En arbetskraftsinvandrares bekännelser

Alla dessa röster.

Röster med olika ålder, olika klang och som väcker olika associationer.

Pipiga röster får mig att tänka på min franska-lärare i högstadiet. Hon var kort, ettrig och var så dum att hon försökte få en högstadieklass att både leka restaurang och affär (vi ba: riot, riot, riot!!!!).

Mörka kvinnoröster får mig bara att tänka på Gula Blend. Gula Blend only. Och pratar någon mjukt (a la Mats Nileskär på p3 soul) är gränsen hårfin mellan att jag tror att personen är en hippie eller någon som jag vill ska läsa för mig på kvällarna tills jag somnar.

Lyssna!

Röster som uttalar ord.

Slumpvisa ord, eller för att vara ärlig: för mig är det slumpvisa ord. Slumpvisa ord på danska. På danska förstår jag slumpvisa ord men nästan aldrig varenda ord i en hel mening även om jag kan förstå avsikten med meningen.

Fattar du?

Meningar som blir en historia.

Och även om jag förstår meningar har jag svårt för sammanhang. Om jag förstår en mening så hinner dansken prata tre, fyra till så medan jag tänker så jag tappar bort mig. Tappar bort mig alldeles.

Hör du inte!

De försöker ju säga någonting.

Så jag förstår inga nyanser som inte uttrycks med kroppen, jag förstår inga språkliga krumbukter, sparsamt förstår jag ironier, men aldrig de putslustiga tjuvnypen.

Ibland känns det som om jag är i en glasbubbla, man pratar och man pratar men det kommer inte fram. Eller som en guldfisk som gapar och gapar men ingenting hörs.

När jag jobbade i Sverige undrade jag varför invandrarna på jobbet pratade så lite. Ja, alltså, varför säger de aldrig någonting utan står och se dumma ut? Jag fattade inte det då, men jag fattar det nu. För att jag ska kunna säga en mening måste jag tänka ut den i förväg och noggrant översätta den i mitt huvud, jag vill ju inte göra bort mig. Så jag väger mina ord noga för att de ska uppfattas som jag vill, men lagom tills jag har hunnit klura ut mningen så har samtalet runnit mig ur händerna - det är så frustrerande. Oftast står man bara där och ler i samförstånd och skrattar nervöst åt något som kanske var lite halvkul.

Så jag gissar och försöker snappa upp ord, lista ut betydelsen av deras sammanhang och ibland frågar jag. Jag fångar upp ord som børn (barn), fjærnsyn (teve)och halvfjærs (sjuttio). Det är en omöjlighet att diska och slött lyssna på en konversation och göra små instick med kommentarer. Dels klarar jag inte av ett samtal mellan två danskar, jag manglar (saknar) för många ord.

Pundargardiner är prydnadsgardiner. Sjov är kul. Beboer är boende och pårørende är anhöriga.

Och så kul är det inte att spør hvar gang (fråga varje gång) man inte hänger med. Man stoppar liksom hela tiden upp samtalen. Jag blir som en tvärnit i hundraåttio hela tiden. Om jag ska prata med danskar får jag ta dem en åt gången, och ska jag kunna hålla konversationen flytande ska det vara på danska som jag känner igen.

Köpenhamnsdanska. Dialekter undanbedes.
Ung danska. Kärringar gör sig icke besvär.

Jag har telefonfobi. Herregud, telefon är hopplöst! Där kan man ju inte prata med hjälp av kroppen utan är helt utlämnad till rösten och röstläget. En gång hade jag låst mitt journalsystem till datorn genom att inte skilja på atgangskode och anvendarnavn och fick ringa it-support. IT-killen var tvungen att bokstavera kroner för mig. K-R-O-N-E-R. Shit, vad man kände att nobelpriset var avlägset då och jag lovar, jag hörde genom telefonen hur han himlade med ögonen.

Men på min avdelning försöker vi hur som helst; jag pratar med hela kroppen, illustrerar verb och använder massa tilläggs-rop för att bli ännu tydligare. Det ger varierande resultat, jag kan artighetskonversera med en del danskar och andra danskar tror jag är utvecklingsstörd istället för svensk. Danskarna som tror att jag är mentalt retarderad har börjar rita upp figurer på servetter för mig och förklarar de enklaste vårduppgifterna som om jag hade Downs syndrom och dreglade. Charmigt - det gäller att bita sig i tungan.

En annan sådan där störig grej är att danskarna pratar extra högt med just mig och jag vill bara skrika: INTE CP, INTE DÖV, BARA SVENSK!! DANSKJÄÄÄÄVLAR!!

Ibland undrar jag hur jag ska bygga någon slags kollektivitet med de här människorna, det är ingenting över lag fel på danskar. Men det känns svårt att hänga med några beter sig som om man vore förståndshandikappad. Fast jag är tacksam att jag inte är invandrare och att jag faktiskt pratar ett språk som är besläktad med den där rotvältskan. Tänk att vakna varje morgon till utrikisk radio, inte veta hur man ska be folk flytta sig när man åker rulltrappa och man har ju knappast tillräckligt på fötterna för att klara av en löneförhandling med idiotord som teamwork, kompetens och mumbojumbo om etik & moral.

När jag pratar danska så känns det som vad jag än säger blir fel. Som just en tvärnit i hundraåttio och ibland känns det som att det hade varit mindre pinsamt att sprungit naken ett varv i rummet än öppnat käften. Men det finns ju andra sammanhang när man kände sig obekväm: hemma hos sina medelklasspolare när man var liten. Jag åt plättar med händerna - FEL. Jag sprang på parkettgolvet - FEL. Jag sjöng alltid också för högt. Hopplöst. Och jag kan fortfarande känna en viss obekvämhetskänsla hos mina medelklasskompisar, när de äter middag i gula salongen och sådant. I mina öron låter: idag äter vi middag i gula salongen som en paradi. Lite som att heta fisförnäm i efternamn. Inte på riktigt.

Innan jag går hem så lutar sig Trine ut från kontoret och säger:

Du, jag sporde Johannas datter om hon kunde forsto vad du siger, och du kunde hon, varenda ord. Din danska är godt nog. Ses imorgon.

Och inom mig gör jag 25 segerdanser på en gång.