A-kassan är biliigre från och med januari 2014. Gå med!
Jag vill tipsa om SAAK (Sveriges Arbetares Arbetslöshetskassa, bildades 1954 av SAC-Syndikalisterna under devisen "för inbördes hjälp kamrater emellan".)
Här är fyra bra anledningar till att gå med:
* 125 spänn i månaden, det är billigt!
* A-kassa är lättare att få ut pengar ifrån än soc. A-kassan tvingar dig inte heller att sälja eventuell bil eller andra ägodelar för att du ska få soc.
* Inget krångel om du byter branch, SAAK organiserar alla oavsett branch!
* A-kassan kräver att man varit medlem ett år och jobbat ett halvår för att få ersättning. Gå med redan nu! Unna dig lite skyddsnät på en osäker arbetsmarknad!
Ansökan om medlemsskap
(det spelar ingen roll om du är med i facket eller ej eller vilket fack du är med i)
För din egen skull, gå med i a-kassan!
måndag 17 februari 2014
torsdag 13 februari 2014
Våldtäktskulturen på kickoffen
I en sunkig lokal med vikta servetter och en ambitiös personal som försöker täcka upp skönhetsfläckarna sitter jag. Jag sitter med hela mitt team runt bordet och kring ett annat bord sitter resten av mina arbetskamrater. Vi har kick-off och lyssnat på VD's affärsplan för oss 2014, en inspirationstalare och haft "bikupor" (alltså gruppdiskussioner) rörande attityd på arbetsplatsen, samarbete och hur vi kan bli mer effektiva.
- Att ha ett inspirationstal av den där hockeycoachen om hur vi ska prestera som ett lag är inte speciellt smart egentligen.
- Nä, hans småländska var skitlökig och det var pinsamt när han fixat till passager i sitt tal för att passa företagets värdeord.
- Jamen inte bara det. Såhär, när du jobbar med idrott och elitidrott så jobbar du ju med de mest talangfulla och hängivna inom den sporten. Och så är det ju inte på en arbetsplats - du kan inte toppa laget och peta alla som presterar medelmåttigt eller kräva att alla ska lägga sina själ i sitt jobb. De är ju personer utanför sitt arbete också och har ofta en familj och ta hand om. Om jag skulle driva mitt team som ett professionellt fotbollslag så skulle det vara helt knäppt - det är ju snarare intressant att prata om hur gruppdynamik fungerar när alla är halvmotiverade och vill gå hem så fort arbetsdagen är slut.
Jag petar lite i min förrätt och tycker att vildpatén är någonting jag hade klarat mig utan. Vi ska sitta här igenom en trerätters, det känns lite glamouröst - jag äter ALDRIG trerätters på restaurang. Inte hemma heller för den delen. Men i akademiska yrken verkar man kunna sprätta iväg pengar på sådant här bjäfs. Efter sådana här tillställningar blir jag alltid väldigt trött, jag förställer mig och låtsas vara mindre smart än jag är (eller snarare - det finns ingen här som man kan prata samhälle, feminism eller någonting med). Jag blir alltid sjuk två dagar efteråt - ärligt talat vet jag inte hur hållbart sådant här är i längden. Någon gång kommer jag behöva välja, antingen är jag kommunist även på jobbet eller så är det dags att byta jobb. Det handlar inte om att stå på en öllåda och agitera till massorna utan att hitta en bekvämhet där jag inte pratar om meningslös skit för att passa in. Jag ger det tre år som max. Just nu njuter jag av känslan att ha ett fast jobb och en fast inkomst.
När allting är sagt, vi har gått igenom den pinsamma tystnaden mellan rätterna som brutits då och då och när någon har skojat klart. Då delas drinkbiljetterna ut. Två stycken per skalle som vi kan slita med hälsan under den här kvällen. Vill vi ha mer kan vi hala upp det egna VISA-kortet. När jag och några arbetskamrater går mot dansgolvet känner jag hur Mats tar tag längs min midja och låter händerna glida neråt, kröker fingrarna och placerar dem på höftbenen. Jag bänder loss hans händer och han gör det igen. VEM FAAN TROR HAN ATT HAN ÄR? 61 år. Varför tror han att han får ta på mig på det sättet? Det sättet som jag vet att han inte skulle ta på en enda av mina kollegor. Jag hittar en annan av mina kollegor och berättar allt, han håller koll på mig resten av kvällen och jag känner mig som en minderårig som smitit in på krogen.
Hela veckan våndas jag över hur jag ska ta tag i det här. En gräns måste dras. Men vem faan vet hur en nästan helmanlig arbetsplats kommer reagera - speciellt bara på ett "litet tafs" när alla hade druckit. Jag har svårt att tänka på det som sexuella trakasserier, jag tycker att det låter så hårt, men vad skulle det annars vara? Sexuellt ofredande? Ja, kanske. Men i slutändan betyder det ju samma sak.
- Jag behöver ta en sak med dig? Jag stänger dörren bakom mig när jag går in på hans kontor.
- Vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det. Mats tafsade på mig på kick-offen.
- Oj.. oj. Inte okej. Hur gjorde han?
- Han gled med händerna längs min midja och drog tag i mina höfter.
Jag nästan skäms när jag säger det. Som om jag gör en för stor sak av det. Min chef upprepar att det inte är okej och att det är allvarligt. Jag bedyrar att jag inte är jättekränkt men säger å andra sidan att jag måste dra en gräns. Han nickar och säger att det är bra - annars blir det här kvar som en känsla och du kanske inte vill följa med på fler kickoffs. Och jag virar in mig i något ytterligare om att jag hade kul på kick-offen och att jag vill ta tag i det här för jag vill inte att det här ska vara den kvarvarande känslan från den kvällen.
Men jag har vetat att om någonting sådant här skulle hända, skulle det förmodligen vara han. Vissa män har svårt att hantera tjejer som har en egen idé men tycker också att det är roligt när man kan slänga käft. De vet inte hur de ska bete sig. Min pappa blev förbannad när jag inte vek mig och spottade på mig. En arbetskamrat berättar hela sitt livshistoria för mig och vill komma hem med mat till mig när jag ska jobba helg, vilket är att gå över en professionell gräns, speciellt när frågan först är om min sambo är hemma eller inte. Och Mats, som jag skämtat en hel del med och kan köra ganska hårt med, har kommit in på mitt rum och lagt pannan emot min panna. Helt jävla galet oprofessionellt också och han insåg nog inte heller vilken gräns han gick över. En annan kollega tycker att jag är svårsamarbetad för att jag inte böjer mig i deras interna hackordning och gör skitgörat/städar efter dem, men hur ska jag då utvecklas? För om man ska börja längst ner och äta skit bygger det på att man har arbetskamrater som hjälper en uppåt - det var inte han som sa åt mig: "jag tror att det finns en möjlighet att tjejer kan koda lika bra som killar". Vilket var logiskt eftersom kod skrivs med penis.
Min chef tittar på mig och frågar:
- Jaaa, och hur tar vi då tag i det här?
Då blir jag lite trött. Herregud. Varenda företag ska ha en policy för hur man ska göra i sådana här situationer. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att jag helt skulle kunna få diktera straffet så är det konstigt att vara offer, domare och bödel i ett. Det är väldigt mycket ansvar.
- De flesta företag har en policy, du kanske ska höra av dig till personalavdelningen och fråga.
- Ja, ja, absolut. Jag ringer dem och pratar med dig sen.
Ett par timmar senare hugger han tag mig och har skrivit ut företagets policy, markerat de delarna som gäller för just det här. Att vi hade druckit alkohol den kvällen poängteras flera gånger men också att det ändå inte är okej. Det som förvånar mig är en sak och det är skrivningen:
"Det är alltid den utsatta personen som definierar om det förekommit trakasserier eller inte"
Samma dag har våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt kommit i ett mål där förövaren frikändes eftersom han inte hade uppsåt att våldta trots att offret sa nej upprepade gånger. Jag trodde skrivningen i policyn skulle vara något liknande. Verkar som om jag hade tur som gick till min chef och inte snuten. Kanske är det därför företagets policy är bättre än samhällets? Det är bättre att göra upp här än i en polisanmälan. Inte vet jag. Men skönt är det i alla fall.
Det finns fyra sätt att ta tag i det här:
1. Jag pratar med Mats.
2. Jag, min chef pratar med Mats.
3. Min chef pratar med Mats.
4. Ingen diskussion utan policyn tas upp på ett personalmöte i allmänna termer.
Det finns ingen anledning att prata med Mats själv, vem vet vad det kommer leda. Antingen kanske han försvarar sig eller också vill ha gotta ner sig i detaljerna eller dra ett smörigt förlåt där jag måste förlåta och säga allting är okej. Jag vill inte ha en rättegång där jag och min chef sitter med Mats. Och att inte ta upp det med personen gör ju att han aldrig kommer förstå att han har gjort något fel och då kommer det ju garanterat ske igen. Om inte jag så någon annan. Jag förklarar för min chef igen att jag inte vill dröja mig kvar vid det här utan få det ur världen men att jag måste dra en gräns för min egen skull. Alltså, få upprättelse. Men det med upprättelse säger jag inte. Det vet jag bara.
- Okej, jag pratar med Mats. Men inte idag, det är fredag och det är inte bra att ha det över helgen. Jag tar det på måndag.
Allt det här är en del av det som kallas våldtäktskultur (eng. rape culture), det är en kultur som uppfostrar förövare att inte förstå att de är förövare. Det är en kultur som inte ser kvinnors kroppar som deras egna utan allmän egendom. Det är också en kultur som uppfostrar offer till att se sin egen kropp och känslor som någonting de inte har rätt till. Så här känner du igen våldtäktskulturen:
- Fokus riktas på offret istället för på förövaren. ("Det hände ju i en atmosfär då ni hade druckit litegrann")
- Trivialisering av sexuella övergrepp. (Lite tafs på klubben är normalt och jag känner inte en kvinna som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella övergrepp. Men hela diskussionen kring falska anmälningar är också en typisk sådan sak som bidrar till att misstänkliggöra alla kvinnors anmälningar)
- Objektifiering av kvinnor. (Bedöma kvinnors utseende, avkläddheten i offentligheten, vikthetsen, ja du fattar)
Under hela dagen tvivlar jag på mig själv, går igenom sekundrarna i huvudet och undersöker dem från alla håll. Finns det ett kryphål som allting kan åla sig ut igenom? Var jag för hård när jag använde ordet tafsa? Jag skulle aldrig orka anmäla en våldtäkt. Att de som orkar orkar är väldigt beundransvärt och starkt. Veta hur mycket motstånd man kommer möta, hur osäker utgången är, hur hårt ens berättelse kommer undersökas men trots det kan man inte förhandla bort sig själv.
Jag accepterar att jag kan ha klumpen i magen över helgen istället. Och på måndagen är allting utrett och min chef framför Mats djupaste förlåt.
Jag, jag är mentalt redo för nästa omgång.
- Att ha ett inspirationstal av den där hockeycoachen om hur vi ska prestera som ett lag är inte speciellt smart egentligen.
- Nä, hans småländska var skitlökig och det var pinsamt när han fixat till passager i sitt tal för att passa företagets värdeord.
- Jamen inte bara det. Såhär, när du jobbar med idrott och elitidrott så jobbar du ju med de mest talangfulla och hängivna inom den sporten. Och så är det ju inte på en arbetsplats - du kan inte toppa laget och peta alla som presterar medelmåttigt eller kräva att alla ska lägga sina själ i sitt jobb. De är ju personer utanför sitt arbete också och har ofta en familj och ta hand om. Om jag skulle driva mitt team som ett professionellt fotbollslag så skulle det vara helt knäppt - det är ju snarare intressant att prata om hur gruppdynamik fungerar när alla är halvmotiverade och vill gå hem så fort arbetsdagen är slut.
Jag petar lite i min förrätt och tycker att vildpatén är någonting jag hade klarat mig utan. Vi ska sitta här igenom en trerätters, det känns lite glamouröst - jag äter ALDRIG trerätters på restaurang. Inte hemma heller för den delen. Men i akademiska yrken verkar man kunna sprätta iväg pengar på sådant här bjäfs. Efter sådana här tillställningar blir jag alltid väldigt trött, jag förställer mig och låtsas vara mindre smart än jag är (eller snarare - det finns ingen här som man kan prata samhälle, feminism eller någonting med). Jag blir alltid sjuk två dagar efteråt - ärligt talat vet jag inte hur hållbart sådant här är i längden. Någon gång kommer jag behöva välja, antingen är jag kommunist även på jobbet eller så är det dags att byta jobb. Det handlar inte om att stå på en öllåda och agitera till massorna utan att hitta en bekvämhet där jag inte pratar om meningslös skit för att passa in. Jag ger det tre år som max. Just nu njuter jag av känslan att ha ett fast jobb och en fast inkomst.
När allting är sagt, vi har gått igenom den pinsamma tystnaden mellan rätterna som brutits då och då och när någon har skojat klart. Då delas drinkbiljetterna ut. Två stycken per skalle som vi kan slita med hälsan under den här kvällen. Vill vi ha mer kan vi hala upp det egna VISA-kortet. När jag och några arbetskamrater går mot dansgolvet känner jag hur Mats tar tag längs min midja och låter händerna glida neråt, kröker fingrarna och placerar dem på höftbenen. Jag bänder loss hans händer och han gör det igen. VEM FAAN TROR HAN ATT HAN ÄR? 61 år. Varför tror han att han får ta på mig på det sättet? Det sättet som jag vet att han inte skulle ta på en enda av mina kollegor. Jag hittar en annan av mina kollegor och berättar allt, han håller koll på mig resten av kvällen och jag känner mig som en minderårig som smitit in på krogen.
Hela veckan våndas jag över hur jag ska ta tag i det här. En gräns måste dras. Men vem faan vet hur en nästan helmanlig arbetsplats kommer reagera - speciellt bara på ett "litet tafs" när alla hade druckit. Jag har svårt att tänka på det som sexuella trakasserier, jag tycker att det låter så hårt, men vad skulle det annars vara? Sexuellt ofredande? Ja, kanske. Men i slutändan betyder det ju samma sak.
- Jag behöver ta en sak med dig? Jag stänger dörren bakom mig när jag går in på hans kontor.
- Vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det. Mats tafsade på mig på kick-offen.
- Oj.. oj. Inte okej. Hur gjorde han?
- Han gled med händerna längs min midja och drog tag i mina höfter.
Jag nästan skäms när jag säger det. Som om jag gör en för stor sak av det. Min chef upprepar att det inte är okej och att det är allvarligt. Jag bedyrar att jag inte är jättekränkt men säger å andra sidan att jag måste dra en gräns. Han nickar och säger att det är bra - annars blir det här kvar som en känsla och du kanske inte vill följa med på fler kickoffs. Och jag virar in mig i något ytterligare om att jag hade kul på kick-offen och att jag vill ta tag i det här för jag vill inte att det här ska vara den kvarvarande känslan från den kvällen.
Men jag har vetat att om någonting sådant här skulle hända, skulle det förmodligen vara han. Vissa män har svårt att hantera tjejer som har en egen idé men tycker också att det är roligt när man kan slänga käft. De vet inte hur de ska bete sig. Min pappa blev förbannad när jag inte vek mig och spottade på mig. En arbetskamrat berättar hela sitt livshistoria för mig och vill komma hem med mat till mig när jag ska jobba helg, vilket är att gå över en professionell gräns, speciellt när frågan först är om min sambo är hemma eller inte. Och Mats, som jag skämtat en hel del med och kan köra ganska hårt med, har kommit in på mitt rum och lagt pannan emot min panna. Helt jävla galet oprofessionellt också och han insåg nog inte heller vilken gräns han gick över. En annan kollega tycker att jag är svårsamarbetad för att jag inte böjer mig i deras interna hackordning och gör skitgörat/städar efter dem, men hur ska jag då utvecklas? För om man ska börja längst ner och äta skit bygger det på att man har arbetskamrater som hjälper en uppåt - det var inte han som sa åt mig: "jag tror att det finns en möjlighet att tjejer kan koda lika bra som killar". Vilket var logiskt eftersom kod skrivs med penis.
Min chef tittar på mig och frågar:
- Jaaa, och hur tar vi då tag i det här?
Då blir jag lite trött. Herregud. Varenda företag ska ha en policy för hur man ska göra i sådana här situationer. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att jag helt skulle kunna få diktera straffet så är det konstigt att vara offer, domare och bödel i ett. Det är väldigt mycket ansvar.
- De flesta företag har en policy, du kanske ska höra av dig till personalavdelningen och fråga.
- Ja, ja, absolut. Jag ringer dem och pratar med dig sen.
Ett par timmar senare hugger han tag mig och har skrivit ut företagets policy, markerat de delarna som gäller för just det här. Att vi hade druckit alkohol den kvällen poängteras flera gånger men också att det ändå inte är okej. Det som förvånar mig är en sak och det är skrivningen:
"Det är alltid den utsatta personen som definierar om det förekommit trakasserier eller inte"
Samma dag har våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt kommit i ett mål där förövaren frikändes eftersom han inte hade uppsåt att våldta trots att offret sa nej upprepade gånger. Jag trodde skrivningen i policyn skulle vara något liknande. Verkar som om jag hade tur som gick till min chef och inte snuten. Kanske är det därför företagets policy är bättre än samhällets? Det är bättre att göra upp här än i en polisanmälan. Inte vet jag. Men skönt är det i alla fall.
Det finns fyra sätt att ta tag i det här:
1. Jag pratar med Mats.
2. Jag, min chef pratar med Mats.
3. Min chef pratar med Mats.
4. Ingen diskussion utan policyn tas upp på ett personalmöte i allmänna termer.
Det finns ingen anledning att prata med Mats själv, vem vet vad det kommer leda. Antingen kanske han försvarar sig eller också vill ha gotta ner sig i detaljerna eller dra ett smörigt förlåt där jag måste förlåta och säga allting är okej. Jag vill inte ha en rättegång där jag och min chef sitter med Mats. Och att inte ta upp det med personen gör ju att han aldrig kommer förstå att han har gjort något fel och då kommer det ju garanterat ske igen. Om inte jag så någon annan. Jag förklarar för min chef igen att jag inte vill dröja mig kvar vid det här utan få det ur världen men att jag måste dra en gräns för min egen skull. Alltså, få upprättelse. Men det med upprättelse säger jag inte. Det vet jag bara.
- Okej, jag pratar med Mats. Men inte idag, det är fredag och det är inte bra att ha det över helgen. Jag tar det på måndag.
Allt det här är en del av det som kallas våldtäktskultur (eng. rape culture), det är en kultur som uppfostrar förövare att inte förstå att de är förövare. Det är en kultur som inte ser kvinnors kroppar som deras egna utan allmän egendom. Det är också en kultur som uppfostrar offer till att se sin egen kropp och känslor som någonting de inte har rätt till. Så här känner du igen våldtäktskulturen:
- Fokus riktas på offret istället för på förövaren. ("Det hände ju i en atmosfär då ni hade druckit litegrann")
- Trivialisering av sexuella övergrepp. (Lite tafs på klubben är normalt och jag känner inte en kvinna som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella övergrepp. Men hela diskussionen kring falska anmälningar är också en typisk sådan sak som bidrar till att misstänkliggöra alla kvinnors anmälningar)
- Objektifiering av kvinnor. (Bedöma kvinnors utseende, avkläddheten i offentligheten, vikthetsen, ja du fattar)
Under hela dagen tvivlar jag på mig själv, går igenom sekundrarna i huvudet och undersöker dem från alla håll. Finns det ett kryphål som allting kan åla sig ut igenom? Var jag för hård när jag använde ordet tafsa? Jag skulle aldrig orka anmäla en våldtäkt. Att de som orkar orkar är väldigt beundransvärt och starkt. Veta hur mycket motstånd man kommer möta, hur osäker utgången är, hur hårt ens berättelse kommer undersökas men trots det kan man inte förhandla bort sig själv.
Jag accepterar att jag kan ha klumpen i magen över helgen istället. Och på måndagen är allting utrett och min chef framför Mats djupaste förlåt.
Jag, jag är mentalt redo för nästa omgång.
onsdag 22 januari 2014
Det är bara en tidsfråga
Jag ligger med armarna utslagna på sängen efter arbetsdagen, trött efter att ha stått i en kyl i åtta timmar. Mjölk, fil, smaksatt creme fraiche, matlagningsgrädde. Varför köper man ens matlagningsgrädde? Det är ju utspädd vanlig grädde. För ett par år sedan var det ju en skandal med kokosmjölk light, anledningen till att det var mindre fett i den berodde på att den var utspädd med vatten. Kränkta konsumenter drog tillverkaren inför debattprogram men debatten uteblev när tillverkaren konstaterade lojt att kokosmjölken var utspädd med vatten - hur skulle man annars få den fettsnålare?
En liten frys står vi konstant påklädda i. Mössor, vantar, jackor som prasslar för att göra klart våra plock. Plock, plock, plock i blåa plastlådor som sedan läggs i kartonger som märks upp sorteras och ges till chauffören. Man riktigt hör hur smidigt personen på andra sidan dörren tycker att det är när de öppnar dörren och får sin matkasse hem till dörren. "Mmm, beställa på internet, hinna med annat - vara fri". Det jag gör är inte avdragillt som en RUT-tjänst men bygger på samma princip, man betalar någon annan för att göra någonting som man kan göra själv. Men stället jag jobbar på är lika subventionerat som vilken städeriverksamhet som helst. Det rätta ordet är inte subventionerat, den rätta förklaringen är att det är ett företag som är beroende av bidrag för att kunna gå runt. De där stropparna på kontoret är som vilken skräckhistoria från Hanne Kjöller som helst. De ligger samhället till last när de tar emot höga bidragsbelopp för sin verksamhet som anställer varenda diagnos, varenda bidragsanställning som finns, varenda jävel där reglerna möjliggör avdrag exempelvis på de sociala avgifter och timhororna såklart. Vi från bemanningsföretagen alltså. Förmodligen vill de bli av med oss men väntar på den dagen att de från FAS3 ska klara av verksamheten själva, just nu kan man säga att de har, med ledningens ord, kvalitetsproblem. Jag tycker det är en humanitär katastrof.
Jag ska förklara. Men du måste lova att vara tyst om vad som har hänt, för om det kommer ut riskerar du mitt jobb.
Jag packar blåa lådor fulla med varor som folk med bättre saker för sig än att åka och handla beställer. Man kan jobba på tre ställen; torr, kyl eller frys. Det jag gör i åtta timmar känns som en stressdröm. Jag åker och handlar och blir aldrig, aldrig klar. För varje sak jag plockar ner i korgen växer listan. Varje gång jag är klar med listan spottar den förhatliga ipaden ut en ny lista och skiten börjar om. I packrummet sitter en tv som visar resultatet av våra sammanlagda ansträngningar idag, hur många av dagens plock som redan är plockade - ligger vi efter visas allt på skärmen i rött och en lampa ovanför blinkar. Det är svårt att inte stressa då fast man egentligen inte orkar. Vad det gör med folk som har en utbrändhetsproblematik vill jag inte ens tänka på. Fast jag tänker på det en hel del ändå.
Vi är en blandad skara som kommit hit. De flesta i någon form av åtgärd. Man skulle kunna tro att handläggarna på försäkringskassan är tränade av Hitler, utrustade med metoder från Guantanamo och med ett en organisationsplan från Kafkas bok "Processen" njuter de personligen av att terrorisera folk med ett något insjunket ansikte. Så är det inte, människorna som kommer till oss är hälften stolta över att få jobba och till hälften undertryckt bedrövade. Det ena kan man prata om, inte det andra. Du kan ju gissa vilket.
Jag har jobbat på Volvo. Jag har jobbat på bio. Det här är en vidrig arbetsplats. Vi är så splittrade.
Eftersom lönebidragsjobbarna är stolta över att de åtminstone inte blir så utnyttjade som FAS3 så odlar de som nyss fått sitt första jobb-jobbarna är en stolthet mot lönebidragarna eftersom de inte fått jobbet genom AMS och vi på bemanningsföretaget känner oss oumbärliga eftersom vi vet att de vill sparka oss men att de inte kan eftersom de andra klåparna är just klåpare. Ett av bolagets värderingar som finns inramat på väggen lyder: Tillsammans presterar vi perfekt synkroniserade för kundens upplevelse. Men jag tror inte att vi på golvet som ligger samhället till last genom att kosta cash utan att det är marknadsavdelningen. Det är en förtäckt arbetsmarknadsinsats för inavlade handelsstudenter vars föräldrar skulle ställa till med ett för jävla liv om deras Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle behöva gå i en åtgärd med vanliga människor. Men kosta samhället en jävla massa pengar för att de ska utbildas att kunna glo på diagram hela jävla dagarna skäms de inte för. "Nuppelinoppis, vårt täckningsbidrag i brödsektorn är verkligen BEDRÖVLIGT. Marginalerna på pastan är så inåtihelvete mycket bättre, ska vi ta en sittning om det här?"
- Hallå B.Ö.G! Flytta på dig! Jag har hundra mjölk med mig. HUNDRA!!!
- Knäck inte ryggen. Ska du ha den kvar? Jag kan inte jobba om du ska leka Hulken.
- Jag bjuder mig själv på en rökpaus så du kan snigelbära.
- Ska jag hålla dig inloggad på ipaden?
Andreas sliter gärna ut sig. Han är så lycklig för att han är här, den lilla försäkringskasseungen. Tjugonågonting bast, hjärtproblem och höll på att mista förmågan att gå för några år sen. Han hade vridit till benet när han hade gått av bussen och dörren gick igen. Läkarna trodde det skulle vara fixat på ett halvår men det slutade med utförsäkring efter ett par år och hemflytt till föräldrarnas källare. Härom veckan fortsatte olyckan och han blev påkörd på ett övergångsställe av en stulen bilen som körde i motsatt trafikriktning. Du kanske undrar hur länge han blev sjukskriven? Noll dagar. Akuten plåstrade ihop stackar'n och eftersom han inte har någon självbevarelsedrift så kom han till jobbet dagen efter. "Jag hade ju bah fått lite hjärnskakning och spydde ju inte ens". Nä, men dåså. Därför får jag lite hicka när den otursmaskinen ska hålla på och bära hur mycket som helst eller ta andra risker. Hans karmakonto pallar uppenbarligen inte trycket och jag vill inte vara i närheten när balansen går på minus.
Jag plockar lite slött det Andreas har på sin ipad då och då medan jag plockar mitt eget. På så sätt syns det inte att han är borta, det finns en tidsgräns på hur länge man kan låta bli att "be om ett nytt plock"/vara inaktiv. Gränsen ligger på ungefär två och en halv minut. Vilket egentligen är en lång gräns så för att få ett annat referensvärde så snittar datamaskinen också tiden mellan plocken.
Andreas kommer inte tillbaks. Efter tio minuter tycker jag att det är dags för honom att komma in, att dubbelplocka är störigt i längden. Dessutom behöver jag själv dassa - blåsan är inget fem liters utrymme. På avstånd hör jag sirener samt att chefen gafflar i packrummet om att mätaren på skärmen håller på att åka ner på rött. Ibland när jag går på golvet gör jag små ljud med klackarna och "spelar" låtar, min klackversion av Final countdown blev till och med igenkänd av en arbetskamrat. Jag funderar på att köpa en kazoo så jag kan spela den här versionen.
Dörren slits upp och värmen strömmar in.
- DE HAR TAGIT ANDREAS.
- Kom in, du bryter kylkedjan om termometern sticker iväg uppåt.
- Han trillade ihop på lastbryggan, hans hjärta stannade, men men... Det gick igång igen och nu är han på väg till sjukan. Han liksom bara föll ihop, såhär....
Kollegan demonstrerar och jag släpper allting och går. Är det värt det? Att arbeta ihjäl sig i det här arbetshuset för småpengar för AMS eller försäkringskassan. Är tvångsarbetet verkligen avskaffat? Istället för att bli inspärrad för lösdriveri är systemet konstruerat för att lämna folk helt utan val. Vad har jag för val? Ett annat okvalificerat skitjobb, arbetslöshetens tristess, meningslösa studier och skuldsätta mig hos CSN? Varför kan inte de sjuka åtminstone få vara sjuka och de som inte orkar mer inte tvingas jobba över sin kapacitet? Varför kan man inte anpassa arbetslivet efter människorna istället för människorna efter arbetslivet? Man får köra slut på bemanningspersonal, praktikanter, arbetstränare och ta vinsten själv och lämna notan till det offentliga när personerna sjukskrivs och går sönder - sen ska mellancheferna bölröva sig om skattesänkningarna när det är dags för val. VI ÄR INTE MASKINER.
Dagen efter tar jag mitt pliktskyldiga tåg till min arbetsplats, stämplar pliktskyldigt in och det känns som om ipaden stirrar uppfodrande på mig. Ingen pratar om det som hände igår, man kan ju tycka att HR-avdelningens Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle vara här nere och informera. Om man verkligen fick önska kanske de också skulle erbjuda stödsamtal för oss som behöver. Nä. Istället har vi en liten mellanchefsråtta här nere som gormar som vanligt igen.
Jag tror jag känner det alla andra känner för jag hör honom inte, jag står kvar. Jag står här, flyttar mig närmre de andra som bara står. Vi står och han gormar om betingen från igår som måste uppfyllas idag. Till slut tar sig en utav FAS3arna ton:
- NU HÅLLER DU KÄFT.
Allting stannar, inte ett ljud, jag tror till och med sekundvisaren på klockan slutar ticka.
- Vi förlorade nästan en arbetskamrat på grund av stress igår. Vi gör inte om det misstaget igen. Idag jobbar vi i vår takt.
Vi skingrar oss och går mot våra stationer. Idag frös helvetet och jag hoppas att det ger oss den styrka vi behöver om vi alla ska orka vara kvar. Jag lyfter varor i lådor och vet att det värsta som kan hända FAS3arna är att jobbet börjar flyta så vi timmisar försvinner och allting läggs ut på dem...
En liten frys står vi konstant påklädda i. Mössor, vantar, jackor som prasslar för att göra klart våra plock. Plock, plock, plock i blåa plastlådor som sedan läggs i kartonger som märks upp sorteras och ges till chauffören. Man riktigt hör hur smidigt personen på andra sidan dörren tycker att det är när de öppnar dörren och får sin matkasse hem till dörren. "Mmm, beställa på internet, hinna med annat - vara fri". Det jag gör är inte avdragillt som en RUT-tjänst men bygger på samma princip, man betalar någon annan för att göra någonting som man kan göra själv. Men stället jag jobbar på är lika subventionerat som vilken städeriverksamhet som helst. Det rätta ordet är inte subventionerat, den rätta förklaringen är att det är ett företag som är beroende av bidrag för att kunna gå runt. De där stropparna på kontoret är som vilken skräckhistoria från Hanne Kjöller som helst. De ligger samhället till last när de tar emot höga bidragsbelopp för sin verksamhet som anställer varenda diagnos, varenda bidragsanställning som finns, varenda jävel där reglerna möjliggör avdrag exempelvis på de sociala avgifter och timhororna såklart. Vi från bemanningsföretagen alltså. Förmodligen vill de bli av med oss men väntar på den dagen att de från FAS3 ska klara av verksamheten själva, just nu kan man säga att de har, med ledningens ord, kvalitetsproblem. Jag tycker det är en humanitär katastrof.
Jag ska förklara. Men du måste lova att vara tyst om vad som har hänt, för om det kommer ut riskerar du mitt jobb.
Jag packar blåa lådor fulla med varor som folk med bättre saker för sig än att åka och handla beställer. Man kan jobba på tre ställen; torr, kyl eller frys. Det jag gör i åtta timmar känns som en stressdröm. Jag åker och handlar och blir aldrig, aldrig klar. För varje sak jag plockar ner i korgen växer listan. Varje gång jag är klar med listan spottar den förhatliga ipaden ut en ny lista och skiten börjar om. I packrummet sitter en tv som visar resultatet av våra sammanlagda ansträngningar idag, hur många av dagens plock som redan är plockade - ligger vi efter visas allt på skärmen i rött och en lampa ovanför blinkar. Det är svårt att inte stressa då fast man egentligen inte orkar. Vad det gör med folk som har en utbrändhetsproblematik vill jag inte ens tänka på. Fast jag tänker på det en hel del ändå.
Vi är en blandad skara som kommit hit. De flesta i någon form av åtgärd. Man skulle kunna tro att handläggarna på försäkringskassan är tränade av Hitler, utrustade med metoder från Guantanamo och med ett en organisationsplan från Kafkas bok "Processen" njuter de personligen av att terrorisera folk med ett något insjunket ansikte. Så är det inte, människorna som kommer till oss är hälften stolta över att få jobba och till hälften undertryckt bedrövade. Det ena kan man prata om, inte det andra. Du kan ju gissa vilket.
Jag har jobbat på Volvo. Jag har jobbat på bio. Det här är en vidrig arbetsplats. Vi är så splittrade.
Eftersom lönebidragsjobbarna är stolta över att de åtminstone inte blir så utnyttjade som FAS3 så odlar de som nyss fått sitt första jobb-jobbarna är en stolthet mot lönebidragarna eftersom de inte fått jobbet genom AMS och vi på bemanningsföretaget känner oss oumbärliga eftersom vi vet att de vill sparka oss men att de inte kan eftersom de andra klåparna är just klåpare. Ett av bolagets värderingar som finns inramat på väggen lyder: Tillsammans presterar vi perfekt synkroniserade för kundens upplevelse. Men jag tror inte att vi på golvet som ligger samhället till last genom att kosta cash utan att det är marknadsavdelningen. Det är en förtäckt arbetsmarknadsinsats för inavlade handelsstudenter vars föräldrar skulle ställa till med ett för jävla liv om deras Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle behöva gå i en åtgärd med vanliga människor. Men kosta samhället en jävla massa pengar för att de ska utbildas att kunna glo på diagram hela jävla dagarna skäms de inte för. "Nuppelinoppis, vårt täckningsbidrag i brödsektorn är verkligen BEDRÖVLIGT. Marginalerna på pastan är så inåtihelvete mycket bättre, ska vi ta en sittning om det här?"
- Hallå B.Ö.G! Flytta på dig! Jag har hundra mjölk med mig. HUNDRA!!!
- Knäck inte ryggen. Ska du ha den kvar? Jag kan inte jobba om du ska leka Hulken.
- Jag bjuder mig själv på en rökpaus så du kan snigelbära.
- Ska jag hålla dig inloggad på ipaden?
Andreas sliter gärna ut sig. Han är så lycklig för att han är här, den lilla försäkringskasseungen. Tjugonågonting bast, hjärtproblem och höll på att mista förmågan att gå för några år sen. Han hade vridit till benet när han hade gått av bussen och dörren gick igen. Läkarna trodde det skulle vara fixat på ett halvår men det slutade med utförsäkring efter ett par år och hemflytt till föräldrarnas källare. Härom veckan fortsatte olyckan och han blev påkörd på ett övergångsställe av en stulen bilen som körde i motsatt trafikriktning. Du kanske undrar hur länge han blev sjukskriven? Noll dagar. Akuten plåstrade ihop stackar'n och eftersom han inte har någon självbevarelsedrift så kom han till jobbet dagen efter. "Jag hade ju bah fått lite hjärnskakning och spydde ju inte ens". Nä, men dåså. Därför får jag lite hicka när den otursmaskinen ska hålla på och bära hur mycket som helst eller ta andra risker. Hans karmakonto pallar uppenbarligen inte trycket och jag vill inte vara i närheten när balansen går på minus.
Jag plockar lite slött det Andreas har på sin ipad då och då medan jag plockar mitt eget. På så sätt syns det inte att han är borta, det finns en tidsgräns på hur länge man kan låta bli att "be om ett nytt plock"/vara inaktiv. Gränsen ligger på ungefär två och en halv minut. Vilket egentligen är en lång gräns så för att få ett annat referensvärde så snittar datamaskinen också tiden mellan plocken.
Andreas kommer inte tillbaks. Efter tio minuter tycker jag att det är dags för honom att komma in, att dubbelplocka är störigt i längden. Dessutom behöver jag själv dassa - blåsan är inget fem liters utrymme. På avstånd hör jag sirener samt att chefen gafflar i packrummet om att mätaren på skärmen håller på att åka ner på rött. Ibland när jag går på golvet gör jag små ljud med klackarna och "spelar" låtar, min klackversion av Final countdown blev till och med igenkänd av en arbetskamrat. Jag funderar på att köpa en kazoo så jag kan spela den här versionen.
Dörren slits upp och värmen strömmar in.
- DE HAR TAGIT ANDREAS.
- Kom in, du bryter kylkedjan om termometern sticker iväg uppåt.
- Han trillade ihop på lastbryggan, hans hjärta stannade, men men... Det gick igång igen och nu är han på väg till sjukan. Han liksom bara föll ihop, såhär....
Kollegan demonstrerar och jag släpper allting och går. Är det värt det? Att arbeta ihjäl sig i det här arbetshuset för småpengar för AMS eller försäkringskassan. Är tvångsarbetet verkligen avskaffat? Istället för att bli inspärrad för lösdriveri är systemet konstruerat för att lämna folk helt utan val. Vad har jag för val? Ett annat okvalificerat skitjobb, arbetslöshetens tristess, meningslösa studier och skuldsätta mig hos CSN? Varför kan inte de sjuka åtminstone få vara sjuka och de som inte orkar mer inte tvingas jobba över sin kapacitet? Varför kan man inte anpassa arbetslivet efter människorna istället för människorna efter arbetslivet? Man får köra slut på bemanningspersonal, praktikanter, arbetstränare och ta vinsten själv och lämna notan till det offentliga när personerna sjukskrivs och går sönder - sen ska mellancheferna bölröva sig om skattesänkningarna när det är dags för val. VI ÄR INTE MASKINER.
Dagen efter tar jag mitt pliktskyldiga tåg till min arbetsplats, stämplar pliktskyldigt in och det känns som om ipaden stirrar uppfodrande på mig. Ingen pratar om det som hände igår, man kan ju tycka att HR-avdelningens Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle vara här nere och informera. Om man verkligen fick önska kanske de också skulle erbjuda stödsamtal för oss som behöver. Nä. Istället har vi en liten mellanchefsråtta här nere som gormar som vanligt igen.
Jag tror jag känner det alla andra känner för jag hör honom inte, jag står kvar. Jag står här, flyttar mig närmre de andra som bara står. Vi står och han gormar om betingen från igår som måste uppfyllas idag. Till slut tar sig en utav FAS3arna ton:
- NU HÅLLER DU KÄFT.
Allting stannar, inte ett ljud, jag tror till och med sekundvisaren på klockan slutar ticka.
- Vi förlorade nästan en arbetskamrat på grund av stress igår. Vi gör inte om det misstaget igen. Idag jobbar vi i vår takt.
Vi skingrar oss och går mot våra stationer. Idag frös helvetet och jag hoppas att det ger oss den styrka vi behöver om vi alla ska orka vara kvar. Jag lyfter varor i lådor och vet att det värsta som kan hända FAS3arna är att jobbet börjar flyta så vi timmisar försvinner och allting läggs ut på dem...
måndag 16 december 2013
Ibland inser man inte förrens långt efteråt hur det verkligen låg till
Tre månader efter att jag flyttat ner till Malmö tog jag ett SMS-lån och betalade hyran, gick och klippte mig och köpte en bag in box. Året var 2007, rekordåren innan krisen om ni minns? Jag bodde en månad i en etta utan en endast möbel som var min och åt vitt bröd (7,95 st på Netto) med en tomatskiva samt västgöta kloster-ost som jag "lagade" i en sådan där hushållsapparat som gör varma mackor. Osten stal jag och betalade endast för tomaten med kortet. På kortet fanns det 27 kronor vilket jag kalkylerat till i alla fall 10 gånger till som jag kunde gå och handla.
Till vintern flyttade jag in till CL och panikslagen inför att någonsin bli fattig igen jobbade jag 75% som vikarie och pluggade 100%. Det blev vinter innan jag betalat av alla mina skulder och jag var utan vinterjacka men det löste sig. På myrorna köpte jag en skotskrutig filt som jag lade ut kappmönstret över och sydde ihop. Jackan fodrades aldrig och i skolan kommenterade en av mina klasskompisar:
-Wow, det ser ju precis ut som jackan som Rihanna hade i sin musikvideo.
Just då var jag omåttligt stolt över min kreativitet och glad att ingen genomskådat min fattigdom. Berättelsen som jag berättade för mig själv och andra handlade om hur kreativ jag var och att det gick fort, en natt tog det att sätta ihop jackan. Faktum kvarstår fortfarande: när resten av världen firade högkonjunktur så gjorde jag en vinterjacka av en begagnad filt.
Till vintern flyttade jag in till CL och panikslagen inför att någonsin bli fattig igen jobbade jag 75% som vikarie och pluggade 100%. Det blev vinter innan jag betalat av alla mina skulder och jag var utan vinterjacka men det löste sig. På myrorna köpte jag en skotskrutig filt som jag lade ut kappmönstret över och sydde ihop. Jackan fodrades aldrig och i skolan kommenterade en av mina klasskompisar:
-Wow, det ser ju precis ut som jackan som Rihanna hade i sin musikvideo.
Just då var jag omåttligt stolt över min kreativitet och glad att ingen genomskådat min fattigdom. Berättelsen som jag berättade för mig själv och andra handlade om hur kreativ jag var och att det gick fort, en natt tog det att sätta ihop jackan. Faktum kvarstår fortfarande: när resten av världen firade högkonjunktur så gjorde jag en vinterjacka av en begagnad filt.
tisdag 29 oktober 2013
Allmänt meddelande
Det är ett allmänt meddelande till dig som rör dig ut i verkligheten, nedan finner du välbehövliga pekpinnar för att ta dig fram i den här jävla skitvärlden, när den är nedbränd återkommer vi i Ministeriet med nya förhållningsregler.
1. Det är sällan man kan tvinga patriarkatet på knä med rationella argument, det trista men användbara rådet är förhandla med det. Såhär, är det så att du upplever en orättvisa är den ansvariga personen inte supermottaglig för argument om diskriminering (eller jo, det kan de vara men då måste du ha makt i den ögonblicket, makt får man exempelvis genom att vara många eller släpa med sig facket till en förhandling). Om du står ensam, tala mjukt och slå tillbaks utan att det märks. Tala maktens språk: "I våran slimmade organisation där individer ofta har ensamansvar för viktiga funktioner så antar jag att tanken är att det ska synas i betalningen, när jag har en underordnad med mer betalt så undrar jag om det verkligen återspeglar företagets organisationsmodell". Bli inte arg, anklaga inte, ställ dina frågor (och framför allt: framför inga hot eller löften du vet att du kan uppfylla) och kom förberedd. Tänk så här: du är inte kokerska, du är såstekniskt ansvarig med passion, den jämna kvalitet du håller utgör en grund till varför era matgäster kommer tillbaks. Om arbetsköparen väljer att spela bullshitspelet ("vi söker en diskare som brinner för yrket"), spela med. När du har fått igenom dina förbättringar är du ett gott exempel och en hävstång för andra - om hon får, varför inte vi?
Vi vill be om ursäkt för den här tråkiga tumregeln. Men tyvärr fungerar den när man inte har andra alternativ.
2. Be inte om lov, be om ursäkt. (Jag vet klichéfabriken ringde just och ville ha tillbaks uttrycket... Men va fan, det är ju sant) Vad är det värsta som kan hända?
3. Det är 90%s chans att du inom två år från en viktnedgång går upp alltihop och lite till (eftersom kroppen bah SHIT VI HAR JUST ÖVERLEVT SVÄLT PUST). Räkna ut hur mycket tid du lägger på utseende och bantning. Är det verkligen värt det? 1 timme smink om dagen är 365 timmar om året eller 9,1 arbetsvecka.
4. Erkänn inte fler fel än motparten har bevis för.
5. När en tjej säger ifrån på ett möte är du SKYLDIG att backa henne på något sätt. Varför? Jo, när tjejer säger ifrån upplevs de som gnälligare än män som säger samma saker på samma sätt. När tjejer gnäller visar undersökningar att de flesta av oss (oavsett kön) blir obehagliga till mods och upplever henne som gnällig. Ansvaret ligger på dig att a) alltid tänka efter så fort du tycker en tjej "gnäller" - gör hon verkligen det eller dömer du henne lite väl hårt? b) om det är så att en person som säger ifrån gör det på ett sätt som inte passar i en grupp (exempelvis, normen i gruppen är att när ett förslag är dåligt resonerar man omkring det i termer av "har du tänkt på att.. " istället för att säga "hela den här planen är orimlig") så har du ett personligt ansvar att prata med personen efter mötet och hjälpa denne att passa in. Hinta duger inte.
6. Överge renoveringsobjekt som är bortom räddning. Ödsla inte din tid på sådant som inte ger någonting tillbaka, martyrpoäng i himlen gör ingen glad.
1. Det är sällan man kan tvinga patriarkatet på knä med rationella argument, det trista men användbara rådet är förhandla med det. Såhär, är det så att du upplever en orättvisa är den ansvariga personen inte supermottaglig för argument om diskriminering (eller jo, det kan de vara men då måste du ha makt i den ögonblicket, makt får man exempelvis genom att vara många eller släpa med sig facket till en förhandling). Om du står ensam, tala mjukt och slå tillbaks utan att det märks. Tala maktens språk: "I våran slimmade organisation där individer ofta har ensamansvar för viktiga funktioner så antar jag att tanken är att det ska synas i betalningen, när jag har en underordnad med mer betalt så undrar jag om det verkligen återspeglar företagets organisationsmodell". Bli inte arg, anklaga inte, ställ dina frågor (och framför allt: framför inga hot eller löften du vet att du kan uppfylla) och kom förberedd. Tänk så här: du är inte kokerska, du är såstekniskt ansvarig med passion, den jämna kvalitet du håller utgör en grund till varför era matgäster kommer tillbaks. Om arbetsköparen väljer att spela bullshitspelet ("vi söker en diskare som brinner för yrket"), spela med. När du har fått igenom dina förbättringar är du ett gott exempel och en hävstång för andra - om hon får, varför inte vi?
Vi vill be om ursäkt för den här tråkiga tumregeln. Men tyvärr fungerar den när man inte har andra alternativ.
2. Be inte om lov, be om ursäkt. (Jag vet klichéfabriken ringde just och ville ha tillbaks uttrycket... Men va fan, det är ju sant) Vad är det värsta som kan hända?
3. Det är 90%s chans att du inom två år från en viktnedgång går upp alltihop och lite till (eftersom kroppen bah SHIT VI HAR JUST ÖVERLEVT SVÄLT PUST). Räkna ut hur mycket tid du lägger på utseende och bantning. Är det verkligen värt det? 1 timme smink om dagen är 365 timmar om året eller 9,1 arbetsvecka.
4. Erkänn inte fler fel än motparten har bevis för.
5. När en tjej säger ifrån på ett möte är du SKYLDIG att backa henne på något sätt. Varför? Jo, när tjejer säger ifrån upplevs de som gnälligare än män som säger samma saker på samma sätt. När tjejer gnäller visar undersökningar att de flesta av oss (oavsett kön) blir obehagliga till mods och upplever henne som gnällig. Ansvaret ligger på dig att a) alltid tänka efter så fort du tycker en tjej "gnäller" - gör hon verkligen det eller dömer du henne lite väl hårt? b) om det är så att en person som säger ifrån gör det på ett sätt som inte passar i en grupp (exempelvis, normen i gruppen är att när ett förslag är dåligt resonerar man omkring det i termer av "har du tänkt på att.. " istället för att säga "hela den här planen är orimlig") så har du ett personligt ansvar att prata med personen efter mötet och hjälpa denne att passa in. Hinta duger inte.
6. Överge renoveringsobjekt som är bortom räddning. Ödsla inte din tid på sådant som inte ger någonting tillbaka, martyrpoäng i himlen gör ingen glad.
tisdag 3 september 2013
Det lättaste är att tänka att man får skylla sig själv
- Om du ska bli sådär irriterad varje gång du tycker någon försöker sätta sig på dig så kommer du aldrig orka 30 år den här branschen. säger hon på bred skånska utan att skämta. Du får vänja dig vid att de inte lyssnar på vad du säger på ett möte och sen när en man kommer man samma förslag så är det så oooh jättebra och alla lyssnar.
- Mmm. Men du, jag har tänkt på en sak som jag skulle vilja kolla av med dig. Här om veckan när jag var tvungen att jobba helg inför lanseringen så kom Anders in på Nuttans kontor när vi satt där och redde ut en grej. Han bah: du bli´re mycket helgjobb för dig nu? Vad sägs om att jag kommer hem till dig med lunch på lördag? Din pojkvän är väl ändå ute och glor på blommor. Gör man så?
Med hela hennes minspel visar hon att det är konstigt. Det ser ut som hon tagit ett bett i en citron.
- Om jag vore som dig skulle jag hålla Anders kort.
- Ja, för jag tänkte att han bara ville vara snäll, kompis liksom. Jag vet inte hur ni gör på det här företaget?
- Håll skiten ifrån dig, säger hon och går mot bussen.
Jag har ältat den där händelsen på Nuttans kontor en mindre evighet. Och jag kan återkomma av känslan i kroppen när han frågar. Det isar till i hela kroppen och jag blir illamående. Jag vill spy rätt ut på kontorsgolvet. Allt det som jag tänkte att jag skulle slippa när jag valde en arbetsplats med män i 40årsåldern och uppåt var att jag nu inte skulle bli en kvinna utan en kollega. Att det inte skulle tänka på mig i former av kvinnan med utseendet utan som en yrkesperson. Ända till Anders kommentar hade det gått som smort. Jag avböjde erbjudandet i alla fall och fick dåligt samvete för att jag avvisade honom inför alla arbetskamraterna och att det måste varit förnedrande. Sen när jag åkte hem tänkte jag att jag hade sexualiserat hela situationen, att jag såg sexuella övergrepp i varje buske.
När jag svänger in med cykeln på innergården berättar jag för M vad som har hänt nät han står och meckar på gården. Om det dåliga samvetet och att:
- Nästa gång han frågar kanske inte jag ska få panik över att någon vill vara trevlig?
M säger ingenting och verkar inte reagera på påståendet utan deklarerar att han är klar med cykeln och att det är dags att vi lagar mat.
Under följande dag, gör jag mig förberedd flera gånger för att säga till Anders att han visst kan komma hem med mat till mig på lördag. Trots att det egentligen är rätt orimligt. Han bor ju 6 mil ifrån mig och har fru och barn. Vill inte dem träffa honom? Jag tänker att han kanske vill ha en kompis, han har ju bara 15 vänner på facebook och verkar ibland lite ensam. Sen tänker jag att jag återigen sexualiserat situationen och jag gör det eftersom han och jag åkt ut och konsultat en del ihop och då kommit varandra lite närmre. Jag tror att lördagsmaten betyder att han raggar på mig för att jag egentligen är lite kompiskär i honom sådär som man är när man träffat en ny kompis man kommer superbra överens med.
Alla väger leder till Rom. Alla ursäkter leder till honom. All skuld leder till mig.
Jag går in och känner in hur han eventuellt kan känna, känner in mig själv. Om omvärlden kunde lägga två strån i kors och känna sig in i någon annans situation kanske de skulle hålla käften om all mat som de kan köra hem till en.
- Mmm. Men du, jag har tänkt på en sak som jag skulle vilja kolla av med dig. Här om veckan när jag var tvungen att jobba helg inför lanseringen så kom Anders in på Nuttans kontor när vi satt där och redde ut en grej. Han bah: du bli´re mycket helgjobb för dig nu? Vad sägs om att jag kommer hem till dig med lunch på lördag? Din pojkvän är väl ändå ute och glor på blommor. Gör man så?
Med hela hennes minspel visar hon att det är konstigt. Det ser ut som hon tagit ett bett i en citron.
- Om jag vore som dig skulle jag hålla Anders kort.
- Ja, för jag tänkte att han bara ville vara snäll, kompis liksom. Jag vet inte hur ni gör på det här företaget?
- Håll skiten ifrån dig, säger hon och går mot bussen.
Jag har ältat den där händelsen på Nuttans kontor en mindre evighet. Och jag kan återkomma av känslan i kroppen när han frågar. Det isar till i hela kroppen och jag blir illamående. Jag vill spy rätt ut på kontorsgolvet. Allt det som jag tänkte att jag skulle slippa när jag valde en arbetsplats med män i 40årsåldern och uppåt var att jag nu inte skulle bli en kvinna utan en kollega. Att det inte skulle tänka på mig i former av kvinnan med utseendet utan som en yrkesperson. Ända till Anders kommentar hade det gått som smort. Jag avböjde erbjudandet i alla fall och fick dåligt samvete för att jag avvisade honom inför alla arbetskamraterna och att det måste varit förnedrande. Sen när jag åkte hem tänkte jag att jag hade sexualiserat hela situationen, att jag såg sexuella övergrepp i varje buske.
När jag svänger in med cykeln på innergården berättar jag för M vad som har hänt nät han står och meckar på gården. Om det dåliga samvetet och att:
- Nästa gång han frågar kanske inte jag ska få panik över att någon vill vara trevlig?
M säger ingenting och verkar inte reagera på påståendet utan deklarerar att han är klar med cykeln och att det är dags att vi lagar mat.
Under följande dag, gör jag mig förberedd flera gånger för att säga till Anders att han visst kan komma hem med mat till mig på lördag. Trots att det egentligen är rätt orimligt. Han bor ju 6 mil ifrån mig och har fru och barn. Vill inte dem träffa honom? Jag tänker att han kanske vill ha en kompis, han har ju bara 15 vänner på facebook och verkar ibland lite ensam. Sen tänker jag att jag återigen sexualiserat situationen och jag gör det eftersom han och jag åkt ut och konsultat en del ihop och då kommit varandra lite närmre. Jag tror att lördagsmaten betyder att han raggar på mig för att jag egentligen är lite kompiskär i honom sådär som man är när man träffat en ny kompis man kommer superbra överens med.
Alla väger leder till Rom. Alla ursäkter leder till honom. All skuld leder till mig.
Jag går in och känner in hur han eventuellt kan känna, känner in mig själv. Om omvärlden kunde lägga två strån i kors och känna sig in i någon annans situation kanske de skulle hålla käften om all mat som de kan köra hem till en.
lördag 13 april 2013
Populärkulturell iakttagelse: Gulligt galna kvinnor och rationella män
P!nk sjunger:
" Now you've been talking in your sleep oh oh
Things you never say to me oh oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love"
Nate Ruess svarar:
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind
Och P!nk viskar sen i bakgrunden
(Yeah but this is happenin')
Och du kanske tänker att jag är en galen paranoid feminist som letar mansgrisar överallt på samma sätt som Assange-apologeter ser konspirationer i varje buske. Det tänkte jag också först, sen hörde jag Of monsters and men's låt Little talks:
Nanna Bryndís Hilmarsdóttir sjunger:
Some days I feel like I'm wrong when I am right.
Ragnar "Raggi" Þórhallsson svarar:
Your mind is playing tricks with you my dear.
I en annan del av låten sjunger Nanna:
There's an old voice in my head
that's holding me back
och Ragnar säger:
Tell her that i miss our little talks
I en annan rad sjunger Nanna att: Some days I can't even dress myself
Ragnar svarar att: It's killing me to see you this way.
" Now you've been talking in your sleep oh oh
Things you never say to me oh oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love"
Nate Ruess svarar:
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind
Och P!nk viskar sen i bakgrunden
(Yeah but this is happenin')
Och du kanske tänker att jag är en galen paranoid feminist som letar mansgrisar överallt på samma sätt som Assange-apologeter ser konspirationer i varje buske. Det tänkte jag också först, sen hörde jag Of monsters and men's låt Little talks:
Nanna Bryndís Hilmarsdóttir sjunger:
Some days I feel like I'm wrong when I am right.
Ragnar "Raggi" Þórhallsson svarar:
Your mind is playing tricks with you my dear.
I en annan del av låten sjunger Nanna:
There's an old voice in my head
that's holding me back
och Ragnar säger:
Tell her that i miss our little talks
I en annan rad sjunger Nanna att: Some days I can't even dress myself
Ragnar svarar att: It's killing me to see you this way.
SLUTSATS OCH MEDDELANDE TILL LÅTSKAPARE OUT THERE:
Sluta göra kvinnor så där härligt gulligt galna och osäkra på sig själv, om era låtar skulle vara foton så skulle kvinnan stå ostadigt på klackar med inåtvända ben och något obekvämt plagg. Mannen bakom skulle vara plockade ur en gilettereklam, stå strax bakom henne och se jävligt stabil ut samt ha sexigt tre dagars stubb. I dagens samhälle kan vi UNNA oss att inte reproducera alla jävla 1800-tals ideal och hotta upp dem 2013års förpackning. Samt: sluta vara så extremt hetrosexuella. I USA diskuterar man om homosar ska få gifta sig - varför är musikbranchen lika reaktionära som hela vatikanstaten? Har jag missat en tvingande lag?
TL;DR : Sluta göra musik som är dramaturgiska avbilder av reaktionära "tjejtidningar".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)