Lådbilen

Om man säger att du att hade vuxit upp på landet med få grannar. Då hade du varit Sven. Du hade inte haft lånekort på bibblan men kört bil vid tio års-åldern.

Att börja skolan skulle gjort dig blyg med alla sina uppgifter och krav om att prestera. Bokstäverna som hoppade mest runt och de där skrivstilshäftet i fyran var ju bara ren terrorism. Snirkliga A:n och konstiga ihopbindningar gör Sven galen. Hur han än vinklar handen så verkar det aldrig bli riktigt riktigt rätt. En gång fick han en klasskamrat att göra hela hans skrivsstilsbok och Sven byggde ihop hans bro av glasspinnar som klassen hade i uppgift i NO.

I skolan klippte man guldstegar för att illustrera någonting med Jacob, änglar och massa skit från bibeln, Sven avskydde det. Varför var man tvungna att lära barn om de här människorna som uppenbarligen gjorde saker som inte alls gick att göra i verkligheten, som uppenbarligen var påhitt? Varför var det viktigt att rita snygga änglar en hel lektion? Och det skulle dessutom vara kul. Ha! Det tyckte i alla fall inte Sven. Hans änglar var fula. De stank av ointresse.

Klassen gjorde julpyssel, domherrar att hänga i taket och någon lertomte som Sven inte fick ta hem eftersom han hade berättat för fröken att han tyckte den var så jävla ful att han tänkte slänga den i marken vid ICA. Sven hade också beskrivit hur det skulle krasa med bränd lera mot asfalt. Fröken blir uppriktigt förvånad och försökte övertala Sven tills hon märker att det inte är någon idé. Svens mamma får den på ett kvartsamtal för att föra den till säkerhet. Det var på samma kvartsamtal du fick stämpeln DYSLEXI – med hjälp av den skulle man komma att förklara allt stök, allt skolk och allt ointresse ungefär som du vore handikappad. Men i fyran var det nog bra, då fick han faktiskt den där extra timmen med läxorna som behövdes. Men efter det så var Sven ETT JÄVLA SÄRBARN SOM INTE KAN LÄSA NORMALT HAHAHAHAHA. Då lärde mamma honom att det viktigaste är inte att ge igen utan att gå därifrån för då skulle de inte tycka det var något kul och sluta. Sven gjorde som hon sa men skulle senare konstatera att det var ett jävla sätt att lära sina barn acceptera underordning. Man får faktiskt slå folk på käften, man får säga nej till att bli behandlad som skit.

Killar har inga bästisar. Det vet alla. De slutar leka efter fyran – då man ska ju va istället. Leka gör bara barn. Men om man ska vara lite ärlig har Sven väl någon bästis, hon bor bredvid honom i radhuset.

De lärde känna varandra en eftermiddag i juli när han av misstag slog ut framtänderna på henne och gav henne ett skrapmärke på hela underarmen. För att åstadkomma det behövde Sven bara en sak: en lådbil.

Han plingade på dörren med stora förväntansfulla blåa ögon och de två samlades på gården för att åka lådbil. Pulkabacken funkar finfint, den har mjukt gräs och är ganska brant. Innan de vågar sig upp så testkör man på parkeringen, rondellen och på arga gubbens gräsmatta (Arga gubben hatar barn, kammar sig med kniv och tvekar inte att ta till ett högre tonläge när han finner det nödvändigt, alltså nästan jämt).

Hon drar i ena hjulet, inspekterar styranordningen och Sven förklarar tålmodigt det här med hjulaxlar, ratten och varför ni inte har några bromsar.Bromsar behöver man inte, för man kan bara sätta upp foten och bromsa med skon eller svänga in i en buske om man skulle tycka att det går för fort.

Egentligen är båda två för gamla för de här, de har åda gått ut sexan och ska nu inträda i vuxenvärlden. Ja, det tycker själva i alla fall. Högstadiet är då man skiljs från barndomen. Men nu är det ingen som ser och de har ju inte officiellt börjat sjuan, så det här torde ändå vara okej resonerar de.

De åker lite på gården och puttar på lådbilen och turas om att sitta i den för att lära sig att styra. Runt den ena gården, förbi garaget och in på den andra gården, runt häcken två varv och förbi äppelträdet som nog ingen har beskurit på i alla fall en mindre evighet. I det trädet brukar ni klättra, hämta äppelkart och har äppelkrig allihopa på gården. Sven tycker att det nog är färdigtestat nu, allt går ju jättebra med både bromsen och att styra.

Lådbilen är blå och kromfärgad. Byggd av plankor och en barnvagns smala hjul. På sidorna har han målat Stålmannen S:et, dels för att det är tufft och dels för att det matchar så bra med hans eget namn. Sven. Inte direkt det modernaste namnet som finns. Skulle han ha har varit modern skull du hetat Jim, Fredrik eller Christian och fått smeknamnet Jimpa, Fredde eller Chrille. Nu döptes pojken på BB till Sven och alla kallar honom kort och kott för Sven. Namnet är lite för kort för att göras om till ett smeknamn och Sven ingår inte inte något stort gäng där man får smeknamn som Bullen eller Pom. Ibland kallar mamma honom för Gurkan men det är inte speciellt kul, inget namn som han vill att alla andra ska ropa efter honom.

De unga racerförarna släpar och drar lådbilen mot pulkabacken. Pulkabacken ligger över ängen, förbi den övergivna fabriken där de äldre barnen spelar paintball och upp på cykelvägen till höger. Där ligger den, ganska brant och förra sommaren cyklade Simon ner för den. Inte bra – ganska ont sammanfattar rätt bra.

Sven är däremot övertygad om att lådbil och cykel olika saker. Cykel har två hjul och går lite snabbare dessutom var det inte förens Simon bromsade som det sket sig.

Och kolla! Det är massa högt gräs därnere så när vi kommer ner för backen så kommer ni att bromsas mjukt av gräset. Det Sven inte har räknat med är att lådbilen på grund utav en felkonstruktion kommer gå en bit åt vänster och till vänster ligger en riktigt stor sten. Men å andra sidan, hur många matematiker finns det i hans ålder?
Tillsammans släpar de upp skapelsen som har tagit två veckor att bygga. Kromet glänser i solen och reflekterar strålarna. Det är en sportbil för erat inre, en sådan sportbil som Sven ska köpa när han blir stor oavsett hur länge han får jobba oavsett vilka andra utgifter som behövs dras in på. Ett barn upplevelsevärld är så praktisk på det sättet, svart/vit naivitet där ändå det mesta är möjligt eller man tänker att skärvor av en vuxen värld är möjlig. Livet kommer vara anständigt för Sven, det är så han tänker sig det. Än är det spensliga pojken för liten för begrepp som ”det social arvet” eller ”socioekonomiska förutsättningar”. Blir man tillräckligt gammal för att någonsin inse konsekvenserna av dem? Gör du det?

Vinden blåser svagt och Sven ska äntligen få visa upp för Tintin vad han kan och att han är mer än vad hon tror. Svens 15 minutes of fame är här. Och de femton minuterna räcker bra. De är där för att vara i en evighet.

De tar på sig sina cykelhjälmar som de blivit påpropsade och sätter sig i bilen. Sven längst fram och Tintin håller ett stadigt grepp om hans midja. Ett sådant där grepp som berättar att man är rädd men gör det ändå, att man litar på någon.

På tre åker de ner för backen. Det suger till i maggropen och de sekunderna varar i flera minuter. Lungorna fylls med sommarluft och om Sven hade haft något hår så hade det fladdrat i vinden. Lådbilen följer backens linjer perfekt.

Men nu börjar de dra åt vänster, helvetehelvetehelvete, Sven ser precis åt vilket håll det barkar. Stenen, stenen, stenen. Nej, nej, nej. Han drar och drar i lådbilen för att försöka få den och svänga. Kom igen nu! Kom igen!

Lådbilen svänger inte som föraren vill att den ska, den kränger och lådbilar är synnerligen svårstyrda i gräs. Ekipaget kör rätt in i stenen och välter. Sven slår i knäet men Tintin skriker för kung och fosterland. Hon hamnade med huvudet före rätt ner i backen och när hon vänder ansiktet mot Sven ser han att det rinner blod ur munnen på henne.

Det ser ut som någonting som han har sett i en zombiefilm och ser nästan helt overkligt ut. Det är därför han inte ryggar tillbaka utan hjälper henne att ställa sig upp, visserligen ganska bryskt men ändå. Men det stödet så går de vägen hem från pulkabacken till Tintins mamma. Under hela vägen hem viskar han i hennes öra: förlåt, förlåt, förlåt, jag visste inte, jag visste inte om och om igen.

Tintins mamma däremot är inte lika sansad när hon får se Tintin. Hon får närmast panik och rycker henne nästan ur greppet som hon håller kring Svens midja. Eftersom Tintins mamma är ensamstående så finns det ingen bil att tillgå och Svens föräldrar är ute i Jönåker och meckar med sina bilvrak.

Det slutar med att Tintin får åka taxi till akuten, Sven kramar om henne tafatt och ber jättemycket om ursäkt en gång till för säkerhets skull om hon inte skulle ha hört alla de andra förlåten som han har sagt. Tintin ler ett väldigt motbjudande blodleende och säger:
”Det gör ingenting, jag hade roligt även om det gör lite ont. Det gör ingenting.”
”Är du säker på det?”

Dörren smälls igen och frågan studsar tillbaka. Med tunga steg går Sven tillbaka till pulkabacken för att samla ihop två veckors arbete som han företagit sig med en stor omsorg. Jävla helvete, han som hade byggt bilen och så kommer den där jävla stenjäveln och bara förstör och tänk om den förstör för Tintin nu också. Tänk om hon har skadat munnen på något konstigt sätt som gör att tänderna är borta för evigt eller att hon aldrig mer kan prata ordentligt. Jävla sten. Jävla sten. Var den absolut tvungen att stå där?

Sven sparkar och sparkar på stenen, försöker välta den, hämtar en pinne och försöker gräva runt den för att kunna rulla bort den. Jävla sten! Han skriker rätt ut.

Måste allting gå så illa när tanken var att allting skulle gå så jävla bra.
Resterna av lådbilsJÄVELN leder han hem. Ett framhul har lossnat, hela framdelen på bilen är pajad i alla fall på vänster sida och hjulaxeln är sne. När Biggan och Bengt kommer hem ikväll ska han fråga om man kan laga det. Han lämnar skothögen på framsidan av radhuset och sätter sig ner på trappen för att fundera på om han kan gottgöra det på något sätt. Tänk om Tintin blir invalid – då är det hans fel. Med rynkad panna sitter han på farstutrappan och försöker att inte tänka på det. Längre bort på gatan ser Sven sin parallellklasskamrat, Carolina. Hon betyder alltid trubbel. Ännu mer trubbel tänker han och suckar.

***
Nu har vi träffat den nästa sista huvudpersonen i vår berättelse. Den sista som kommer presenteras är Tintin! Sedan är våran trench coat mafia all set för att börja högstadiet med allting som det innebär.