Att bli en i gänget på jobbet kan ta lite olika tid beroende på vart man jobbar och hur man jobbar (med vilka, vilka pass osv). Men man kan hjälpa det litegrann på traven: bli en som man inte kan tycka illa om.
Vårdkärringar har en sak gemensamt som de gillar oavsett hur mycket de ogillar allting annat: socker. Socker i alla dess former: mockarutor, kladdkaka, kolasnitt, rulltårta och smoothies med sötningsmedel till hon som jojo-bantar.
Vem tycker illa om den nya vikarien som står och bakar i köket?
Du har ingen ingång till vårdkärringarna via barn-barn och trädgårdsskötsel, det är bättre att satsa på socker och halvtaskiga skämt istället. Att vara sådär ofarligt snäll.
Skvallra inte på dina arbetskamrater över glömda mediciner, att de glömt lägga om ett sår, inte duschat någon på rätt duschdag. Håll käften om det, men berätta det i lättsam ton att du såg igår att de glömt en medicin men att du sket i det eftersom det bara var två Alvedon. Tala om för folk när du städar upp efter dem så att de vet att du håller deras rygg. Då kommer de börja hålla din. Enda gången man ska skriva avvikelse (rapport till chefen) är om någon styckmördar en pensionär med motorsåg. Det kan vara en rätt olämplig arbetskamrat att ha i närheten. Allt skvallrande till chefen eller avdelningens småpåvar kommer backlasha på dig.
Lägg dig inte i diskussioner som är omöjliga att vinna: när folk klagar på arabjävlar så kan man bara le och säga med glimten i ögat: Haha! Har vi inte sagt att du ska lämna Hitler hemma?! Jag och en arbetskamrat kom sjukt bra överens på så sätt, när hon tyckte jag var dum i huvudet och sa något som var för mycket kallade hon mig bara för en öststatsdiktator eller Fidel Catro och när jag tyckte hon var lite för mycket kallade jag henne för Mussolini eller Franco. På sätt så kunde vi sätta tydliga gränser för varandra om vad som var okej att säga utan att behöva bli osams eller ta jobbiga diskussioner som bara skulle lett till irritation. När min manliga arbetskamrat blev för macho påpekade jag bara att han tog för lite anabola för att få säga sådant där och han sa att jag hade penisavund tillbaks. Sätta gränser utan att behöva bli sura på varandra.
Ta det chill på jobbet, dra ner på arbetstakten på jobbet (jag brukar säga till hon med städmani att det inte är någon idé att hon skurar tvättstugan eftersom det ändå inte väntar 14 oskulder på henne i himlen som tack) och var beredd på att jobba när ni verkligen måste hinna undan. Och vem gillar inte någon som chillar på rätt tider, som bakat och ser till att kaffet är klart till maskningen?
(Tips till dig som flörtar dig in med mockarutor: gör dubbelsats av glasyren det döljer om du gjort en dålig botten)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
visst, arbetsvillkoren inom vården gör att det blir så, men dom som inte jobbar inom vården förstår nog inte hur det kan bli så. Men det är inte det man reagerar på när man läser din text utan att du får en att ogilla arbetarklassen som du beskriver som fega ryggradslösa jävlar som tycker det är lite halvkul att vanvårda gamla svaga människor som inte själva kan sätta gränser.
äh, lägg av. De enda ryggradslösa jävlarna jag träffat i vården är de som skvallrar för chefen. Du har ingen aning om hur många av våra arbetsgifter som är totalt onödiga och bara social kontroll. Du har ingen uppfattning om att man det inte är någon idé att vara ordinerad 4*2 alvedon om dagen eftersom kroppen vänjer sig och effekten uteblir. Snarare ordineras alvedon för att visa att sjuksköterskan bryr sig om att patienten har ont men inte orkar leta rätt på varför. Deras alvedon får samma resultat som sockerpiller och mänsklig omsorg dvs alvedon är psykofarmaka från slöa läkare och sjuksköterskor.
Och sen, vi tycker inte ens att det är halvkul att jobba vare sig det är med gamla, i restauranger eller med maskiner. Lönearbete är den själsliga döden.
Jag har jobbat en del i vården, kanske inte lika mycket som du men tillräckligt för att märka ett och annat. Har man följt media de senaste åren så kan man ändå inte ha missat att det finns en del vanvård, och om man odlar en kultur på avdelningen att man inte ska bry sig om dom gamla som någon form av "socialism" tror jag inte gör det bättre eller vinner några sympatier.
Själv tycker jag det är jävligt obehagligt att läsa om hur vårdpersonal slår dom boende, och sedan ställs ingen till svars för det utan alla omplaceras, då självklart med hjälp av chefen som själv är rädd att få skulden. Det visar ju att det lätt kan utvecklas väldigt obehagliga kulturer i vården, i alla fall om man vårdar arbetarklass som är för gammal utvecklingsstörd osv, just pga att det är så slitigt. Nån får ju ta ansvar för det?
Tror du inte att det behövs att man rapporterar in missöden för att resten av samhället ska fatta hur samhällsordningen slår? Hur ska andra annars få veta och fatta? Intrycket blir ju att allt funkar toppenbra trots alla neddragningar, och sen får den stackare som gör något riktigt riktigt allvarligt av misstag ta mer skuld än nödvändigt, eftersom alla andra ju "tydligen" hanterar stressen så bra. Och det händer ju förr eller senare. Ett missat alvedon leder ju inte till avsked eller något direkt, däremot visar det ju att det är en jäkla stress i vården.
De som ska ta ansvar är väl dem som organiserar skiten?
Jag antar att du menar avvikelser när du pratar om att rapportera in. Jag personligen skriver aldrig avvikelser dels därför att man inte längre kan göra det anonymt i Malmö och dels för att det är ett jävla angiverisystem. De säger att avvikelserna ska vara för att upptäcka fel, helvete heller. Avvikelser hotar chefer med och de bestraffar också personal genom att skriva avvikelser. Och avvikelserna används emot oss, individuella lönesamtalet (ingen höjd lön) osv.
LITA ALDRIG PÅ CHEFEN, LITA ALDRIG PÅ DERAS RAPPORTSYSTEM.
Hellre en vild strejk än ifyllda avvikelser. Vi kommer aldrig få vad vi vill genom att fylla i papper.
Jag är väl blödig. Dom som borde tar inte ansvaret, men jag vill inte i den mån jag orkar, för den skull bli delaktig i ett sånt system att låta dom allra svagaste (ofta just fd industriarbetare skogsarbetare thinnerskadade målare vårdpersonal servitriser m.m.) ta smällen ytterligare. Jag tror också många kvinnor speciellt, som jobbar i vården, just är blödiga, det utnyttjas, men jag tror ändå många av dem ändå inte ser empatin i sig som något dåligt utan bara hur den utnyttjas. Jag ville lyfta fram att det kan vara en utgångspunkt också. Inte att man måste älska sitt jobb som det är utformat idag.
jag var timvikarie
Klart du har en poäng i hur de utnyttjar empatin. Det jag menar är att man inte behöver automagiskt känna sig dum för att man inte känner så mycket empati på jobbet och att det till och med är helt okej.
Klart man ska bry sig om andra, men såsom arbetet är organiserat är det ganska omöjligt ibland. Jag orkar i alla fall inte hela tiden.
timvikarie? kolla in timlistan.wordpress.com vetja.
Skicka en kommentar