Man behöver dem belöningarna man kan få.

- Vet du vad?
- Nä. Vaddå? säger jag och dricker lite av kaffet jag nyss hällt upp.

Vi har rapport. Det är nu på dagen vi har schemalagt skvaller och skitsnack. Fast egentligen ska vi rapportera till kvällen vad som hänt under dagen; hon på ettan har gjort ett stort A (vföring), ja, fy faan vad det luktade osv. Någon berättar en annan äcklig bajshistoria och vi glider ifrån rapporterandet, så är det jämt. Rapporterna avslutas med att vi gnäller på jobbet, stressen eller vårdtagare som tar livet av oss.

Min arbetskamrat fortsätter konversationen:
- Det är helt sjukt. Jag har börjat gömma godis hemma. Inte för att jag inte vill att mina barn inte ska äta, utan för att det alltid ska finnas. Man är ju faan som en alkis ibland. Haha.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hmmmar lite, skrattar med och säger någon artighetsfras.

Hon och jag går ner och röker. Och snart, snart kommer hon säga det som får mig att fatta varför vårdbiträden är tjockisar och röker som cancer vore något önskvärt. Hon vet allt om oss utan att ens kunna stava till sociologi eller akademiska poäng.

- Det är så jävla illa att dem har höjt priset på ciggen, säger hon. Det känns ju som om man unnar sig någonting när man köper ett paket Marlboro istället för dem här andra lågprisciggen som är torkat kamelbajs. Det är så sjukt. Men det är ju typiskt moderaterna, allt som drabbar lågavlönade kvinnor är skitsamma.
- Ja, jag vet, jag minns när man köpte en ask elixyr för 29 spänn.
- Ja, dem borde sänka priset istället. När man har så tråkig på jobbet som vi faktiskt har här och två kronor i lön, så behöver man dem belöningarna man kan få.

Där sa hon det som gjorde att jag förstod allt. Vi belönar oss själva när vi röker och när vi småäter på jobbet. "Duktig mig själv som tagit dig igenom en hel timme" Det är därför folk aldrig lyckas sluta röka utan att gå upp massor i vikt, belöningen byter form. Vårat jobb är så trist att vi måste belöna oss jämt och ständigt för att palla. Det är inte rökning eller övervikt som tar livet av oss. Det är arbetet, löneslaveriet, alienationen.

Men i tidningarna pratar man om livsstilsproblem, att lägga om sin kost handlar bara om vilja. Anna Skipper går hem till folk och predikar hälsa, levande föda och E-nummernas skadliga inverkan på kroppen. I hälsoreportage är vi aldrig sociala varelser i en social verklighet utan det är kroppar som ska diciplineras, fett som ska bort och attityder som ska förändras.

Min mammas kompis jobbar också inom vården och hon är en sådan där jojo-bantare. Hon går till viktväktarna, går ner 20 kilo och allt är frid och fröjd. Ett och ett halvt år senare har hon gått upp dem där 20 kilona och konsterar att hon borde gått på de där hålla-viktmötena. Viktväktarna är som AA för henne, man träffas 1 gång i veckan pratar fett och viktväktarpoäng, man går hem och trycker förhoppningsvis inte i sig några dåliga poäng. Anledningen till att hon späker sig vartannat år är: "att jag vill ju inte att det ska synas att man jobbar i vården direkt"

Kroppen är formad av hur man har levt, i vilka sociala sammanhang man vistats i och vilken klass man kommer ifrån. Utseende är inte genetiskt utan socialt betingat. I N G E N hade brytt sig om Paris Hilton's sexvideor om hon hade varit strl 40, haft sina 43,5-skostorlek i tofflor, hennes hy hade varit förstörd av att jobba på donken och håret risigt eftersom hon gjort sina extensions hemma.

Våra arbeten gör oss fula, överviktiga och nikotinberoende.