Gäsp! Jag sitter på callcenter, gubbjävel!

Ska man läsa Marx eller inte?

Kim Müller som länkar till alla andra blogginlägg som också skrivit om det.
Socialism.nu

Några reflektioner omkring det;
Att folk inte läser Marx beror inte på att de är dumma, lata och att skolsystemet har kollapsat. Det beror på Marx. Eller ja, egentligen inte han heller. Att ondgöra sig över att folk inte läser Kapitalet är lite som att ondgöra sig över att folk inte pallar titta på trettiotalsfilm där de pratar sådär jättesnabbt.

Språket Marx använder är snårigt och svårt. Han beskriver exemplifierar med saker man inte har en relation till överhuvudtaget, fenomen som mest rör sig i fabriken (gäsp! jag sitter på callcenter, gubbjävel). När han skrev Kapitalet så befann han sig i en annan social verklighet med andra normer och ett annat språkbruk. Så universell är inte Marx att det bara är att öppna boken med ett glas rödvin.

Och kommer inte arbetaren till Marx får väl för faan det som är revolutionärer göra sig en ansträngning för att Marx (marxism, teori, whatever) ska komma till arbetaren. Helt enkelt; på 1800-talet pratade man om kapitalism på ett sätt, hur pratar vi om det idag? (För det kan ju inte vara någon som menar att folk ska börja formulera sin antikapitalism 1800-style?)

Om man tycker att folk minsann ska läsa någonting så är det ju upp till en själv att möjliggöra en sådan läsning/förståelse - inte moralisera över att folk inte gör det.

Historikern Ulrika Holgersson hävdar att erfarenheter inte existerar utanför det diskursiva (ett samlingsnamn för de infallsvinklar, begrepp, sätt att resonera, frågeställningar och så vidare som tillämpas inom ett visst område/kultur/befolkningsgrupp osv. En jargong kan man likna det vid). På ICKEakademiska: erfarenheter är något som blir till när vi formulerar oss i språket vare sig vi gör det i tanken eller genom att artikulera det. Alltså att man måste kunna formulera det i språket för att det ska vara en erfarenhet. Man kan säga att det ständigt pågår en kamp om vilka begrepp som ska vara dominanta och vilka erfarenheter som ens ska vara möjliga att tänka och uttala. Till exempel var det inte alltför länge sedan kvinnliga präster var en omöjlig tanke.

Om man håller med om ovanstående så kanske man inser det absurda i att tycka att alla ska läsa Kapitalet och formulera sig i ett språk som inte är deras utan som tillhör någon annan.

Och våra erfarenheter är inte erfarenheter förens vi formulerar dem. Revolutionärers/vänsterns/kommunisters/ja, ni fattar uppgift bör ju vara att möjliggöra forum där vi kan formulera de erfarenheterna. De erfarenheterna som ligger utanför "Man får vara glad att man har ett jobb", "Det går väl rätt okej på jobbet...".

Det måste finnas ett utrymme att formulera "Vi får inte ens lön, det här är ett bidrag", "Jag drygar ut ALFAkassan med att stjäla - jag vill inte skämmas för det", "Jag hatar att jobba på dagis, jag hatar barn om jag inte slutar kommer jag slå någon" utan att någon flippar och tycker att det är så ädelt att vakta barn att man inte får hata det. Eller att snatta är individuellt trams som man ska lägga av med.

Om vi aldrig kan formulera de erfarenheterna så kan vi aldrig formulera våran egen antikapitalism. Och varför ska vi formulera vårt hat mot systemet med någon annans ord som är en produkt av någon annans erfarenheter?

Vi lever i kapitalismen varje dag, det är inte så att vi inte känner till den. Det måste bara finnas ett utrymme där vi kan formuleras oss utan att någon myndigt säger att lösningen på problemet är 6 timmars arbetsdag, mer pengar till omsorgen eller rödare brandbilar och bredare trottoarer. Kan vi formulera våran erfarenheter, problem kan vi också formulera vad det är vi vill. Vi kan bara företräda oss själva och det räcker.

Helt enkelt: läs Marx om du gillart. Men försök inte att få alla att formulera sig som honom för det är slöseri med tid.

Just nu tror jag dem här pinsamma bloggarna som bara vältrar sig i sig själva och sitt privatliv är den arenan där man verkligen kan uttrycka hur det känns. Min misstanke är att hon som skrev: http://argungdom.blogspot.com/2006/09/gymming-with-tears-in-my-eyes.html inte har läst Marx men hon formulerar sig lysande ändå.

Vart är arbetsplatsbloggarna som sluter sig samman och kommunicerar erfarenheter som ligger utanför "social, trevlig och gillar att ha många bollar i luften"? De bloggarna som pratar om sig själva och som brottas med lösningen på sina egna problem och inte ropar på en avlägsen arbetarrörelse eller abstrakt någon annan utan faktiskt gör något? De som tänjer på gränsen om vad man får och inte får säga och göra?

På tal om sådana: Matona, Kim Müller, Vardagspussel, Total Avlöning, Tusen Pekpinnar, Förtroligt med May Engvall, Postverket. Glömde jag någon?

Vi behöver inga lärare, vi behöver formulera oss och ha en yta för diskussion.