Martin Timell har samma inställning till badrumsrenoveringar som till kvinnokroppar

En serie om fyra texter om feminism & klass. Andra delen handlar om abjektet.

1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som till kvinnokroppar
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger

Jag såg ett avsnitt av Dr Phil nyss, frågeställningen var: Ska skolan få dela ut kondomer till ungdomar utan att föräldrarna vet om det?

HERREGUD!?!? TÄNK OM KILLAR HAR GUMMI PÅ KUKEN UTAN ATT FÖRÄLDRARNA VISSTE OM DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11! Ring national security! Vilken styggelse!

Ni vet hur debatten går, kristna muppar tror avhållsamhet är bra och de riktiga "radikalerna" vill undervisa om sex. Det som slog mig i tevesoffan var dock att det som diskuterades var inte sex, det var kvinnor, den sociala kontrollen av dem och kontrollen av deras kroppar. Det var teenmothers men inga teenfathers, tjejernas rykte, promise-rings, mammors (OBS! endast mammor) rätt till föräldraledighet i highschool diskuterades. Och då pratar vi om blygsamma sex veckor, vilket ansågs av en del att vara semester, så fort man kunde gå skulle man minsann tillbaks till skolan.

Genomgående för hela debatten var att kvinnor var för preventivmedel, sexualundervisning och föräldraledighet. De som stod för åsikterna om avhållsamhet och påpekade skammen för flickor som k n u l l a r, det var killar. Och de gick långt för att bevisa att kroppskontrollen var rätt: hjärnan hos 14åringar förstår inte att de kan bli gravida, teenpregnencies är en båt de (läs: tjejerna) har satt sig i själva så de ska inte ha någon hjälp, ingen vill ha (läs: gifta sig med) en kvinna som knullat många, vem vet var den fittan har varit? (Med det säger man direkt att lössläppta kvinnor inte ska släppas in i monogamin och inte åtnjuta några av deras monetära fördelar utan dömas till ekonomiska problem och att vara ensamstående föräldrar som straff för sin sexuella praktik). I debatten fanns bara kvinnors kroppar men ingenting av mäns ansvar. Eller ett ömsesidigt ansvar för sex eller ens en ömsesidig njutning.

Sex var disciplinering av kvinnokroppen. Sex är i mångt och mycket det också.

Men om vi då förstår att den moralen är en produkt för att kontrollera kvinnors kroppar och kvinnor. Varför blir vi då så förvånade när kvinnor skadar sig själva? Varför ryggar vi tillbaka vid skärsår, anorexi och när kvinnor kräks blod för att bulimin är så allvarlig?

Vi säger att dem söker uppmärksamhet, att de är deprimerade för att det är "inne" och att det är tonårsångest bara. Bortförklaringarna är många. De självdestruktiva skickas till ungdomspsyk där man låser in dem någon månad, kanske skickas de till BUP (Barn och UngdomsPsykiatrin) för att medicineras på sömntabletter eller så hamnar de på ätstörningsenheten där de får akrylmålningsterapi. De självdestruktiva flickorna kommer bli bra bara någon lyssnar säger vi till oss själva. Psyket kan helas genom att bara prata. Jo, visst så är det säkert. För en del. För vissa problem.

I krig används våldtäkter mot civilbefolkningen. Soldater våldtar kvinnor för att demoralisera fienden. På balkan fick det ödesdigra konsekvenser: serbiska soldater våldtog bosniska kvinnor och som följd föddes det serbbosniska barn. Dessa barn och deras mammor stöttes bort av det såväl serbiska samhället och det bosniska. För serberna var barnen ingen del av det serbiska samhället utan bara en produkt av krig. Och bosnierna ville inte ha serber ibland sig. De bosniska kvinnorna tvingades till extrema saker: vissa kvinnor dränkte sina barn eller lämnade hela sin släkt bakom sig (och de ska man komma ihåg är värre i krig, då det sociala skyddsnätet är det enda skyddsnätet) för att flytta dit där de inte kände någon.

Är det konstigt att flickor skadar sin egen kropp egentligen? Kvinnors kroppar aldrig tillhör kvinnorna utan är en allmän egendom, det är ett vapen och att kontrollera det innebär makt. Kvinnor väljer att attackera något som inte enbart är deras utan alla andras också, det vill säga den egna kroppen. Att attackera sig själv är ett sätt att slå tillbaka. Det är en vägran.

För att ta det på akademiska: Abjektion. Med abjektion menas att tudelningen mellan kropp och själ förstärks, kroppen blir inte något som styrs av sinne eller medvetande. Abjektet blir något som snärjer subjektet (kvinnan) och utplånar det i den meningen att det inte finns något subjekt om det inte finns något objekt (den tafsande mannen) som definierar subjektet (kvinnan). Det som är välbekant (kroppen & dess relation med medvetandet) förvandlas till något främmande och äckligt. I sin extremaste form är abjektionsupplevelsen ett iskallt svart hot av döden som smyger sig in på livet för att kräva sitt skriver Julia Kristeva.

Kvinnans kropp är också där kvinnligheten manifesteras som tydligast. Kvinnokroppen genomgår ett antal procedurer innan den går ut: den tvättas, parfymeras, rakas, sminkas, tas på underkläder som håller in och upp (man vill väl inte ha hängpattar!!). Hela tiden konstrueras kvinnokroppen mot vad Mannen tycker om den.

Kroppen blir ett redskap för kvinnan, ett redskap för att uppnå karriär, pengar, män eller kvinnor, bekräftelse, bli beundrad, sedd osv. Istället för att kvinnor äger sin egen kropp så är det ett redskap som kan utnyttjas lite hur som helst. Även om alla karlar inte våldtar och några är säkert snälla knull, så manifesteras kvinnlighet och därmed KVINNAN i kvinnokroppen med kravet att den är kvinnlig. Vill männen inte ha DIN kvinnokropp duger inte du.

En man förklarar:

" XYXY, tänk om du nu finner Prins Charming och ni ska till att.. Ja, HEHE, du vet. Vad tror du då han tycker om alla dina ärr vid ljumskarna som du har skurit upp...? Det är ju inte så attraktivt direkt."

"Hur ska jag kunna respektera dig när du inte respekterar dig själv utan håller på och skär dig?"

Så trots att kvinnor är disassocierade från sin kropp så identifierar de sig med REDSKAPET kroppen. Det blir värderade utifrån vad människor tycker om deras skapelse: kroppen. Konstnärer målar tavlor, musiker gör musik, dokumentärfilmare gör dokumentärer. På samma sätt förhåller sig kvinnan till sin kropp: som en produkt. Så förhåller även sig män till kvinnors kroppar dvs. i förlängningen kvinnor.

Om omvärlden sätter gränser för kvinnors kroppar och kontrollerar dem och sätter upp ideal/en social kontroll/ett krav för hur den ska se ut och bete sig så kontrollerar inte kvinnor sina kroppar.

Ofta uppträder ätstörningar, självskadebeteende i samband med andra påfrestningar i livet (och då menar jag inte världskatastrofer utan saker som utgör stressmoment för den enskilda som att börja i en ny klass, byte av kompisgäng osv). Stressen upplevs som att man håller på att "tappa kontrollen", det blir inte som man vill och blir det som man vill vet man heller inte hur man ska förhålla sig till detta. På akademiska: man anpassar sig till ett objekts normer som man egentligen inte vet vad det är för några. Subjektet vet inte vilket objekt som nu ska definiera subjektet som just subjekt.

För att återta kontrollen och greppa situationen försöker man kontrollera det man kan kontrollera. Och bilden av sig själv är lätt att kontrollera, i förlängningen sin kvinnlighet och hur den manifesterar sig dvs. i kroppen och på så sätt säkerställs tryggheten. Eftersom man då genom kroppskontroll kontrollerar objektets åsikter av en som subjekt. Att kontrollera maten är kontroll av kroppen och det är att sätta gränser. Det är att säga "Ni må fucka up mitt liv, MEN JAG OCH BARA JAG KONTROLLERAR KROPPEN DÄRMED MIN KVINNLIGHET!! Jag har sådan kontroll att jag inte äter vitt mjöl, kakor eller socker. Och belöningen för det är karlar tycker jag är ganska snygg."

På så sätt stärks man i sin identitet som just Kvinna, även om man inte uppskattar den rollen så medför den en trygghet, en social acceptans, klara normer att förhålla sig till och ett visst beskydd om man håller sig inom gränserna. Helt enkelt man stärker sin kvinnoidentitet eftersom det är den enda möjlighet man upplever finns.

Är det därför man kanske bara fnissar inställsamt vid ett nyp i rumpan? Abjektifieringen är uppskattningen av kropp/kvinnligheten och på så sätt kan jag definiera mig som subjekt. Men på samma sätt känner man äckel när någon tafsar, abjektifiering gör ju bara tudelningen mellan kropp och medvetande ännu tydligare. Att vara kvinna och att leva upp till Kvinnan försätter kvinnor konstant med osäkerhet eftersom kvinnorollen hela tiden kräver abjektionen (bekräftelsen av dig just som kvinna) och kräver de här eftergifterna för normen när viljan säger något annat.

De kvinnor som skär sig möter ganska ofta en dålig attityd. En attityd som förminskar dem och säger att deras problem inte är på riktigt, att de är del av en subkultur. När jag gick i högstadiet hette det panda, nu heter det emo. Tjejerna som skadar sig själva ska liksom bara rycka upp sig och sluta deppa. Däremot utåtagerande killar som knarkar och slåss får all uppmärksamhet i världen (sedan är ju "hjälpen" i sig skrattretande, men de är synliga och får aldrig rådet att bara rycka upp sig).

Om gränsen mellan den egna kroppen och den sociala kontrollen är luddig eller inte ens existerar är det lättare att skada kroppen. Speciellt eftersom kvinnor ser på sin kropp som ett redskap/produkt/renoveringsobjekt eftersom du då aldrig skadar dig själv. Utan du skadar något abstrakt som de säger är ditt men alla tafsar på (ja, det är sant, sluta discojucka mot min höft när jag är ute).

Överallt ägs den kvinnliga kroppen av andra: när karlar viskar kvinnor de inte känner i örat: jag ska ta dig bakifrån och bröstknulla dig, när någon tafsar i ICA-kön, snacket om billiga tjejer, kvinnors kroppar utvärderas när de går förbi, män som stalkar tjejer trots att tjejen sagt nej (Äh, vaddå!?! jag vet ju bara vad jag vill ha.. UGH! UGH!). Gränsen mellan vad som rätteligen tillhör mannen och vad som är kvinnans eget är tunn, om ens befintlig.

Det finns ingen dialog i världen som kommer lösa det här, det finns inga lagar att instifta. Killarna måste inte sluta tafsa. De måste få stryk. På riktigt alltså. Stryk.

Inte för att stryk har några pedagogiska fördelar utan därför att kvinnor måste få slå tillbaka. De måste rätteligen få säga ifrån, bli arga och ta tillbaka det som är deras. De måste få slå sig ur snällheten, ur den tysta rollen till att ta plats till att aldrig behöva välja mellan hora och madonna. Slå sig ur allting det som bara reducerar oss till Kvinnor. Eller Män. De måste få chansen att förstöra allt som definierar dem som just Kvinnor: tyst, snäll, jämkande, snygg.

Kön är en social konstruktion.

Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord, är en snäll chef som anställer kvinnor fast de är i barnfödaråldern och ibland ger pengar till kvinnojourer.

Feminism är en praktik för alla rättigheter åt arbetarklassen nu.

(Nästa text kommer förklara vad det är som möjliggör abjektet och att det beror på att de enda identiteterna som finns är man och kvinna. Håll utkik efter den hetrosexuella matrisen, babies!)