Planlösheten

Luften var alldeles klar på sommarmorgonen, men sådant tänker du inte på som barn. Du tänker på om det är varmt eller kallt, om det är barn ute på gården eller inte. Om din pinne som du gömde i buskarna i går ligger kvar. Det är sådant som rör sig i ditt huvud. Ibland glimtar livets lite större bekymmer förbi och det knyter sig i magen men då sätter du dig i badkaret med "plutten" - din blåa sammetselefant som mamma har sytt till dig. Efter en halvtimme drar du bort duschdraperiet och saken känns nästan som bortblåst eller den ligger längre bak i hjärnan och kommer inte ploppa upp på ett tag igen.

Du förstår inte att du inte är så där bekymmerslös som barn ska vara, det är en naturlig del av ditt liv att vara rädd ibland. Att vara rädd för döden och saker som kan göra ont.Döden kan faktiskt uppta stor tankeverksamhet för en sjuåring. Du såg Bambi och så var det kört.

- Mamma, tänk om du dör ikväll? Säger du försiktigt när hon ska åka.

Hon lovar dig att det inte kommer bli så, kramar om dig och åker till nattjänsten någonstans i omsorgens långa korridorer. Istället sover farmor hos dig. Ni delar på den stora vattensängen. Du guppar på höger sida och hon på vänster sida.

Farmor har alltid fåniga och gammalmodiga nattlinnen antingen med stora blommor eller fotsida vita som ser ut som Lucialakan med något som skulle kunna vara en picassoteckning. Men du tycker att hon är vacker med sina kantiga glasögon och gråsprängda korta hår. Hon har en väldigt liten mun som hon kan dra ihop till ett rakt tunt streck. Då vet man att det att dags att göra som hon säger när strecket kommer fram. Hon är ung din farmor, 41 år gammal. Hon födde tidigt, din mamma födde tidigt och enligt det sociala arvet har du 14 år kvar tills du föder barn.

Det tycker du inte nu, men det kommer du tycka senare, det var synd att de var bli gravida så tidigt. De hade ju så mycket för sig. Mamma har gått på konstskola ett år och din farmor hann aldrig riktigt utbilda sig. Man kan känna det på deras händer. Sönderspritade och desinficerade flera gånger om dagen. Som upphöjningar, små sår och fnöskiga partier ligger spåren av deras yrken: mentalvårdare och servitris.

Farmor är servitris på ett ställe som du tycker är himmelriket på jorden. När du är där får du äta obegränsat med Marianne och dricka vilken läsk du vill inne på kontoret. På hennes jobb är det några som äter, några som sitter vid bardisken och dricker ur något som ser ut som äggkoppar. Hon skämtar när hon serverar och verkar vara kompis med alla där. Det finns en sillmacka som åker in och ut, på samma tallrik så står den bredvid olika äggkoppsgubbar då och då. När du frågar farmor så berättar hon att för att få sälja sådant vuxendricka så måste de beställa mat också enligt lagen och krögaren men de har de inte pengar till så den där mackan bara står där så att vare sig lagen eller krögaren ska bli arg.

Innan ni somnar så avhandlar du döden med henne också. Lika bra så att man har det gjort. Ni går igenom vad som händer efter döden, hur stor himlen är och om den någonsin kan bli full. Du frågar också vad som händer när man bränner kroppen, om den förmultnar och du berättar hur du vill ha din begravning.

Till slut frågar du om det som du har velat fråga om hela kvällen: Kommer mamma dö inatt? Kan hon göra det? Din farmor sätter nog ärlighet framför allt och säger: Ja. Det kan hon. Men chansen är liten.

Du blir helt vit i ansiktet, tar farmor i handen och ligger blixtstill och klarvaken. Vad skriver man egentligen på en gravsten?

Idag blåser vinden i håret och dagen känns en aningens meningslös för dig. Det är en av de sista sommarlovsdagarna i sjuan och du har ingenting att göra. Du fick din mens här om dagen, jättekul verkligen. Mamma försökte vara pedagogisk och vara sådär svensk. Hon hade väl säkert frågat någon av de yngre tjejerna på sitt jobb på vårdhemmet.

Du fick en bok om puberteten som handlade om ”kropp & knopp” med massa bilder och upplysningar om hur det är att vara tonåring. Någon av tjejerna på jobbet hade också berättat att man skulle fira att man fick sin mens för att det skulle minsann inte vara någonting att skämmas för utan någonting man skulle fira! ”Nu blir du ju kvinna!” hade mamma sagt. Du hade ryckt på axlarna förutom att det känns som att du har blöja på dig hade ingenting förändrats. Möjligtvis att du hade haft lite magsmärtor också. Ni firade med att äta tårta. Det var en jättefin tårta med glasyr och färska jordgubbar men det var liksom konstigt att sitta vid matbordet och äta tårta för att säga: HURRA! till sin egen mens.

Din mamma försöker så hårt emellan åt att bli svensk trots att man tydligt hör att hon bryter på bosniska. Pappan din är precis tvärtom, han drömmer sig tillbaka och hur det skulle varit för er om det inte hade blivit krig. Han sörjer eran stora fina lägenhet och han sörjer sitt arbete som läkare. När han druckit ett par glas vin så brukar han med målande ord beskriva era liv och hur dem hade varit där borta. Att din mamma inte alls skulle behövt arbeta heltid, vilka fina skolor ni skulle gått i och lysande karriärer som hade legat framför er.

Sverige ser han inte som ett land ni ska bo i utan ett land som ni förvaras i tills allting är lugnt att åka hem igen. Du vet inte vad som är hemma. Sverige eller det land som du börjar minnas lite suddigt.

Ni har bott i miljonprogrammet i sex år nu. Någon hade ju roligt när de ritade det i alla fall, format som ett stort S och adreserna och numrerna på porten följer ingen logik överhuvudtaget.

Det är här på skolgården som all din svenskundervisning har skett: knulla, hora och grundläggande tekniker i att stjäla cyklar samt använda en glashammare. Du har även kompletterat den här kunskapen med boxningslektionerna din pappa har gett dig på kvällarna när ni borstat tänderna: ”om några killar tar på dig på ett sätt du inte vill, så gör du såhär!” och så visar han ett välriktat slag mot solar plexsus. Du har övat på pappa tillräckligt många gånger för att kunna göra det riktigt bra för din ålder.

När det kommer till att slåss så handlar det mest egentligen om att våga, att våga gå tillräckligt nära och att vara tillräckligt säker på sig själv att man inte inväntar första slaget och slår först. Det ger en säkerhet i kroppen att man vet att man inte skulle stå där helt handfallen om det kom någon: slå först – fråga sen.
Du går längs den asfalterade vägen och funderar över vad du ska göra med en av dessa sista dagar innan skolan. Det här med sommarlov tycker du ändå är ganska svårt, tanken är väl att man ska hälsa på släkten, åka på någon semester eller ha sommarstuga. I stan är det så varmt om somrarna och det är inte alltid man kan gå och bada på det kommunala badhuset. I och för sig plankar ni in om nätterna och badar hur mycket ni vill.

Du går ut ur Brandkärr och ner mot radhusområdet – du har verkligen ingenting att göra. Nere vid ån finns det i alla fall vatten och skog. Du känner dessutom några i radhusområdet som kanske är hemma. I värsta fall kanske några småungar är ute som du kan reta.

Uppför backen, förbi ICA, förbi villorna och 200 meter cykelväg. Sedan är du framme vid de rosa radhusen nere vid ån (vem lägger radhus nere vid en å!?). du går runt på innergården men de verkar ganska döda. För små barn för att ens kunna reta är ute. Du går in på den sista gården innan du är beredd på att ge upp. På en avsatserna till ett av radhusen sitter Sven. Du kan inte påstå att du känner honom speciellt väl utan han går typ på samma skola och han har någon gång hängt med en kompis kompis. Han borde i alla så mycket som att känna igen dig tycker du och säger högt och tydligt:

”Hej!”

Du får ett hmmande svar och Sven tittar mest ner i marken.

”Vad gör du?”
”Ingenting” och stirrandet ner i marken fortsätter.
”Vill du göra någonting?”
”Vad då i sånna fall?” han tittar upp på dig och han ser nog lite ledsen ut.
”Jag har telefon på rummet så vi kan gå hem till mig och busringa? Jag vet en perfekt att ringa”
”Vart bor du då?”
”Brandkärr, men inte längst bort utan Mariebergsvägen. Kom nu!”
”Okej, om du berättar vilka vi ska ringa”
”När vi börjar gå så berättar jag…”

Tillsammans börjar ni gå hem till dig. Äntligen sällskap tänker du och pladdrar på om människor man kan busringa.

Man kan ringa folk med typ konstiga efternamn. Jag har sett att det finns folk som heter pistol, lejon och sådant i efternamn. Man kan ringa och fråga: hej! Är det pistol och när de säger: Ja så säger man pang! Och lägger på och sammma sak med lejon fast då säger man Grr och lägger på. Eller så kanske vi den lite mer läskiga grejjen om du törs?

Samtalet fortsätter och så småningom börjar Sven också fylla i vad man kan säga när man busringer och vilka man kan busringa till. Han börjar se lite gladare, du tänker att du faktiskt ska fråga honom var det var han var ledsen för lite senare.

Utanför porten fiskar du upp nyckeln som du har i ett snöre innanför tröjan. Mamma litar inte på att du klarar av att hålla reda på en nyckelknippa.

Väl inne så går ni bara in på ditt rum, drar telefonen ur telefonjacket och tar in den på ditt rum för att koppla in den där. Ni turas om att slå numret, i början slår ni bara ett nummer på måfå och turas om att prata.

”Hej! Jag ringer från lokalradion, du har vunnit en fjärlissamling – jaaaaa, det är sant!! Vi drog ditt telefonnummer i en utlottning. Priset finns att hämta ut på JC på gallerian! Men du måste komma inom tre dagar annars tillfaller det någon annan.”

Du får en snilleblixt och utan att tänka på det så startar du tävlingen: vem kan vara värst?

Nästa telefonsamtal som ni slumpar fram genom att bara trycka lite på de olika siffrorna så förställer du rösten och säger tungt och stönande:

”Jag vet vem du är och jag vet vad du har gjort!”

Lägger snabbt på och du och Sven skrattar så ni dör. Faan vad skraja de borde ha blivit i andra änden! Det här var ju det bästa alla kategorier. Helt plötsligt ringer telefonen och du tvekar några sekunder innan du svarar försiktigt:

”Heeej….?”
”Jag vill veta hur du vet vem jag är och vad det är jag har gjort!”

Du lägger på och blir stum i några sekunder. Du tittar på Sven och ni börjar skratta, ni börjar skratta hysteriskt åt vad som just hände.

Hur kunde ni vara så dumma att ni glömde #31# när ni busringde? Det är ju så man blir osynlig på nummerpresentatörer. Hoppas inga av de andra ni har lurat hämta ut en massa saker ringer tillbaka. Mamma skulle slå ihjäl dig. Hon är ju ärlighetens riddare och sanningens försvarare. Usch.

”Vem ska vi nu ringa?”

Ni funderar ett tag.

”Jag vet, jag vet, jag vet. Okej, lyssna här. Det här är ett skitbra förslag men du måste ringa för han nog skulle känna igen min röst. Bäst är om du kan härma någon dialekt? Kan du det? Typ skånska eller om du låter som om du är från dalarna.”

”Jag kan lite skånska.”

”Okej, jag tänkte att vi ringer han du vet som gick i 6C, jag har hört att han har snattat flera gånger. Det var Louisa som berättade. Hans föräldrar ska tydligen ha varit jättearga, vi ringer och säger att han har snattat en gång till och sen ba…. HAHA!! Busringning!”

Sven ler lite tveksamt och du fattar att du måste övertala honom mycket bättre om han ska göra det.

”Men alltså, det är ju inte som att vi inte ska säga att vi busringer utan vi kommer ju berätta det. Dessutom sa du ju att vi skulle busringa och det här är ju inte alls lika hemskt som när du ringde och sa att de har priser att hämta ut på JC. Du har ju faktiskt inte sagt til dem att du busringde utan nu kommer de försöka hämta ut sina grejjer och personalen kommer skrata åt dem. Det är faktiskt mycket värre än det här. Kom igen nu…!”

Sven skruvar på sig och ser lite obekväm ut.

”Men… Det är inget roligt att busringa med dig annars och du är den enda jag känner som skulle kunna göra det här.”

”Okej då, men har du numret?”

”Ni letar upp en gammal skolkatalog och letar upp telefonnumret.”

”Kolla adressen! Han bor bland villorna! Men åh, du vet väl hur villabarnen är?”

Sven vet mycket väl hur villabarnen är, de var sådana där man bara fick vara med på nåd när man var liten. Och när man väl fick vara med så var de för det mesta elaka eller skämtade om en. Lekte burkgömma och såg alltid till att man förlorade vare sig man räknade eller om man gömde sig. Det var aldrig kul att vara däruppe bland villorna men å andra sidan hade de fler leksaker och sådant som pool på baksidan till exempel. Man ville så gärna leka med dem men det gick liksom inte.

Du minns också villabarnen om hur man inte riktigt passade in när man kom på födelsedagskalas hos dem. Som när Katrin fyllde sju år och hade maskerad. Du hade precis upptäckt Bamse och tyckte det var världens bästa serie och av någon anledning gillade du Lille Skutt bäst. Mamma och du tillverkade egna kaninöron och ni sydde en prickig stor fluga som du skulle ha. Dagarna innan kalaset gick ni ner på stan och köper vita tajts och en vit polo.

Dagen du ska gå iväg har du på dig maskeradkostymen hela dagen. Mamma hade en extra överraskning innan ni ska gå: en guldglittrig mask! Precis såsom man har på maskerad! När ni kommer dit förstår ni att det fanns en outtalad regel som ingen har berättat för er. När det är maskerad och man är sju år gammal är tanken inte att man ska klä ut sig till vad man vill utan tjejerna ska vara prinsessor och killarna ska vara prinsar. Du kände dig bara obekväm och ville bara hem. Alla påpekade också att du hade valt den mesigaste och ängsligaste karaktären i Bamse. Och föräldrarna påpekade att du hade gjort dina kaninöron själv. Du ville verkligen bara hem, efter tårtan så gjorde du det enda rimliga och fick magknip.

Nu ringer ni.