Samtidigt så minskade den nya regeringen arbetsmiljöverkets anslag med 50 miljoner år 2007

It was a terrible crash. They found his still beating heart in the ash. I'm sorry.

- My Favorite, James Dean (awaiting ambulence)

Jag önskar att det aldrig hade hänt. Det där som är så hemskt att jag inte riktigt vet hur jag ska prata om det. Hade olyckan inte varit framme hade det inte varit så mycket för dina föräldrar att fixa med nu; media, blommor, advokater, bråk och en massa ångest för att de lät dig gå till jobbet den dagen.

Du borde inte ens varit i närheten av Berg och Dalbanan.

Egentligen så står jag inte mitt i det här utan jag är väl någonstans i periferin. Jag är inte din brorsa, mamma, farmor. Vi är inte släkt överhuvudtaget utan klasskamrater och lite senare: arbetskamrater. Men händelsen står i centrum för mig. Det som hände dig kan hända mig trots att jag försöker göra förnuftiga val och någon slags konsekvensanalys av saker.

Allting tog sin början i våras.

Dagen var som alla andra dagar i tvåan på gymnasiet. Matte, naturkunskap, skolka, dricka kaffe, geografi. Just den dagen minns jag: det var en tisdag. Vi hängde i rökrutan, skvallrade och tittade ut över tegelbyggnaderna.

Skolan var byggd i grovt tegel, sådant tegel som gör ont om man drar handen längs med det, vita fogar och svarta metalldörrar. Av det här bestod vårat liv fem dagar i veckan. Tegel, fogar, metall, kontroll.

Ibland tänkte jag att gymnasiet måste vara som en öppen anstalt till skillnad från högstadiet. I gymnasiet är skolgången "frivillig", på högstadiet var det skolplikt, nazigänget och den eviga längtan ut. Röklapparna hem och rädslan för vissa korridorer som gjorde att man färgade håret svart och tuperade det bak i nacken. Räddast ser farligast ut.

När vi slöade i rökrutan fick du ett samtal. Du lät så strikt när du svarade, som om du pratade med myndigheter. Det gjorde du nästan också. Det var våran sommararbetplats som ringde och när de senare ringde mig så svarade jag lika strikt. Ja, nej, jo, kan tänkas, den sjunde? Jo absolut, vi ses! Hej då.

Vi började umgås mer och mer den våren. Du gillade My Favorite, schack och drack Golden Gate när du ville bli full.

En gång så bröt vi oss in i en gammal övergiven fabrik som de höll på att bygga om, med ficklampor och avbitartång tog vi oss runt. Det var så spännande men läskigt på samma gång, jag skrek till när din ficklampa lyste på fladdermössen så att de vaknade till och började flaxa. Tillsammans spekulerade vi i vad de hade använt de olika rummen till: kanske ett fikarum? Här ser ut som förmannen har suttit! Titta vilken utsikt han borde haft över maskinerna!

Vi söp i Rothoffsparken hela juni, firade skolavslutningen tillsammans och drack kaffe på Kaka tills juli. Då började vi jobba på Parken Zoo. Stället med dem vita tigrarna och det väldigt smaklösa fantomenlandet.

Jobbet vi fick var som ogräsrensare. Vi skulle rycka maskrosor dagarna i ända och plocka upp folks tappade glassar, sockervadd och slängda snusprillor. Skitkul. För det fick vi 67,86 i timmen. Dessa enorma miljoner det skulle bli.

Jag sparade pengarna till nya kängor och du spenderade hela din lön på skivnörderi. Medan vi satt där i parken Zoo's plantager så gjorde vi upp avancerade planer på att göra eget vin. Indie-Christer trodde vi kanske skulle kunna köpa ut en vinsats till oss och vi hade ju en kompis som bodde själv. Vi tänkte att man kunde göra en deal med honom om att få ha vintunnan där, hemma var ju bara att glömma.

Du och jag bytte pass då och då. Så att man jobbade massa dagar i rad och sen var ledig en sex, sju. Det var helt okej med våran arbetsledare så länge någon dök upp på passet. Inte en enda gång sjukade sig varken du eller jag. Jag antar att det var skivorna och kängorna som hägrade där vid horisonten.

Den dagen hade du och jag bytt pass.

Min familj tvingade med mig på familjesemester på Gotland. Jag tyckte det var så stereotypt, vad skulle vi göra? Posa framför ringmuren? Exotisera gotlänska?

I tvåan på gymnasiet är allting meningslöst.

Jag satt på bryggan och funderade på om jag skulle bada eller inte när samtalet kom. Ilsket ringde telefonen och jag svarade. Jag minns att jag under samtalet kände det som att jag bara blev mindre och mindre. Efter att jag hade lagt på stirrade jag bara på horisonten. Sen gick jag och kräktes bakom strandens baja-maja.

Du hade avlidit på sjukhuset av dina skador.