Den stora svältens år

Alla jag känner har mer eller mindre svultit vid något tillfälle i livet. Alla har haft en hunger som river en i magen. Den är som är starkast dagen innan pengarna kommer in på kontot. Det är den nittionde för barnfamiljer, den tjugonde så kommer statens fickpengar eller den allmosa som ensamstående mödrar får av staten för att de ska hålla sig borta från soc sista veckan innan lön. För studenterna är det den 24e som kylskåpet är som tommast och den 25e är man kung i baren eller någon annan jävla töntplattityd av Magnus Uggla. Idiot. Kanske kung på konsums pastahyllor är mer sant.

Som kommunalt anställd kommer lönen den 27e och den är efterlängtad ska gudarna veta. Att logga in på internetbanken och se hur man har flera tusen gör att en skön känsla sprider sig från magen och utåt i kroppen. Äntligen! Nu vet jag att jag kan köpa det jag saknar.

Jag och hon sitter i hennes kök och dricker rödvin. Vi kommer osökt in och prata om svälten som fenomen, inte som man kanske tänker sig den som svältande barn i Afrika eller som nödställda i ett anat land långt borta utan det som vi upplever här hemma.

- När jag flyttade så flyttade jag för att plugga här. Jag vet inte riktigt vad som hände men hur man än vände och vred sig så var man alltid två hundra spänn kort.

- Fast det är väl så att du kanske inte behövt supa som ett sepe heller.

- Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess.

Det orden dröjer sig kvar vid mig, de dröjer sig kvar genom fyllan, genom efterfesten och de överlever bakisångesten dagen efter.

"Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess."

Jag funderar och lägger pussel bakåt om hur det var när jag jobbade deltid eller när min granne var liten eller vad jag gjorde när jag flyttade hemifrån.

Dietisten säger:
Tre mål mat om dagen och tre mellanmål.

Kontot säger:
Bag in box och nudlar.

Det är faktiskt för dyrt att hålla sig mätt och äta ordentligt om pengarna ska räcka till någonting annat. Kurslitteratur, ett tandläkarbesök, träningskort eller om datorn plötsligt skulle paja. Till slut blir det en sörja av avbetalningar, magknip och lågprismat. Jag vet det, helt beroende på mina anställningar så har jag haft olika matvanor. Med olika skolgång följer också olika ätstörningar. Nedan följer en pedagogisk genomgång:

Högstadiet - psykolog och näringstest eftersom jag vill äta veganskt. Halvtaskig kvalité och lär mig hoppa lunchen, hetsäter så klart mellanmål.

Gymnasiet - vegetariskt halvfabrikat väljs bort till förmån för fil. Godis, kaffe, kakor och annat förbjudet socker håller mig flytande under lektionerna.

Köksarbetare - Småätarnas mecka. Här äts muffins i frysen, efterrätter till fikat, allting ska provsmakas och värderas. Det är så klart helt omöjligt att hålla normala mattider och jag snarare äter hela tiden.

Snabbmatsbiträde - ingen paus och ingen vila. En lunchrast och fem minuter varannan timme. Jag åt en gång om dagen: gratis på hamburgerstället. Jag var ju deltidsanställd.

Äldreomsorgen - Kaffe. Det var här jag drack mig till ett magsår och lärde mig äta stek och andra pansionärsmaträtter. Jag fortsatte mitt småätande här också, det var så lätt: frukost, fika, lunch, fika när nya passet kom, kvällsmat, fika igen. Däremellan åt man från någon chokladask som någon lämnat till personalen.

Hela min tjejgeneration har växt upp med ett konstigt förhållande till mat och våran kropp. Vi har stirrat ner i toalettskålar, druckit endast citronvatten, började röka för att det dämpar aptiten, köpt för små jeans för att peppa sig själv att bli av med de där sista kilona, skar oss på alla möjliga tänkbara ställen, söp för mycket, rökte på och knarkade.

Man kan liksom inte bara prata om allting så löser det sig. Att man går lite på en mottagning och jobbar lite på målarterapi räcker inte, man måste få en vardag som fungerar. Men det är ju ingen intresserad av. För det betyder att någon måste gå igenom de liv vi lever och hur vi arbetar, hur vi förvaras i skolan och hur mycket pengar vi faktiskt har.