You've got mail.

(Hej gumman,

Fick lite tid över på jobbet så jag skriver en rad till dig. Jag hoppas du mår bra och att gnag & dylikt hållt sig borta. Jag satte upp fotot jag fick av dig på väggen på mitt kontor nyss, sedan satte jag mig och tittade på det och funderade på dig. Jag funderade på hur lite jag känner dig och samtidigt på det jag känner till om dig. Att du är driftig och vill en massa saker är inte svårt att klura ut, att du faktiskt agerar som en chef och använder flera verktyg som chefer gör var inte lika lätt att komma fram till.

Men tänk efter som chef och ledare så måste man få andra människor att göra som man vill, inte som de vill. Man måste uppmuntra, locka och ibland piska på försiktigt för att få saker och gå som man vill. Medvetet eller omedvetet är det precis det du gör, du 'chefar' med din omgivning för att få saker så som du vill ha dem. Har du tänkt på det nån gång?

Jag har bifogat en av många skrifter som man får som chef, de innehåller ofta goda råd och gör att man lära sig bli ännu duktigare på att chef:a/påverka andra. Tänkte att du kanske skulle tycke det var kul o bläddra i den.

Vilken tid ska jag hämta dig på Lördag?

Gose kramar
Pappa

The_solutions_Focus.pdf
Best regards)

Det är en tjej någonstans i Sverige som fick det här i sin inkorg idag (läs: vilken dag som helst). Han som skriver mejlet är hennes pappa, men egentligen känner de varandra inte speciellt väl. Hennes pappa gjorde en klassresa när han skilde sig och tjänar nu så pass mycket pengar att han borde räknas som öfvre medelklass. Han tillhör den sista generationen som kunde göra en klassresa utan att satt sin fot på en högre utbildning. Han har sossesverige att tacka för allt, han tackar, han röstar blått och han prisar sitt egna hårda arbete.

Den här texten ska verkligen inte handla om den ahistoriska skithögen som försöker klä sin dotters handlingar i en chefsdiskurs utan mejlet är med för att vi ska skratta åt den ahistoriska skithögen. Men mejlet berättar också en annan historia, en historia som tog sin början för 12 år sedan. Det är en historia som skär genom klass och kön. Du har just läst epilogen. Flickan som fick mejlet berättar:

Jag sitter i köket, bytit om till min pyjamas. Det är en fin pyjamas, blå prickiga byxor och ovandelen är också blå med en elefant på magen. Jag dricker mjölk, dinglar med benen och väntar på att hela familjen ska samlas.

När alla är samlade kring bordet berättar mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Något väldigt underligt händer: jag börjar gråta, mamma börjar gråta, min bror ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta, pappa snyftar, min tvååriga syster fattar inget utan tittar roat på familjen som gråter innan hon bestämmer sig för att också börja gråta. Och då, gråter hon högst av alla.

Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.

Pappa försökte bo i en etta i miljonprogrammet och vi försökte bo kvar i radhuset. Det gick inte så bra för någon av oss. Så småningom fick min pappa något teknikjobb i Södertälje, han flyttade, vi flyttade också, fast till miljonprogrammet.

Att pappa valde att flytta 100 kilometer ifrån oss var ingenting som skulle påverka hur mycket vi skulle ses lovade han mig. Det var himla fint när han lovade mig det, han stoppade om mig och kramade mig god natt för första gången på ett år; kallade mig sin ögonsten och lovade att vi skulle ses mer.

Så blev det ju såklart inte. Han avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Och vi kom dit mer och mer sällan, när pappa är i Japan är det så svårt. Så mamma fick ta hand om oss, ibland såg man att hon var lite trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.

Pappa avancerade verkligen i företaget, och vi fick ibland japanskt godis som plåster på såren. (och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl) Men det hjälpte aldrig; vi längtade tillbaka till dem helger vi åkt rullerblades på plattan och min bror kört in i en tant. Men istället blev det mutor från hans utlandsresor eller Men In Black och massa godis. Pappa satt alltid framför datorn och jobbade, det var inte speciellt kul att åka dit längre.

Samtidigt som vi blev mutade med socker så vägrade han betala för min brorsas jeansjacka. Min bror behövde den verkligen, jag minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit och han och jag hade brottats ute vid våran koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Jeansjackan var snygg, den stor örn på sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade vi senare bort och sydde dit upp och ned).

Men min pappa tittade min mamma i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minnsann räknat på alla mammas bidrag och hennes lön och hon lurades bara minnsann när hon sa att hon behövde pengar. (Pappa hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där fina fina jackan som tur var, min brors vinterjacka blev så himla varm.

Anledningen till att min pappa ens kunde köpa ett radhus var att han kunnat ställt in så många helger då vi skulle ha träffats. Att han kunde välja att vara utan barn när arbetet behövde honom en vecka i USA. Mamma fick ta smällen i form av 24/7 nanny, hon hade delad vårdnad men fullt ansvar. Hans klassresa skedde på hennes bekostnad, hon betalade hans avancemang med uteblivna pensionspoäng. Kvinnor är mäns fallskärmar, deras trygghet och deras barnpassare.