Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar

Vi kommer ärva våra mödrars galenskaper. Galenskaper födda av att aldrig räcka till, att aldrig någonting annat heller räcker till och skapandet av egna världar för att ens kunna ha en chans. Vi flyttade från lägenhet till lägenhet för undkomma yankeeimperialismen, du bytte jobb därför att hennes chefer alltid blev så kär i henne att hon omöjligt kunde vara kvar om inte arbetsledaren skulle bli galen av kärlek!

Vi gömde mat bakom våra ryggar i kassan som en lek för att se om fläskfilen kunde bli osynlig men när vi blev påkomna blev vi degraderade till barn, dumma och smått efterblivna. Trots att det var det sista vi var. Det visste du egentligen men det handlade inte om det.

Ibland låg du under bordet och grät. Jag minns speciellt en gång då du tittade upp på mig och sa:

- Blir det aldrig bättre än så här?

Ska jag vara helt ärlig så visste inte mitt tioåriga jag om det skulle bli bättre än så här. Eller om det skulle bli värre heller för den delen.

Någon vecka då och då skickade du iväg oss till pappa. Innan du gjorde det tittade du noga på mig och min bror:

- Mamma måste vila, jag måste verkligen vila. Men ni förstår att om ni åker så är det på ert eget ansvar att ta igen allting i skolan sen.

Det fanns inte utrymmet för att inte förstå. Det som lades upp som alternativ var inte alternativ utan ultimatum där vi tog ansvaret. Och vi ville ju hem till pappa. Där fick man äta pizza varje dag och spela Quake 2 över internet. Det var en tioårig himmel. En tioårig trångbodd tre personer i en etta-himmel. Sova i samma säng-himmel.

Trygghet är att sova med någon. Jag sov bredvid mina syskon även när jag blev äldre, ja jag blir nog aldrig för gammal, när jag behövde höra någon andas. Tricket för att kunna somna är att lägga sig bredvid och andas i samma takt som den sovande personen, om man bara koncentrerar sig på att andas så brukar man somna.

Du ville verkligen så väl men hon kunde inte vila. Jag antar att det var ditt problem. En gång när vi kom hem efter en sådan där vecka hos pappa så hade hon målat om hela hallen. Vit äggskalsbotten med ett svampat blått mönster. Det var jättefint och jag älskade det. Men nu när jag är lite äldre undrar jag mest varför hon inte gjorde något som inte stod och skrek FRÖKEN DUKTIG HAR PRESTATIONSÅNGEST i ansiktet på en så fort man var i hallen. Om hon bara hade kunnat vila.