Jag står inte ut

Hon ser på mig med en inbjudande blick och den är nästan lite underdånig, hon rör på höfterna på ett osäkert sätt. Det är en inbjudning till att dansa med henne och hennes vänner på dansgolvet. Jag har ingen lust och stirrar rakt igenom henne och går förbi.

Personligen känner jag en avsmak inför den vänliga inviten. Inbjudan var inte påstridig eller på något annat sätt irriterande, den var inte ens flörtig. Den var bara väldigt flickig. Jag har svårt för det inställsamma. Det som behagar dig oavsett dina krav och som uppoffrar sig själv för dig. Jag tycker det är tomt för jag vet vad det innebär. Det innebär ett utsuddande av sig själv och att ta allting personligt. Det innebär att tänka saker som:  Är han arg för att jag sagt något dumt? Varför skrattar han inte om han brukar?

- Ger du mig en cigg?
- Jag tycker vi går hem.

På teven är det en brittisk kriminalare av ganska hög kvalitet, det är fyra kvinnor i huvudrollen som inte är avklädda men offren utsätts för sexuellt våld efter döden. Givetvis är de kvinnor och det spelas upp scener där man får se kvinnorna rädda, gråta och be för sitt liv ur förövarens perspektiv att skildra från kvinnornas perspektiv verkar otänkbart. Det är som att min identitet endast kan upplevas utifrån och att jag också upplever den utifrån när jag undrar: Är han arg för att jag sagt något dumt? Jag minns Beck-filmer från min yngre tonår då de prostituerade torterades i instängda kammare, såldes som boskap och hur de porträtterades som lurade och inkapabla.

- Min filmlärare tycker Bergman har gjort de bästa filmerna. När han blev utbränd köpte han en biljett till Nya Zeeland och satt i ett halvår och studerade Bergmanfilmer. Då upptäckte han saker som ingen annan tidigare sett i en Bergman-film, att han är negativ till tekniken, så fort teknik är med i filmen så går det åt helvete.
- Känns det inte ett uns kliché? En man är ledsen, mannen åker ut i skog och tittar på annan man som mannen beundrar.
- Men du missförstår, min lärare är ju feminist också. Förra veckan så pratade vi om den manliga blicken. Alltså, att den som ser filmen betraktar kvinnorna i filmen genom ett manligt filter och så pratade vi om Bechdeltestet. Alltså att man frågar sig om filmen innehåller två namngivna rollfigurer som har en konversation om någonting annat än män.
- Du inser att det där är ganska tunt underlag för att jag ska bli imponerad? Att universitet lär ut att det finns sexism? Att kvinnor i film inte speciellt ofta blir porträtterade som människor?

Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut i det här samhället.