Bimbon är en dum blondin. Okej?
Eh?
Det är ju inte sant.
Jag tittade på trashteve och såg ett program om Wag's dvs, Wives And Girlfriends till fotbollsstjärnor. Uttrycket myntades av den engelska tabloidpressen och senare har även uttryck som Wow's(wives of Wimbledon) och Rag's (Royals and girlfriends) tillkommit. Någon slags allmän attityd kring de här kvinnorna är väl att de är korkade bimbos. Men, är dem korkade så vet jag inte vad man ska kalla dem som säger det. Ännu dummare? Idioter? Anna-Lena Lodenius?
Wag'sen som var med i programmet hade till stor del internaliserat bilden av sig själva som varor. De var medvetna om sin roll som statusobjekt. De var också medvetna om hur de hade fått sin position och vad som krävdes för att behålla den. Dags att operera pattarna liksom. De hade förstått kvinnligheten som konstruktion, att spelet omkring sexualitet och kvinnlighet är iscensatt. Och de hade en klar uppfattning om vad deras män förväntade sig av dem. De iscensatte med enkelhet genus, kön och sexualitet och hade en större förståelse för Butlers heterosexuella matris än vilken akademisk feminist som helst.
När man säger sådant här vrålar någon medelklassfeminist att det här med objektifierade kvinnor är så himla hemskt (läs: Linda skugge & co och hon tycker verkligen det är SÅ HIMLA HEMSKT). JA, HÄRREGU, VAD HEMSKT DET ÄR. De här kvinnorna är ju helt utlämnade åt sina män. Vill de ba va objekt eller? Ingen karriär liksom? Hur ska de gå med pensionspoängen eller när de blir rynkiga? Va? Va? Då kommer de att ångra att det inte har en akademisk examen minsann. SKAFFA KARRIÄR, SKAFFA PENGAR, UTBILDA DIG. (Så tycker Linda medan hon själv avsvor sig feminismen, blev en gubbe i en kvinnas kropp, och började skriva krönikor om bajsblöjor.) Och, OBS! Ingen är objektifierad i medelklassen. Någonsin. Där lever alla upplysta happily ever after med en skitnödig akademisk examen och har Gudrun Sjödén på sig.
I trashprogrammet var det också en wannebeWag med. Hon raggade stenhårt på fotbollskillarna och var noga med manikyren. Hon var arbetarklass. Det tog inte lång stund innan man förstod att det här var hennes privata lösning på klasproblematiken. Hennes klassresa. Hej klassmedvetande får man väl säga.
Hon vet att hennes karriärmöjligheter är lika med noll. Jag menar, om man inte räknar snabbtmatsarbetare och butiksbiträde till det häftigaste och mest välbetalda i världen. Linda Skugge & co kan ju köra upp det här med karriär i röven. Arbetarklassbrudar gör statistiskt sett inte karriär, de får arbetsskador.
Så, kom inte här och kleta dina karriärdrömmar på oss! Som om det ens skulle vara möjligt för oss att slippa ångesten, tristessen och de monotona rörelserna. Dina jävla ideal kan du behålla! Jag menar, är himlen grön och månen gjord av ost? Flyger grisar? Kan Linda Skugge hantera en kajalpenna? Nä.
Vad gör man då om man inte kan jobba sig uppåt, inte känner för att bli arbetslös akademiker (efter att först svält på csn i fyra år) och inte lockas av arbetarklassarbeten? Man gifter sig rikt såklart. Och i det här fallet siktar wannebeWag'en jävligt högt. Fotbollsfru liksom.
Andra investerar i utbildningar, fonder och volontärarbetar för att skaffa sig rätt erfarenheter till drömjobbet. (HAHA! Som om det finns ett jobb man drömmer om. Arbete kommer i två kategorier: tråkiga jobb & inte lika dödstråkiga jobb.) Wag:en investerar istället i sin kropp. Den trimmas, tränas, sminkas, rakas och faan och hans moster.
Visst är det en tråkig syn på varandra som verktyg och statussymboler. Det är ju inte så jävla Romeo och Julia. Men när lönearbetet presenteras som ett befriande alternativ är man faan inte riktigt frisk. Tror någon att man kan lönearbeta sig till frihet och självförverkligande? Hur dum är man när man tror att man kan sälja sig fri? Medelklassen kan ha sin jävla amerikanska dröm om arbete i fred.
Jag håller tummarna för wannebeWag:en och hoppas att hon hittar en trevlig fotbollsspelare. Jag hoppas också att hennes nya klasshelvete blir mindre jobbigt än det som hon upplever nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Varför hatar du arbete så mycket cvalda och framförallt, varför utgår du från att alla andra känner likadant som du?
Många jag känner har upplevt åtminstone en del av tiden på en del av de jobb man haft som rolig och/eller intressant. Det gäller inte enbart akademikerjobb heller.
Det är konstaterat att de flesta människor mår dåligt av att bli arbetslösa även om de inte får ekonomiska problem. En del gör det inte bl.a. personer som är mycket föreningsaktiva, men de flesta gör det.
Den korta versionen: jag vill göra annat än steka hamburgare, torka tantrövar och få dåligt betalt.
Jag säger inte att jag talat för alla, om en del har arbetsmoral blir säkert arbetsgivaren jätteglad.
Att man inte gillar att vara arbetslös tror jag beror på den sociala kontexten. Efter man frågat om namn och ålder på en person frågar man efter vad någon arbetar som, att vara arbetslös ses då som ett misslyckande. Jag tror inte heller att arbetslösa saknar produktionen i sig utan det sociala omkring den såsom arbetskamrater. Det finns ju en del panchisar (främst män) som blir helt fucked av att gå i pension just därför att de byggt sitt sociala liv kring arbetet.
Skicka en kommentar