Telefonsamtalet

Johan sitter i köket, han har bytt om till sin pyjamas. Det är en fin pyjamas, blå prickiga byxor och ovandelen är också blå med en elefant på magen. Det är hans favorit. Han älskar den. Framför honom står ett glas mjölk som han dricker av då och då. Han dinglar med benen och väntar på att hela familjen ska samlas. Johan beter sig exakt sådär som barn gör när de går i andra klass och undrar saker som när man ska få vara uppe längre än klockan åtta och vad man ska få i födelsedagspresent.

När alla är samlade kring bordet berättar Johans mamma och pappa med allvarliga miner att dem ska skiljas. Det ligger en mördande tystnad över bordet, alla tittar på varandra som för att hitta ett uttryck i någon annans ansikte. Någonting som talar om hur man ska reagerar i en sådan här situation. Det finns ingen inövad mall och ingen av omkring bordet har lust att göra fel.

Till slut börjar Johan gråta, mamma börjar gråta, hans syster ser sig omkring, blir rädd och börjar gråta och från pappa hörs en snyftning. Tafatt försöker de lägga armen om varandra för att trösta varandra men ingen vet riktigt hur de ska göra. Är allting slut nu? Får pappa verkligen ta på mamma när hon håller om sina barn. De ska ju trots allt skiljas. När de gråtit i fyrtiofem minuter gör de allesammans ansatser att sluta men Johan vet inte hur han ska göra. Nog för att det var svårt att förstå hur man gjorde i början av det hemska beskedet, hur slutar man? Han är ju inte färdig med att vara ledsen över det här hemska beslutet. Men just nu orkar han bara inte gråta mer.

Mamma och pappa skiljde sig som dem hade sagt, trots obligatoriska vändor av att de ömsom ville ha varandra tillbaka ömsom hatade varandra.

Pappa Henrik försökte bo i en etta i miljonprogrammet och resten bodde kvar i villan. Det gick inte så bra för någon av de inblandade. Så småningom fick Henrik något teknikjobb i Södertälje så han flyttade till ett radhus, den familj han lämnat bakom sig flyttade också, fast till miljonprogrammet.

Att Pappa Henrik valde att flytta 100 kilometer ifrån sina barn var ingenting som skulle påverka hur mycket de skulle ses lovade han Johan. Johan minns hur hans pappa hade lovat det, han hade stoppat om Johan där han låg i sängen och kramat sin son god natt för första gången på ett år; kallade Johan sin ögonsten och lovade att de skulle ses oftare från och med nu.

Johan minns det fortfarande tydligt och det är dit han ibland längtar tillbaka. Den där villkorslösheten, att sakna tre tänder i munnen, skrapat upp knäna och komma hem med en hink med grodor. Det enda hans föräldrar gjorde var att visa vart han skulle ställa grodorna på baksidan sen gick de och hällde ut dem i ån på kvällen och till Johan sa dem att de hade rymt.

Henrik avancerade i företaget, bytte företag och började åka utomlands. Johan och hans syster åkte dit mer och mer sällan, när pappa var i Japan var det svårt liksom. Mamma tog hand om syskonparet på Henriks, ibland syndes det att mamma var trött och hon var helt hopplös att titta film med, hon somnade alltid i soffan vid tiotiden.

Johan tyckte bäst om när han och hans syster var sjuka från skolan samtidigt, då fick de hyra film och fick varsin serietidning. Efter ett tag slutade de vänta på att febern skulle tajma istället hade de ett system att när någon hade feber så var den andra tvungen att käka en halv tub tandkräm. På så sätt fick man en mild flourförgiftning och den önskvärda febern.

En gång kommer Johan speciellt ihåg, det var den gången då de hyrde alla tre Star Wars-filmerna från 70-talet och sträckglodde dem. Johans syster, Mika, gillar egentligen inte sci-fi eller rymdskepp men han satt bredvid henne i soffan och berättade allting om Darth Vader och hur allting hängde ihop med Anakin Skywalker. Straffet för att han fick välja film var att han fick blanda saft och poppa popcorn hela dagen.

Pappa avancerade i företaget och ibland fick Johan och Mika japanskt godis som plåster på såren. Och det var ett jävla dåligt byte, fy faan för fikon rullat i mjöl, ingen åt godisen av annat än artighet. Presenterna botade inte problemet med att pappa faktiskt var borta; syskonen längtade tillbaka till de helger då de åkt rullerblades på plattan och Johan körde in i en tant av misstag. Hon trillade nästan baklänges och slog i bakhuvudet efter det fick de lite kalla fötter och packade ihop för dagen. Istället för det här så blev det mutor från Henriks utlandsresor eller Men In Black och massa godis medan han själv satt framför datorn och jobbade.

Samtidigt som de blev mutade med socker så vägrade Henrik betala för Mikas jeansjacka. Hon behövde den verkligen, Johan minns det så väl. Det var vår, videungen hade precis slagit ut och syskonen hade brottats ute vid vår koja. RITSCH hade det bara sagt så var jackan trasig. Där stod de två med munnen öppen och såg ut som två fågelholkar. Johan såg till att de tog cyklarna ner på stan och såg ut en ny jeansjacka. Den var så snygg, den hade stor örn på ena sidan och en amerikansk flagga på den andra armen (den sprättade Mika senare bort och sydde dit upp och ned).

Men Henrik tittade mamman i ögonen och sa att det kunde hon glömma att lura honom på pengar. Han och hans nya sambo hade minsann räknat på alla mammans bidrag och hennes lön och hon lurades bara minsann när hon sa att hon behövde pengar. (Henrik hade nyss köpt ett radhus, för någon mille) Till slut betalade morfar och mormor den där jackan, Mikas vinterjacka blev för varm till slut.

***

Telefonen ringer och Johan hasar sig från datorn till telefonen.
-Stenhage
-Hej, har du någon vuxen hemma som jag kan få prata med.
-Vänta lite.

I telefonen hörs en röst som talar skånska och Johan undrar om de verkligen känner någon som är skåning. Mamman och Johnny sitter kvar vid matbordet och äter fortfarande, söndagsmiddag och allt. Snacka om prestationsångest när man gör söndagsstek i flera timmar för att Johnnys föräldrar ska komma.

-Du har telefon. Eller någon av er har.

Fem minuter senare sliter mamman upp dörren till ditt rum och ser helt jävla vansinnig ut. Vad faan, tror hon att hon gör, knacka…

Johan hinner inte påpeka det innan hon tar till orda.

-FÖR I HELVETE. Va fan tror du att du pysslar med? Varför får jag ett samtal om att du har snattat på ICA? Har inte vi pratat om det här? VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?

Tillbaka stirrar ett par ögon och en öppen mun. I sitt huvud försöker Johan gå igenom den senaste tidens händelser. Han har faktiskt inte snattat någonting på flera månader.

-Jag jag jag jag jag, jag vet inte, jag har ingen aning. Jag har inte snattat på Ica, jag lovar. Mamma, jag har verkligen inte gjort det. Jag lovar. Vem var det som sa det?

Hon skriker och tonåringen försöker resonera, men Johan är mest vettskrämd egentligen men ju mer de diskuterar desto mer går det upp för henne att han nog faktiskt inte har gjort det. Dessutom hade han i telefonen sagt att det här var tredje gången och mamman hade inte hört om de två andra. När hon börjar lugna ner sig och har kramat om den vettskrämda varelsen klart och bett om ursäkt uppstår det en pinsam tystnad och de både tänker samma sak. Hur förklarar vi det här för Johnnys föräldrar?

Mamma beslutar sig för att ringa och dubbelkolla det här med ICA så att de kan vara säkra på att någon busringde. Så var det ju såklart, det bestämmer sig både Johan och mamman för så där ansträngt. Men det ringer hon och kollar för säkerhets skull imorgon. Nu gäller det att lugna middagsgästerna och faktiskt ge sken av att ingen närt en ligist vid sin barm!

Johan sitter kvar på rummet, det här har han verkligen ingen lust att höra. Det hela känns så jävla orättvist. Så jävla skitkul att någon ringer hem till honom och säger att han snattar. Han undrar om det är sådant folk tror om honom? Tror de att han stjäl saker? Varför vill folk göra sådant här mot honom? Han tänker efter, han är ju faktiskt inte osams med någon. Även om det kanske skulle vara svårt i hans fall. Han känner ju trots allt inte så många.

En ilning går genom hela kroppen och Johan blir nervös. Om några dagar börjar skolan. Tänk om alla hans nya klasskamrater tror det här, tänk om alla vet om det här. Varenda muskel i kroppen spänner sig och han känner hur han blir mindre och mindre. HELVETE.

På skrivbordet ligger klasslistan för 7C och han tar fram den för att kolla hur många i hans gamla klass som han känner igen. Hanna, Johan, Maja, Karl, Johannes, Jim, Sandra… de här namnen betyder ingenting. Det är ju standard att man inte går i samma klass i sexan som i sjuan. Fröken förklarade det med att det är bra för alla med miljöombyte och lära känna nya och om man känner att man har fått en viss roll i klassen så kan man nu få chansen att få en annan. Folk kommer inte ha lika mycket förutfattade meningar om en. Men Johan tycker att det verkar väldigt förstört för hans del.

Han blir så arg att han gör det han alltid gör när han är arg: lägger sig på sängen och stirrar upp i taket för att bygga worst case-scenarion i huvudet så att han är beredd på att möta det värsta. Är det någonting han hatar så är det överraskningar. Han funderar på varenda formulering som kan komma ur någons mun och på varenda kommentar funderar han ut ett svar på varenda dum kommentar som kanske kan komma. Om han är förberedd och vet vad som kommer hända så kommer det inte svida lika hårt.

Medan han ligger där i sängen och lägger sten på sten på axlarna och trycker ner sig själv så kommer Johan fram till att det sista han vill är att gå till skolan.

***

Som du kanske har märkt har jag påbörjat en ny följetong. Den här gången kommer vi träffa fyra kids som vi kommer följa. Hur länge och genom vad har jag ingen aning, men just nu presenteras alla pre-högstadiet, för det är där de kommer träffas och bilda sin egen trench coat mafia.