När jag åker till Italien för att leta reda på Yvonne Sörensen Björud så vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Senast någon hörde av henne så var det i den södra byn Pesco-Pagano. En tidigare luxuös semesterort men på 90-talet bredde kriminaliteten ut sig och nu hyrs husen ut till afrikanska immigranter. Anledningen till att det är så svårt att få tag på Yvonne beror på ett juridiskt snedsteg och ett sinne för alkohol. För att förstå varför jag söker efter Berns förra VD i ruinerna av en påkostad semesterort så måste vi börja från början.
Yvonne Sörensen Björud började arbeta som VD på Berns Salonger 2007 efter att tidigare arbetat som VD på Svenskt Tenn och innan det på hotellet Birger Jarl. I intervjuer berättar om hur hon längtat till Berns på ledig tid eftersom hon trivs bäst i restaurangbranschen och att hon gillar människor.
Bolaget hon skulle vara VD för drogs vid övertagandet med stora förluster, närmare bestämt 38 miljoner minus. Det föll på henne att se till att bokslutet gick ihop 2009, det slutade på minus tre miljoner kronor (Siffrorna är inget påhitt!). 2010 var ödesåret som skulle bestämma om verksamheten på Berns skulle fortsätta. Det som hade gett det goda minusresultatet skulle också visa sig bli Berns död.
I februari 2010 utbryter en konflikt med SAC Syndikalisterna eller närmare bestämt Storstockholms Hotell och Restaurangsyndikat som driver konflikten om sju städare som sparkats. De har inte sparkats av Berns utan av bemanningsföretaget Berns anlitade. Dock hade städarna sin arbetsplats på Berns. SAC anser därför att Berns är ansvarig även om man lagt städning på entreprenad. Det är en tjänst de köper in och därmed ansvarar för, precis på samma sätt som man ställer H&M ansvarig för deras underleverantörer.
Kanske hade blockaden knäckts om den inte smutskastas så till en början för att ta en helt ny vändning då det bevisades att Berns omfattande registrerade blockadvakter och att all smutsgöra såsom diskning och städning lagts ut på bemanningsföretag med koppling till kriminella nätverk och att dessa bolag utnyttjat städarna under omänskliga förhållanden. Högern som vrålat maffiafack och pekat med hela handen från borgliga ledarsidor tystnade nu och Yvonne Sörensen Björud blev en persona non grata.
Den borgliga valförlusten tillskrevs också konflikten kring Berns salonger men var nog snarare ett resultat av en väljarkår som inte såg skillnad på blocken. I september 2010 så handlade allt om arbete och hur det skulle beskattas. För en som inte arbetade på skatteverket var det svårt att ha en aning om vad som skiljde alternativen åt. Egentligen borde nog valförlusten skyllas på politikens utslätning men också arbetsmarknadens hårdnande tilltag.
Socialdemokraterna gjorde analysen att vinsten berodde på att man lyckats locka över de sista viktiga procenten genom att fånga en del av sverigedemokraternas väljare. Man hade gjort det genom löften om att realisera språktestet. En stor proteströrelse uppstod i valtider och socialdemokraterna lovade ett jämlikt språktest som alla i landet skulle få genomgå. Det skulle vara ett krav för att få komma in i arbetslivet med omsorg om arbetarna på arbetsmarknaden förklarades det. Alla ska kunna arbeta och till exempel förstå säkerhetsföreskrifter men även för att främja en god kamratskap på arbetsplatsen hördes som argument. Språktestet skulle göra människor till jämlikar. Några protester hördes fortfarande bland anarkisterna men dessa röstade ändå inte utan skrev mest på kultursidorna resonerade partiet med stort P.
2011 blev testet verklighet och det var då de riktiga utmaningarna kom för Yvonne. Hon hade vid den tidpunkt hon skulle testas halkat ner i ett riktigt svårt alkoholmissbruk efter att ha förlorat arbetet och blivit avstängd från sina övriga bolagsengagemang. Hennes äktenskap var på upphällningen rapporterade Se & Hör som med jämna mellanrum frossade i hennes olycka.
Testet hade skapat en juridisk gråzon där människor som var födda svenska medborgare men inte klarat testet inte kunde skickas hem men blev fråntagna sitt medborgarskap. Polisen visste om att de existerade och icke-medborgarna kunde ändå hyra lägenheter och arbete, de enda de inte hade rätt till var det sociala trygghetsnätet och avgiftsbelades om de valde att ha sina barn i skolan eller utnyttja andra institutioner. Lönen för dessa (o)medborgare höjdes eftersom de hade mer att betala men blev i praktiken sämre på grund utav alla avgifter. LO-facken kliade sig i huvudet och diskuterade internt att luckra upp beslutet på att inte organisera papperslösa men man inväntade en utredning.
När Yvonne gjorde testet så fann hon sig själv underkänd eftersom hon utvecklat en riktigt rödvinskärring-baginbox-alkoholism. När den socialdemokratiska ledaren i Aftonbladet blåste upp det med stora rubriker deklarerade Yvonne att hon nu skulle lämna Sverige "för att det var ett jävla kommunistland som inte kunde hantera fri företagsamhet". Och hon stormade iväg till Italiens Pesco-Pagano där hennes släkt hade haft hotell och där hon skulle kunna fortsätta med det hon var ämnad för meddelade hon via en notis i Arbetaren som var en nedkortad debattartikel menad för DN debatt.
Sedan dess hade det varit tyst om henne. Den forna hotelldrottningen med ett indraget medborgarskap. Berättelsen är som en grekisk tragedi för mig och jag kommer och tänka på henne flyktigt när jag är i Stockholm i Berzelli Park. Jag var med på en utav blockaderna. För mig är det ett starkt minne om hur vi tog tag i blockadvakter som polisen gripit och rykte tillbaks dem in i kedjan igen. För att överrösta människor som försökte provocera så sjöng vi internationalen.
Sen jag besöket i Berzelli park så kommer minnet över mig då och då. Historien om inte Yvonne släpper mig inte. I mitt huvud fantiserar jag hur det skulle vara att vara henne under blockaderna, i intervjuer har hon gjort uttalanden som:"När jag tog vid hade bolaget förluster på 38 miljoner kronor. Då vaknade jag ofta på nätterna av mardrömmar som handlade om att jag var inne på ett sjukhus där det sprutade blod överallt som jag försökte stoppa."
Hur kändes det då att ha syndikalisterna där varenda helg? Vad drömde hon om då? Jag tänker mig Yvonne som stålkvinnan som sagt att hon avstått barn för kunna viga livet åt arbete. Säkert var det därför hon blev så förstörd efter Berns gick omkull, hennes identitet gick i stöpet med företaget. Jag undrar hur det känns då? När allt som man en gång varit tagit slut. Hon har säkert kämpat mot kvinnlig diskriminering för att nå så långt men behandlade ändå städarna illa. Vad tycker hon om det idag? Var det sådant hon såg sig tvungen att göra för att få Berns på plussidan. En tvingande omständighet?
I mina tankar blir hon allt mer och mer närvarande trots att jag försöker vifta bort henne. Vad gör hon egentligen därnere i Italien i Pesco-Pagano? Fick hon uppehållstillstånd i Italien? Om hon inte har fått det, har hon då lärt sig något? Kan hon språket? Frågorna hopar sig och blir så många att jag till slut inte kan göra någonting annat än att resa ner till Italien. Jag skaffar ett couchsurfing-konto och ger mig iväg med en väldigt mager budget. Vem som ens vill läsa om en avdankad hotelldirektör bryr jag mig inte om då. Jag måste bara få veta hur det gick sen.
***
Det här är första delen av många om VDn för Berns Salonger Yvonne Sörensen Björuds liv i Italien. Det är fiktivt men mycket av det är sant: platser, händelser, sakernas tillstånd i Italien är inte påhittade omständigheter. Sprid gärna en länk eller copy pastea till din egen blogg så att det står på någonting annat på internet än högerreaktionärers åsikter om SAC och Bernskonflikten.
Nästa gång ses vi i Pesco-Pagano där det visar sig att Yvonnes rykte har förekommit henne och vi lär oss vad en guido är för någonting.
Ps. Man kan ju undra varför DN publicerar en artikel om "utpressing" på kultursidorna, märks att de sparkat nina björk. SR hänger på som nyttiga idioter. Arbetaren har intervjuat städarna och fått reda på vad som faktiskt händer. Törs alla de som pekat och skrikit maffiafack ta i det här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar