När det döda arbetet dör

Jag går in på jobbet. Skiftbyte. Tar rapporten: den ligger i sin säng, han har dålig mage och sjuan är döende. Jahaja. Hostat blod, magbråck, endast vatten, uppsikt och munvård.

Det är inget konstigt, jag vårdat döende människor förut. Jag vet proceduren om att stryka över handen och ge vatten i små små mängder så att de kan svälja. Att lindra ångensten och minska smärtan är allt det handlar om. Ofta får de så mycket Morfin att de är ganska omtöcknade och inte känner hur ont det antagligen gör att dö.

När en vårdtagare dör så ska den tvättas och blöjan ska bytas (eftersom det finns risk för post mortem-bajs = latin för efter döden-bajs. Det blir så eftersom alla muskler i kroppen slappnar av när du dör.). Det ska tas på kläder som vårdtagaren själv har valt ut och även smycken tas på om det finns önskemål om sådana.

Det är viktigt att påklädningen görs innan likstelheten träder in. Men även innan likstelheten trätt in är det viktigt att inte handskas för hårdhänt med den döde eftersom det då finns risk för post mortem-blåmärken. Det finns exempel då vårdpersonal försökt stänga munnen på en död vårdtagare och varit oförsiktig och då orsakat en blådnad kring hela munnen. Om den döde skulle upptäckas försent och likstelheten redan trätt in så kan man låta den döda ligga två dygn (har jag för mig) eftersom likstelheten då släpper. Likstelhet kan spela spratt, eftersom den leder till en förkortning av musklerna kan man få se små rörelser, till exempel att fingrarna rör på sig. Detta har ibland tolkats som att någon är skendöd.

Det finns sätt att utnyttja likstelheten för att få den döde i positioner som ser fridfulla ut (oftast så ser döda väldigt fridfulla ut oavsett vilka plågor de plågats av innan dödsögonblicket). Väldigt ofta när en person dör, så dör den med öppen mun och ofta är munnen svår att stänga och få den att förbli stängd. Antingen kan man lägga en kudde under nacken eller så kan man ta en halsduk och knyta den under hakan och ovanpå huvudet och invänta likstelheten så förblir munnen stängd. På samma sätt kan man knyta ben och händer så att de stelnar i en viss position och på så sätt ser bättre ut.

När någon dör så gör vi i ordning vårdtagaren och sjuksköterskan ringer de anhöriga för att meddela döden. Om anhöriga inte suttit och vakat vid dödsbädden såklart, en del vill det och en del vill det inte. Det är lag på att ingen ska dö ensam i Sverige, alla har rätt till vak. Det är någonting som sakta men säkert börjas rucka på. Avlidnas släktingar orkar inte fajtas så ordinarie personal får vaka och utföra sina andra vårduppgifter ovanpå det. För att veta när det är dags att sitta längre och vaka tittar vi vi på fötterna, när de börjar bli vaxartade vet man att det är dags. Det här kallas alltså för palliativ vård på vårdboenden, det här är palliativ vård enligt vårdguiden:

"Om du har en obotlig, dödlig sjukdom och befinner dig i livets slutskede har du särskilda behov av vård. Denna vård brukar kallas palliativ vård eller vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande och målet med palliativ vård är att se till att din sista tid i livet blir så bra och smärtfri som möjligt, både fysiskt, psykiskt, socialt och andligt/existentiellt."

Existentiellt - my ass liksom. Morfinplåstret får vårda.

När vi tvättat den döde tänder vi ett ljus på nattduksbordet och lägger blommor i händerna som ligger på bröstet. När familjen har varit och tagit farväl hämtar vi ett lakan, vi har speciella för de som avlidit, och lägger över. I Sverige kommer Fonus och hämtar liket, i Danmark körs den avlidna ner till ett kylrum av personalen.

Jag går in till sjuan, hon ligger i fosterställning i sängen, vrider på sig i smärtor. Jag känner inget. Jag känner mig onormal. Men å andra sidan, vad ska jag känna för en människa som jag inte känner?

Något som man gör repetitivt dör till slut för en. Arbete är dött. Jag kan mata med mina ögon stängda, jag kan klappa på kinden för att lugna mekaniskt, jag kan avläsa kroppsspråket på en dement såsom jag avläser termometern i kylskåpet, jag tvättar ansikten, rumpor, löständer, händer, munnar med en rörelse som är näst intill exakt var gång. De som jag arbetar med lever men vad jag gör för dem har sedan länge slutat innehålla något. Innehållet är dött.

Levande charader? Nä.
Snarare ett stendött skådespel.

Mitt arbete är ett ting för mig, dött. Men känn ingen sorg för det eller tyck att det är tragiskt, det är min livlina. Om mina vårdtagare inte var döda i den mekaniska bemärkelsen så skulle jag dö. En äldrevårdsanstalt är gateway to heaven, vi är mellan livet och Sankte Per. På institutionerna samlas så många öden, så många sjukdomar att du inte kan känna med dem alla. För att leva så måste jag låta vårdtagarna på jobbet dö.

När jag står där inne så tar jag tag i hennes hand och stryker med mina latexbeklädda händer över handryggen. Hon har stafylykocker så innan man går in till henne måste man alltid ta på sig handskar för att undvika smitta. Jag ser hennes naglar; de är långa, gula och fulla med avföring. Antagligen är det så hon har fått stafylykocker, ätit med fingrarna när spasmerna inte kunde hantera gaffeln.

Jag har svårt att säga någonting, jag finner liksom inga ord och jag känner inte den här människan. Första gången jag såg henne var en och halv månad sedan, oftast har hon legat i sängen när jag kommit till jobbet. Om man inte kan säga, kan man göra tänker jag. Ingen ska behöva sina händer, naglar på det där sättet på bröstet, hållandes blommor, död.

Nagelsaxen biter inte på hennes naglar, de är för grova. Jag gissar att hon kroppsarbetade förr. Anledningen till att hennes naglar inte är klippta är att hennes dotter vägrar betala för det, hur man nu kan göra det mot sin mamma. Hennes mamma är ju knappast död för henne..? Men man ska också akta sig för att sätta sig till doms över andra familjerelationer, vem vet vem den här människan en gång varit?

Jag hämtar avbitartången, en skål med varmt vatten, lägger handen i det och börjar klippa. Hon kvider, jag fortsätter. Städandet, fixandet, görandet är som ett plåster eller en botgöring för det man inte kan lindra. Om det inte känns bra, kan det i alla fall vara rent. Om man inte trivs med livet i övrigt kan man i alla fall ha rent hemma. Det finns ingen ångest en putsande trasa inte kan råda bot på. Fråga den kvinnliga delen av min släkt, där har de alltid använt skurmedel som zoloft. (Och de är inte ensamma, läs: Tala om klass - där städas det utav bara helvete)

Jag tittar i badrumsskåpet och hittar en hudlotion som luktar jordgubb och smörjer in händerna och armarna på henne med den. Så, det är min palliativa vård. Innan jag går tittar jag på hennes fötter: fortfarande helt okej, de är inte vaxartade. Hon är vid medvetande.

Jag serverar mat med min kollega till de boende. Stek, potatis, rödkål, brunsås. Byter en stomipåse och kör alla rullstolarna till teven.

Jag går in till sjuan igen och tvättar henne, hon är svettig. Fortfarande kan jag bara göra men får inte fram ett ljud. Till slut nynnar jag tyst för att bryta den kvävande tystnanden som tränger sig närmre och närmre inpå. Det är en tystnad som till slut står och skriker mig i ansiktet: SÄG NÅGOT DÅ HON HÅLLER JU PÅ ATT DÖ.

Helt utan förvarning hostar hon blod. Blod och slem över huvudkudden. Klumpar, strängar av blod uppblandat med andra klumpar av slem och spott. Jaha. Jag står som fastnaglad. Hennes arm börjar röra sig och hon kvider högre h ö g r e HÖGRE H Ö G R E, snart är det skrik och hon griper efter mig. Instinktivt ryggar jag tillbaka från den jordgubbsdoftande armen vars handrygg nyss torkat munnen från blodet och slemmet (hon har blodslem på vänster kind). Det är obehagligt och jag känner ännu mindre för den här människan, jag blir rädd, skakad och går därifrån. Här antar jag att jag enligt föreskrifter skulle tagit hennes hand och lugnat, men det går inte. Jag kan inte förmå min kropp att röra sig så som jag blivit tillsagd att göra i sådana här situationer. När hennes kropp i det ögonblicket skulle snuddat min så skulle hon ha blivit mänsklig, en person istället för vårdtagare eftersom hon skulle dikterat villkoren för vårat samröre och inte jag. Snälla sjuan, håll dig inför arbetets villkor och ramar.

När jag kommer ut från rummet ringer jag direkt sjuksköterskan och säger att hon får komma eftersom jag har svårt att handskas med situationen och dels så tror jag att sjuan behöver morfinplåster. Hon har smärtor.

Jag håller kvar den tanken om makten i att vårda, att de (sjuksyrran, läkaren, min chef, socialstyrelsen, lagar) bestämmer allt. Eller först har vi politikern, sen har vi socialstyrelsen, läkaren, chefen, sjuksyrran men jobbet gör jag! Vi utför någon annans order eller så som utbildningen lärt oss. Sjuksyrran säger åt oss att någon måste äta, vi lirkar, vi försöker, vi blir frustrerade eftr att någon spottat ur maten sjuttioelfte gången, vi bytt tröja på personen och vi vet att vi har hur många uppgifter som helst kvar. Det blir lätt milt tvång. Det är viktigare att tänderna borstas så att tänderna ser fina ut än att det känns bra de få gånger man vill borsta tänderna.

Vi byter på folk fast än de har så ont i kroppen att de skriker, vi måste. Vi duschar dem trots att en del skriker, en del tafsar, en del svär och några slåss. Vem är jag att inte reagera när jag får en höger så glasögonen åker i golvet? Inte speciellt stolt är jag, jag försöker att gå ut stampa i golvet eller be någon annan ta över men ibland blir det så att man borstar tänderna på någon extra hårt för att det inte går på något annat sätt. Vi lurar i dem piller, piller som är viktiga men ibland undrar jag inte om den fria viljan är viktigare än kalcium. Jag vet inte, men jag tror att våra arbetsdagar skulle bli lugnare och de fick kontrollera sin vardag. Och kanske skulle jag inte lika ofta bli irriterad. Jag hatar att jag är tvingad att tvinga.

Sjuksyrran suckar när hon kommer tillbaka, hon fick ju göra vårdande uppgifter: städa undan slemmet och blodet eftersom jag inte klarar det. Men jag vet att hon inte kan klandra mig, jag är ung och utan utbildning. Hon är rutinerad, femtio och högskoleutbildad.

Hon kommer ut, förstår mig litegrann men är märkbart irriterad. När hon ska gå in och sätta på morfinplåstret är hon på nummer sju död.

När hon säger det känner jag inte heller någonting. Jag kan förstå att det är bra att hon fick ro, men jag känner det knappast. Inget känns. Nu är hon borta. För en halvtimme sedan levde hon. Jag känner ingenting inför det påståendet och jag blir obehagligt berörd.

Döden ska vara något stort. Något om ger folk ångest, det höll mig vaken på nätterna i sjuårsåldern, jag var rädd för att mamma skulle dö. Jag vet att när man är ung så säger dem att man tror att man är odödlig, kanske stämmer det. Men jag känner mig inte odödlig, mer bedrövad över att jag inte är bedrövad. Kanske är det, det som är odödligheten att jag inte blir berörd av att en annan människas liv tar slut. Att döden inte är en gemensam beröringspunkt.

Det jag är rädd för är att hon trots uppenbarligen var en människa så delar vi inget, hon berörde inte alls. Och då blir jag arg, va faan är det här?! Det här är ett jävla two-faced shithole. Jag jobbar med människor, men jag kan inte låta dem bli mänskliga. Mitt arbete tvingar mig att reducera liv till ingenting för att jag själv ska överleva.

Jag och min kollega går in till sjuan för att göra henne i ordning för livet efter döden. Vi tvättar henne inte, det gjorde vi för en halvtimme sedan, vi tvättar ansiktet och tar på hennes lealösa kropp kläder. En piketröja och en röd kofta. Från rum nummer sjutton tar vi en rosa tulpan och lägger i hennes knäppta händer på bröstet. Jag kan inte låta bli att notera att den röda koftan och den rosa tulpanen skär sig. Under tiden vi gör det här så pratar min kollega med sjuan som om hon fortfarande levde: "Så, nu ska vi bara vända på sig en gång till." "Så ja, så ja, allt kommer bli bra." Hela tiden småpratar hon, jag fortsätter att hålla käften där inne. Vi är två liemän med olika strategier. Våra förhållningssätt är helt olika till det levande döda som nu slutat andas, båda vi försöka förstå att de levande döda dör en gång till. Från varor/vårdtagare till att hjärtat slår det sista slaget. Då blir det döda arbetet mänskligt: anhörigas sorg. Det döda arbetet blir mänskligt i sitt sista andetag.

Det finns ingenting att romantisera om när det gäller att jobba med människor. Antingen jobbar man i min bransch: någon slags sista station = hur länge du lever beror på våran vård. Eller så kan man jobba i LSS med att vakta människor i daglig verksamhet eller vakta dem i deras hem på boendet, kanske blir man arbetsförmedlare och jagar folk eller vad sägs om soc-kärring och "pröva" om folk verkligen, verkligen är värda de där matkupongerna eller bidraget så att de precis, precis överlever.

Om katten har nio liv, hur många har en människa? Hur många gånger om dagen går vi igenom döda relationer egentligen? Kunder istället för människor, väljare istället för folk med behov, arbetare istället för att ha en fritid att slösa, medborgare kallas vi, som om vi ens tycker nationalstaten är en bra ide! Äktenskapsförord tecknas i fall äktenskapets gudavälsignade arbetsdelning kraschar, lån som tas för att vi ska kunna leva drägliga liv, barn som svälter för att hålla priset på spannmål uppe. Överallt är det döda arbetet: konsumenter, sopgubbar, politiker, byråkrater, reklamkillar, modebloggare, fackliga ombud, Rädda Barnen-insamlare, dammsugareförsäljare och gangstrar.

Den här jävla värderingen i form av pengar, lön. Jag hatar den. Precis som föräldrar inte värderar sina barn borde inte ett samhälle värdera i termer som till slut handlar om död. Om dött arbete för att få leva. Eller om att folk bokstavligen måste dö för att andra ska få arbete. Nekreofilsamhälle! Ta något levande, tryck in det i ett lönearbete. Vips! Så är det dött!

Nina Björk skrev i en krönika: Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet - alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.

Att låta dö för att kunna leva.

--------

Förresten, vi ses väl på kursen Makten på jobbet? Jag kommer vara där.
(Man kan fortfarande efteranmäla sig och det krävs inga speciella betyg för att kvalificera sig; anmäl dig nuuuuu!)