebeslut).

Ju mer vi diskuterar desto mer faller saken i sig bort och folk börjar prata om borglig vinklad media och valet. Det där jävla valet och de där jävla väljarna. Om vi behåller Göran så kommer inte arbetarklassen (som egentligen inte finns alltså) att inse att SAP är vägen till frälsningen utan då kanske vi får ett borgligt styre.

Så fort det sägs så är diskussionen avgjord, det är inpräntat i sossarna att Sverige måste ha en socialdemokratisk regering annars skiter sig allting, men allra främst: man blir ju av med partistödet.

Ekvationen blir Göran - blomkrukekiss - andra skandaler = inget partistöd - han måste bort NU.

Så passerar medlemsmötet, stängt såklart och media hänger utanför i hopp om att höra något smaskigt. Innan diskussionen faktiskt blir någonting annat än positionering så påminner någon om den borgliga alliansen-spöket. Salen blir knäpptyst, rösterna läggs i en låda och vips så var marxisten arbetslös.

Det enda jag undrar är hur det har gått med prostatan, Göran? Fortfarande kissnödig?