Cykelluftningens dolda revolutionärer

- Men skynda dig nu, skynda dig!
- Men titta inte på mig. Håll utkik för fan!

Johan trycker ner ett gruskorn i däckventilen på en cykel. Långsamt hörs ett obetydligt pysande från däck. Där fick han, tänker han och reser sig upp och borstar av dammet från jeansen.

- Vi går nu.

Sven och Johan går bort från cykelparkeringen, upp i en dunge och via den sneddar de över skolgården. Ingen ska se att de kommer från cykelparkeringen. Just nu är det jakt på cykelluftarna. Både från elever, rektorer och oroade lärare. De humanistiska lärarna är inte så oroade av själva handlingen som det är av det asociala beteende de tycker att det tyder på. Att lufta en cykel är ett rop på hjälp.

De två kumpanerna sjunker ner på skolgården med ryggen mot den gula tegelbyggnaden. Till höger om dem har de trappan och till vänster lite längre bort tjuvröks det bakom knuten. Förr kunde man få godkänt och en lapp påskriven av sina föräldrar att det var okej att ens barn rökte i skolan. De dagarna är nu förbi och man får egentligen bara röka utanför skolans område. Om man blir påkommen med att röka på skolans område så skickas en röklapp hem. På den står det ungefär något i stil med att ens barn röker och att man ska vidta åtgärder. De präktiga klickarna som gör sitt bästa för att ta sitt ansvar i skolan, komma i tid och ha gjort läxan snackar skit om de barnen som röker. De tycker det är äckligt och vilka nya och gamla bekantskaper som hamnar i klorna på nikotinföretagen genererar alltid uppmärksamhet i de här klickarna och deras degenererade personlighetsdrag analyseras noga. Hur kom de sig att de inte kunde stå emot grupptrycket? Det är den sexualpuritanska modellen översatt till något så trivialt som cigaretter.

I sitt begynnelsestadium i sjuan är också den puritanska inställning till mat. Senare kommer det att snackas skit om vem som tar stora portioner, sockerberoende och äckligt dallrigt vitt kött som visas på skolgympan.Det är i högstadiet skruvarna dras åt så jävla hårt så vi spenderar hela livet med att försöka lätta på och göra oss fria ifrån.

När de sitter där längs väggen försöker både Johan och Sven smälta in i omgivningen så bra som möjligt. De vill helst inte synas. Eller helst inte att någon ska kommentera att de har på sig, hur mycket vax de har i sina spikes. (För dig som inte hängde med i ungdomskulturen 1996: frisyr för killar, några millimeter på sidorna, håret på hjässan är ca 3-4 cm formas till 0,5 spikar som står rätt upp med hjälp av vax.) Själva pratar de om när de ska skaffa moppe. Om hur man kan trimma en moppe. Hur snabbt en sådan kan köra. I nedförsbacke. I uppförsbacke.

Klockan ringer in och det är dags att bege sig in till svensklektionen.

- Alltså, det här är faan inte kul längre.

Klas smäller upp dörren i klassrummet.

- Vem faan av era småungar har luftat min jävla cykel?

Min lärare reagerar snabbt och går fram till Klas för att be honom att gå ut ur klassrummet. Han kommer ju ändå inte få några svar genom att stå här och skrika.

Johan och Sven hatar Klas. Han snyggast på skolan, det råder det en allmän konsensus om. Och han sätter en standard som alla andra jämförs mot. Han sportar och när det inte tjuvröks på rasterna så spelas det dödsmördarfotboll. Det är ingen sådan där fotboll när alla har roligt. Det känns mer som gladiatorerna när de tacklas och fulspelar. En gång sparkade de Johan på smalbenet när han inte ens var i närheten av fotbollen bara för att de kunde.Egentligen gillar de ju Sven, han är bra på fotboll men det är provocerade i konformismens högborg att man har tre år för gammalt mode. Att hans jeans är för korta ibland eller att hans skor inte sneakers utan ser ut som typ gympaskor.Efter ett tag när de inte längre ville hålla god min i elakt spel så försökte de att slå tillbaka. Det var dumt, allting blev bara. Niorna var större och fler. Det var ingen ide att vara med så de slutade. Det var inget roligt. Och man kunde aldrig vinna bara inte förlora lika mycket och hoppas att de tråkade någon annan. Sjuorna var mest där som slagpåsar.

Men i cykelluftning kan man vinna eftersom man är osynlig. De två vännerna känner sig lite som hemliga agenter, som om de slår tillbaka mot orättvisorna som drabbat dem. Men också som att det står upp för alla där ute som tvingats vara loosers av sådana som Klas. Johan och Sven skrev ner sitt motto på en lapp som är embryot till deras manifest:

"Alla orättvisor kan bekämpas, all orätt ska bemötas men ingen ska se sin bödel, endast känna andedräkten i nacken."