lördag 31 juli 2010

Forza Italia, Forza Svezia! DEL FEM - lämna henne bakom dig!

Jag är på ett härbärge i Rosarno och jag har fått syn på någon sommycket väl kan vara Yvonne. Jag har ställt frågan till personen tvärs över bordet och håller andan.

- Kanske, vem vill du att jag ska vara? säger figuren mitt emot mig med den bedrövliga blonderingen och de slitna kläderna. Hennes händer arbetar med någonting i knäet. Det ser ut om sömnad av något slag. Hennes vänstra pekfinger har en fingerborg på sig och hennes händer är torra. Hennes hus är solbränd som en sådan solariehäxa som finns hemma i sverige. Sådana som solar året om för att se fräscha ut och ser ut som skräcködlor.

- Jag skulle hemskt gärna vilja att du var Yvonne Björud Sörensen. Jag letar efter henne.
Kroppen rycker till.

- Varför då? Har hon gjort något?
- Nej, jag skulle vilja fråga henne en del saker. Vad hon gör här nere och hur hon försörjer sig?
- Om jag vet vem det är, får jag pengar då för att berätta vem det är?
- Hur mycket? Men visst är det du va?
- Jag tycker du kan ge mig 20 euro så svarar jag på varenda fråga.
- Hur vet jag att det är du då? Att du inte utger dig för att vara någon för att lura mig på pengar?

Jag tänker på någon gammal politisk text där det uttrycks att pengars uppgift är att släta över misstro, att det är bedrägeriets försäkring istället för det ömsesidiga. Att pengar är grunden till lögnen. Jag tror det var en gammal text, men trots den påstrukna teatraliska tonen så är det sant. Jag betalar henne för ärlighet. Pengar funktion är att utjämna allt, att göra det utbytbart. Pengar är anledningen till att det finns ett fast belopp att betala ut för ett förlorat ben i en olycka och att det är samma belopp som man kan använda för att köpa en bil. Bil eller ben? Cheap Monday-jeans och ett knull från en gatuprostituerad kostar lika mycket. Allting är utjämnat till en slätstruken sörja. Är inte pengar moralens förfall?

Den största rättigheten vi har nu för tiden är att sälja vad faan vi vill till vem vi vill. Men det som är det luriga i det hela är att så fort man betalat det pris som begärts eller gjort rätt för sig så kan man inte gjort något dumt. Det är inte fel att knulla med folk som inte vill eftersom man betalat det pris som begärts. Om priset betalats så som säljaren har begärt så är gärningen gottgjord. Man får felbehandla så benet amputeras på en diabetiker om man betalar. Allting är gottgjort när transaktionen har gjorts. Nu har jag betalt för att få höra om Yvonnes tid i Italien. Det kostade 20 euro. Lika mycket som fem paket cigaretter eller en tröja på H&M. Värdet finns alltså inte. Det är ett påhitt.

- Jag hittade dig via kliniken för papperslösa, säger jag. Vilka krämpor har du sökt för?
- Skurknän.
- Okej. Då antar jag att allt är i sin ordning. Jag spelar in samtalet och kommer nog mest lägga det på ett flashminne men om jag mot all förmodan skulle sprida det. Är det okej?
- Visst. Det är inte som att det spelar någon roll nu vad jag säger.
- Har du ätit förresten?
- Jag kan få plats med mer.

Jag säger att jag bjuder. Hon, jag och Michel går ut på stan för att hitta en lagom sjavig bar där vi kan prata ostört och inte anstränga min magra ekonomi alltför mycket. Vilken lustig trio vi är! En bitter krokig kommunist, ett hålögt vårdbiträde och en slavarbetande före detta chef. Han klädd i jeans och en röd piké, jag i shorts och linne och hon i halvlång kjol samt en småblommig blus. Jag kan inte låta bli att fråga henne om kläderna.

- Jag är van vid den här munderingen, i princip hela mitt arbetsliv har jag burit kjol, blus och kavaj. Kavajen är det för varmt för. Nu ser jag mer ut som en pastisch på en VD men med gåvokläder. Men jag tvättar kläderna varje kväll för att åtminstone hålla mig ren!
- Tar det inte mycket tid? För hand?
- Har du andra kreativa förslag på vad man ska göra på ett härbärge om kvällarna? Måla en tavla?

Att vi är sammanförda genom pengar lyser åter igenom, det var precis så här som hon förde samman människor på sin arbetsplats, tänker jag.

Jag äter lätt och beställer in en öl. Yvonne äter bara upp tre fjärdedelar på sin tallrik trots att hon tappat en del vikt och inte alls är lika trind som hon var när hon visade upp sig i morgonsofforna för Berns räkning. Jag antar att det är ett sätt att markera självständighet för henne. Att dra upp en gräns.

Jag sätter på diktafonen och spelar in på band att det är okej att jag sprider på materialet. Yvonne försöker se avslappnad ut och ber mig om en cigarett.

- Berätta om Berns! I intervjuer jag har hittat så säger du att du struntat i barn till förmån för att jobba och att du jobbade 60-70 timmar i veckan. Vad kände du då när Berns blev satt i blockad av SAC?
- Då ökade min arbetsvecka ännu mer! Det var hemskt, hemskt, hemskt! Min man som jag redan hade problem med bråkade jag ännu mer med och jag var tvungen att läsa in mig på arbetsrätt. Ett ämne jag aldrig riktigt brytt mig i. Men allting blev så svårt. Jag har liksom slagits för min plats inom den kvinnliga affärsvärlden och vässat armbågarna på olika sätt. Du skulle bara veta vilket gubbvälde det är. Min framgång och avancemang to the next level handlade om att vända Berns Salonger från minus till plus och då mitt upp i allt det här så stövlar några jävla syndikalister in. Fattar du? Jag såg liksom hur det här kunde vara början till slutet om jag inte fick bukt med dem. Företaget hade ju gett sig två gånger men det verkade sporra dem. Att vika sig en tredje skulle bli för ekonomiskt kostsamt.

- Men blev inte blockaden ekonomiskt kostsam då?
- Jo, men det kan man ju inte beräkna från början. Att ge sig in i sådana där strider är ju ett sluttande plan. Man kan inte ge upp halvvägs eftersom man då satsat för mycket för att ge upp då utan man hoppas hela tiden på att ens senaste manöver skulle få resultat. Man är som en SMS-lånare i mentalitet, eller en spelberoende.

Yvonne skrattar åt sig själv, slår sig på knäna och går på toa. Kvar sitter jag och Michel. Jag frågar hur tråkigt han har det och om han förstår någonting. Nä, det gör han ju i ärlighetens namn inte men han säger att han tittar på vårat kroppsspråk. Han tittar på mig och säger att jag borde sitta rakare i ryggen och utstråla att "jag bestämmer" lite tydligare så att jag kanske får bättre svar. Mer lärare och elev! Jag rätar på ryggen.

- Men ni tog ju till en hel del sjuka trick på Berns. Eller hur? Verkar det så vettigt i efterhand att använt PR-firmor med så tydliga kopplingar till politiken? Spionsossar?
- Alltså. Det var jag som drev igenom att städningen skulle ut på entreprenad. Jag ville ha smutsig verksamhet avskiljd från Berns så tycker du då det är konstigt att man anlitar politiker med PR-företag. Vem hade kunnat drömma om att man skulle kunna köpa ordföranden i polisnämnden? Han bestämde ju politiskt om polisinsatserna vid Berns och ökade dem såklart. Jag vet inte om det var ett problem för Berns, det blev nog ett problem för Ullman. Jag fattar ärligt talat inte varför han satte sitt rykte på spel för oss? Desperat antar jag.

- Men jag måste säga att jag tyckte ni skötte konflikten dåligt PR-mässigt. När ni satt i morgonsoffor och pratade om Berns och konflikten så försökte ni sätta er i någon slags offerposition. Att det var så synd om er och det enda budskapet nu i princip fick ut var att Berns var blockerat och att det var svårt att besöka. Planerade det ni det som PR-strategi? Att spela får som går till slakt och förlorare? Vem vill hålla på ett gäng gaphalsade loosers?

- Nä alltså. Sådär tänkte vi inte på det innifrån. I borgerligheten innan de nya moderaterna så var det kutym att anta det perspektivet. Du vet, den lilla människan mot staten. MUF vägrade ju betala TV-licensen, skrev insändare om vilket förtryck det var att man inte fick köpa sprit vid 18års ålder eftersom man då var myndig. De gamla moderaterna var som någons uppstudsig lillasyster. Vi hade helt missat att de nu kommit in i de fina salongerna och var statsbärande. Därför beblandade de sig inte med sådana här konflikter. Så vi fick stöd av sossarna som profilerade sig på allting som de kunde. Lustigt det där, att de blev missnöjesparti. Men ja, man kan ju inte säga att vi anlitade Ullman PR för hans talanger utan vi köpte ju han ordförandeskap i polisnämnden och det faktum att han hade en politisk ställning.

- Men visst du förresten att städarna arbetade under sådana här villkor? Att ni behandlade folk så illa?
- Men hallå. Även om jag inte visste detaljer så är restaurangbranschen en jävligt smutsig bransch. Den är så olönsam att den måste trivas med svarta löner, fusk och trix. Som jag sa så ville jag ju ha all sådan verksamhet avskiljd från Berns för att i alla fall kunna spela dum. Styrelsen tyckte att jag var smart och höjde min lön. Vi bytte ju företag då och då, alltså bytte namn på dem, för att på så sätt göra oss av med problemanställda. Sådan som till exempel organiserade sig fackligt eller ja, mest sådana som sa ifrån. Hotell och restaurang-facket är ju inget problem om folk var med i, de organiserade i princip bara fast anställda och, höhö, den varan hade vi inte mycket av.


Yvonne flinar med hela ansiktet. Jävla råtta tänker jag.

- Ångrar du dig inte idag då? Skulle du ha gjort annorlunda om du visste att du skulle förlorat?
- Idag skulle jag bara lagt mig ner på marken och sagt: okej, jag blir vårdbiträde eller nej, jag blir hemmafru eller jag blir ekonomibiträde på ett medelstort företag. Jag antar att sådana som du inte fattar varför. Detaljer förstår du! Detaljer! Kvinnan har inte ett sådant livsmanus att hon kan handskas med det förstår du. Hennes livsmanus är för tryckt till att klara kurvorna med inte groparna i vägen. Låt mig förklara. Det var aldrig någon som trodde att sju städare och en skitliten fackförening skulle välta mig och se till att moderaterna & co förlorade ett val. I alla kurvorna jag tagit mot toppen så hade jag förlorat eventuella barn och kom hem till ett tyst hem, jag hade förlorat min fritid i arbetet och i någon annan kurva gick min integritet åt helvete eftersom jag tvingades att hela tiden representera företaget jag ägde. Kvinnor är bra på att navigera och göra uppoffringar men i oberäknade situationer så håller aldrig de dina dig om ryggen. Inte männen och inga kvinnor. Absolut inga kvinnor! De är så rädda för att dras med i fallet. Men en man vettu hade aldrig fallit så här hårt eller långt ner. Han hade blivit landshövding eller så. Eller ja, statsminister kanske. Politiken är ju avstjälpningsplats för idioter.

- Fast de välte ju omvalet för den sittande regeringen också, som var fylld av män.
- Ser du dem någonstans här runt omkring oss? Nä, just det. Anledningen till att regeringen föll var väl att striden kring Berns blev en stor snöboll som kom i rullning. Så även om sossarna körde PR-maskinen så fattade ju folk vilka det var som ville fortsätta med bemanningsföretag. Sossarna är ju så ängsliga att de gör som folk ville och han Ullman skickade de ju istället till något kommunfullmäktige där han inte kunde göra skada. För kvinnor är det detaljer som är farliga, inte de stora uppoffringarna som visserligen gör livet miserabelt men vårat liv går åt helvete på grund utav kaosteorin. Dessutom är kvinnor så skadeskjutna mentalt av samhället att de borde åka på behandlingshem med alla sina krav och sin ångest. Herregud, jag trodde att folk inte ville göra affärer med mig för att jag var fet. Men anledningen var ju för att jag var kvinna, att de inte litade på min förmåga. När man blir fattig blir man lite nyktrare. Ja, tänk, kanske är det inte allt erat kommunisttrams som kommer välta utsugarväldet eller vad ni nu kallar det utan detaljer som att oljan tar slut.

Hon fortsätter och pekar på Michel: - Jag vet att han minsann är kommunist, det viskas om honom på kliniken. Han masserar folk.

Jag surnar till och fräser: - Har sådana som du råd att hata någon som vill dig väl? Det har väl inte varit överskott på den varan? Jag rätar ryggen och blänger på henne.

- Nä. Egentligen har jag väl inte det. Men man blir ju frustrerad. Jag ser ingen väg framåt egentligen. Jag vill bara slippa allt. Mardrömmen vore väl sovjet där man måste tro att man är fri när arbetar.

- Tror man inte det i Sverige också? Att välfärd och demokrati är att alla får ett jobb att slita ut sig på? Den enda frihet som finns är att välja jobb eller tandkrämsmärke.
- Men jo, men det är ju ingen som kämpar på det sättet. Eller jo, men äh, jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland hatar jag bara allting jag är och jag någonsin varit. Allt jag varit är mitt arbete som jag då valde och nu tvingas på mig. Här nere är jag papperslös arbetare och då VD. När jag förlorade jobbet så förlorade jag min identitet. Det var därför det blev skilsmässa och jag började supa.

Yvonne berättar om hålet inuti i henne som var tvungen att fyllas med någonting och det enda hon kom på att fylla det med var sprit. Det var så hon löst det tidigare. Hon har ingen aning om vad hon annars skulle fyllt det med eftersom hon själv tycker att det då var försent att bli någon annan. Livet hade redan mejslat ut vem hon var som person. Trots allt var hon ju 55 år fyllda och hennes man hade gift sig med en affärskvinna av ett speciellt snitt. När han insåg att hon bara var en spillra, att hon skulle tvingas bli någon annan. Skiljde han sig illa kvickt. Det hade inte funnits en terapeut på hela jordklotet som kunde hindra den utgången eftersom den var en konsekvens av att karlfan var förutseende och inte hade slut på kärlek. Yvonne konstaterar att den var väldigt oslut då den räckte till en yngre kvinna med råge.

- Hur tänkte du egentligen då du gick full till språktestet?
- Jag planerade det minutiöst noggrant att bli alkoholist. Doserade och handlade på bolaget som en dåre. Så var det ju såklart inte, du är så naiv. Jag skulle bara ta mig en liten jäkel på kvällen innan men det slutade med drinkar för att kunna sova. Värdelöst. Och jag pratar helst inte om det men är det något jag har lärt mig så är det att man som sagt inte väljer så mycket här i livet som man tror. Man är mest en lus i den jämmerdal som kallas Sverige, fnissar Yvonne.

Hon forsätter: Jag tänkte vara förutseende när jag blev av med passet, sålde huset och stack hit. Tänkte att jag kunde leva ett lagom-liv härnere. Men ja, som sagt, det här med detaljer förstör det.

- Jag har ju följt dig. Jag vet att du var för divig i Pesco-Pagano och att du jobbar som hushållerska. Så jag tänkte fråga dig lite hur det ser på jobbet och så. Min tanke är att vi har mer gemensamt än i Sverige.
- Vart jobbar du?
- Äldreomsorgen.

- Har du andra prioriteringar nu eftersom du har låg lön? Har du ett annat sätt att leva. Jag tänker på saker som att man inte behöver planera matlista när man har ett oändligt matkonto till exempel.
- Ja, gud ja. Jag har fått lära mig att laga billig mat men också vad mat kostar. Det är helt sjukt dyr! Men vi får inga pengar så gissningsvis vet jag vart mellanskillnaden hamnar. Men sådana saker som jag inte gjorde innan också: städa efter mig. Innan jag kom till Italien kan jag inte minnas när jag städade en toalett sist. Eller diskade! Allt sådant var bortrationaliserat för mig, utlagt på entreprenad. Jag fick lära mig från början, det var en stor lärdom för mig hur samhället tar bort sambandet mellan orsak och verkan. Skitar man ner från man städa upp.

- Fast på ett samhälleligt plan skickar i väl våra sopor till u-länder också. Ingen vill ju ta hand om sitt. Men vad är det värsta du har drabbats av härnere, hur behandlar de dig?
- Jag är vit så mig gör de inte vad som helst mot. Men ja, en gång när jag inte fick ut min lön så fick jag hjälp av några att driva in den själv. Vi åkte ut dit och hotade bonden i maskering och sen fick jag pengar. Men en sak jag också har märkt är hur många märken i kroppen arbetet lämnar efter sig: ärr, skavsår, blåmärken men också en trötthet i kroppen som är obeskrivlig och endast kan upplevas. Jag har också blivit lite botad från mitt negerhat härnere eftersom jag lever som de så blir jag som de.

Jag stirrar på henne och blir tyst. Tantjäveln är så dum ändå. Kärring. Jag hade trott att hon skulle ändå vara ångerfull på något vis men icke. Eller inte så som jag vill. Att kalla sin arbetskamrater för negrer är lite väl magstarkt.

Rätt överbordet tittar en ynklig, grå och rynkig gestalt på mig. Hennes gröna ögon borrar sig in i mig och jag vill vika med blicken men är fast besluten att inte ge mig. Inte alls. Det uppstår en sjuk form av arga leken. Till slut punkterar hon den spända stämningen med:

- Får jag följa med hem till Sverige?
- Nej, replikerar jag blixtsnabbt. Jag vet inte vart det kom ifrån. Men under samtalet tror jag att jag har svarat på alla frågor jag ställde mig själv inledningsvis om det här var okej enligt moraliska frågeställningar.
- Jag har inte råd. Och jag kan inte gå i god för dig i tullen. Du får ta buss eller tåg. Båt kanske till och med funkar.
- Men jag har inga pengar. Inga alls.
- Lilla du. Det har inte jag heller. Det kanske jag hade haft om sådana som du inte konstant sänkte gränsen neråt.

Jag reser mig upp och går därifrån. Hatet hade fått blomma ut och även om man inte ska sparka på de som ligger så kunde jag inte hålla mig. Det var skönt. Skönt att få se besvikelsen i hennes ögon. Skönt att slippa leverera medlidande. Jag vågade elda under min vrede. Michel följer efter och ropar:

- Vad är det som är fel? Sa hon något elakt?
- Nej, men jag kan inte, jag kan inte, säger jag. JAG KAN FAAN INTE JAG KAN INTE!!! HON KAN INTE BE MIG OM NÅGOT SÅDANT!
- Bad hon dig om en hemresa?

Jag gnyr och det dåliga samvetet sköljer över mig. Det dränker mig faan innifrån. Borde jag hjälpa henne? Jag tittar med stora ögon på Michel.

- Med vilka pengar då? Du kan inte betala. Dessutom har du inget världsansvar och speciellt inte för någon som klättrade över lik när det begav sig. Människan är summan av sina handlingar och att hon inte omger sig med människor som inte älskar henne kan du inte göra någonting åt. Jag går tillbaks och hämtar en adress som vi kan ge till hennes före detta man. Sen är det upp till honom.

Jag säger inte ett ljud och sätter mig på trottoaren. Jävla skit att jag alltid blir så hysterisk. Han kommer med lappen och vi tar farväl. Han ger mig sin mejl och hastar iväg i natten. Jag åker hem dagen efter till Sverige och undrar om jag är riktigt klok.

---------------------
Där var följetongen slut. Givetvis vet jag inte om detaljerna i Yvonne Sörensen Björuds privatliv men gissar att hon inte står ut från mängden. Rövarhistorien PR-byrån och köpta sossar är helt sann hur uppåt väggarna den än låter. Arbetaren lägger korten på bordet.

Om någon från berns eller med anknytning till konflikten på arbetsgivarsidan läser. SNÄLLA KOMMENTERA. Jag ber er. GE OSS LYTESKOMIK. Då ska jag skriva ut kommentaren och rama in den. Jag hatar er. Bara så att ni vet.

Ni andra med hjärtat på rätta ställe vill jag såklart också att ni kommenterar. Vad tyckte ni? Var det ett bra sätt att förklara komplicerade processer? Var det spännande? Tills vidare: kört hårt och kör över alla idioter.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Idéen till storyn är underbar. Började läsa när del 4 var skriven och har suttit och väntat på del 5 sedan dess.

Den novellartade formen lämpar sig väl för att få en igenkänningsfaktor hos personer som har vissa förkunskaper om processerna.

Anonym sa...

Tusen tack för läsningen! Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva. Ser fram emot framtida texter. / Marcus

Oscar sa...

Den bästa bloggen jag har läst upphör aldrig att tillfredsställa. Den här följetongen har varit otroligt läsvärd och full av intressanta perspektiv, tack för att du finns!

Anonym sa...

Hur bra som helst! Blir mycket lättare att få ett sammanhang och förståelse för saker när det skrivs skönlitterärt. Man slipper hänga upp sig på krångliga formuleringar och kan ta in informationen mer direkt.

Synd att det slutar redan!