STRING
Viktigt. Riktigt viktigt. Dock inte viktigare är behå. Det gällde att vara lagom också det vill säga – inte ha stringen sticka uppovanför byxlinningen för då var man en fjortis (skånska: pentabrud), inte svarta string under vita byxor. Men man skulle ändå markera att man hade string: gärna prata om det, ge andra tips på hur man vänjer sig att ha string (ha string och så har du vanliga trorsor utanpå så känns det som vanligt och du vänjer dig vid att det skaver in) och berätta högt att ha vanliga trosor nu känns som att ha blöja och hur fult det är när troskanten syns på jazzbyxor. Alltså, hur fult det är med en kant på de i övrigt tajta utsvängda spandexbyxorna. Stor ironi.
BRÖST
Att ha bröst var också viktigt, det var liksom formen på att man var kvinna. Mens kunde man fejka, om man inte hade string så kunde man vika in sina vanliga trosor så att man fick den där stringkanten uppe vid linningen men bröst kan man inte fejka på samma sätt. Köpte man A-kupa och stoppade den full med papper så blev man påkommen på gympalektionerna.
Det gällde att köpa rätt första behå, inte en utan vaddering (DÅ SYNS JU BRÖSTVÅRTORNA!!! Äckligt), inte för tantig men inte för utmanande (vem tror du att du är?). Vi växte upp då plastikkirurgin och push-up behån slog igenom på bred front. Vi tittade på storleken på våra bröst, jämförde med varandra på gympan, var det ena större än det andra?
Att skaffa behå för tidigt var pinsamt (vad skulle HON med behå till?) och att skaffa det för sent var också ett tecken på att man inte hade en uppfattning alls om kvinnlighet (om man inte skaffar behå i tid så får man HÄNGBRÖST!?!? Ueöööö!). En del sov med behån för att brösten då skulle forma sig efter behån när de växte och på så sätt skulle man undvika att få taxöron.
MENS
Att blöda en gång i månaden var kvittot på att man helt och fullt skulle kunna delta i det mongama äktenskapet med barn. Man skulle kunna föda barn, det som ytterst definierade oss kvinnor. Det gällde att inte få mens sist, det var ett misslyckande och som vi väntade på våran mens. Tjejerna väntade på smärtan och blodet eftersom det skulle markera övergången till någonting nytt. Det gick rykten om vem som fått mens, vem som inte fått sin och vem som fejkade att hon hade fått mens. Att få mens före klassens queen bee (alltså: populäraste tjejen på amerikanska) var också ett brott. Hela våran tillvaro präglades av ångest inför våran kropp, att den såg ut på rätt sätt och att den fungerade normalt.
Diciplineringen av kroppen var enorm och alla av oss var rädda för att sticka ut, att göra fel. Priset för att göra fel varierade från skitsnack till utfrysning i flera månader till att bara bli mobbad. För att undgå det värsta tog tag i det vi kunde ta tag i: kvinnligheten och gick in för det med liv och lust. Vi läste Frida, Veckorevyn och slukade alla frågespalter vi hittade (tyvärr gav dem inte de svar vi ville ha: allt var ju normalt, vi som desperat letade efter en normalitet att klänga fast vid). Vi sökte desperat efter normer som kunde ge oss lite skydd och som vi kunde gömma oss bakom.
Vi försökte lista ut hur man var kvinna på rätt sätt: att det fanns ett rätt och fel fattade vi. De som gjorde fel blev horor eller flator. Att bli kvinna handlar om att upprepa normerna och att upprepa dem rätt. I högstadiet är alla bara en bunch of motherfucking aphjärnor som härmar och härma allting de ser och läser.
HIERARKIORDNINGEN
(eller vet din plats i hackordningen!)
Men i längden var det ju såklart ohållbart att vi tjejer hängde med varandra och försökte komma överens så som läraren försökte i början av terminen. Man kommer inte automatiskt överens för att man allihopa har livmoder. Tjejer är fruktansvärt bra på att positionera sig mot varandra – allting blir en jakt på status med killar, kläder och musiksmak. Alla klättrar desperat uppåt för att inte hamna längst ner och ju högre upp vi kommer desto mer höjs botten och vi får lägga mer och mer tid på våra utseenden. Vi lägger mer och mer pengar på kläderna som blir dyrare och dyrare och mindre mat på tallriken för att bli smalare och smalare. Kollektivt stirrade vi ihjäl Victoria Silverstedt och Anne Nicole Smith men ärligt talat så var det inte deras fel, hade de satt Marit Paulsen framför oss och sagt att hon var it-girl hade vi köpt det. Vi hade runkat till Leif GW Person om samhället hade haft en kollektiv psykos som sa att han var all that.
Det fanns alltid en tjej i klassen som var coolast, som hade mest status och som det gällde att hålla sig väl med. Hon var snyggast, hade flest beundrare men också en riktigt jävla utvecklat sinne för tortyr. Utfrysning var alltid hennes paradnummer och illa dolt äckel. Men med hennes janusansikte så log hon alltid för läraren och såg till att hålla sina händer rena för att aldrig kunna anklagas för något. Istället fick hennes underhuggare utföra skitgörat och de var rädda för henne. Rädda för att förlora sin position i hennes strålglans, rädda för att återgå till att vara mobbade. Så de imiterade henne allt det kunde. Men såklart inte med en exakt precision.
ÅHH GUUD VAD PINSAMT
Fras användbar i hela högstadiet och används till det mesta som inte går exakt så som det gör i våran uppfostrande populärkultur. Det vill säga när man gör någonting lite fel, när man inte är exakt sådär supersuper JÄTTEnormal eller när någonting inte slutar lyckligt. Till våran hjälp för at örstå att allting var dödspina och pinsamt samt att andra gjorde fel så fanns det en hel del pedagogiska teveserier och ungdomsböcker. Den som vi alla läste i femman: GLAPPET. Finns numera på youtube för dig som missat det.
POJKVÄN
Inte för många men inte för några. Inte för fula och inte för tråkiga men absolut inga snygga players heller. Gärna lite äldre men inte för gammal och lastbilschaffis. Ett sugmärke på halsen. Inte flera. Gärna din pjkväns för stora tröja. Men inte varje dag. Du har ju faktiskt en egen stil. Du ska umgås med din pojkvän. Men inte för mycket. Så här höll det på i all oändlighet. Det var sådan jävla misär att vara kär i högstadiet att det bästa var att fejka vem man var kär i. Men inte den snyggaste killen. Eftersom det skulle vara helt jävla omöjligt för en sådan som dig.
Visst, det låter som en dystopi men högstadiet är i mångt och mycket så. Speciellt i slutet på nittotalet där det blev modernt med plastikoperationer och debatten rasade om kroppsideal. Och när vi gick där i sjuan så tränade man snarare på att hålla i magen och funderade mest på hur man skulle överleva högstadiet. De andra frågorna om könsroller gick oss över huvudet för det mesta. Och det skulle visa sig senare att det skulle vara lugnt, att vi skulle finna det andningshål vi letade efter men det skulle ta oss ett tag. Hur vi skulle ta oss igenom den här strida strömmen av skit sysselsatte det mesta av vårat första halvår i högstadiet. Under en bildlektion tittar Sven frågande på bildläraren:
”Det kanske ändå är bra att högstadiet är så här tufft så man är ordentligt förberedd för vuxenlivet”.
Hon tittar tillbaks på honom och säger ledsamt: ”Du... Det kommer inte var såhär hela livet, det kommer bli bättre”.
***
Vad man som karl tyckte var extra ångest har jag dålig koll på. Förtidig utlösning och penisstorlek säger mig mitt något blurriga minne men jag vågar inte uttalöa mig med risk för att det blir patetiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar