När vindarna viskar mitt namn

Alltså, rubriken har verkligen ingenting med texten att göra. Jag tycker bara Roger Pontare är en himla kul typ. Väger en hundring, klär sig i djurhudar och tror han har musikaliska kvaliteter.

På fest. På fest i ett gammalt hus. 3.60 i takhöjd. I vardagsrummet projiceras Sovjetunionens melodifestivalen på den vita väggen. Herregud. Vad smaklöst. Vad jag gillar det. Det överdrivna, det som är för mycket, det som precis, precis är på gränsen. Helt utan respekt för inredning blandar kollektivet plast, gamla soffor, IKEAfynd med någon antik byrå. Och det är verkligen också på gränsen, på gränsen till att bli för mycket intryck för att man ska klara av det. Lite sådär nästan-epilepsi-varning.

Jag och min polare sitter i soffan, den billiga soffan eftersom vi dricker rödvin. Skadebegränsningar måste man ju trots allt göra. Det är lite pinsamt att bli den där typen som förstörde soffan.

Röken åker ner genom halsen, river till så där som jag vill att den ska. Jag låter den cirkulera i lungorna och andas ut. Försöker göra ringar men lyckas inte. Det blir mer som rökpustar, det hela ser rätt fånigt ut och jag ger upp. Rök och rödvin. Att dö för. Avkoppling, nu finns det inga pensionärer, inga chefer eller dåliga ekonomier. Från det att jag drog upp korken med vinöppnaren tills imorgon då jag vaknar och känner hur hela kroppen är tung finns inga problem. Inget magsår, inga måsten och ingen oro för om jag kommer få förlängt vikariat.

Jag är på semester. Semester från mig själv. Eller nä, det är inte semester från mig själv, det är semester från allting som gör att man inte kan vara sig själv. Jag är på semester från pressen att jämt uppföra mig på jobbet så att chefen låter mig stanna. Jag är på semester från att förvägra mig själv saker för att min ekonomi säger så. Semester från ont i höger axel.

Rösterna är högljudda, de grälar om musik. Jävla pretton. Någon knackar mig på axeln.

Vet du vad jag gjorde idag?

Öh, nä. Jobbade inte du?

Jo, jag jobbar på Game. Idag kom det in en riktig sådan där stockholmsbrat och hade alla sina kompisar i släptåg. Bjäääää, mjääää, bjäää lät dem. Så kommer en utav dem fram till mig med ett begagnat spel som han kaaaaanske vill köpa, men vill att jag ska kolla först om det fungerar och jag blir så jävla skitförbannad. Där står han som någon jävla kung med hela hovet omkring sig och ska demonstrera sin öööhhh.. makt mot butikspersonalen. Så, jag tänker: N Ä E, helvette heller. Så jag går in på kontoret och ollar skivan.

HA HA HA HA HA HA

Och när jag kommer ut säger jag att den funkar, och braten vänder på skiven och försöker se ut som han kan något, hmmmar och ser såklart fettfläcken efter jag har ollat skivan. Han försöker gnida bort fläcken med fingret, slickar på fingret och gnider bort fläcken - hahahahahahahahahaha! Hur jävla dum får man bli!?!?!? Hej-jag-pratar-jävligt-störig-stockholmska-och-jag-har-försäljarens-kuk-i-min-mun.

Vi skrattar åt brats, åt stockholmsdialekt och åt för tajta skjortor. Vi skrattar åt att kunden alltid har rätt, helvete heller. Då bryter annan kompis in:

Men hallå! Kunden har ju alltid rätt!

?!?!?!!?

Jo, jag ska förklara, vet ni vad jag gjorde här om dagen? Det är ju kris och allt det där så att man minskar personalen på min möbelavdelning, jag fick besked här om dagen att på grund utav den här krisen så kommer jag inte få mitt vikariat förlängt så jag blir arbetslös om en månad och lite till. Jävla kris tänkte jag, jävlar här ska det bli kris tänkte jag igen då. Om det blir kris för mig så ska fan dem också få lite kris. Inkomster och utgifter, handling och konsekvenser, ja ni fattar.

Jamen, vad är det du har gjort då? Spekulerat bort en massa matsalsbord?

Nä, nä, nä, det här mycket bättre än så. Jag har precis fått gå en kurs i kundbemötande. Vi fick lära oss att kategorisera kunderna i olika kategorier efter köpbetende och hur vi skulle sälja grejor; säga att borden är miljömärkta fast den miljömärkningen är från 1900 frös ihjäl. Hur som. Då tänkte jag att: det är väl bäst att göra som de säger, det där med att kunden alltid har rätt och ge det en kristouch. Så här om dagen gav jag bort en bäddmadrass för 6000, jag sa helt sonika att den ingick, sen gav ett annat par lite rabatt - tjejen var gravid så jag tänkte att det behöver dem nog.

Men, hörru, får du verkligen göra det där?

Nä, nä, verkligen inte. Det här är sådant man får skriftliga varningar för.

Men.. men..

Fast när de upptäcker det och levererar ut möblerna är jag long gone. Så jävla fint. Kris för mig är kris för dem. Sen har jag kommit på en annan grej man kan göra också.

Jasså?

Jo, ge bort extra sängben till kunderna. Man tar sängbenen från ett paket på lagret och eftersom det hör ihop och inte kan beställas separat så måste de wastea hela sängen. Så i runda slängar har jag väl kostat företaget en 12-15 tusen idag, säger han med en stolt min. Och jag planerar att fortsätta vara jävligt dyr.

Jag ler. Är det kris så är det kris, åt helvete med ansvaret! Som mormor säger: ska're gå åt skogen så ska det åt skogen med musik!

Med den sovjetiska melodifestivalen i bakgrunden blandar vi senare drinkar, plankar in på klubben och lurar i några brats att vi är modefotografer och får dem att bjuda oss på öl resten av kvällen.

------
På tal om att hata arbetet: Arbetsplatsmasskrerna i USA har nu nått sådana nivåer att det dör nästan en chef i veckan på grund utav det.Det är vad jag kallar folkrörelse. Arbetarrörelse?

Länktips på samma ämne:
Remember, workplace violence can happen to you or someone you love. (Vem älskar sin chef? Va? Va?)

(Jag tänkte sluta tjata om going postal-prylen, men jag kan bara inte hålla mig. Det är HIL-ARI-OUS att man istället för att leta orsaker utbildar personal i att känna igen en potentiell chefsmördare. Jänkare alltså.)