Tintin & kapten Haddock

Jag bodde i ett mintgrönt radhus, nummer 96.

Mamma och pappa köpte radhuset i början av 90-talet för 25 000. Vilket måste anses vara en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. Det berodde på ekonomiska faktorer jag inte förstod då men som jag skulle läsa om i skolan mycket senare.

Så här skulle det senare stå i min bok: Priserna på bostäder föll eftersom bankerna hade köpt och lånat ut pengar till bostadsbolag som spekulerat om en massa pengar men inte fick vinsterna man hade förväntat sig. Då priset på bostäder visade sig vara någonting som inte så många kunde betala föll värdet på dem.

Det här skulle min lärare säga: Krisen var inte bra ur den synpunkten att folk fick sparken och inte anständigt betalt som arbetslösa fast den ekonomiska krisen inte var deras fel eftersom det inte var vanliga människor som hade spekulerat om en massa pengar.

I samma veva bytte min pappa också vår orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa var en av de få som hade kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig. Eller han hade väl inte kommit ur arbetslösheten och fått ett riktigt jobb utan han varvade att jobba svart och programmera ett bokföringsprogram åt Amiga. Allting tillsammans med Målargunnar. De hade både stora planer för både om trädgårdsverksamheten och om bokföringsprogrammet. Det fanns inga andra jobb att tillgå speciellt inte för några som knappt klarat av gymnasiet.

Min pappa, Kenneth, var fungerade på så sätt att bestämde han sig för något så var det så, han var som en orubblig koloss, en betongklump som det bara var att lyda när han kommit till den punkten. Han hade blivit pappa till mig som väldigt ung: 21 år gammal. När man tittar på korten så ser han väldigt ung ut och det gör han fortfarande med sitt svarta hår, skäggstubb och stora bruna ögon. När han inte hade blåställ eller jobbkläder så var det svarta jeans, tshirt och hårdrock som gällde. Företrädesvis AC/DC eller Black Sabbath. Musiken var lika viktig som kläder för honom – det tillhörde hans identitet så starkt. Den hade speciellt förstärkts i perioder av arbetslöshet. Då han inte längre kunde säga hantverkare när han presenterade sig så istället brukade han säga: hårdrockare eller världsmästare i kreativ bokföring (dock var det ingenting som min mamma uppskattade överhuvudtaget). I brist på familjeförsörjare fick man hitta någonting annat att svara på frågan om sysselsättning.

Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.

Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa hoppades han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.

Programmet sålde faktiskt bra på en datamässa i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektive dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om KoM Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.

Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar, svartjobb och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.

Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio, det här var sista chansen.

Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara fem tänder i munnen.

Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset). Det luktade kobajs mixat med ruttet gräs och en lätt touch av något sött som jag inte har någon aning om vad det var. Hela fältet blev liksom till geggamojja från och med mars och det fanns bara fläckar av gräs men framåt början på juni så slutade det lukta och fältet så ut som ett fält.

Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.

Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp.

Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att Sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna och alla vet att kids inte särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.

Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra i klassen så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.

Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.

Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i samma klass utan i parallellklassen. Jag skulle få se det sedan i högstadiet då så skulle jag förstå hur de gjort. En kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna. Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron. Men det var inte högstadiet för oss än. Vi står bara på randen till katastrofen.

För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bet varandra och vi ryckte benen av grodor tillsammans. Vi har alltid gjort oss illa tillsammans som den där gången då han byggde en lådbil och jag hamnade på sjukan. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.

Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, dags att lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.

Senare när jag blev större och blev aktiv i någon slags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då; vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på.

Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.

Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.

På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och sådant på. Sven sprejade breven till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på breven och alltid låg det små presenter i kuvertet.

Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.

Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Diamondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.

En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från USA eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som referenser.

Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda. Jag skrev till Sven om vad jag hoppades inför högstadiet, om att det verkade spännande och vilka affischer jag skulle ha i mitt skåp. Det var bara en vecka kvar till uppropet för 7c.

Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.

***
Nu står vi redo att möta gymnasiet med våra nya bekantskaper. Tintin är de av de fyra karaktärerna som ser tillbaks på hur det var förut medan de andra berättar direkt från högstadiet. Innan vi tar ett kliv in i högstadiet kommer vi nästa gång få läsa en stor do's and don'ts lista om högstadiet.