Strejken mot strejken

Den tärande sektorns ok är att den är den ofantliga sektorn, att de anklagar oss för att slösa med resurser och att de privatanställda hyllas och det sägs att de bär två från den ofantliga sektorn som de betalar för på sin axlar. Men det är ingen som frågar hur mycket tyngd som ligger på våra axlar.

Jag försöker komma in på min avdelning. Avdelning fyra. Låst avdelning som öppnas med kod. Det vill säga när koden fungerar så öppnas den med kod. Nu öppnas och stängs den av ivriga vårdare som jobbat natt och som vill gå hem.

Susanne släpper in mig.
- Har du har sluppit att jobba själv inatt?
- Faan heller. Jag blir helt vansinnig och det är ju inte så att man får dubbellön direkt.

Det är 15e maj år 2003 och radion spelar The Rasmus - In the shadows, klockan på väggen är fem i sju på morgonen och 07.15 ska jag börja väcka de dementa patienterna.

Man har ju dragit vinstlotten i det kommunala vårdlotteriet.

Not.

Den här avdelningen är inriktad på frontallobsdemens. Patienterna här är relativt unga eftersom det är vanligt att man insjuknar i 50-60års åldern och väldigt ovanligt att man insjuknar efter 70. Det som händer är att hjärnans nervceller förtvinar och förlorar sina synapser, barken blir finporigt uppluckrad och det bildas ärr. Översatt från doktoriska till begripligiska så handlar det om aggressiva och väldigt sexuella patienter. Slag efter en när man duschar och kanske någon som tafsar eller bara tittar länge på ens bröst är att räkna med om man jobbar här.

Här stannar man inte länge och på den här avdelningen vill man inte ha sin fasta tjänst.

- Jag tror att Caroline kommer sen, men jag kan ta rapporten.
- Jag hann inte byta på femman nu vid sex och hon på trean har jag inte hunnit smörja heller. Annars är det lugnt, om det är rörigt vet du varför.

Det är strejk. Det är nu som vi allihopa ska ta fajten och ha röda jackor och vara strejkvakter och slåss mot arbetsgivarnas 3.95% i löneökning för vårat krav på 5.5%. Det är det enda vi pratar om nu och det är det enda vi har pratat om i en månad.

- Jag tror faan inte att det kommer hjälpa ett skit! Ska vi betala maten med procent? Det skiljer ju inte jättemycket mellan kraven och så ska de ju kompromissa.

- Nej, det är ju bättre att lägga sig ner och dö på en gång och inte göra något.

- Har ni sett att Metall tycker att vi är osolidariska?

Att dela våningsplan med chefen är ju mindre fantastiskt i en konflikt. Stämningen är minst sagt tryckt men å andra sidan mer befriad samtidigt. Utanför vår kontroll är vi kontrollerade och styrda av yttre krafter såsom facket och arbetsgivaren för chefens del. Begränsningarna materialiseras av någon annan långt bort.

I lunchrummen utspelar sig de mest konstiga meningsutbyten och konflikten är hårdare än någonsin men samtidigt så har vi helt andra roller. Arbetsplatsen är en tryckkokare, alla vet att någonting kommer explodera men ingen vet vad. Fjärilseffekten närvarar i varenda vrå.

Den tärande sektorns ok består i att ingen egentligen vet om den är bra eller dålig eftersom den faktiskt är tärande men den är ju bra för att den kommer alla till godo. Företagshälsovården befinner sig ju trots allt i de tärande domänerna av samhällsapparaten: så är den tärande eller närande när den lappar ihop folk? Eller är det tärande att folk som jobbar ens blir sjuka? Och äldrevården befinner sig ju också här: det är ju här den närande sektorn hamnar sen. På sjukhusen så plåstrar vi ihop avarterna och avkommorna av allting som gick snett från psykos, till dotterns trädklättring eller a-lagarna på stan. Medan pappa gick till jobbet så stod någons morsa och tog emot ungen och välkomnade den till en ny dag i den tärande sektorns domäner.

Det är dags att börja ta upp vårdtagarna nu, Caroline har kommit.

- Tack och lov för att du inte är sjuk! Jag höll faan på att dö litegrann
- Jävla vikariestopp. Man kan ju undra om det sätter press på dem som borde pressas?

Korridorerna i hela huset är gula, hissen är gula, tvättstugan är gul men toaletten är vit. Kanske har gult en speciell inverkan på patienter och på personalen också?

När det gäller dementa så är det viktigt att använda ljusa färger och färger som är lugna har vi lärt oss. Mörka färger uppfattas som ett hål eller en avgrund. Med den informationen som ingår i varje undersköterskas utbildning är det skrattretande att golven i badrummen är mörkblå, det leder till problem varje vecka när vårdtagaren på rum fyra ska duscha. Det är en evig vägran. Idag är det hans duschdag.

- Jag orkar faan inte duscha han idag. Guuuuuuuuud.
- Ska vi be sjuksyrran ge dig ett lyckopiller? Eller låna ettans hjärtmedicin så blir det kul. Men du går inte hem, då får jag ett anfall.

Såklart så vägrar han. Som vanligt. Det är otacksamt men Caroline håller fast armarna och jag försöker trycka honom in i duschen utan att puttas, vara hård eller elak. Det är egentligen väldigt konstigt system vi har: det är lag på att man inte får tvinga pensionärerna men om vi inte skulle tvinga den här gubben att duscha så skulle sjuksköterskan rapportera oss för vanvård.

Frontallobsdemensen han har gör också att ordförrådet minskar så istället för en strid ström av svordomar hörs:

- Fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta... oavbrutet.

Det måste se humoristiskt ut med en tanig man som står på en vit pall omgiven av två vårdbiträden i gummistövlar och plastförkläden, men såklart, blir vi ändå blöta. När vi är klara så ber jag Carolina torka honom för att jag måste gå på toa.

Jag öppnar dörren till toaletten, lägger mig på golvet och svär och slår i golvet, det är nämligen i betong så ingen kan hör någonting. Terapi.

Den tärande sektorns ok består i att alla vill ha den men det är aldrig någon som vet om de vill betala för den. I den närande sektorn är nämligen allting så mycket lättare: där byter man högre lön mot effektiviseringar eller när strejken resulterad i tillräckligt med utebliven vinst så möts arbetarna och företaget på mitten men där dör inte heller någon, ingens liggsår förvärras, ingen blir hungrig.
Till klockan tio är alla vårdtagare uppe och det är dags att fika. Eftersom vi bara är en ”halv avdelning” med fem vårdtagare så brukar vi fika nere hos avdelning tre.

- Hur tror ni att det går för Hanna? Hon försörjer sig ju ändå på att vara vikarie? Nu har det ju gått en knapp månad, säger Ulla från trean.

Hon har skäl att oroa sig eftersom hon är sist anställd och det har ryktats om att om löneökningarna går igenom så kommer kommunerna spara in på personal. Då kommer hon vara tillbaka som vikarie. Sist in först ut.

Kommunal ger inget stöd ur strejkkassan till vikarier heller men Hanna har som tur är ett sparkapital undanstoppat.

- Tvåan ringde förut, nu har Parastou sjukat sig igen, man kan ju undra om hon har satt det i system? De ville ha hjälp av oss men vad ska vi göra?

- Någon frågade ju chefen någon gång om hon kunde fylla i istället för oss på fyran eftersom hon ju har verksamhetens helhetsansvar men hon fnyste och sa att det här minsann var våran strejk och att vikariestoppet var vårat fel.

Jag slölyssnar och under hela samtalet så börjar en tanke växa som inte kan lämna mig: vad händer om vi alla är sjuka en dag? I huvudet vänder jag och vrider jag på idén. Hur skulle det gå med vårdtagarna? Hur skulle det gå för oss? Kan man bli polisanmäld för sjukdom? Till oss har de nämligen sagt att undersköterskor och vårdbiträden inte har rätten att strejka, att om vi gör det är det olagligt och samhällsfarligt. Vi är så pass viktiga att vi aldrig får lägga ner arbete.

Det borde de sagt när man tog anställning: här finns inga möjligheter att protestera.

- Vet ni att abetsgivaren tjänar sju miljoner för varje dag som strejken pågår? I skåne.

Vi fikar klart och hinner även gå igenom ämnen som vilken del av kroppen man helst skulle plastikoperera, om någon vill byta lördagen som kommer nu eftersom man inte får ta ut semester och hur rikt ni skulle kunna gifta er.

Värst är strejken för de som jobbar fasta tjänster i äldreomsorgen men har barn som går i skolan eller på dagis. De barnen får ingen mat i skolan och måste ha pengar med sig och dagiset är inte öppet så de måste hitta nya barnvakter en morfar och mormor som är hemma till exempel. Vi är lite oroliga för att Caroline ska behöva vara ”sjuk” och vara hemma såsom hon var första veckan av strejken för då kommer vi gå på knäna. Ingen törs faktiskt vara sjuk, ingen har blivit så frisk som under strejken.

Vi går upp till vårat och fortsätter med det vi ska göra: hjälpa pensionärer på toa, tvätta och skura.

- Vad skulle hända om en hel avdelning var sjuk? Sådärja. Nu sa jag det.
- De skulle inbeordra en massa folk.
- I vanliga fall, ja. Men nu? Vad ska dem göra?

Vi tittar på varandra. Desperat försöker jag utläsa i Carolines ögon om hon är positiv eller negativ – men jag kan inte ens se en ryckning i hennes ansikte. Ingenting avslöjar vad hon tycker. Vi tittar ner i linoleummattan och till slut säger jag:

- Jag orkar inte längre, jag tycker våra vikarier ska få börja jobba så att de inte svälter ihjäl, jag tycker du ska kunna vara hemma med dina barn om det behövs, jag vill kunna vara sjuk och jag vill inte slita ihjäl mig på jobbet.

Caroline säger fortfarande inte någonting.

Arbetsplatsen är en krigsskådeplats där varenda ord som någonsin yppats alltid är närvarande, allting som uttalas bör ägas på silvervåg för att man rakryggad ska kunna stå för det. Det är sådant som avgör din karaktär: är det bara snack och ingen hockey? När Caroline svarar mig om vad hon tycker så har hon nått the point of no return, därifrån kan hon möjligen jobba med förskjutningar av vad hon sagt.

- Jag vet. Men jag vet inte om jag törs. Mammorna på dagiset har pratat om avgiftsstrejk för dagiset eftersom ingenting har funkat nu med allt och jag vet inte. Jag vet bara att det är väldigt lite pengar den här månaden att röra sig med.

Vi sjunker ner i fyrans soffa och tittar på varandra. Det var aldrig någon som sa att det skulle bli så här, att man skulle må dåligt av att säga nej. Strejken skulle snarare bli en glädjeexplosion och den målades upp som ljuset för oss. Men ingen sa någonsin vad den skulle innebära, hur den skulle kännas i kroppen och osäkerheten som sköljer över en i vågor. Ingen vet hur länge detta mellanläge kommer vara, Kommunal har en strejkkassa som är så stor att de skulle kunna ta ut alla sina medlemmar i strejk i två år. Men det ska sägas att våra bankkonton inte håller oss flytande i två år.

- Men ni behöver säkert inte betala dagiset eftersom det inte varit något dagis säger jag men är medveten om hur ihåligt det låter och att man hör att jag bara gissar.

- Jag vill inte hamna hos kronefogden bara, inte för en sådan här grej. Och då pallar jag inte bli jagad av chefen också, för jag tror inte att de tar lätt på en sådan här sak. Men gör det en dag när jag är ledig, jag lovar att inte svara i telefon när de ringer.
- Tror du att de skulle beordra in dig?
- Mhm, inte bara tror. De är sjuka i huvudet, de har inbeordrat mig förut. Men du, ring Ylva, hon är jävligt arg och skulle nog inte säga nej.

Den tärande sektorns ok är egentligen dess egna som susar fram i korridorrena, de som prompt måste brottas med hela världen på en gång. De som fostrades till att ta ansvar för allting men när det frågas om betalning så är det så hemskt mycket annars som måste fixas med. Att vänta lite till är den tärande sektorns melodi och vi är ju sådana som har väntat och tålt jämt: vi satt bredvid de utåtagerande killarna, vi gick till jobbet fast vi hade mensvärk, vi lyssnade när ingen brydde sig att lyssna på oss, på vad vi svarade.

Jag ringer Ylva som blir så upphetsad i telefon att hon kommer in på avdelningen lagom till fikarasten vid tvåsnåret. Då är det även skiftbyte och kvällen (sic!) kommer in. Ylva tar över på ett självklart sätt som jag tycker är skönt, när man ber folk att göra det här måste man vara säker på sin sak. Och Ylva det är en säker typ, hon har nävar av stål och stålhårda bröst också för den delen också efter bröstförstoringen förra året. Jag gillar henne men är lite rädd för henne, när hon skrattar sitt Gula Blend-skratt så vet jag inte om jag ska skratta med eller inte.

Vi är ju en liten avdelning så vi har vara fem vårdplatser till skillnad från de övriga våningarna som har elva. På en dag jobbar dem minst fem under hela dagen och vi är aldrig fler än tre. Två på morgonen och en på kvällen som ringer ner till våningen under och får hjälp med att lyfta de tunga vårdtagarna i liften.

Vi är sex stycken som jobbar här, så det enda som behövs är tre sjuka och tre stycken som inte skvallrar. Jag och Ylva hittills.

Det är egentligen inga diskussioner om uppstår med Parastou som ska jobba kvällen idag. Hon lovar att knipa käft och inte svara och vill ingen annan så kan hon sjuka sig. Vi börjar dividera om chefen kommer förstå vad vi protesterar emot fast vi inte framför en kravlista såsom de flesta brukar göra. Framför vi krav så är det ju en vild strejk och då kan vare sig facket eller någon annan skydda oss.

Det har klagats mycket på att vikarier inte finns både i facket och hos chefen. Men ingen kan göra någonting utan facket säger att vi måste dra vårat strå till strejken och det kan man ju förstå men ett permanent kristillstånd i en månad snart är ganska magstarkt och chefen skyller bara på facket. Problemet är uppenbart för alla. Vi bestämmer oss alla för att det kommer bli så uppenbart att ingen kommer ifrågasätta lösningen.

Nu måste bara någon ringa de två som är kvar: Lasse och Hannan. Ylva tar på sig att prata med dem också, det är bara Lars som har jobbat här längre än Ylva och jag har jobbat kortast så det är nog bäst att Ylva sköter samtalen. Hon tar telefonen och går iväg, jag börjar kolla på schemat.

- Vad tror du om fredag? Det är nog bäst eftersom de tre som jobbar fredag inte jobbar lördag så då får de inte panik och tror att det inte kommer komma folk i helgen.
- Du, har du tänkt på att du måste informera den övriga avdelningarna vad vi kommer att göra så att de också förstår.
- Men går det ens? Hur vet vi att någon inte skvallrar? Räcker det kanske med att bara dagen sjukar sig? Och att kvällen inte kommer in förens två då och absolut inte tidigare? Man kan ju ha sin mobil avstängd.

Caroline berättar om sin invändning för Ylva inne i tvättstugan. Hon håller med, man får inte drabba de andra kollegorna för hårt men vi måste ändå markera.
Det är Ylva och jag som jobbar morgon på fredag och det är väl i så fall rimligast att hon och jag sjukar oss eftersom vi vill mest. Lars jobbar kvällen. Det är imorgon.

Tunga steg hem.

När jag kommer hem så sitter min bror och bråkar med mamma om SYO-konsulentens råd till honom.

- Jag tar faan inga råd från någon jävla SYO som tycker att jag ska gå samhälle-språk! Faan heller! Han har jobbat som SYO hela livet som om han vet någonting då!
- Men han är ju utbildad till det och vet nog vad han pratar om… Kan du inte besöka dem på öppet hus…?
- Nä.

Jag önskar att jag kunde flytta från det här dårhuset. Jag är så pass gammal nu att jag är vuxen i hushållet och det blir bara konstigt att vara vuxen där man växte upp dock vimlar det ju inte direkt av ettor i den här stan. Det blir till att vänta på den kommunala bostadskön.

Speciellt trött är jag på min lillebror som tror att han är någon form av latino Don Juan, hans nya namn är Ricco och han kallar sitt kompisgäng för firman boys. Men jag blir nog arg på honom lite för ofta, lite mer än vad som är motiverat.

Det är svårt att sova den här natten, jag vrider mig, går upp och dricker mjölk. Prövar olika frisyrer framför spegeln och målar upp skräckscenarion om hur jag blir av med jobbet, hur jag blir svartlistad i kommunen från fler anställningar. Trots att sådant register inte finns så verkar bråkmakare aldrig få jobb igen i kommunen. Men nu har jag backat in mig i ett hörn så imorgon är det bara att sjukanmäla sig och vara matförgiftad.

Den tärande sektorns ok består i att ingen kan en öppen konflikt kan artikuleras. Att alla som så gärna vill men ingenting händer, ingen vet hur och egentligen vill man inte ens ha en konflikt utan bara slippa slita, bära och dra det värsta. Det är inte Florence Nightingale som plågas utan vi vill sluta plågas.

Innan klockan ringer vid sex så är jag klarvaken och räknar märken i taket. Skakig på handen så tar jag telefonen och ringer till nattpersonalen för att sjuka mig. Det är till att stålsätta sig innan man trycker på den gröna luren. Allting går bra, jag hör irritationen i nattpersonalen röst när jag berättar för dem att jag har spytt i natt och jag måste vänta och se om det är matförgiftning eller magsjuka. För alla vet att magsjuka inte är någonting som äldreboendet vill ha. Tänk om resten av personalen blir sjuk, dessutom så är det förhållningsreglerna som vi har i äldrevården i kommunen. Har man spytt så får man inte gå till jobbet. Work by the book.

Ylva skickar ett SMS om att hon också har sjukanmält sig med feber och extremt halsont. Jag skickar : :) tillbaka.

Klockan nio så ringer chefen och är flyförbannad, hon undrar om jag verkligen är sjuk och skriker på mig att jag sänker hela verksamheten och att hon har rätt att kräva ett sjukintyg från första dagen så om det inte finns på hennes skrivbord på måndag så ser hon min sjukdom som arbetsvägran. Och arbetsvägran är sådant man får sparken för. Utan att någon protesterar eller att någon kan göra någonting, inte ens de du betalar 600 spänn i månaden.

Jag ringer Ylva på direkten.
- Har hon ringt dig också?
- Hur faan ska jag fejka feber på vårdcentralen?
- Ehhh… Jooo… Men du! Gör som vi gjorde när vi var så små. Jag och min bror käkade tandkräm för då får man en mild flourförgiftning och vips, så får man feber!
- Är inte det farligt? Förgiftning?
- Nej, en halv tub räcker. Du kommer må dåligt och bli sjuk men det kommer gå över. Ge mig din mejl så skickar jag om jag hittar något på internet.
- Okej, men det här känns faan inte bra. Inte bra alls. Skynda dig, det är öppen mottagning vid tolv.


Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck är det enda som hörs i mitt huvud när jag sätter mig framför datorn. Jag skickar över en länk som bekräftar att man ska äta några matskedar för bästa effekt och en varning om att äter man för mycket kan man få feber i tre, fyra dagar.

Jag gör samma sak och förbereder mig för att gå till vårdcentralen, på vårdcentralen blir de nästan arga på mig. Att ag kommer hit med en sådan störtlöjlig sak när det krisar med personal. Doktorn tittar knappt på mig när han skriver på pappret om att jag visst är sjuk. När jag är klar kör de nästan ut mig från vårdcentralen.

Men jag har pappret. Jag har det fucking jävla pappret. Nu ska hon få se, kärringen.

Jag har ont i magen för att jag har lämnat en massa människor i sticket. Eller jag har låtit andra jobba dubbelt för min skull, jag kan bara hoppas att det går igenom och att de börjar ta in vikarier igen. Annars vet jag två stycken som inte kommer få morgonfika på trean på morgonen på jävligt länge.

En annan tanke slår mig: vad händer om Kommunal tycker att vikarierna är svartfötter? Strejken börjar framstå mer och mer som en strejk för någon annan än för oss. Varför skulle de annars trycka oss in i den här situationen? De känns mer som att de vill brösta sig mer än som man vill vinna. Arbetsgivaren sparar ju en massa pengar varje dag. Borde inte någonting annat ha gjorts?

Den tärande sektorns ok består i att det aldrig är någonting som knäcks klart och tydligt. Vi är inga träd som brakar omkull utan våra ryggar är mjuka för att klara blåsten. Så tänkte de sig nog det hela på kommunhuset och i det socialdemokratiska arbetarepartiet, att vårat ansvar för barnen, de sjuka och de gamla skulle sträcka sig lite till, om inte annat för samhällets egna bästa.

Jag ringer Lars på kvällen och frågar hur allting har gått idag, jag blir inte av med min oro på annat sätt. Han är arg, arg på mig, arg på facket, arg på chefen och undrar varför vi inte kunde vänta litegrann med att hitta på sådant här? Men han förstår också och berättar sen att kommunen anställt Hannah idag som en lösning på problemet, det var den enda lösning som facket gick med på. Hannah har jobbat själv hela dagen med stöd från de andra avdelningarna. Men hon har jobbat själv. Helt reglementsvidrigt.

Hon är nu flygande vikarie i hela huset och ska hjälpa till där det behövs när ingen är sjuk och fylla i när någon annan är sjuk. En 75% tjänst blev det.

Jag pustar ut. Ingen kan väl vara arg på måndag?

Minns du hur strejken slutade?
Den slutade utan att arbetsgivaren avdelat mer pengar till löner, utan det enda resultatet blev att lönepengarna omfördelades till förmån för vissa "prioriterade" yrken. Detta väckte ett visst missnöje mot facket hos de yrken som därför fick lägre löneökning än arbetsgivaren ursprungligen avsett. En del strejkade helt i onödan.