Att dela rum med Per Grahn

Jag hamnade på akuten av misstag. Jag, säg, klättrade i träd. Efter några vändor i sjukhusets byråkrati så hamnade jag på ortopeden.

Går det bra med ett delat rum frågade sjuksköterskan.
Visst sa jag. Bara ni får ordning på mitt ben.

Så det bar av till ortopeden på våning 4 avdelning 12. När jag kommer in på mitt rum tänker jag inte på vem det är som ligger där - morfinet har verkat och jag fnissar, ögonen rullar och jag somnar direkt.

Klockan fyra på natten vaknar jag till; pigg och hungrig. Mannen som ligger i sängen bredvid mig ligger och tittar på teve; cops (den manliga motsvarigheten till talkshows). Han fnissar nöjt när de griper en gatuprostituerad och den amerikanska polisen kallar det en stor seger för rättvisan. Jag vette faan alltså men säger ingenting, är fortfarande slö i hjärnan och när personalen kommer in tar det ett tag innan de förstår att jag sluddrar fram att jag vill ha te och en smörgås.

Äta, däcka, vakna 08.47.

Mannen bredvid mig verkar inte heller så himla nykter av allt smärtstillande. Han pratar något osammanhängande och verkar leta efter någonting.

Försiktigt frågar jag vad det är som är fel.

Glasögonen säger han. Glasögonen. De är borta, jag måste ha mina glasögon. Glasögonen.

Sjuksyrran har ställt gåbordet precis vid min säng så jag svänger mina ben ur sängen, tar tag i det och hoppar bort till den andra sängen. Jag ser glasögonen, de ligger precis nedanför sängbordet, antagligen har han puttat ner dem imorse med sina fumliga fingrar.

Jag ser dem. Vänta lite! Jag böjer mig ner - ut med höger foten - hålla i gåbordets nederdel och balansera. Såja, nu håler jag i de där piffiga glasögonen utan markerade bågar som var högsta mode för si så där tre år sen. Men å andra sidan fashionsense är ju inte på topp om man är man och över femtio (eller ser ut som man är över femtio i alla fall).

Varsågod. Jag räcker över glasögonen åt en kisande insatschef (det visste jag dock inte vis detta tillfälle) hos polisen.

- Hanna säger jag och sträcker fram handen.
- Per säger han och nickar.
- Jaha, varför är du här då?

Han stammar fram något om att han har brutit något.

- Jo, det brukar ju vara därför man är. Du vet att du fiser ganska högt på nätterna, va? Inte för att det är något konstigt. Ville mest säga det om du skulle rynka på näsan åt mitt morfinsludder.

Han grymtar och sätter glasögonen tillrätta. Faan vad fula sådana där glasögonen är, det konstiga är att det bara är riktigt rika och riktigt fattiga som har sådana glasögon. Den ena gruppen köper dem på statoil, de andra köper dem för summor över femtusen hos någon lyxig optiker. Läsaren får själv para ihop inkomstgrupp med inköpsställe. Nu kommer jag störa mig på glasögonen till jag blir utsläppt. Så är det när man retar sig på något.

- Kan inte du slå på nyheterna så jag får se hur det går?

I stan är det fest. Rejäl jävla fest. Ockupationsfestival. En sådan där för oss loosers på 12 kvadrat hos någon vi är inneboende hos. Det var bland den bästa festen jag varit på. Nu när det är preskriberat kan jag lika gärna berätta vad vill höll på med i mitt block, det vita blocket.

Vi hade samlat kundvagnar i Lund som vi skulle ha och länka ihop med hjälp av karbinhakar, dessa skulle vi använda för att pressa mot polisen för att ta oss framåt till vårat mål: det ockuperade huset. Men snuten, jävla partypoopers, konfiskerade vagnarna på väg till torget. Istället fick vi stor nytta av våra madrass-sköldar. Enkla och praktiska. Kort byggnadsbeskrivning:

Du behöver
1 spånskiva i lämplig storlek
Skummadrass som är 5 cm tjock som täcker spånskivans yta
Tjock band till handtag typ spännband

Gör så här
Borra 2 stycken 1 cm i diameter hål i spånplattan för varje handtag. Fäs spännbanden. Limma på madrass. Torka och sen är det klar att använda!

Inför den stora dagen hade jag och M målat flaggor som vi skulle ha i vårt block för att alla lättare skulle kunna följas åt. Vi hade fixat vita tshirtar och gjort vita bandanas som vi senare skulle knyta kring killarna i yngre tonårens armar på festivalen. Med oss fanns också partysmällare, isfacklor, serpentiner, ballonger men det bästa var det ihopvikta a4:at med sånger, förhållningsregler och schema för festivalen. På varje pryl fäste vi förhållningsreglerna med en tejpbit och gick runt som Jehovas Vittnen på samlingen för demonstrationen:

- Vill du gå i vita blocket med oss? Vill du ha en tshirt?

När vi sedan står vid den vita skåpbilen för att återigen fylla händerna med saker att dela ut till deltagarna så märker vi att en klunga av blyga högstadieelever står och tittar på oss med munnar som folkholkar. Och det blir nästan religiöst när vi trär vita kläder på deras späda kroppar. De ler och lommar iväg.

När allting startar är det en nervös skara på 1000 personer som får iväg, vi kommer i ärlighetens namn inte så långt. Knappt förbi torget men några drar iväg åt olika håll och andra delar av demon försöker ta sig ut. Polisen viftar med pepparsprej ("Vapnet mellan batong och pistol") och en del ridande poliser vände på hästpiskorna och slog efter demonstranterna med den hårda delen.

Jag och M har ryggsäcken full med vatten och energybars och allt eftersom folk blir rädda eller utmattade ger vi dem en och några snälla ord på vägen. Demonstrationer kan vara nog så läskiga med också fylla en med det härliga adrenalinet. Vi ser oss som festens varannan-vatten-verksamhet.

Och efter många om och men (män, höhö) så hamnade jag på ortopeden.

- Jag vill helst sova.
- Har du varit nere i stan igår? Vilket jävla liv! Jag såg en kille med stort skägg och grön mantel som hoppas från ett taket vid hörnet av falafel. Förmodligen gröna blocket.
- Han ligger nog i rummet intill.
-Nä, sjukhuset sa att de inte tar in "de som är och bråkar i stan" utan man skickar dem till Malmö. Lund är en jävla byhåla.

Jag tittar på nyheterna utan ljud. Det ser spännande ut och ett nytt hus ockuperas. Jag undrar vad efterspelet kommer bli. Tråkig som jag är tar jag ett svart gips till foten och åker hem.

När jag träffar mina kompisar och de visar mig youtube-klipp från helgen så känner jag igen mannen i sängen bredvid, han är stjärnan i första filmen nedan.