söndag 7 december 2008

Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra!

Arbetslös. Smaka på ordet. Utan arbete. Lösgjord från arbete.

Arbetslös.

1.
Våran huvudperson beskriver sin bakgrund hastigt och avbryter sig själv mitt i en mening

Numera är jag arbetslös. Innan det var jag: köksarbetare, vårdbiträde, callcenterintervjuare, dagispersonal, reklamutdelare. Kärt barn har många namn, ungdomar har många jobb. Jag har varit anställd inom många brancher men aldrig med en lön över 15.000. De jobben verkar inte riktigt existera, jag har aldrig haft turen att få ett fabriksjobb eller ett lagerjobb.

Jag har haft alla möjliga jobb. Ingenting är det som jag av fri vilja har valt. Jag har alltid fått anställning av en olyckshändelse: någon som kände någon som kanske kunde fixa några timmar här eller några timmar där. Jag halkade in som vårdbiträde en dag i juli för att resten av timmisarna sagt upp sig på LSS-boendet, jag var den som var tillräckligt desperat. Jag har jobbat på callcenter med en hyresskuld hängandes över huvudet gick jag med att jobba på provision - såklart var jag inte speciellt bra på det utan sålde så lite att jag bara fick ut en lön på 8000, trots att jag jobbade heltid. Alltid har jag halkat in på något snarare än att det har handlat om ett fritt val. En olyckshändelse, jag behövde jobb och arbetsmarknaden kunde ha nytta av mig.

Mitt första jobb var som köksarbetare, eller diskare som den korrekta benämningen är. Det var svart, 70 spänn i timmen rätt ner i fickan. Jag tyckte jag gjorde en bra deal - ingen skatt och arbetsgivaren tyckte väl han gjorde en bra deal - inga arbetsgivaravgifter. Den sommaren jobbade jag ganska mycket, 180 timmar i månaden och jag plockade ut en bra lön. Allt spenderades håglöst på spel, ny Ipod, en charterresa och lite hyra till mamma.

Jag föddes i Landskrona på 80-talet. På 80-talet var Landskrona främst känt för sina miljöproblem bland annat med konstgödningsfabriken Supra, det var också nu Landskrona började ta emot flyktingar i stor omfattning och då Tuppaskolan ockuperades. I allt det här virr-varret föddes jag. Min mamma och pappa bodde i ett miljonprogram med hunden Tracy. När jag kom blev det för mycket att också ta hand om en labrador, så de sålde henne till någon av pappas lastbilschaufförs kompisar. Dessutom var det ändå en nödvändighet att sälja Tracy, hon var den avundssjuka hundtypen: så fort hon kom åt puffade hon på babysittern för att få den att välta.

När jag var ett år så lessnade min mamma på den breda skånskan, alla droger och de där rasisterna som hon uttryckte det. Hon ville inte att jag skulle växa upp där. Hennes bestämda åsikt är att det i Skåne bara finns droger och rasister. Därför packade hon allting och vi flyttade tillbaka till Mittens rike: Sörmland, till Eskilstuna.

Staden som hade Sveriges första Socialdemokratiska Ungdomsklubb (vilket var en stor stolthet för de lokala SSU:arna som jag senare skulle träffa på), en livaktig industri i början 1900-talet och Kent repade för fullt i någon av studiefrämjandets lokaler.

Arbetslösheten var ganska utbredd när vi flyttade upp år 1990, mamma fick jobb som undersköterska ändå men min pappa fick stämpla på a-kassa.

Vi bodde i Nyfors i Eskilstuna, husen där var fyra våningar höga och grannarna var många. Jag trivdes. På gården fick jag lära mig knulla betydde och det var där jag fick mitt ärr i ögonbrynet.

Precis innan mitt femårskalas var jag och min syster lekte på lekplatsen. På lekplatsen fanns det ett tåg med en massa lösa metalldelar och skarpa kanter. Hon, min syster, utmanade att balansera längs kanten på tåget. Självklart trillade jag och spräckte ögonbrynet. Skrikande och blödande springer jag hem och blodet rinner i hela ansiktet, om tio minuter kommer gästerna, min pappa plåstrar ihop ögonbrynet så gått det går.

Efter ett tag när det inte gör lika ont längre är jag ganska nöjd; jag slapp ha skjorta på mig och det blåa ögat ser faktiskt ganska tufft ut. Jag speglar mig ofta under kvällen. Elin kommer fram...

Men, äh, fuck it. Jag pallar inte berätta för er om vart jag har bott, så mycket skiljde det sig ändå inte åt. Och, det här handlade ju om arbetslöshet.

2.
Våran huvudperson reflekterar över arbetslöshetens gissel och hur det kommer sig att man hamnar i en åtgärd som anses vara socialt pinsam

Arbetslös, jag är arbetslös nu. Jag klarade inte riktigt av AMS-åtgärden: universitetet (ja, ha inga illusioner. Universitet är nyspråk för: ta lån och bli arbetslös akademiker). Det passade inte mig. Det var mest montont ensamarbete, skriva text på ett studentrum och få det rättat på det enda lektionstillfället i veckan. Det kallar man för heltidsstudier, vilken lögn!

Så jag flyttade hem, 50 000 är jag skyldig staten och jag har inte en krona på fickan. Och det är verkligen inget skämt, en del av er kanske tror att inte en krona på fickan är en metafor för några hundralappar. Så är det inte, jag har inte en jävla krona. Det tar tre månader innan ungdomsgarantin börjar gälla. Ungdomsgarantin är en omskrivning för förvaring. För att jag sitter där och häckar får jag 1200 av staten. Kan man ens klassificera det som en allmosa?

Just nu bor jag hemma, eller ja, i alla fall någon variant på hemma. Eftersom jag inte drar in några pengar på betalt arbete så gör jag obetalt: hämta på dagis, barnvakta och laga mat.

Ibland får jag känslan av att folk tycker det är lite pinsamt att jag är arbetslös, att man är hopplös. Att man är en sådan där typ som inte kan rycka sig i kragen och ta tag i sitt liv. Varför har du inga drömmar? En del undrar om jag inte vill ut och resa. Då tycker jag att han eller hon är dum i huvudet på riktigt, exakt vad tror dem skulle vara roligare med att diska australien? Att man kan röka på? Wow. Gud vad häftigt. Som om det vore en omöjlighet i Sverige. Eller tror dem att man hittar sig själv? Hej, mitt mig själv låg och skräpade i Thailand så jag var tvungen att jobba som en idiot i ett halvår för att kunna hämtade det. Nej tack.

Och att jag inte klarade skolan är inte heller mitt i prick. Det är lite skämmigt. Jo visst, men är det någon av er som sett den svenska högskolan? Den är ju ett skämt, 40 timmars studier i veckan ska det vara. Jag hade 6 timmar lektionstid i veckan utom de veckor då vi fick någon stor hemuppgift. Högskolan är organiserad så att man ska kunna jobba extra, och man måste. 7300 är i n g e t. Fast det finns det ju de som tycker att: MAN KAN VISST KLARA SIG MEN UNGDOMEN ÄR SÅ BEKVÄM UTAV SIG IDAG. Till er: ät skit.

Eftersom ungdomsgarantin nu har börjat gälla för mig så har jag slussats till ett dagis, eller nej, förlåt: Learnia. Här ska de coacha oss till arbete. Yeah, yeah, yeah, fotbollscoach, livscoach, arbetscoach.

3.
Våran huvudperson börjar på dagis och får ett första intryck av hur meningslöst allt motstånd verkar - en åsikt som kommer att ändras längre fram i historien

Över dagiset (två rum med en whiteboard och ett par inslängda datorer) ligger det en blöt filt, man får inte yppa något om att det är meningslöst att coacha till arbete som inte finns eller att det inte är vårat fel att vi är arbetslösa. For the record: det är inget fel på mig. Verkligen inte. Och det är inget fel på alla andra som sitter här heller. Vi är den naturliga arbetslösheten, det är vi som har en 24/7-anställning som inflationsbekämpare. Det är vi som håller lönerna nere genom att alltid vara beredd att ta ett jobb där lönen är precis över a-kassan eller kanske socialbidraget. Vi håller Svensson på plats. Om han inte gör som förmannen säger står vi där som en reservarmé beredd att göra jobbet. Kapitalismen behöver oss.

Men ändå säger det att det är vårat fel at vi sitter här i de aprikosfärgade lokalerna med den ljusa heltäckningsmatten. Vårat fel. Jag vill bara ställa mig upp och skrika: jag organiserade inte kapitalismen, det här har jag inget med att göra.

Vilket jag såklart inte gör. Det finns inget motstånd att göra känns det som ibland, det finns ingenting att vägra, ingenting att sno. Så ibland roar vi oss med att sabotera deras välregisserade skådespel.

För ett tag sedan var farbror blå här och skulle upplysa oss om vad som hände om man blev k r i m i n e l l eller om man söp sig för full. Kling & Klang inleder sin presentation som om vi vore efterblivna:

- Jaha, och vad tror ni då att polisen gör då?
En arm sträcks upp, den viftar och är ivrig att svara. Jag ser hur polisen skiner upp, antagligen brukar publiken inte vara så speciellt entusiastisk.
- Spöar invandrare och demonstranter.
Mungipor åker ner i golvet och polisen harklar sig och säger: inte så ofta.

Eller när AMS hade jobbsökardagar och jag fyllde i en intressenmälan för Donken och på frågan varför jag sökte jobbet klämde jag i med någonting i stil med: Det verkar vara en utvecklande miljö där jag skulle kunna inspireras av alla de människor jag skulle möta. Det mänskliga mötet tycker jag är viktigt. Och på frågan vilka tider kan du jobba skrev jag: alla utom mellan 15-17 på vardagar för då ser jag repriserna av top model och project runway. Heja naomi!!!!!!

Våra dagar präglas av en tristess trög som kylskåpskall sirap. Vi måste ta oss igenom varenda dag. Varenda dag. Även när de till och med skiter i att ge oss meningslösa uppgifter, de dagarna är längst. Ingenting att snacka skit om, ingenting att sabotera. De dagarna lyssnar vi mest på radio: P3. Det står man ut med och man slipper den värsta av den värsta musiken.

Men en gång blev det fight om det.

Det kom en ny till dagis för några veckor sedan. Rund som en köttbulle, keps och gympaskor. Jaha, tänkte vi. Först välkomnade vi honom så som de tvingar oss till: alla sätter sig i en rund ring och när det är ens egen tur så ställer man sig upp och säger: Hej jag heter [namn] och jag är arbetslös.

Samma procedur, men när Victor reser sig upp säger han:
- Hej, jag heter Victor och jag är alkoholist.
- Men victor, sådant skämtar man inte om!
- Men det är ju som ett AA-möte
säger han och rycker på axlarna.

Vi fnissar. Men sen, närmare bestämt en kvart senare eller tretton minuter så gör nykomlingen sitt första övertramp. HAN FÖRSÖKER ÄNDRA RADIOKANAL. Han tror att han bara kan gå fram som om han vore radiohitler ratta över till en annan frekvens på FM-bandet och ställa in LUGNA FAVORITER. HALLÅÅ!!!11!1 Lugna favoriter?!?!?! Vem hatar sig själv så mycket att man ba: äh, fy faan, jag är en hemsk människa, jag måste straffas, bäst att ratta in lugna favoriter, det är inte mer än rätt att få dagens ödelagd av Martin Stenmark-rim.

Han tror han får lyssna på lugna favoriter, hela gruppen hyperventilerar och alla är uppenbart irriterade. Efter en minut av att knyta näven i fickan till Per Gessles "Gå och fiska" går jag fram till honom och puttar honom från radion. Jag väser mellan tänderna.

- Hörru, du bestämmer inte ett skit här. Allra minst radiokanal - du är ny.

Allt är som en dålig version av Oz. Den nya killen går och läser DN istället.

Såhär håller våra dagar på, om och om igen upprepas dem. Våran tid där innehåller aldrig någonting annat än dagisintriger och tillsägelser från dagisfröknarna. En gång hade jag elementet i knät för att det var så kallt i lokalen. Då kommer en dagisfröken med bestämda loafers-steg och rycker ut kontakten från väggen och säger:

- Men herregud. Tänk om du skulle få en stöt!

Så stora blir intrigerna. Folk åker in och ut här. Kommer tillbaka från misslyckade praktiker och skumma småföretag som velat blåsa dem på pengar. Vi sitter bara av tiden här tills arbetsmarknaden har nytta av oss igen.

Värst är när dagisfröknarna lyckas blåsa oss. En gång fick vi åka på ett inspirera-dig-själv-seminiarium i Nyköping. Åtta mil bort. Vi var klarlärda i konsten att inspirera oss själva 11.30 på dagen och fick åka hem om vi hade busspengar - annars fick vi åka AMSbussen 17.00. Det värsta är att istället för att folk diskuterar att AMS håller oss i en främmande stad i fler än åtta timmar börjar folk prata om hur inspirerade de har blivit, att de plötsligt är övertygade om att nyckeln till alla problem att börja jobba och tror att om de jobbar lite hårdare kommer de få drömjobbet. Sådana saker blåser oss på den lilla, lilla kollektivitet vi påbörjat.


4.
Våran huvudperson får en inblick i åtgärdernas belöningsmekanismer och förändrar sin inställning angående motstånd

Igår berättade dagisfröknarna ockå att det inte var helt lätt för dem heller. De minnsann hade vissa ekonomiska krav att leva upp till. Det var inte vilka företag som helst som fick göra sådana hära kurser. NEJ DE HADE OCKSÅ EN PRESS ATT LEVA UPPTILL. De är tvugna att leverera en viss procent av oss ut i arbete eller i utbildningar för att få fortsätta med sådan här verksamhet, få förnyat uppdrag av AMS.

Jag tänker tillbaka på den hösten som jag har varit här och visst har det kommit folk och gått, men de som har gått har för det mesta kommit tillbaka. Fuck, när jag börja räkna på det så måste de ligga risigt till. Då förstår jag också varför de på senaste tiden bara pratat utbildning och inget "skriv ett relkamblad om dig själv". Det är lättare att få oss att ta lån för en utbildning än att hitta en plats till oss på arbetsmarknaden. De vill sätta oss i utbildning som förvaring tills kapitalismen återigen kan tänka sig att använda våra kroppar till monotona rörelser.

Det är då jag beslutar mig. Beslutar mig för att se till att inte enda jävel lämnar det här dagiset, ingen ska komma härifrån. De här idioterna/dagisföretaget ska inte få förlängt, vi ska inte bli något att skryta om i statistik. Förstör det som förstör dig. It's on.

Hemma omnämner jag dagis som dagis också. Saker ska kallas vid deras rätta namn, jag gå inte med på deras försök att snygga till allting, åtgärd - my ass liksom. Men min sexåriga lillebror hänger inte riktigt med ibland, igår när vi satt framför teven frågade han mig:

- duuuuuuuuuu...är'e verkligen så att du går på dagis? Har inte du gjort det när du var liten?

Jag förklarar snällt att dagis för mig inte riktigt såsom hans dagis var. Inga fruktstunder och inga BRIO-tåg utan ibland är det mer att vi leker än att vi arbetar säger jag. Jag vet inte om det var en bra förklaring heller, men den är nog lättare för en sexåring än ett ekonomiskt system.

5.
Dagisgruppen upptäcker styrkan i att göra ingenting och formerar sig efter vår huvudpersons initiativ

Idag pratade jag med min dagisgrupp efter morgonsamlingen. (JA! Det är helt sjukt, precis som dagis, MORGONSAMLING!!! Där man ska berätta något man gjorde igår, idag sa jag bara: inget varav min dagisfröken sa: men men men men men men vad åt du till frukost då?)

Tre meningslösa veckor kvar till jul och våra coacher måste ha en jävla ångest över att tänk om de inte kommer lyckas, en tjej försöker de få att ta ett timvikariat i Mjölby och Victor (ja, han som sa att han var alkis) har dem bett aldrig mer komma tillbaka eftersom han spred så dålig stämning. Han kommer ju såklart tillbaka på pin kiv då och då.

Alla är väl inte riktigt överens om att dagis är fel, att det är dagisets fel att man känner sig så misslyckad ibland eller att dagis inte är nyckeln till jobb. Men det spelar inte så stor roll, det enda vi ska göra är ju: ingenting. Ett passivt nja... är lika viktigt som ett rungande JAAAAA!!!! Och det fina är att även hon som sa nej blir i handling ett ja eftersom hon inte kommer få jobb. Om hon inte ska årgärdsstrejka så är hon tvungen att arbeta ihjäl sig, och det är ju inte särskilt lockande.

Så här sitter vi i ett aprikostfärgat rum, räknar ner och ser våra jobbcoacher/dagisfröknar svettas. Deras jobb hänger på att lyckas tvinga oss in i utbildningar. Good luck with that. Vi åtgärdsvägrar. Vi har bestämt oss för att sänka dem så som dem har sänkt oss - vi tänker vägra alla utbildningar de erbjuder oss, vi tänker inte söka ett jobb. Aldrig att de ska få ut sina procent härifrån dagiset, vi tänker inte ta csn-lån för att rädda deras coachjobb.

Om ett tag träffar man fröken som deltagare fantiserar vi. Hon kommer vara som oss, en del av den naturliga arbetslösheten fast med CSN-skuld.

Karma will come and bite you in the ass AMS-kärring!

--------------------------

I senaste Dissident finns det en bra text om arbetslöshet som är väl värd att läsa (och läs resten när du ändå är igång), kan beställas här.
Kämpa Tillsammans har haft fett ös - arbetslös på Kriminalvårdsanstalten Learnia.
Och du har väl inte glömt arbetsförnedringen?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Bra initiativ :)
Personligen bländades jag dessvärre av deras lögner och sitter idag i högskole-förvaret.
Detta kommer bli intressant att läsa vidare om.

Job sa...

Härmed intar denna blogg en hedersposition bland mina RSS-flöden

Anonym sa...

Jag tycks alltid vara steget bakom Job, men tillägger samma sak.