Forza Italia, Forza Svezia! DEL FYRA - bakgårdens skräpiga ekonomi

Jag sitter i en lokal och läser jornaler på en klinik för papperslösa. Jag har hittat en journal som kan vara den jag söker: förra VDn för Berns salonger Yvonne Sörensen Björuds journal. Om det inte är hennes journal kan jag lika gärna åka hem. Då har jag inga andra spår att gå efter. Då är hon försvunnen.

"Kan du översätta vad som står i journalen?"

Jag förstår inte alls, jag kan ingen italienska." Michel tar upp glasögonen ur bröstfickan och sätter dem på näsan. Han ger mig ambivalenta känslor, han är en jävla gubbe men ganska egen på ett roligt sätt. Om det här vore en Stieg Larsson-bok så skulle vi antagligen ligga med varandra såsom den där punknördtjejen och han journalisten. Patetiskt.

Han läser:
"Pat. har sk skurknän och nariga fingrar med förhårdnader. Pat klagar över värk och att hon blivit "ful". Arbetar som hembiträde hos Marchetti. Från Sverige.
Behandling: Salicylsyrevaselin som är receptfritt på varje knä på kvällen och täck sedan de insmorda områdena med plast och låt det vara över natten."

Han tittar på mig och säger "Tror du att det kan vara hon?"

Jag vet inte om det är hon, det står ju att hon är från Sverige och journalen är märkt Yvon. Jag är försiktigt hoppfull och vi har nu ett efternamn vi kan kolla upp och fråga om det var hon. Om de känner igen henne från bilderna.

"Nunnan jag pratade med innan jag kom hit sa att jag kunde få besöka kyrkans härbärge för att se om någon där visste någonting. Vill du följa med? Det blir alltid bättre med sällskap."

Han nickar och plockar ner sina glasögon och frågar om jag vill ha en kopia av journalen. Jag vet inte riktigt vad jag ska med det till men tänker att det är lika bra.

Han berättar att släkten Marchetti är släkt med borgmästaren och att den släkt varit rik väldigt länge. Om de har kontakter med maffian vet han inte men Michel blir inte så förvånad att just de har anställt Yvonne, det handlar väldigt mycket om representation i höga skikt i samhället. Och då är ju en vit hushållerska finare än en svart eftersom en vit antas ha högre lön men också bättre etikett och kunna föra sig. Tur för Yvonne då. Hushållerskan som en förlängd representation av familjen.

Han har ingen aning om hur vi ska komma i kontakt med den familjen eller hur vi ska få tag på någon som jobbar där. Medan vi går längs gatan så känner jag hur tröttheten och ångesten drabbar mig, den sköljer över och sköljer igenom mig. Det här leder ta mig faan ingenstans. Jävla massagekommunistjävel. Jag vill bara vråla åt honom att han kan väl gå och massera någonting och se om det hjälper! Men på samma gång är det hans förtjänst att jag ens kommit såhär långt. Min frustration tar jag nog bara ut på honom.

"Du, jag måste hem och duscha innan vi går till härbärget. Min svenska kropp klarar inte sådan här värme."

Han nickar och säger att han borde göra samma sak men frågar om vi inte ska äta middag ihop ändå? Så att jag kan berätta om Sverige men också så att vi kan samtala om vad jag ska göra den gången jag hittar Yvonne. "Tänk om hon ber dig ta henne med till Sverige, vad gör du då?" Tanken har inte ens slagit mig, jag har hela tiden tänkt att hon har det så pass bra att hon inte kommer be mig om någonting. Att hon utan vidare kommer låta mig intervjua henne och att hon kommer svara på frågorna i en välklippt page så som hon såg innan landsförvisningen. Den enda skillnaden skulle vara hennes skurknän.

Jag får en klump i halsen. Kan jag ens träffa Yvonne vid närmare eftertanke? Vad kommer det mötet förpliktiga mig att göra? Jag tar farväl av Michel och vi kommer överens om att vi ska ses utanför kliniken om två timmar.

Medan jag står i duschen hos människan jag lånar soffan hos så börjar jag tänka allt mer intensivt. Vad om hon har blivit drogberoende? Varför skulle hon inte vilja fly härifrån? Kan man ta hem en människa till Sverige och tro att man kan klippa banden där? Att då har jag gjort mitt? Hon kommer ju inte leva bättre i Sverige än här antagligen. Hennes förlust av Berns-striden gjorde henne ju till mer persona non grata än Sven Otto Littorin. Men så är ju läget hela tiden, det går allt mer åt skogen för kvinnor, de har lättare att glida ner i fattigdom än män. Men jag vet inte heller om jag kan känna någon solidaritet eller ens tycka synd om henne för att det gick som det gick. Det är ju inte direkt som att hon engagerar sig för futtiga kvinnolöner i offentlig sektor.

Och så slår mig insikten: vad händer om hon inte ens vill bli intervjuad utan jag står där med skägget i brevlådan? Vad händer om hon skäms så mycket att hon blankt säger nej? Jag kan ju inte lova att publicera hennes historia någonstans eller att någon ens kommer få höra den. Ska jag erbjuda henne pengar? Ska jag göra hennes berättelse till en handelsvara? En tragedi som man betalar för att få fråga om? Helt plötsligt vet jag inte ens om jag vill ha den här intervjun. Om jag har mage till att be henne om det.

Jag tar på mig jeansshorts och en t-shirt. Allt obehag av hela situationen får mig att vilja vara osynlig, att försvinna, stryka längs väggen och höra berättelser istället för att tvinga fram dem. Men såklart så vet ju jag också att jag inte kommer smälta in. Hudfärgen avslöjar mig direkt. Och språket. Och mitt osäkra sätt att röra mig.

När jag kommer till kliniken så kommer Michel och hämtar mig. Vi går upp i ett gammalt hus med knarriga trappor. Han har gjort en enkel pasta och jag slår mig ner vid det gamla köksbordet. Han häller upp ett glas vin till mig och frågar hur det är i Sverige, har vi också stora illegala bostättningar som de har i Rom? Jag tittar på honom, "vad menar du?"

"Kåkstäder! Utan el, vatten eller avlopp. Bara i Rom finns 60 stycken sådana. De lever som djur och får inga arbeten. De är inte ens som en arbetarklass utan är liksom utanför allting."

Jag hmmmar och vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, har det varit incidenter med husvagnasbyar som hyrts ut till missbrukare som kommunen misskött, visst har en del arbetat så mycket att de inte brytt sig i att skaffa bostad utan sover på jobbet och en del som jag känner försörjer sig på småstölder och bedrägerier. Men de sover inte i kåkstäder, eller är det som är konsekvensen av trycket på bostadsmarknaden så småningom? Inte vet jag.

"Det finns ju skrotletare i Sverige, knarkare som försörjer sig på att stjäla koppar och skala av plasten från kablarna. Sedan så säljer de det. Det har också efter krisen vuxit fram en andrahands-marknad. De som är ärliga har gårdsloppisar eller letar i soprum och containrar efter saker att sälja till andra hands-butiker. De som är oärliga stjäl saker och säljer."

"Du vet, förut undersökte vi fabrikerna och möjligheterna att kämpa mot chefen och företaget där. Jag tror fortfarande att det är viktigt att förstå vad arbetet gör med en och hur de försöker bestämma över en. Men, alla de här som är utanför samhället då? Som hankar sig fram i soporna utav det? Ska man säga att de ska kämpa för jobb? Att kämpa för rätten till att någon chef ska köpa en tid? Måste samhället verkligen vara såhär?" Han ser uppriktigt ledsen ut, för vilken gång i ordningen den här dagen vet jag inte.

Jag tittar tillbaks på honom och frågar vad för samhälle vi då ska ha? Varför tycker han inte att de här människorna ska få jobb?

Då tittar han tillbaks lite slugt på mig: "Men tror du inte att man hade gett dem jobb om det hade varit möjligt och möjligt i den mån att det är lönsamt, för det måste du komma ihåg, det här systemet bygger på att det är lönsamt. Varför skär de ner där du jobbar? För att det lönsamt såklart. Varför ska man slåss om brödsmulorna till lön med sin arbetsgivare när man kan ha ett system som inte handlar om pengar?"

"Men hur gör man det då? Säger: tjena, jag tycker att vi skiter i pengarna nu, är ni me på det, va? Så funkar det ju inte."

"Nej, så klart inte. Man måste göra småsteg hela tiden, göra saker gratis. Egentligen är det ju rätt sympatiskt att bo många tillsammans i övergivna fabriker. Tänk vilket utrymme man har till skillnad från sin trånga etta i staden, här kan man ha ateljéer, danssalar, ja vad man vill. Eller som i Italien förr så satte arbetarna själva ett rimligt pris på maten, elen och kollektivtrafiken. De vägrade betala mer än en viss summa."

"Nej, för faan, du skämtar. Jag säger att det är en skröna!"

"Nej, jag lovar och svär att det är sant. Folk gick ihop och betalade inte mer än vad de tyckte var rimligt."

Italien framstår bara som konstigare och konstigare för mig. Om nu folk som jobbat har bestämt så mycket, hur kommer det sig nu att de jagar papperslösa i jakt på de sista jobben? Jag får ingen rätsida på det.

"Men ska man inte kräva att staten tar hand om alla de här papperslösa, att gatubarnen har rätt till hjälp enligt FN och så. Typ hjälporganisationer."

"Jo, det finns väl en poäng med det. Det finns center i den illegala slummen som ser till att de får tvätta sin kläder i tvättmaskin och får tillgång till internet och kanske viss hjälp med myndigheter och så. Det är bra när det fungerar men ofta blir det här mest statens förlängda arm: ett sätt att folkräkna dem, att hjälpa dem till praktiker som ju är gratis arbete men främst så sätter man dem i kontakt med myndigheter. Och myndigheterna hjälper men de stjälper dem också, visste du att det finns interneringsläger för de här papperslösa? Det är som fängelse där en vakt registrerar alla som passerar."

"Men det är ju som ett ghetto, ett ghetto!" utbrister jag. "Är det lagligt, får man göra så?"

"De får det ju bättre än i de andra ghettona och får avlopp, vatten och el men du vet, de får en förmån och då rycks andra ifrån en. Så har det alltid varit. I alla samhällen i alla tider. Förr var ju a-kassorna självstyrda sen började staten kontrollera de mer och mer med förmåner som att arbetarna inte behövde betala lika mycket. Men för den förmånen så blev a-kassorna nationella och någonting man måste ha ett personnummer och godkänd av staten för. Är det inte knäppt? Även om man vann så förlorade man."

Jag tittar på honom. Jag suckar. Men vad gör man då? Vad kan man göra? FInns det något att göra? Ska vi alla bara lägga oss ner och dö på fläcken? Hej då livet, du suger så jävla mycket att jag drar till andra sidan. Michels självsäkra "börja litet" känns så litet. Vad hjälper det när allting är så fucked up?

Jag har för länge sedan ätit upp och jag orkar inte vara kvar här med alla de här tankarna.

"Kan vi inte gå till härbärget?"

Han stirrar ner i tallriken och fattar nog att han varit för svartsynt mot mitt 23-åriga sinnelag som inte klarar lika mycket som en medelålders man som i alla fall har erfarenheter av att det går.

"Förlåt."

Tyst går vi ner till härbärget. Vi kan inte prata om någonting. Vi är som katter kring het gröt. Han vill ge goda råd om hur jag ska göra med Yvonne men han vet att vilken ton han än anlägger kommer låta uppläxande. Och att jag bara skulle bita ifrån vad han än sa. För allting som jag sa under middagen verkade ju vara fel.

Vi puttar upp dörren till härbärget och det som möter oss är en nunna som undrar om vi vill skriva in oss för att sova över natten. Det kostar 1 euro och då ingår dusch. Jag säger att vi är journalister och att vi söker Yvonne Sörensen Björud. Brukar hon sova här? Granskande tittar nunnan på mig och pekar bort mot allrummet.

"Jag vet väl inte vad alla heter, du får se efter själv"

Där i hörnet sitter en blond kvinna i slitna men välstrukna kläder. Hon sitter hukad över någonting och har en riktig hemsk blond utväxt. Utväxtkanten är nere vid öronen och det syns på henne att hon inte försöker ta någon plats.

Mitt hjärta hoppar till, det är den enda vita kvinnan i rummet. Jag går fram och sätter mig vid bordet, hon tittar upp på mig och jag säger:

"Yvonne, är det du?"

------------

Ja, är det Yvonne som är kvar i spillrornas Rosarno? I nästa avsnitt avslöjas det om vi får åka vidare eller om jag hittade rätt person. Som vanligt är all fakta i artikel sann (till och med det om hur man botar skurknän!).

I fallet med Berns och blockaderna utanför så rullar allting på som vanligt med den skillnaden att Berns salonger börjar bli desperata. På almedalsveckan hade man en föreläsning om blockaderna (som jag tyvärr inte visste att de hölls förens det var försent) och man har även haft en debatt i morgonteve om blockaderna med SAC - syndikalisterna. Det enda budskap man lyckas förmedla (tycker jag) är hur synd det är om Berns, hur mycket pengar man förlorar och att det är svårt som gäst att komma in på Berns. Jag undrar om man har som mediastrategi att framställa sig som loosers och offer samt sprida ordet om hur svårbesökta man är? De ska tydligen anställt en PR-byrå för ändamålet att hjälpa dem med konflikten som dock inte verkar vara speciellt intresserad av att göra sitt jobb. Tack för det.