onsdag 1 oktober 2008

Det finns inga perspektiv att lägga till

En serie om fyra texter om feminism & klass. Första delen handlar om ordet arbetarklass sociologiska belastning

1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som kvinnor
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger

Att kvinnor har dragits in på arbetsmarknaden och blivit en del av arbetarklassen kommer spela en stor roll under de kommande striderna mot kapitalismens orättvisor.
- socialisterna.org

Jo, man tackar jag. Kvinnor får också vara med i arbetarklassen. Himla schysst. Som vi har längtat att inbegripas i definitionen arbetarklass. Vi har väntat på att bli erkänd av bokstavsvänstern, marxisterna, DN:s kultursida och Socialdemokraterna. Men uppenbarligen får vi ändå inte riktigt vara med.

Kom igen, vi tar sönder ovanstående mening och dess föreställningar. Den säger helt enkelt att kvinnor också får vara med i arbetarklassen. Men det meningen säger indirekt är att arbetarklassen inte alltid bestått av kvinnor, att de stått utanför. Meningen säger onekligen att arbetarklassen e g e n t l i g e n består av män och att det är så man ska se den historiska kontexten av ordet arbetarklass. Arbetarklassen består av män och nu får väl kvinnor också vara med (tack igen). Det språkbruket inkluderar inte några kvinnor i arbetarklassen utan skapar arbetarklassen ännu starkare som en manlig identitet (där kvinnor nu väl kan ingå, kan få vara med, om de är duktiga). Arbetarklassen kan breddas (hej papperslösa & andra underbetalda) genom meningar som:

"Invandrare är den nya arbetarklassen."
- Mona Sahlin

Den meningen talar ju om vad den "gamla" arbetarklassen var: vit. Vad arbetarklassen på specifik plats sett ut och hur den historiskt rasifierats. Med det pekas också ett tydligt arv som till exempel de fackliga organisationerna har: arbetarklassen är en man, och han är vit (sedan tror jag också bestämt han är heterosexuell och då menar jag jävligt heterosexuell).

Arbetarklass är inget ord som står för sig själv. Arbetarklass är laddat, laddat med föreställningar om kön, etniskt ursprung och vilka arbeten som är arbetarklass på riktigt. Jag antar att det är på grund utav det här människor sitter på forum och diskuterar klassammansättning, om verkligen de där välfärdspoliserna är övre mellanskikt och kan man verkligen räkna förskolelärare som en av arbetarklassen om de har akademisk utbildning? Inte så spännande.

Och det är väl någonstans där människor börjar hävda att feminismen splittrar arbetarklassen (jag sa ju att arbetarklassen är en man), att vara snäll mot invandrare (läs: antirasist) är samhällsomstörtande och att den där kweeerteorin är ba så himla individuell typ.

För att råda bot på de där idiotiska diskussionerna så löser man det ofta genom att inte ta diskussionen. Man uppfinner nya spexiga ord som klasskampsfeminism (ännu ett bevis på att arbetarklassen är en man) eller blir HBT-socialister (därför att socialismen också är en jävligt heterosexuell monogam man).

Helt enkelt. Det här jävla tilläggandet av ismer/perspektiv/intersektionalitet/min mammas mosters upplevelser måste faan sluta. Och det är för att tala om klass på riktigt. Klass ska vara en beskrivning av en verklighet inte av våra känslomässiga åsikter omkring den. Det är faan inte fler perspektiv som behövs läggas till, utan de är de som jiddrar om arbetarklass och klasskamp ur endast ett manligt perspektiv som ska skämmas. De ska inte få höra att de saknar feministisk analys, för det de saknar egentligen är en analys av klass. De vet inte ett jävla jota om klass och tolkar sin upplevelser som allomfattande för hela arbetarklassen.

På samma sätt som postmodernismen hade ihjäl den stora berättelsen, måste vänstern/Jesus/arbetarklassens befriare/övriga teorionanister släppa berättelsen om klass. Det finns inte en berättelse om klass. Det finns berättelser om klass. Men om vi tror att det finns en essens i arbetarklassen, en gemensam delad upplevelse som bara vi kan lokalisera den så kan vi ena arbetarklassen för en revolution. Har man några sådana drömmerier så är det ju bara tack och adjö kaffebrö. Upplevelsen och tolkningen av klass är faanimej inte universell, jag delar allt med arbetarklassen men ändå inget. När man förutsätter en delad upplevelse eller känsla så ger man ingen i arbetarklassen en röst utan arbetarnormen blir någonting man måste positionera sig runt.

Jag antar att det är det här man menar när man säger att kampen mot kapitalismen måste föras på flera fronter. Att upplevelsen av klass tar sig i olika uttryck och därmed olika motstånd.

Olika sociala erfarenheter kämpar på olika sätt, om det varit tydligast i ens vardag det faktum att man varit bög (säg att du bott i ett arbetarklassområde där alla var lika obildade som dig) så är den positionen man kommer upptäcka först. Eftersom man först inte kommer se klass som något specifikt utan något man är en del av, däremot kommer man man uppleva homofobin i samhället och inom den egna klassen vilket gör att den konsekvensen av kapitalism är det första man kommer stöta på. Man upptäcker först identiteten bög och dess sociala konsekvenser innan man upptäcker att man bor i ett arbetarområde och det är därför det dräller av kanyler i hissen.

Och det känns ju suspekt att ifrågasätta bögen för att han tog vägen via hetronormativitet till antikapitalism medan gängse uppfattning är att man uppfattar antikapitalism först sedan kanske man kan lägga sig an med ett par perspektiv (hej, arbetarklassen är en man men som nu blivit modern och kan förstå andra, fint va? Om har är riktigt metrosexuell rakar han armhålorna också). En del tar vägen via könsmaktsordning till antikapitalism, någon förläser sig på miljövetenskap och någon annan bara lånade fel bok på bibblan.

Allt det är antikapitalism. Det är bara olika berättelser om klass.

De som anlägger alla ismer/perspektiv/intersektionalitet/min mammas mosters upplevelser men inte vågar se klass som något föränderligt (och då menar jag som vågar att erkänna: nä, vita män utgör inte största arbetarklassen längre. Deras kamp = tidig arbetarrörelse har varit rätt lyckad.) ska skämmas. Fy faan vad de ska skämmas. Det är dem som ska förklara varför man tror att arbetarklass utgörs av heterosexualitet, män och vita erfarenheter. Det är dem som ska förklara varför man anlägger perspektiv och varför man inkluderar en del i klassbegreppet men låter det fortfarande vara både könat, rasifierat och unket.

Det behövs inga fler perspektiv. Det behövs ett klassbegrepp som inte bygger på exkludering. Det vill säga, vi måste låta arbetarklass vara en teknisk term och inte en föreställning.

Jag vill aldrig mer se eller höra "Ingen klasskamp utan kvinnokamp. Ingen kvinnokamp utan klasskamp." Kvinnokampen är kampen för sin klass. Klarar man inte av att föra något annat är vit, manlig, heterosexuell arbetarkamp så kan man faan lägga av.

Om man sysslar med klasskamp utifrån en föreställning om klass dvs sin egen konstruerade berättelse om klass så blir det lätt som bråken mellan Kommunal och Metall. Metall ville inte gå med på jämställdhetspotter. Det är av den enkla anledningen att deras klassanalys inte inbegriper genus dvs, kvinnorna är för dem inte en del av arbetarklassen. Arbetarrörelsen har i mångt och mycket varit en mansrörelse. Kanske är det av den enkla anledningen föreställningen att klass inte finns längre härstammar ifrån? Att bilden som arbetarrörelsen etablerade av arbetarklass var en man i fabriken. Nu när han inte finns kvar finns inte heller arbetarklassen kvar. Kanske förklarar det också delvis uppkomsten av ord som underklass?

Underklassbegreppet behöver inte göra upp med föreställningen om arbetarklassen som man. Kanske är det därför Susanna Alkoski säger: "Arbetarförfattare låter så manligt"

Så länge arbetare är en identitet kan vi aldrig prata klass.

3 kommentarer:

Anonym sa...

jag får gåshud av att läsa det här. äntligen insikt.

Phillie sa...

Hu-fucking-rray. Tack för bästa läsningen på internet. I will love you 4ever now.

Anonym sa...

Så bra.