TastSelv-kod och remouladesås

Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.

Tangentbord har sin egen rytm. Om jag ansträngde mig skulle jag höra något som min fantasi skulle kalla takt, mitt minne skulle sätta toner och den danska skatteverkstantens röst skulle få vara sång.

Röe, rö, eöe, rö, röe, eöe, rö, röe, rö, rö, rö skulle sången låta. Som ett låtsasspråk. Som när man själv tyckte att man pratade engelska när man var fyra men det mest lät: blä, vla, tja, tjo, aj, klaj, chad, app.

Allt det här skulle jag höra om jag ansträngde mig.

När jag anstränger mig gör jag om tågljuden och sorlet till musik. Snattrande klackar i köpcentret med barnskrik har potential för en rytm. Kundvagnar som rullar och trötta mammor som skjuter korgen framför sig på golvet i kassakön kan bli en melodi. Om jag bara koncentrar mig kan allt bli rytmer som tränger bort oron för pengar, stressen och tristessen.

Jag sa en gång till en kompis att hennes diskande skulle kunna vara en musikal. Så många ljud. Klingandet av bestick mot glas, vattnet som spolar, grytlockets dunsande i diskhon. När jag slöt ögonen, lyssnade och dagdrömde lät det inte som disk. Det blev något annat: 50-tals klänningar i kitschiga färger som dansade, ett konståkningsnummer eller ett grälande par som slängde proslin.

Hon tittade på mig och konstaterade torrt: Musik är musik och när det skramlar så skramlar det. Fast sen har ju hon ett sådant där givande och kreativt jobb, då kanske man inte lyssnar på disken utan på sin inre röst eller va fan det heter.

Hör du? Hör du vad det här är?

Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst

Den musiken hör jag flera gånger om dagen när jag jobbar. Klink är tvättskålarna som slår mot varandra när jag tar dem ur skåpet. Eftersom jag alltid sätter på för hård stråle när jag ska fylla dem med vatten plaskar det. Från badrumsdörren knarrar det när jag går in till vårdtagaren. I ena handen har jag tvättskålen och i den andra har jag ett oöppnat paket med latexhandskar som ploppar när jag öppnar det. Det klatschar när jag drar på mig de benvita handskarna i storlek medium, det plaskar igen när mina latexhänder doppar tvättlapparna i vattnet och det droppar när jag kramar ur dem. Innan jag tvättar vårdtagaren så tar jag apolivas tvättkräm i pumpflaska på den dubbelvikta blåa tvättlappen. När jag trycker på pumpen ger den ifrån sig ett tyst psssst som annonserar den vita tvättkrämen.

Det är för det mesta introt när jag går in till en vårdtagare på morgonen, sen kan det sluta hur som helst. Outrot kan man aldrig veta, men för det mesta är det prasslande plast från soppåsen som knyts ihop och en klick när dörren till rummet går igen.

Ibland tycker jag att det är synd att folk lyssnar på sin Ipod i alla lägen de kan. Tågresan låter inte längre dunk, dunk - HÅLL KÄFTEN, DET HÄR ÄR DEN TYSTA VAGNEN!!! Utan tåget, promenaden, bussen, städningen och mataffären låter likadant: dunk, dunk - la cocaina no es buena para su salud.

Sist jag åkte tåg höll jag på att missa gatupredikanten för att jag lyssnade på musik. Jag missade nästan: dunk, dunk - YOU WILL SEE THE LIGHT! ACCEPT THE LIGHT! COME TO JEEEEEEEEEEEEEESUS!

Sen så kom konduktörerna och sa att nu är'e minsann slutpredikat för dig och slängde av predikanten i Svågertorp (Han kan förresten skymtas lite här och var på pågatågen runtom i Skåne. Homosar är det han hatar mest, enligt initierade källor.)

Man missar så mycket med hörlurar.

Skatteverkstantens fyrklöver i guld blänker, bredvid på samma halsband sitter ett guldkors. Shysst riskspridning tänker jag; folktro unt lite gammal hederlig kristendom. Hon har en mossgrön manchesterkavaj, ljus t-shirt och svarta byxor.

Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.

Hon tittar på mig frågande.

Jag ser dum ut.

Framför mig ligger mitt skattekort. Jaha. Och ett danskt personnummer. Schysst, man är nummera erkänd av den danska staten, får betala skatt här, öppna konto, jobba.

Hon frågar mig om jag har sambo? Nä. Barn? Eh, skulle inte tro det. Bla bla bla bla bla om du skulle få barn. Eh, nä, skulle inte tro det.

Jag lyssnar efter musik. Försöker anstränga mig för att höra något.

Kopiatorns gnissel och det gröna ljuset när den kopierar, loafers släpar mot heltäckningsmattan, pipet när nästa nummer visas på tavlan, prasslandet med papper.

Fan, det blir ingenting. Jag hör ingenting alls.

Jag försöker lyssna på det jag ska lyssna på: danska skatteverket. 5000 skattefritt varje månad. 16 om dagen för tåget. 38% i skatt. CPR-nummer. NEM-konto. skat.dk. TastSelv.

Nä böja dou di arbeit? öhhh.. femtonde. Unskuld? FEMTÅNDÄ säger jag så tydligt jag kan och ler. Unskuld? Jag pekar på anställningsbeviset.

Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.

Hon ger mig mina papper. Jag skickar in anställningsavtalet och skattekortet som sktteverkstanten gav mig.

Några dagar innan jag ska börja jobba slår det mig. Jag är nervös, tänk om allting är annorlunda i Danmark? Om jag inte kan hitta någon lunk att arbeta i, tänk om ingenting låter, tänk om jag inte kan göra musik i mitt huvud för att fördriva arbetstiden?

Det är en tung kropp som släpar sig upp 05,30 till vad som ska bli första arbetsdagen. Frukost får jag inte ner utan i en creme fraiche-burk häller jag ner lite youghurt och tar med en tesked. På tåget kan jag inte koncentrera mig på att läsa, jag är för stirrig. För nervös, för uppspelt.

När jag är framme står jag bara framför porten. Jag tittar på den tunga metallskylten där det står plejehemmets (vårdboendets) namn. Den ser tung ut. Jag tar ett djupt andetag tag, trycker upp porten och går in på kontoret.

Hej.

Jag förklarar att jag ska jobba här och att jag skulle anmäla mig här för att få en namnbricka.

Plick, knatter, trycka på mellanslag, tab, knatter, lösnaglar mot plast, klick.

Åh! Jag tror att jag hör något. Snart, om hon bara skriver lite till så kanske, kanske... Mitt lyssnade efter musik avbryts av ett VÄL BEKOMME! Och en smäll, framför mig ligger namnbrickan i vit plast.

Jag öppnar säkerhetsnålen och fäster brickan på den svarta tröjan jag har på mig. Jag letar upp Ekgangen, trycker på den röda knappen och den tunga avdelningsdörren går upp. En vägg av kiss-handsprit-latexlukt är det första som möter mig.

Väl på avdelningen så är det kort om folk, det blir inte tal om någon intro idag. Händerna behövs. De visar mig till "en däm so snäck svänsk". Jahaja. Jag gör som jag alltid gör.

Klink, plask, knarr, plopp, klatch, plask, dropp, dropp, psssst

Ah. Det låter likadant. Music to my fucking ears. Jag ska nog överleva Danmark.

----

Den populärkulturellt uppmärksamma har ju noterat den fullständigt skamlösa rip offen på Dancer in the dark - scenen. (Men Scatterheart är den sång som är bäst i filmen)

Alla borde faktiskt se den, även om "musikaler inte är min grej asså" eller om man tycker att "det är faktiskt dödsfånigt att de måste brista ut i sång mitt i, det händer ju liksom inte i verkliga livet att man sjunger om att städa!! Känns ba sååå overkliget". Filmen är ett fint porträtt av Selma, hennes arbetsplats och hennes arbetskamrat Cathy. Se så, ladda ner den nu.

Dancer in the dark är en musikal om hur stor friheten i kapitalism egentligen är.