Going Postal / I don't like mondays

Going Postal syftar på arbetsplatsmassakrerna som sedan 80-talet varit ett fenomen i USA. De första arbetsplatsmassakrerna inträffade på postkontor därav termen going postal. (Nu vet ni varför spelet Postal heter ju Postal också!)

Avskedade postarbetare gick tillbaka till sin arbetsplats, beväpnad till tänderna och sköt arbetsledare såväl som personal. United States Postal Service (USPS) var helt oförstående inför fenomenet och hävdade att man hade så många anställda att några idioter fick man räkna med. Det berodde alltså inte på USPS utan på att en viss procent av befolkningen är psykisk instabil och kan flippa och meja ner hela arbetsplatsen när som helst.

Mellan 1986 och 1997 dödades 40 människor i olika arbetsplatsmassakrer i USA. För att skydda sig mot detta i viss mån så avskedar amerikanska företag anställda endast på fredagar så att personen som fått sparken ska ha helgen på sig att "lugna ner sig".

Skolskjutningarna lånade sedan estetiken av arbetsplatsmassakrerna. Men förutom att de utspelar sig på olika arenor så är de väldigt lika.

Det finns de som hävdar att gärningsmännen är psykiskt instabila (hell yeah!) eller väljer någon halvmesig förklaring i stil med: De blev mobbade när de var små, deras pappa var frånvarande, de lyssnade på Marilyn Manson.

Klart att det där kan vara en del av förklaringen, det är ju faktiskt ganska rimligt att man går loss på jobbet och viftar med en pistol för att man hört lite våldsamma låttexter. Har man dessutom blivit kallad fetto så är det inte alls långt till att mecka ihop egna bomber och försöka spränga skolan. Nej, faktum är att fetto och bensinbomb nästan är synonymer. Kom igen, liksom. Hur vore det med en riktig analys?

Det som har varit gemensamt för de individer som har skjutit på arbetet och på skolor är att deras dödande beskrivits som slumpmässigt, vilket det inte har varit. De som dött/skadats har ofta varit chefer och personal som anammat chefens inställning dvs. repressiva idioter. En annan sak som återkommer som upptrappning innan någon mejade ner hela arbetsplatsen är stressen. Och hur den har ignorerats, dels från arbetsplatskollektivet som haft mentaliteten att lite stress får man tåla och ofta varit väldigt splittrade eftersom pressen varit stor. Men stressen ignoreras också från arbetsledarhåll och de säger i princip: passar det inte får du sparken. Lägg till ett par andra stressfaktorer som: frugan lämnar dig, din husvagn läcker, du träffar inte dina barn, depression, osäker anställning så fattar du grejen.

Våldet är inte slumpmässigt, det är inte meningslöst, det har en anledning, det fyller ett syfte. Det är en isolerad arbetare som pressade till det och som inte har några andra medel att ta till. Det är företaget som har producerat den här arbetaren och producerat det här upproret. De har producerat det sociala fenomenet arbetsplatsmassaker och skolskjutningar.

Visst, de kan splittra arbetsplatskollektiv - men cheferna kommer aldrig att kunna skydda sig. Om de stänger en väg, pressar de arbetarklassen till nya.

Som personalen på tryckeriet sa efter att Joe Wesbecker hade gått postal därinne: Oh?! Joe, han var pressad till det! Många människor kommer att säga det! De pressade honom till det. Han hade fått mer sympati om han hade skjutit de rätta killarna bara. Fast han har sympati ändå." säger en före detta kollega till Wesbecker som själv blev skadad under arbetsplatsmassakern. (Anledningen till att han inte sköt de rätta killarna var att chefen inte var på jobbet den dagen.)

(Källa: Going Postal - rage, murder and rebellion in America, Mark Ames, s. 15)

Wesbeckers arbetsplats är idag nedlagd och det är ett av arbetsplatsmassakerns mål. Den anställda som goes postal attackerar hela företaget, arbetet som institution, företagskulturen precis lika mycket som de individer han skjuter. Det är därför det inte finns några slumpmässiga offer - alla i företaget är guilty by association eller så är de collateral damage. Målet är att förstöra företaget - orsaken till lidandet.

Våldet är inte irrationellt. Det är ett hat mot arbetet i sig. Det är en kamp mot arbetet i sig, kanske inte så som vi är vana att se det: i fiina ordentliga fackliga organisationer eller prydliga flygbladsutdelningar. Det här är mer tarmarna flyger och utan någon jävla kravlista.

Jag tänkte skriva en going postal-berättelse och jag behöver hjälp.

Vem vill du ska dö i prosa? Kanske har du en störig chef? Kanske önskar du fiktivt livet ur Martin Timell (vilket jag faktiskt mer än gärna tar livet av)? Din gamla lärare från högstadiet som för alltid fuckade upp dina chanser att lära dig matte? Nu har du chansen att ge alla repressiva idioter bloggstryk.

Så lämna förslag på vem just du fiktivt önskar livet ur. Allt från kändisar till fantasifoster är välkommet. Lämna namn och en kort motivering så kanske just ditt hatobjekt stryker med. Förresten, önska gärna en arbetsplats också! Och kanske ett vapen till våran desperate arbetare? Jag kan nämligen ingenting om sådant.

(Sen nej, alltså, no worries, jag är inte speciellt våldsam och har inga planer på att gå bananas på min arbetsplats. Jag boxas två gånger i veckan, det räcker. Jag <3 amerikansk populärkultur, så cred till den som känner igen citatet i rubriken.)