Håll arbetet ifrån dig!

En kompis mosters bryllings pappas flickväns låtsaskompis jobbade i hemtjänsten. Hon berättar:

Biståndshandläggaren (ja, visst är det ett kul namn? Barnen i Afrika och dementa får bistånd.) hade beviljat en tant hemtjänst. Den här tanten föll på min morgonrunda. Jag var den första som skulle träffa den här vårdtagaren. Ingen visste egentligen någonting om henne men det bistånd (kom igen! döp om det!) hon hade beviljats gällde påklädning och måltider. Det vill säga tre besök om dagen.

Jag planerade in henne som nummer tre på rundan. Först på med stödstrumporna hos Aina och i porten bredvid skulle Per-Axel ha hjälp med att göra frukostgröt.

Gröten fick inga stående ovationer utan kommenterades av en morgonsur 78-åring med:

"Nästa gång skulle du ju kunna prova att ha i mer vatten så man slapp äta klister."

"Jävla gubbe" tänkte jag innan jag tog cykeln till Linnégatan 4b, gick de tre trapporna upp och plingade på dörren som det stod Johansson på.

Dörren öppnas och där står en kort, nyvaken tant. Hennes frisyr är nypermanentad men är i en enda okammad vit röra. Som en vit gloria, eller en söndagsbakisfrilla. Nattlinne hon har på sig är väldigt nött och av utseendet att döma har varit med sedan 50-talet. Massa spets, pasteller och en volang längst nertill. Ansiktet är stramt och ser inte alls att höra hemma i den här förorten utan hon borde vara placerad i en mexitegelvilla med perenner utanför.

"Är det du som är hemtjänsten frågar hon misstänksamt. De sa att ni skulle komma åtta, nu är klockan kvart över."
"Eh, jo, det är jag som är hemtjänsten. Jag heter Birgit och ursäkta att jag kommer försent."

Jag krymper från att vara en bastant undersköterska, omskolad på komvux under 90-talet till att bli någon som tittar ner i golvet i trapphuset och ber om ursäkt för sig själv.

Vi går in i lägenheten. Nästan genast noterar jag att den nya tanten går konstigt. Bredbent, liksom vaggar fram fast hon är ganska smal.

Det är ju första gången den här tanten får hygienhjälp så jag försöker ta det piano. Det måste man göra med jag-tror-att-jag-är-finare-än-hemtjänsten-tanter annars får man ett jäkla ringande till chefen. Och någonstans kan jag förstå tanten framför mig. Det är integritetskränkande att bli tvättad av en annan människa. (Ja, fråga min pappa hur kul han tyckte det var när han bröt båda handlederna och fick hemtjänst, 36 år gammal, som hjälpte honom med allt från toalett till dusch till mat.)

Så istället för att börja med tvätt och påklädning så sätter jag mig ner vid frukostbordet med den nya tanten. Hon äter frukost; fil, macka och kaffe. Vi lär känna varandra litegrann, samtalet handlar om arbete, barn och hennes avlidna man.

När frukosten är uppäten så är det dags för hygienen. Jag pratar med henne med min mjukaste och mest pedagogiska röst om vad som kommer hända:

"Först får du gå på toaletten, då står jag utanför. Sen säger du till när du är färdig. Då ska vi tillsammans tvätta ansiktet, under armarna och underlivet. Efter det väljer du kläder som vi hjälps åt med att ta på. Blir det bra?"

Tanten nickar till svars och går in på den lilla miljonprogramstoaletten.

Jag suckar tyst för mig själv när jag ser den. "Här, i de här lägenheterna var det nog aldrig meningen att man skulle bli gammal" tänker jag.

Tanten är klar och tillsammans står vi framför handfatet och känner på vattnet.

"Ovanför tvättmaskinen i skåpet, där är tvättlapparna", säger hon.
Jag sätter på mig latexhandskarna jag har med mig och tar fram tvättlapparna. De är ljusblåa och fulla med hål. Jag frågar om det verkligen är rätt.

"De blir så när man tvättar dem i maskin. Hemmafrupensionen räcker inte till allt."
"Nä, det såklart", stammar jag fram.

Skumgummitvättlappar är engångsartiklar och meningen att man ska använda och sedan slänga. Jag lägger på minnet att jag ska ta med några förpackningar från hemtjänstlokalen. "Det är det här som är straffet att vara hemma med sina barn" tänker jag. "Han jobbar och får alla ATP-poäng, frugan sköter markservicen så han kan jobba men får inte ett skit. När han dör blir frugan kvar i någon förort eftersom hon inte hade råd eller ork att ha kvar det stora huset. Makar borde dela lika på ATP-poängen."

Ansiktet tvättas och smörjs med dagkräm. De vithåriga armhålorna blir rena med de håliga tvättlapparna och tyst stryker jag på deodorant.

"Så, nu får du ta av dig dina underbyxor."

Tanten tvekar. Jag böjer mig ner och tar fram Lactacyden. När jag vänder mig om stelnar jag till. "Vad är det där?" tänker jag och fryser helt i min rörelse.

Mellan den gamla kvinnans ben hänger det något rött ner, som en klump. Nästan tio centimeter hänger klumpen ner. Det ser ut som en röd vattenballong med könshår på. Jag kan inte fatta vad det är. Jag måste fråga. Men hur gör man det? Vad säger man?

"Ursäkta, men du har något problem med ditt underliv? Eller hur?"

"Eh, du menar... äh. Jo, ja, det har jag nog." säger hon skamset, blir pionröd i ansiktet och stirrar ner i handfatet på en spricka. "Jag vet inte, jag har haft det i nästan tio år. Det bara började, och så blev det större och större. Jag vet inte vad det är, jag vet faktiskt inte."

Jag ser skammen över den egna kroppen och jag menade ju inte att få henne att skämmas. Men jag har aldrig sett något liknande. Någonting är ju dock inte riktigt rätt. Så där ska det inte se ut. Något är fel. Och det borde jag väl veta så många tantunderliv jag har tvättat.

"Okej, vi gör så här. Du har haft det där länge. Gör det ont?"

Knappt synbart skakar hon på huvudet.

"Då gör vi såhär att jag tvättar dig, sen ringer jag sjuksköterskan. Det du har är inte bra, men du ska få hjälp."

Vi känner oss fram till ljummet vatten. Jag tar på lactacyd på tvättlappen och tvättar försiktigt, försiktigt. Tanten tar på sig trosor och inkontinensskydd. I garderoben hittar hon en matchande dräkt av 50-talssnitt som vi hjälps åt med att ta på.

Jag ringer sjuksköterskan och under tiden sitter tanten ute i köket och stirrar ner i golvet. Hon skäms så himla mycket. Och det här är verkligen inte vad jag behöver, hela min dag är uppfuckad nu. Jag kommer inte hinna till någon i tid. "Jag vill bara ha vanliga dagar", tänker jag precis innan sjuksköterskan svarar.

När jag lägger på så sitter jag kvar i soffan i vardagsrummet. Jag känner mig äcklad och jag är antagligen rätt blek. Eller det känns i kroppen som jag är det, det känns som allt blod är i benen och gör dem tunga. Jag undrar hur jag ska berätta det här för tanten i köket som skäms. Hur jag ska berätta för henne att det är hennes livmoder som hänger ut mellan benen? Att hennes inre organ hänger ut som en konsekvens av barnafödande och förslappad slidmuskulatur? Och därför att hon har gått med det så länge så har livmodern skavt mot benen och underlivet, blivit förhårdnad och därför har det börja växa könshår på den.

Hon kommer skämmas så mycket när jag berättar det för henne. "Jag vet inte om jag vågar."

Sjuksköterskan kommer och tar över. Hon frågar den gamla tanten om hon har några anhöriga som kan följa med henne till sjukhuset. Såklart har ju tanten inte det. Sjuksköterskan tittar uppfodrande på mig och säger att då får ju du där följa med.

Jag måste gå in ett annat rum.

"JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. JÄVLA FITTSEPE! MONGO-SSK! JAG SKA FAAN SLÅ HENNE. Jag har ingen lust att följa med någon jävla tant med inre organ uthängande till akuten, jag har ett arbete att göra. Jag pallar inte att alla bli sura för att de får mina vårdtagare, att chefen undrar om det verkligen var nödvändigt att tanten åkte in akut och jag orkar inte bry mig genuint i flera timmar till. Dem kräver allt av mig. ALLT ska de ha. JAG ORKAR INTE." tänker jag medan stampar i golvet och grimaserar. Antagligen ser jag himla fånig ut men om man inte får skrika och slåss måste man göra något.

Efter jag har grimaserat klart så går jag in och säger: "Okej. Men jag, ringer inte min chef, jag ringer inte mina kollegor och delar ut mitt arbete. Det får du göra."

"Men, det kan ju inte jag göra förstår du väl? Jag känner ju inte alla vårdtagare och det är ju bäst att du pratar med din chef."

"Nä, det tänker jag inte. Det står inte arbetsledare i min arbetsbeskrivning. Ska jag ta ansvar för att du beslutar att skicka mig till fucking akuten?" säger jag upprört. Jag ser sådär bestämd ut som jag tränat på framför spegeln, jag håller rösten stadig och stirrar på henne. Precis som jag har tränat på. Tränat framför spegeln på att inte bli överkörd.

"Vissa är väl alltid på tvären", säger hon överlägset på sin fula jävla bonniga skånska. Men jag gör det då. För den här gången.

När hon går, lägger jag mig på soffan. Jag och tanten väntar på ambulansen.

"Det är ju ett jävla jobb man har, man ska bry sig om tanterna och gubbarnas välmående. Och jag har ingen lust att engagera mig personligt i de här människornas liv. Chefen har gjort dem till varor som ska tvättas, matas och byta blöjor på. Att bry sig utanför de sex timmarna om dagen jag får betalt för är precis vad de vill. Att vi ska ta med oss jobbet hem, tänka på vårdtagarna, klura över hur man ska lägga upp arbetet för att det ska gå fort. Faan heller. Man måste se vårdtagarna som saker om det ska funka, om man skulle bry sig om alla som dog hemma i sina lägenheter alldeles ensamma och alla liggsår skulle man ju bli helt konstig. Jag har ju sett det förr, de sommarvikarierna som kommer in och tror att de kan ändra på någonting. Det är dem som blir riktigt elaka sista veckan av vikariatet när de fattar att de inte kunde ändra på något alls."

Allt det här snacket om professionalism är ju ett sätt att lära oss hur vi ska hantera vårdtagarna som varor, att se på dem som ting. Och för att vårdpersonalen inte ska bli helt muppig i huvudet och lämna tanter vind för våg och bli helt nihilistiska så får vi lära oss litegrann om etik och människovärde också.

Det handlar helt enkelt om att bry sig utan att bry sig. Att helt göra vårdtagaren till en vara som får bistånd och andra rättigheter. Etiken ska vara vårdtagarens räddning från varuformen och dess konsekvenser, vårdarbetarnas räddning för att klara av lönearbetet är det professionella förhållningssättet, alltså varuformen.

Därför har inte kämpande arbetsplatskollektiv och anhörigorganisationer samma intresse. Kraven må sammanfalla ibland. Men glöm att anhörigorganisationerna är era kompisar.