Kapitalistisk biologi - det depressiva isberget

Det finns inga mediciner mot klass. Försök medicinera bort 12års demoraliserande skolgång. Tror du att du kan ge mig en jävla Alvedon då? Tror du att en Alvedon botar arbetets värk? Ge mig hellre en fylla. Den får mig i alla fall att glömma.

Kan man medicinera bort att jag helt kommer av mig när jag går på en krog där folk lyssnar på avantgarde musik och man kan köpa fina drinkar i drömska färger. De är säkert söta och slinker ner lätt. I kroppen känner man sig nog fnissig och ler inställsamt. Inte som den beska ölen eller det sura vinet som gör kroppen oförutsägbar och munnen bitsk.

Det finns inga coacher för sådana som mig. Jag vill inte samtala, ha en dialog eller prata om hur det känns. Vad ska man svara? Skit. Det finns inte ens tillräckligt med positivt innehåll i en jobbcoach för att den skulle kunna förverkliga sig själv medan den vadar till knäna i LSS-exkrementer.

Det finns inget vaccin mot teveapparater. Den står i mitt vardagsrum och lockar mig från böckerna. Den viskar att jag kan ligga i soffan och bara titta, att det inte är några svåra berättelser och att den lovar att vara lätt att ta till sig - vi ska skratta konstlat tillsammans.

Bildbloggarnas enkla språk gör mig beroende. Jag klickar mellan dem och skrattar. Förströelse som fördumning. Som ett barn slukar jag girigt bilderna men det är nog typiskt för min generation. Generationen som aldrig växer upp och schemalägger allting till sen.

Jag föds på nytt om igen. Jag kommer till världen varje dag. Fabriken går igenom mig och sätter samman mig på nytt varje dag. Men med samma usla resultat. Det finns en diagnos för alla oss. I värsta fall går vi genom livet på statlig amfetamin mot vår ADHD och ler när vi bor som djur, arbetar som slavar och äter det frälsningsarmen tilldelar oss medan de maler: tabletter är inte lösningen men de kan vara ett stöd på vägen.

Men helt plötsligt så håller slår han armarna runt mig. Hårt. Hårt. Ni vet när någon håller en så hårt så att man känner att man kan luta sig mot den, släppa taget litegrann. Att man kan släppa sig själv för att man har just överlåtit åt någon annan att hålla ens disktrase-lekamen uppe. Luften strömmar ner i lungorna och att andas ut känns som att rensa kroppen. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Koncentrera sig bara på att andas och känna hur tårarna bränner i ögonvrån.

Teaser: Nästa blogginlägg kommer antagligen vara en intervju med Berns VD Yvonne Sörensen Björud som blivit papperslös i Italien, tvingats arbeta för brödfödan och blivit syndikalist sedan hon inte fått ut sin lön som hon skulle smugglas till Sverige för. I den borgliga pressen talas förskräckt om ett tydligt utvecklat stockholmssyndrom och Anna Lena Lodenius försöker desperat analysera Yvonne Sörensen Björud för att inte tappa sin status som expert på syndikalister.

För dig som inte riktigt har koll på Bernskonflikten finns mycket matnyttigt på sac.se och här är två länkar för den late: länk 1 och länk 2

ps. Mer om diagnossamhället