Pöbeln snackar praktisk kommunism

Jag som skriver det här är ingen speciell, jag tror att jag är som de flesta andra. Lägenheten jag bor i är en hyreslägenhet, mina möbler är från ikea, mer än hälften av mina kläder är från H&M och jag jobbar i kommunal verksamhet. Som jag sa: jag är inte speciell. Sådana som jag finns överallt.

Och precis som ganska många får jag inte riktigt pengarna att räcka till. Då innan barnbidraget kommer är det tight. Hur jag än gör så saknas det alltid. Trots att jag försöker; att jag sparar, lagar billig mat så finns det alltid hål jag måste stoppa pengarna i. Minsta killen växer ur sin vinterjacka, micron går sönder eller jag får inte lika mycket jobb som vikarie på äldreboendet.

När jag har arbetat på ålderdomshemmet och kommer hem, väntar nästa arbete på mig: det obetalda arbetet. Jag diskar, lagar mat, tar hand om mina barn, tvättar och lägger mig i tid så att jag skulle orka jobba imorgon om chefen skulle ringa. När jag släcker lampan på kvällen brukar jag ibland tänka att hela mitt liv ibland ter sig som en fabrik.

Jag tvättar så att jag har rena kläder på jobbet, jag sköter om mina barn så att min ex-man kan jobba, jag lägger mig i tid för att orka med jobbet. Arbetet är överallt.

Inte blir det bättre av att lönen i offentlig sektor är så låg och det händer inte så mycket för att det ska bli bättre. Kommunal strejkade ju en gång, men det blev inte så mycket av med det. Strejken sköttes dåligt och jag tror jag fick några procents lönepåslag som jag knappt märkte. Det kändes nästan som ett skådespel. Kommunal visar musklerna, Sveriges kommun och landsting sparade pengar eftersom man inte behövde betala ut lön för de strejkande och själv hoppades, hoppades och hoppades jag. Förgäves. Istället får man vara lite uppfinningsrik och dryga ut sin lön själv. Från förrådet på jobbet tar jag disktrasor, rengöringsmedel och en gång tog jag till och med hem en kaffekrans från frysen.

På något sätt kunde jag inte låta bli att le lite snett när grannens flicka kom hem med en snut på var sida. Hon hade snattat på apoteket, dagen efter-piller. Det är ju liksom som att sno från jobbet tänkte jag eftersom samhället är som en fabrik. Och det är rätt konstigt att man tar betalt för att kvinnor ska få bestämma över sin egen kropp. Om man vill vara gravid eller inte. Jag tycker nog att bestämmandet över sin egen kropp inte ska få vara något man behöver betala för. Det finns egentligen en massa saker som man inte borde betala för. Jag menar varför ska man behöva betala för kollektivtrafiken? Att pendla till jobbet blir ju också som arbetstid och det är ganska konstigt att man ska betala för att arbeta.

Jag är inte speciell, sådana som mig finns överallt. Jag finns på din arbetsplats, kanske bor vi grannar och säkerligen har vi någongång setts på stan. Vi skulle nog behöva prata med varandra om hur det är att inte ha pengar, om att vi snor saker då och då och att livet ibland är som en fabrik. Då skulle vi kunna sluta skämmas, det är inte vårat fel att vi har låg lön och att vi inte får betalt för det obetalda arbetet.

Det finns inget att skämmas för, men en hel del att bli arg på.

Vi kommer träffas på Utkanten (Industrigatan 20) för att diskutera våra erfarenheter och utbyta strategier. Gör oss sällskap! Kom bara för att lyssna eller dela med dig av dina tankar. Träffarna kallas för Radical Assemblies och har olika teman olika tider. På torsdag är det träff som handlar om kvinnors situation, klockan 14.00. Senare samma dag är det en träff om osäkra anställningar som börjar 16.00.

Vi ses!

Andra arbetsplatsreportage från sociala fabriken: Betaltjejen rapporterar kritiskt från livet som eskorttjej, Slippery Salamander sitter på anstalt, har tråkigt och berättar roliga anekdoter om när hans polare smugglar in modemet till det mobila bredbandet i trosorna (sen är det en massa knark & kriminalitet överallt också, YES!), Smaskigt fakta berättar hur man fixar lite ledigt från skolan och roar sig på andras bekostnad.