LEKTION FEM: Fejka arbetsmoral/släktmanagement

(Det här kanske en del tycker är hemskt, att man inte får skriva såhär. Det får man visst. Man får skriva att man hatar sitt jobb och hur man klarar sig undan. Och du som tycker att det här är fel/hemskt/inte känns bra är hemskt välkommen till mitt jobb i ett år. Seriöst alltså. Vikariebanken. Jag hjälper dig. Är du pepp på det så är det fritt fram att gnälla i kommentarerna.)

Om du jobbar i vården kommer du träffa på vårdtagarnas släkt. Du kanske klarar dig länge, de kanske är rätt trevliga och inte pratar speciellt mycket med personalen. Men det kommer inte vara för evigt. Du kommer stöta på släkten från helvete, anhöriga som äter spädbarn till frukost, vårdtagares vänner som kammar sig med kniv. Då gäller det att veta hur man klarar sig undan deras kulsprutefrågor.

Först: de flesta av de anhöriga har ingen om arbetsprocessen. De vet inget om rapporter, skiftbyten, medicinlistor, dokumention. Och det ska de inte veta heller.

De flesta frågor som de frågar handlar inte om att de egentligen vill veta utan de vill bara veta att personalen bryr sig om deras släkting på ett ordentligt sätt. Helt enkelt: det är deras terapi att fråga dig, deras sätt att lugna sig själva.

Många av de som sitter på ålderdomshem nu tog hand om sina släktingar i hemmet och vårdtagarens barn har antagligen sett sin mamma/pappa ta hand om sin mamma och pappa. Därför känner ganska många anhöriga skuld för att de har lämnat sina föräldrar på ett ålderdomshem, att de så att säga har övergivit dem. De här skuldkänslorna ger upphov till en massa irrationella frågor och konstiga utbrott om att Carl Werners skohorn ligger på f e l plats.

Och alla de anhöriga har hört larmrapporterna om äldrevården och är rädda för att samma sak ska hända på det här boendet och därför vill de kontrollera att du är reko och de vill se att du genuint bryr dig. De vill se arbetsmoral. De vill höra att du älskar att jobba med människor. De vill höra om att du är uppmärksam på vårdtagarens behov.

Så några tips för att hantera anhöriga:

Aldrig och då menar jag aldrig berätta om medicinlistan och hur den fungerar. Ju mindre de vet om arbetsprocessen desto bättre, desto mindre kan de bli minichefer och kontrollera dig. Om kapitalismen har styckat upp livet i olika sfärer så är det bara att spela efter reglerna: du är vårdare, du gör omvårdnaden. De är anhöriga, de kommer med choklad.

Om de anhöriga frågar om Irma har fått ändrad medicinering handlar det oftast inte om piller och mängder eller tider. Utan de tycker att de upplevt en förändring hos personen. De vill inte att han eller hon ska försämras. Här är det en balansgång mellan vad de vill höra och vad du egentligen kan säga för du är ingen doktor.

Lösningen? Fokusera på en detalj! Du har spenderat så mycket tid med den här personen att du kan droppa några meningar om att hon är alert när ni sjunger tandborstsången tillsammans om kvällarna. Det säger absolut ingenting egentligen om hennes tillstånd men du berättar i finare ord att du bryr dig, är uppmärksam och att de kan slappna av.

Men det gäller också att hålla en armlängdsavstånd till anhöriga, ger du dem lillfingret käkar de flesta upp armen. Helt enkelt: inget daltande, inte servera kaffe på rummet åt dem (herregud, de kan gå ut i köket själva, du är vårdare inte piga - remember!), inte bli personlig (det kan backlasha när som), var noga med att lämna jobbet när du går därifrån (inte handla åt din kontaktperson på fritiden) och kom ihåg att så fort du blir osäker: ta fram arbetsmoralen.

Samma som ovan gäller för att prata med chefen också. Hävda arbetsmoral så fort du kan! Använd deras arbetsmoral emot dem och låt dig inte tryckas ner när de försöker påföra dig arbetsmoral, om du känner dig otillräcklig på jobbet är det deras fel, inte ditt.

-------------

Kim Müller skriver om stadsdelsmotstånd - sjukt intressant.