Du är normal

Men walkin' 'long the railroad tracks
Goin' someplace there's no goin' back

The ghost of Tom Joad - Bruce Springsteen
The ghost of Tom Joad - Rage against the machine

Så känns det när jag sitter på tåget på väg till mitt jobb.

No goin' back.

Nu har jag satt mig och väntar på att tåget ska rycka till och starta färden. Jag ska åka tre stationer som tar en halvtimme, sedan tar jag pendeln fyra stationer, det tar tolv minuter och den sista biten som jag, det tar tio minuter.

Femtiotvå minuter allt som allt.

Samma sak tillbaka. Varje arbetsdag lägger jag 104 minuter på att ta mig fram och tillbaka. Ta det gånger fjorton. Multiplicera svaret med tolv = dystra siffror över spilld tid. (Räkna aldrig ut det, det är inte värt det)

Ibland tänker jag att arbetet är som ett avlatsbrev för att få leva. Priset för att få behov som boende, mat och förströelse tillgodosedda.

Avlatsbrevet var en katolsk medeltida uppfinning. Så här funkade det: En katolik begår en synd (fyyyyyy, inte ligga med grannens fru till exempel), gud blir förbannad, katoliken blir rädd och tänker faan bäst att bikta sig. Prästen i biktbåset lyssnar jättenoga, vältrar sig i detaljerna och bestämmer till sist en avlat = något man måste göra för att gud inte ska tycka att man är en hemsk människa längre. Det kunde vara allt från att be tre ave Maria till hårt kroppsarbete.

För att få in cash så sålde den katolska kyrkan avlatsbrev. Helt enkelt: en annan katolik gjorde din avlat, du blev förlåten och kunde get on with your life. Man betalade för att undkomma arbetet till Gud och ägna sig åt annat exempelvis lättja, nya synder och kanske andra grannens fru.

Där vi är just nu betalar vi med arbete för att få några få timmar för oss själva att leva som vi vill.

Varför säger jag inte att vi har allt annat utom åtta timmar om dagen för oss själva? För att då skulle jag ljuga. Varför går du och lägger dig i tid till exempel? För att orka jobba. Du tvättar dina kläder så att du har något att ta på dig när du ska till jobbet. Du tvättar dig under armarna för att inte lukta svett på jobbet (det skapar så dålig stämning). Du har roligt så att du slipper tänka på jobbet så att du kan gå till jobbet med ny energi. Vilka av de här timmarna tillhör egentligen dig? Vilka av de här timmarna utför du underhåll av arbetskraften (dvs dig själv) så att du kan fortsätta gå till arbetet även nästa dag? Ganska många.

Vem sa att slaveriet var förbi? Nu är det bara mer raffinerat; vi betalar med arbete för att få leva och de glor oss inte i munnen som man gjorde på slavarna, nu kräver de betyg och referenser.

Plötsligt rycker tåget till och börjar rulla. Bakom mig slår sig en man ner. Han har rött hår, manchesterbyxor och en sjal hafsigt slängd om halsen. Det är Bob Hansson.

Tyst hör jag hur han läser sina dikter innantill. Det verkar som om han övar inför någonting, jag gissar att det är något uppträdande han är på väg till.

Jag trycker huvudet mot sätet för att örat ska hamna lite närmare och jag ska höra. På väg ut från stationen hör jag honom viska om att mjukhångla med livet och att vända sitt anus mot solen och säga kör solen, kör!

Jag ler åt de barnsligt härliga formuleringarna som verkar så enkla. Men, inte för att jag är någon poet och inte heller kan jag räkna mig till dem som förstår poesi särskilt väl. Jag skulle nog inte heller säga att min litteraturkritik och förståelse är av den kaliber att jag kan skilja dålig poesi ifrån bra.

Men: Mjukhångla med livet? Är det inte lite väl tilltaget? Vi som säljer arbete mest dagarna i ända mjukhånglar väl sådär ofta med livet. Och än mindre känner man sig sådär härligt frigjord eller i fuck you-mode speciellt ofta att man känner något inför tanken att vända anus mot solen. Det är något provocerande med folk som får det att låta som att min enda issue i världen är att jag vill konsumera och att det räcker med att stanna upp och sakta ner så blir det bra.

Dessutom! Ska han säga liksom! Bob Hansson, tillåt mig presentera ditt avlatsbrev för att få dina timmar ifred. Du mjukhånglar inte med livet. (Och, OBS! den här analysen är gjord utifrån förutsättningarna att även om Bob äter, skiter och sover.)

Bobban gick på socialbidrag i sju år, ja, han var till och med en riktig looser eftersom han inte riktigt producerade värde i annan form än som inflationsbekämpare. Och inflationsbekämpare, alltså arbetslös, är ingenting som är speciellt högt värderat av vare sig högern, vänstern eller någon annan instans för den delen heller. Hur som: det soc inte visste var att den här karln visst satt hemma och knåpade ihop värde. Bob visste nog inte heller att han skapade världen när han skrev om att vända anus mot solen. Men se, det blev det. Bobs dikter blev framgångsrika, Han vann poetry slam och folk köpte hans böcker och kom på hans föreställningar. Hoppsan!

Helt plötsligt gick det från förströelse till arbete. Jag tror Bob gillar sitt jobb för det mesta, han tycker nog till och med att det är rätt viktigt ibland. Gissningsvis. (Här efter är endast rena spekulationer från empirisk fakta om vad jobb gör med människor.) Och även om Bob gillar sitt jobb så tror jag att när han passionerat stönar fram: mjukhångla med livet femte gången samma vecka tycker att det känns lite repetitivt. Lite trist, ja, nästan kanske mekaniskt man kan drista sig till. Som att dikterna äger honom och inte han dem.

Bob tog alltså något för sitt eget höga nöjes skull och industrialiserade. Det ligger en ironi i att extatiskt prata om att bejaka livet när man upprepar dem om och om och om igen för att man har betalt inte om man har lust. Och jag tänker att när Bob står där på scenen och jobbar att han då och då måste någon gång uppleva viljan att gå ner från scen, dricka tre liter rödvin, spy som om han vore fjorton och däcka. Vara lite out of caracter. Kan man arbetsvägra att prata om arbetsvägran?

(Kids, jag tycker inte att ni inte ska jobba med något kul. Min poäng är snarare: jobba är inte så kul, inte ens om man är världsförbättrare.)

Jag lyssnar på dem som sitter framför mig, det handlar om borrhuvuden och att fixa hemma. Tappar genast intresset.

Tåget stannar, folk kliver på och det börjar bli ganska fullt i vagnen. Någon slår sig ner bredvid mig.

Vi tittar på varandra. Han: krulligt hår milda gröna ögon, hoodie och jeans. Avarage guy liksom.

När han synar mig ser jag att det plötsligt lyser till i hans ögon. Han stannar på mitt vänstra bröst eller nåja, strax ovanför där jag har en "Rör inte min kompis"-pin. Jag fick den för 100 år sedan på en fest. Av kille. Med svart hår. Slips. Och Converse. Fjortonårsblinkande med ögonen.Den fick något slags emotionellt värde över tiden så den har hängt kvar och blivit ett ironiskt statement.

Försiktigt frågar average guy vart jag fått "Rör inte min kompis"-pinen ifrån. Jag mumlar något om en kompis, jag säger inte: Av kille. Med svart hår. Slips. Och Converse. Fjortonårsblinkande med ögonen.

Average guy presenterar sig som Mattias Vepsä, SSU:s förbundssekreterare och berättade att "Rör inte min kompis" minsann var en SSU-kampanj och annan kuriosa.

(I mitt huvud ser jag framför mig hur jag öppnar handväskan, sticker ner båda händerna och tar upp glitterkonfetti som jag slänger på honom och hela tåget ställer sig och pekar och vrålar: INTRESSEGLITTER!!!)

Han berättar att han ska på konferens, frågar vart jag ska och om jag är politiskt intresserad.

Ja ba: Öh, typ.. lite. Jag ska till jobbet.

Helt utan skamkänslor eller hämningar börjar han då citera Ernst Wigforss portalparagraf till sossarnas politiska program (den som sossarna plockade bort på 2001 för att den var för extrem - för er som inte kan eran reformism) h ö g t:

(Nu sjunger alla på tåget i kör: pinsamt, p i n s a m t, P I N S A M T! Och den störiga killen på plats 86 vrålar: NERD NERD NERD!!!)

"I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor."

Jag gapar och säger: Jo, det där var väl vackert. Jag kan tänka mig att det tog många timmars utskottstid att formulera.

Han tittar på mig och försöker klura ut om det var en gliring eller inte. Det borde han fatta och han ser nog att jag inte är så värst frälst av den där portalparagrafen. Om gamla gubbar inte biter så kanske främmande länder gör. Han börjar berätta om Argentina och om självförvaltande fabriker och hur folket röstar, alltså bestämmer själva (jag kan ju tycka att finns problem med åsikten "skriv din åsikt på en lapp= bestämma"). Han berättar om de olika fabriksråden, kvartersråden och hur väl de minsann de tar hand om de gamla (det tror han väl ska slå an hos en vårdarbetares arbetsmoral).

Jag nickar lite försynt (tänk på grabbens känslor!): Jo, det kan väl tänkas att det är en bra idé att ha ett råd för allting och man kanske kan förvalta allting själv.

Eftersom jag aldrig tog de där kurserna i historia och aldrig har varit i Sydamerika så frågar jag om det är så att de inte ens har kapitalism därborta?

Ja, jo, det hade de ju såklart... MEN!!! säger han med förtjusning och börjar nästa mening med "Övergångsstadiet" som jag helt skiter i att lyssna på. Det där med självförvaltning verkar ju alltså mest vara att rationalisera bort chefen och syssla med självdiciplinering. Kul! Dessutom gör vi redan det på mitt jobb, det kallas Lean production, MBL (medbestämmandelagen) och teamwork.

Och man slipper ju inte ens slippa själva jobbet. Men utan att vara någon expert på döda gubbar som var sossar, Argentina eller att ha gett tanken att förvalta en fabrik alltför lång betänketid så överger jag idéen. Herregud, om inte ens elevråd funkar liksom...

När Mattias förklarat klart allting om självförvaltningen så är han helt svettig av att argumentera med sig själv och frågar mig om vad jag tycker om tandförsäkringen eller kanske tanken på att man ska slå ihop landsting och den här Robin Hood-skatten. Det rör ju vården trots allt.

Jag rycker på axlarna och frågar vad han tror om de socialdemokratiska valutsikterna för valet 2010. Gud, han blir helt till sig över frågan och börjar rada upp en massa argument och händelseförlopp. Under tiden passar jag på att sova de två stationer som är kvar.

Mattias Vepsä, här är ditt avlatsbrev, din uppgörelse med kapitalismen om arbetet: Du är politiker. Dina åsikter ger dig pengar, det som var ett engagemang mot orättvisor har växt dig över huvudet och blivit arbete. Du arbetar med att komma på förslag så att man kan ordna kapitalismen på bästa möjliga sätt med så lite tandagnisslan som möjligt (reformera inifrån - funkar inte). Min gissning är att det startade på ett nämndmöte, du fick 500 spänn för att säga JA. Antagligen visste du inte vad du sa ja till och såg nog aldrig ett resultat av ditt ja. Sen fortsatte det i rask takt: i kommunfullmäktige där man fick ännu mer pengar per sammanträde. De köpte dig som ombudsman till ett SSU-distrikt, 40 timmar i veckan sålde du åsikter och organiserade ungdomar. Du lärde dem propositionsordning och försökte måla över splittringen i SSU så gott det gick. Nu har du så många positioner att bevaka och så många falanger att hålla styr på så att du kommer aldrig komma därifrån. Om de inte slutar betala dig förstås. Den dagen du inte får betalt dör ditt engagemang, du lät det bli en vara som kunde köpas och vem är du att sälja saker gratis? Att sänka lönen för dina ombudsmannabröder och systrar! Solidaritet på åsiktsmarknaden!

Du ville förändra, de köpte upp ditt engagemang och gjorde dig beroende av systemet du ville bli av med.

Min mobil ringer. Jag vaknar till introt till Leila K - Electric.

FUKK!! HELVETE!! JÄVLA SKIT!!

Mattias Vepsä har gått av tåget och jag ser skylten som talar om att jag åkt två stationer för långt.

Jag svarar. Grön lur.

- Hej! Det är mamma! Vad gör du för något? Vet du vad? Jag och dina två brorsor har en idé! Vi tittar på musikhjälpen och de sänder ju från Malmö. Vet du vad vi kom på?

- Mmmm.. jaa... näe, vad?

- De filmar ju också utanför den där glasburen på publiken som står och tittar. Kan inte du gå förbi där så vi får se hur du ser ut. Det var ju ett halvår sen vi sågs sist! Jag vill ju se din nya frisyr.

Jag skrattar, minns att jag inte har någon större lust att jobba. På bråkdelen av en sekund bestämmer jag mig.

- Haha, Jo, jo, men visst, det kan jag. Jag ska bara göra mig i ordning och ta på mig något så jag sticker ut.

- Åh vad roligt. Men du, jag ska handla nu med morfar. Jag ringer dig efter tre för då är jag hemma igen. Är musikhjälpen långt ifrån där du bor?

- Nä nä, bara fem minuter typ. Och jag ska ändå handla julklappar.

- Vi hörs och ses sen då! Eller vi ser ju i alla fall dig smulan!

Jag lägger på och bläddrar fram sjukanmälningsnumret. Hejdå rövtorkning, hej lättja.

Idag ska jag inte betala utan ta betalt. Casha in ett par dagars sjukledigt och njuta.

Väl hemma sätter jag upp håret och tar på mig nyårsklänningen och mina bitch heels som hade gjort vilken trannie som helst avis. När jag är utanför glasburen på Gustav Adolfs Torg lägger jag femtio kronor för att få önska en U2-låt till mamma. Jag tycker bäst om Sunday bloody sunday och hon gillar bäst With or without you så det blir In the name of love. Lite smörigt, ganska pampigt, helt okej.

Mamma ringer upp och dirigerar vart jag ska stå så att jag syns i teve. Frenetiskt vinkar jag och hoppar tills det får syn på mig hemma.

Min äldsta lillebror undrar över kärringmössan, mamma berömmer klänningen och säger åt mig att ta av mig mössan så hon får se frisyren och hon skrattar och säger att min minsta lillebror vinkar åt teven.

Det kanske är det här som är att mjukhångla med livet tänker jag. Att göra vad man vill utan att behöva betala någonting. Att casha in av livet och slippa förvalta det arbete jag bara vill bort från.

Jag minns inte riktigt vilken text det var jag läste. Men det var så befriande att någon hade skrivit att det var okej att hata arbetet. Och inte bara helt okej, det var helt normalt också. Att vantrivas på jobbet gjorde en inte till ett UFO utan det var dem som trivdes på jobbet som var UFOn (eller chefer). Det är ingenting konstigt i att man inte kan finna sig till rätta och för det mesta känner för att göra något annat än att gå till jobbet. Det var skönt att höra att det inte var fel på mig utan på allting annat. Jag antar att det är samma känsla som barnen som skriver in till Knopp & Kropp i Kamratposten får när de får svaret att de är helt normala.

Det är min sena julklapp till dig: Samma känsla. Det är okej, du är normal. Sjukanmäl dig imorgon! Nu börjar vi casha in!