Spåren efter Berns VD har lett mig till Pesco-Pagano i Italien. En obetydlig ort som genomgått ett betydande förfall efter dess glansdagar på 70-talet. Här lovade Yvonne att hennes imperium skulle återuppstå och hon åter skulle krönas till hotelldrottning.
När jag kommer till Pesco-Pagano står jag rådvill längs stranden och försöker spana efter något stort hotell där Yvonne kan tänkas hålla till. I förväg har jag mejlat kommunen och de har upplyst mig om att det finns ingen Yvonne Sörensen Björud folkbokförd i deras kommun och verket som handhar ansökningar om medborgarskap låter hälsa att de avslagit hennes. Det är alltså inte ens säkert att hon befinner sig i Italien. Jag börjar undra varför jag följer mina idiotiska infall och inte kan vara ens lite strukturerad eller realistisk.
Med sand mellan tårna och tunga tankar i huvudet ser jag mig omkring. Tar på mig skorna och ger mig på vandring genom staden, hela staden sluttar får jag en känsla av. Ingenting är som Malmö, platt och enkelt.
Jag stannar framför hotellet: HOTEL E ALBERGHI och går in. Tänker att det är lika bra att chansa och kliver in. I receptionen möter mig en kort kvinna med en stram page som tuggar tuggummi och surfar på någonting som ser ut att vara facebook. Jag harklar mig och på ringrostig engelska frågar jag om Yvonne och visar en bild, hon skakar på huvudet och återgår till datorn. Jag knackar henne på axeln igen och säger att jag vill ha tag på kvinnan på bilden, att det är viktigt och att jag har åkt ändå från Sverige för det. Hon tittar på mig. Suckar och säger att hon ska ringa sin chef.
Hon kommer tillbaka och ger mig en adress och säger att jag ska åka dit så ska han förklara vad han vet om Yvonne. Jag frågar vem han är och hon säger att det är hennes arbetsgivare, en man som har bott väldigt länge i trakterna.
Jag tar en taxi och skickar ett SMS hem om vad som hänt och vart jag ska. Om någonting går åt helvete, vet de i alla fall vart de ska börja leta. Jag lovar också att höra av mig efter mötet med den här mannen. I taxin så ser jag hur "guidos" fyller gatorna.
Guidos är slang för en arbetarklasskultur i Italien som först var ett skällsord på italienska amerikaner men nu använder italienska thugs det om sig själva. En guido ser ut ungefär som följer: kort hår med massor av vax i som ställs i spikes eller uppåtlugg, solglasögon, kors runt halsen, gigantiska brunbrända muskler som avslöjar flera timmar på gymmet och i solariet, ett tajt linne och ljusa jeans.
När jag kommer fram till huset som hotellets ägare bor i så ligger det lite undangömt och är inte en stor vräkig villa som jag väntat mig. Han häller upp ett glas rödvin och visar mig in i ett vardagsrum. Han undrar vad jag vill Yvonne egentligen. Jag berättar kortfattat om hennes svenska historia och säger som det är: att hon inte kunnat lämna mig i tankarna och att jag mest vill ha en pratstund med henne.
Jag ber honom berätta vad han vet, om han vet något. Han tittar misstänksamt på mig, smackar med läppar och säger att han lika gärna kan berätta det han visste eftersom det inte spelar någon roll nu.
Han sätter sig tillrätta och berättar om hur Yvonne kom till Rosarno med en dåres överlägensenhet "you know, nose in the air and long nails". Hon hade kommit dit och frågat om sin släkting som var delägare i många av husen i Pesco-Pagano när stadens turistkvarter byggdes ut på 70-talet. "But he was dead and testamented everything to some relative in the unites states" och Yvonne hade replikerat att hon bara skulle söka rätt på släktingen och ringa ett telefonsamtal så skulle hon börja arbeta på hotellet.
Släktingen hade upprört ringt till hotellägaren som jag satt mittemot och sagt att han visste om hennes inblandning i Berns konflikten, hon fick inte på några villkor arbeta i någon form av ledning och eftersom hon var papperslös fick inte ett eventuellt arbete kopplas till hotellet. "So we did what we always do with illegal immigrants, we employ them in another comapany that we employ, no dirty hands". Han berättar att de bara anställer sin vita arbetskraft i företaget och resten har de outsourcat. Det gör stor skillnad företagets ekonomi berättar han men också att de slipper handha personalen som är besvärligast, det vill säga de som har det värst och arbetar under störst tidspress.
Yvonne fick arbete i disken, "you should have seen her face", till en något lägre lön än de andra i syfte att tvinga bort henne från Pesco-Pagano. Trots att staden en gång varit en blomstrande ort föll den på 90-talet offer för kriminalitet, turisterna flydde och gamla hotell som blev överflödiga hyrs idag ut till de papperlösa.
Yvonne klarade tre veckor sen stod hon ut, hon började göra väsen av sig på arbetsplatsen, vägra arbeta vissa tider, kräva mer i lön och lättare arbetsuppgifter på grund av sin bakgrund. "Jag svarade henne med ett enkelt: här är ni papperslösa alla lika."
En månad till gick och Yvonne ringde återigen sin släkting i USA för att försöka komma upp sig i företaget eller åtminstone få pengar för sin överlevnad. Hon nekades. Släktingen tyckte han hade gjort henne tillräckligt av en tjänst som gett henne anställning. En utav de papperslösa berättade att det fanns jobb för sådana som henne, alltså vita i södra Italien, eftersom många utav italienarna där hatade de afrikanska immigranterna och det ansågs ha högre status att ha en vit hemhjälp. "She told me that she was worth more and left, I gave her the last payment with some extra to make sure she left" Den stad som hon hade tagit sikte på var jordbruksstaden Rosarno.
Jag frågar om han har sett henne sedan dess och det har han inte. Han plockar med glaset och säger att hon nu inte längre är hans problem. Det är han glad för, de som har haft det bra är inte tillräckligt tacksamma för ett arbete.
Tankfullt läppjar jag på vinet och undrar vad som skulle hända med hans företag om de skulle anställa all sin arbetskraft med lagliga kontrakt. Han skrockar och säger att då kan lika gärna hans bransch lägga ner, det skulle bli för dyrt och ingen skulle ha råd att betala för de tjänster som hotellet bjuder ut. Det är facket som driver oss i konkurs förklarar han och i grund och botten är han tacksam för de moraliskt tveksamma bemanningsföretagen som han vet har kontakter med den organiserade kriminaliteten. Han slår ut händerna och säger: "vad skulle jag annars leva av?"
Jag har inget svar. Istället så undrar jag i tysthet vad vi andra ska leva av. När jag dricker upp den sista klunken ur mitt vinglas frågar jag om det finns något internet i närheten eftersom jag skulle behöva kolla telefonnumret till personen som har soffan där jag ska sova på mitt couchsurfingkonto. Skrockande så klappar han mig på axeln och säger att han just bevisat sin tes om att det måste bli billigare för konsumenter. Jag skrattar och säger att jag är bemanningsanställd i äldreomsorgen, då tittar han allvarligt på mig och säger att ta hand om gamla är ett ärofyllt uppdrag och att jag borde ha hög lön. Skämtsamt säger jag att kommunen säger att de inte har råd om de inte ska höja skatten så att cirkel är sluten, det verkar inte finnas pengar någonstans. Det kan vi enas om.
Han erbjuder mig sin soffa istället som en gest mot att jag stannar upp en stund till och pratar med honom och spelar schack. Schack har inget språk, det är universiellt utropar han. Det som jag spelar schack mot döden. Det har dött så många papperslösa på väg över medelhavet bara för att få slavjobb i företag som hans.
Dagen efter går jag upp tidigt och frågar hur jag ska ta mig till Rosarno. Han ger mig anvisningar till tåg men också ett par varningens ord på vägen: "Det är farligt, som vilda västern, negrerna ställer till med kravaller där. Akta dig!"
***
Pesco-Pagano är en stad som finns på riktigt och det är sant att den togs över av kriminaliteten. Förfarandet med immigranterna i ruinerna av hotellen och deras anställning via bemanningsföretag är inte heller något påhittat. Den som inte finns men som säkert existerar i någorlunda likadan form är hotellchefen jag spelar schack med.
Nästa gång åker vi till raskravallernas Rosarno, besöker en klinik för papperslösa och försöker hitta dokumenterade arbetsskador i journalerna. Vi träffar också en nunna som vill stänga gränsen och en gammal kommunist som nostalgiskt drömmer sig tillbaks.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar