Hela min uppväxt så har jag fått veta hur viktigt utbildning är. Utbildning är nyckeln till frihet (läs: arbete), välgång, utveckling.
Jag minns när jag var sexton. Gymnasiet låg framför mig, tre år som jag hade valt alldeles själv med frivillig skolplikt. Jag hade valt en utbildning. Jag skulle faktiskt bli någonting, det var nu mitt livsöde skulle avgöras. Antingen tog man en studieförberedande linje eller en yrkesförberedande linje (dvs: arbetarklass express, frisör, målare osv).
Hela nian var fylld av ångest för mig. Var betygen tillräckligt höga? Skulle jag komma in? Vad skulle jag bli? Vi var på gymnasiemässa: åt godis tills vi storknade och titta med stora ögon på allting man kunde bli.
Bland de jag umgicks med gick diskussionerna heta: VAD SKA DU VÄLJA? VAD SKA DU BLI!? Estetisk fattade vi att det bara var tre år innan man fick sitta på AMS, men att de där tre åren skulle vara väldigt flamsiga. Omvårdnad skulle vi hellre dö än gå, där var de bara blonderade ex-nazi-brudar som gick, no fucking thank you. Samhäll-ekonomi tyckte vi kändes trist - vi ville ju ha ett kreativt jobb!
Vi satt där med våra drömmar och våra lärare hetsade oss som att det var möjligt. "Om ni inte gör den här läxan, så får ni inte vg och då kanske inte du kommer in på den här linjen."
Och för oss som hatade högstadiet lovade de oss att gymnasiet skulle bli mycket bättre eftersom där gick man med folk som hade V A L T att gå dit, vi skulle ha samma intressen (ja jävlar, folk brukar ju ha kemi a som intresse.)
Hela tiden frågade de oss vad vi ville bli, tyckte vi skulle gå till SYO:n och presentera våra senaste idéer. Vårterminen ägnade vi åt att räkna och försöka förstå vilka konsekvenser gymnasiet skulle ha för vårat val av högskola. Och till högskolan ville man minsann - så var det bara. Ingen med känsla för stil skulle välja elektriker i första hand, jag menar elektriker kan ju vem som helst bli, men vart var k r e a t i v i t e t e n?
Skolan gödde vårat självförtroende att vi kunde bli va faan vi ville in i absurdum. Vi började tro på det: vi kunde visst bli designers, reklamare, dokumentärfilmare, journalister hela högen. Ingen skulle behöva bli undersköterska, städare eller mattant av våra klasskamrater enligt våran lärare, ALLA KAN BLI NÅGOT!
Vi var på väg ut i en vuxenvärld som skulle ta emot oss med öppna armar. Vi skulle kunna forma vuxenvärlden hur vi ville bara vi skötte oss, som tack så skulle vi få bli vad vi ville - bara vi kämpade.
Och de säger att den amerikanska drömmen inte finns här! Besök en gymnasiemässa säger jag.
Så hela nian satt vi där med våra framtidsdrömmar och ambitioner som om de vore möjliga. Tills vi fick våra betyg.
Betyg är socialdarwinism. "Grundprincipen är att människans och samhällets utveckling sker genom utslagning av svaga individer"
Det vill säga: sålla agnarna från vetet. Nu var det dags, den allmänna skolan var slut.
Mina socialdarwinistiska poäng räckte till en plats på Samhäll/Naturlinjen som egentligen hade rätt lågt intag. Betyghetsen i nian tog livet av mig. Även om det var en studieförberedande linje så var det ändå något av ett misslyckande: så lågt intag liksom.
Nu, när vi alla kämpat oss igenom våra tre år av utbildning och vi stöter på varandra igen så har det inte spelat någon roll.
Någon slöar sig igenom högskolan som en ren arbetsmarknadsåtgärd på en utbildning man inte har en aning om vad man kommer bli på.
Någon sitter på AMS-dagis och är fast i ungdomsgarantin.
Någon har fått barn.
Någon har hyresskulder.
Men alla har eller haft de där skitjobben som skolan lovade oss att vi aldrig skulle behöva ta. Vi har alla haft för lite pengar dagarna innan löning.
Att välja gymnasium är lika viktigt som att välja elbolag.
---------------
Jag har ju lovat en going postal-berättelse men just nu sväller den över alla gränser. Tills dess, polkagrisarna lagt upp en fin berättelse: Scrooged Again?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Låt mig sammanfatta ditt inlägg, "jag önskar att världen var perfekt, att total frihet för varje individ förutsättningslöst existerade, att urvalsprocesser tillhörde det förflutna och att möjligheterna var oändliga."
Det är den konkreta önskan jag utläser i texten, resten kan närmast beskrivas som okonstruktivt gnällande. Även en ärkemoderat som rökt på och börjat drömma (eftersom dom flesta är så fruktansvärt realistiska) skulle väl skriva under på att det skulle vara skönare om världen redan var perfekt. Men det blir lättare att bära alla världsliga brister och problem om man kan placera dom i sin historiska kontext. Ta vilken lag eller konkret regel som helst i det svenska samhället som du tycker är bra se om den fanns för 100-år sedan och hur den praktiserades. Du lär ju snabbt inse att det inte var bättre för om man är feminist, kvinna, arbetare, fritänkare och samhällsdebattör.
Det är jag, karriärsintriktad moralkonservativ man som skall vara negativ och ledsen, inte du!
Helt korrekt erik, något i stil med det du beskriver vill jag ha. Jag önskar att det här samhället bara gick åt helvete. För det här samhället gör mitt liv till ett helvete då och då och för andra av mina klasskamrater.
Det är ett gnällande i texten. Visst. Kunskapsfabriken är meningslös eftersom vi ändå bara får jobb som kräver en veckas inskolning.
Okej, det var värre förr. So? Varför ska det inte bli bättre nu?
Helt sann text, alla mina kompisar slavar på skitarbeten, går arbetslösa och några få har sökt till högskola för att dom inte kom på nåt bättre att göra. Gemensamt för oss är att de flesta ja känner är rätt cyniska och hopplösa, man undrar ju om livet inte ska vara roligare än så här.
Skicka en kommentar