När det döda arbetet dör

Jag går in på jobbet. Skiftbyte. Tar rapporten: den ligger i sin säng, han har dålig mage och sjuan är döende. Jahaja. Hostat blod, magbråck, endast vatten, uppsikt och munvård.

Det är inget konstigt, jag vårdat döende människor förut. Jag vet proceduren om att stryka över handen och ge vatten i små små mängder så att de kan svälja. Att lindra ångensten och minska smärtan är allt det handlar om. Ofta får de så mycket Morfin att de är ganska omtöcknade och inte känner hur ont det antagligen gör att dö.

När en vårdtagare dör så ska den tvättas och blöjan ska bytas (eftersom det finns risk för post mortem-bajs = latin för efter döden-bajs. Det blir så eftersom alla muskler i kroppen slappnar av när du dör.). Det ska tas på kläder som vårdtagaren själv har valt ut och även smycken tas på om det finns önskemål om sådana.

Det är viktigt att påklädningen görs innan likstelheten träder in. Men även innan likstelheten trätt in är det viktigt att inte handskas för hårdhänt med den döde eftersom det då finns risk för post mortem-blåmärken. Det finns exempel då vårdpersonal försökt stänga munnen på en död vårdtagare och varit oförsiktig och då orsakat en blådnad kring hela munnen. Om den döde skulle upptäckas försent och likstelheten redan trätt in så kan man låta den döda ligga två dygn (har jag för mig) eftersom likstelheten då släpper. Likstelhet kan spela spratt, eftersom den leder till en förkortning av musklerna kan man få se små rörelser, till exempel att fingrarna rör på sig. Detta har ibland tolkats som att någon är skendöd.

Det finns sätt att utnyttja likstelheten för att få den döde i positioner som ser fridfulla ut (oftast så ser döda väldigt fridfulla ut oavsett vilka plågor de plågats av innan dödsögonblicket). Väldigt ofta när en person dör, så dör den med öppen mun och ofta är munnen svår att stänga och få den att förbli stängd. Antingen kan man lägga en kudde under nacken eller så kan man ta en halsduk och knyta den under hakan och ovanpå huvudet och invänta likstelheten så förblir munnen stängd. På samma sätt kan man knyta ben och händer så att de stelnar i en viss position och på så sätt ser bättre ut.

När någon dör så gör vi i ordning vårdtagaren och sjuksköterskan ringer de anhöriga för att meddela döden. Om anhöriga inte suttit och vakat vid dödsbädden såklart, en del vill det och en del vill det inte. Det är lag på att ingen ska dö ensam i Sverige, alla har rätt till vak. Det är någonting som sakta men säkert börjas rucka på. Avlidnas släktingar orkar inte fajtas så ordinarie personal får vaka och utföra sina andra vårduppgifter ovanpå det. För att veta när det är dags att sitta längre och vaka tittar vi vi på fötterna, när de börjar bli vaxartade vet man att det är dags. Det här kallas alltså för palliativ vård på vårdboenden, det här är palliativ vård enligt vårdguiden:

"Om du har en obotlig, dödlig sjukdom och befinner dig i livets slutskede har du särskilda behov av vård. Denna vård brukar kallas palliativ vård eller vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande och målet med palliativ vård är att se till att din sista tid i livet blir så bra och smärtfri som möjligt, både fysiskt, psykiskt, socialt och andligt/existentiellt."

Existentiellt - my ass liksom. Morfinplåstret får vårda.

När vi tvättat den döde tänder vi ett ljus på nattduksbordet och lägger blommor i händerna som ligger på bröstet. När familjen har varit och tagit farväl hämtar vi ett lakan, vi har speciella för de som avlidit, och lägger över. I Sverige kommer Fonus och hämtar liket, i Danmark körs den avlidna ner till ett kylrum av personalen.

Jag går in till sjuan, hon ligger i fosterställning i sängen, vrider på sig i smärtor. Jag känner inget. Jag känner mig onormal. Men å andra sidan, vad ska jag känna för en människa som jag inte känner?

Något som man gör repetitivt dör till slut för en. Arbete är dött. Jag kan mata med mina ögon stängda, jag kan klappa på kinden för att lugna mekaniskt, jag kan avläsa kroppsspråket på en dement såsom jag avläser termometern i kylskåpet, jag tvättar ansikten, rumpor, löständer, händer, munnar med en rörelse som är näst intill exakt var gång. De som jag arbetar med lever men vad jag gör för dem har sedan länge slutat innehålla något. Innehållet är dött.

Levande charader? Nä.
Snarare ett stendött skådespel.

Mitt arbete är ett ting för mig, dött. Men känn ingen sorg för det eller tyck att det är tragiskt, det är min livlina. Om mina vårdtagare inte var döda i den mekaniska bemärkelsen så skulle jag dö. En äldrevårdsanstalt är gateway to heaven, vi är mellan livet och Sankte Per. På institutionerna samlas så många öden, så många sjukdomar att du inte kan känna med dem alla. För att leva så måste jag låta vårdtagarna på jobbet dö.

När jag står där inne så tar jag tag i hennes hand och stryker med mina latexbeklädda händer över handryggen. Hon har stafylykocker så innan man går in till henne måste man alltid ta på sig handskar för att undvika smitta. Jag ser hennes naglar; de är långa, gula och fulla med avföring. Antagligen är det så hon har fått stafylykocker, ätit med fingrarna när spasmerna inte kunde hantera gaffeln.

Jag har svårt att säga någonting, jag finner liksom inga ord och jag känner inte den här människan. Första gången jag såg henne var en och halv månad sedan, oftast har hon legat i sängen när jag kommit till jobbet. Om man inte kan säga, kan man göra tänker jag. Ingen ska behöva sina händer, naglar på det där sättet på bröstet, hållandes blommor, död.

Nagelsaxen biter inte på hennes naglar, de är för grova. Jag gissar att hon kroppsarbetade förr. Anledningen till att hennes naglar inte är klippta är att hennes dotter vägrar betala för det, hur man nu kan göra det mot sin mamma. Hennes mamma är ju knappast död för henne..? Men man ska också akta sig för att sätta sig till doms över andra familjerelationer, vem vet vem den här människan en gång varit?

Jag hämtar avbitartången, en skål med varmt vatten, lägger handen i det och börjar klippa. Hon kvider, jag fortsätter. Städandet, fixandet, görandet är som ett plåster eller en botgöring för det man inte kan lindra. Om det inte känns bra, kan det i alla fall vara rent. Om man inte trivs med livet i övrigt kan man i alla fall ha rent hemma. Det finns ingen ångest en putsande trasa inte kan råda bot på. Fråga den kvinnliga delen av min släkt, där har de alltid använt skurmedel som zoloft. (Och de är inte ensamma, läs: Tala om klass - där städas det utav bara helvete)

Jag tittar i badrumsskåpet och hittar en hudlotion som luktar jordgubb och smörjer in händerna och armarna på henne med den. Så, det är min palliativa vård. Innan jag går tittar jag på hennes fötter: fortfarande helt okej, de är inte vaxartade. Hon är vid medvetande.

Jag serverar mat med min kollega till de boende. Stek, potatis, rödkål, brunsås. Byter en stomipåse och kör alla rullstolarna till teven.

Jag går in till sjuan igen och tvättar henne, hon är svettig. Fortfarande kan jag bara göra men får inte fram ett ljud. Till slut nynnar jag tyst för att bryta den kvävande tystnanden som tränger sig närmre och närmre inpå. Det är en tystnad som till slut står och skriker mig i ansiktet: SÄG NÅGOT DÅ HON HÅLLER JU PÅ ATT DÖ.

Helt utan förvarning hostar hon blod. Blod och slem över huvudkudden. Klumpar, strängar av blod uppblandat med andra klumpar av slem och spott. Jaha. Jag står som fastnaglad. Hennes arm börjar röra sig och hon kvider högre h ö g r e HÖGRE H Ö G R E, snart är det skrik och hon griper efter mig. Instinktivt ryggar jag tillbaka från den jordgubbsdoftande armen vars handrygg nyss torkat munnen från blodet och slemmet (hon har blodslem på vänster kind). Det är obehagligt och jag känner ännu mindre för den här människan, jag blir rädd, skakad och går därifrån. Här antar jag att jag enligt föreskrifter skulle tagit hennes hand och lugnat, men det går inte. Jag kan inte förmå min kropp att röra sig så som jag blivit tillsagd att göra i sådana här situationer. När hennes kropp i det ögonblicket skulle snuddat min så skulle hon ha blivit mänsklig, en person istället för vårdtagare eftersom hon skulle dikterat villkoren för vårat samröre och inte jag. Snälla sjuan, håll dig inför arbetets villkor och ramar.

När jag kommer ut från rummet ringer jag direkt sjuksköterskan och säger att hon får komma eftersom jag har svårt att handskas med situationen och dels så tror jag att sjuan behöver morfinplåster. Hon har smärtor.

Jag håller kvar den tanken om makten i att vårda, att de (sjuksyrran, läkaren, min chef, socialstyrelsen, lagar) bestämmer allt. Eller först har vi politikern, sen har vi socialstyrelsen, läkaren, chefen, sjuksyrran men jobbet gör jag! Vi utför någon annans order eller så som utbildningen lärt oss. Sjuksyrran säger åt oss att någon måste äta, vi lirkar, vi försöker, vi blir frustrerade eftr att någon spottat ur maten sjuttioelfte gången, vi bytt tröja på personen och vi vet att vi har hur många uppgifter som helst kvar. Det blir lätt milt tvång. Det är viktigare att tänderna borstas så att tänderna ser fina ut än att det känns bra de få gånger man vill borsta tänderna.

Vi byter på folk fast än de har så ont i kroppen att de skriker, vi måste. Vi duschar dem trots att en del skriker, en del tafsar, en del svär och några slåss. Vem är jag att inte reagera när jag får en höger så glasögonen åker i golvet? Inte speciellt stolt är jag, jag försöker att gå ut stampa i golvet eller be någon annan ta över men ibland blir det så att man borstar tänderna på någon extra hårt för att det inte går på något annat sätt. Vi lurar i dem piller, piller som är viktiga men ibland undrar jag inte om den fria viljan är viktigare än kalcium. Jag vet inte, men jag tror att våra arbetsdagar skulle bli lugnare och de fick kontrollera sin vardag. Och kanske skulle jag inte lika ofta bli irriterad. Jag hatar att jag är tvingad att tvinga.

Sjuksyrran suckar när hon kommer tillbaka, hon fick ju göra vårdande uppgifter: städa undan slemmet och blodet eftersom jag inte klarar det. Men jag vet att hon inte kan klandra mig, jag är ung och utan utbildning. Hon är rutinerad, femtio och högskoleutbildad.

Hon kommer ut, förstår mig litegrann men är märkbart irriterad. När hon ska gå in och sätta på morfinplåstret är hon på nummer sju död.

När hon säger det känner jag inte heller någonting. Jag kan förstå att det är bra att hon fick ro, men jag känner det knappast. Inget känns. Nu är hon borta. För en halvtimme sedan levde hon. Jag känner ingenting inför det påståendet och jag blir obehagligt berörd.

Döden ska vara något stort. Något om ger folk ångest, det höll mig vaken på nätterna i sjuårsåldern, jag var rädd för att mamma skulle dö. Jag vet att när man är ung så säger dem att man tror att man är odödlig, kanske stämmer det. Men jag känner mig inte odödlig, mer bedrövad över att jag inte är bedrövad. Kanske är det, det som är odödligheten att jag inte blir berörd av att en annan människas liv tar slut. Att döden inte är en gemensam beröringspunkt.

Det jag är rädd för är att hon trots uppenbarligen var en människa så delar vi inget, hon berörde inte alls. Och då blir jag arg, va faan är det här?! Det här är ett jävla two-faced shithole. Jag jobbar med människor, men jag kan inte låta dem bli mänskliga. Mitt arbete tvingar mig att reducera liv till ingenting för att jag själv ska överleva.

Jag och min kollega går in till sjuan för att göra henne i ordning för livet efter döden. Vi tvättar henne inte, det gjorde vi för en halvtimme sedan, vi tvättar ansiktet och tar på hennes lealösa kropp kläder. En piketröja och en röd kofta. Från rum nummer sjutton tar vi en rosa tulpan och lägger i hennes knäppta händer på bröstet. Jag kan inte låta bli att notera att den röda koftan och den rosa tulpanen skär sig. Under tiden vi gör det här så pratar min kollega med sjuan som om hon fortfarande levde: "Så, nu ska vi bara vända på sig en gång till." "Så ja, så ja, allt kommer bli bra." Hela tiden småpratar hon, jag fortsätter att hålla käften där inne. Vi är två liemän med olika strategier. Våra förhållningssätt är helt olika till det levande döda som nu slutat andas, båda vi försöka förstå att de levande döda dör en gång till. Från varor/vårdtagare till att hjärtat slår det sista slaget. Då blir det döda arbetet mänskligt: anhörigas sorg. Det döda arbetet blir mänskligt i sitt sista andetag.

Det finns ingenting att romantisera om när det gäller att jobba med människor. Antingen jobbar man i min bransch: någon slags sista station = hur länge du lever beror på våran vård. Eller så kan man jobba i LSS med att vakta människor i daglig verksamhet eller vakta dem i deras hem på boendet, kanske blir man arbetsförmedlare och jagar folk eller vad sägs om soc-kärring och "pröva" om folk verkligen, verkligen är värda de där matkupongerna eller bidraget så att de precis, precis överlever.

Om katten har nio liv, hur många har en människa? Hur många gånger om dagen går vi igenom döda relationer egentligen? Kunder istället för människor, väljare istället för folk med behov, arbetare istället för att ha en fritid att slösa, medborgare kallas vi, som om vi ens tycker nationalstaten är en bra ide! Äktenskapsförord tecknas i fall äktenskapets gudavälsignade arbetsdelning kraschar, lån som tas för att vi ska kunna leva drägliga liv, barn som svälter för att hålla priset på spannmål uppe. Överallt är det döda arbetet: konsumenter, sopgubbar, politiker, byråkrater, reklamkillar, modebloggare, fackliga ombud, Rädda Barnen-insamlare, dammsugareförsäljare och gangstrar.

Den här jävla värderingen i form av pengar, lön. Jag hatar den. Precis som föräldrar inte värderar sina barn borde inte ett samhälle värdera i termer som till slut handlar om död. Om dött arbete för att få leva. Eller om att folk bokstavligen måste dö för att andra ska få arbete. Nekreofilsamhälle! Ta något levande, tryck in det i ett lönearbete. Vips! Så är det dött!

Nina Björk skrev i en krönika: Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet - alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.

Att låta dö för att kunna leva.

--------

Förresten, vi ses väl på kursen Makten på jobbet? Jag kommer vara där.
(Man kan fortfarande efteranmäla sig och det krävs inga speciella betyg för att kvalificera sig; anmäl dig nuuuuu!)

Martin Timell har samma inställning till badrumsrenoveringar som till kvinnokroppar

En serie om fyra texter om feminism & klass. Andra delen handlar om abjektet.

1. Det finns inga perspektiv att lägga till
2. Martin Timell har samma inställning till badrumsrenovering som till kvinnokroppar
3. Inget kön utan sexualitet, ingen homofobi utan könsmaktsordning
4. Allas smutsiga underkläder är allas skitiga kalsonger

Jag såg ett avsnitt av Dr Phil nyss, frågeställningen var: Ska skolan få dela ut kondomer till ungdomar utan att föräldrarna vet om det?

HERREGUD!?!? TÄNK OM KILLAR HAR GUMMI PÅ KUKEN UTAN ATT FÖRÄLDRARNA VISSTE OM DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11! Ring national security! Vilken styggelse!

Ni vet hur debatten går, kristna muppar tror avhållsamhet är bra och de riktiga "radikalerna" vill undervisa om sex. Det som slog mig i tevesoffan var dock att det som diskuterades var inte sex, det var kvinnor, den sociala kontrollen av dem och kontrollen av deras kroppar. Det var teenmothers men inga teenfathers, tjejernas rykte, promise-rings, mammors (OBS! endast mammor) rätt till föräldraledighet i highschool diskuterades. Och då pratar vi om blygsamma sex veckor, vilket ansågs av en del att vara semester, så fort man kunde gå skulle man minsann tillbaks till skolan.

Genomgående för hela debatten var att kvinnor var för preventivmedel, sexualundervisning och föräldraledighet. De som stod för åsikterna om avhållsamhet och påpekade skammen för flickor som k n u l l a r, det var killar. Och de gick långt för att bevisa att kroppskontrollen var rätt: hjärnan hos 14åringar förstår inte att de kan bli gravida, teenpregnencies är en båt de (läs: tjejerna) har satt sig i själva så de ska inte ha någon hjälp, ingen vill ha (läs: gifta sig med) en kvinna som knullat många, vem vet var den fittan har varit? (Med det säger man direkt att lössläppta kvinnor inte ska släppas in i monogamin och inte åtnjuta några av deras monetära fördelar utan dömas till ekonomiska problem och att vara ensamstående föräldrar som straff för sin sexuella praktik). I debatten fanns bara kvinnors kroppar men ingenting av mäns ansvar. Eller ett ömsesidigt ansvar för sex eller ens en ömsesidig njutning.

Sex var disciplinering av kvinnokroppen. Sex är i mångt och mycket det också.

Men om vi då förstår att den moralen är en produkt för att kontrollera kvinnors kroppar och kvinnor. Varför blir vi då så förvånade när kvinnor skadar sig själva? Varför ryggar vi tillbaka vid skärsår, anorexi och när kvinnor kräks blod för att bulimin är så allvarlig?

Vi säger att dem söker uppmärksamhet, att de är deprimerade för att det är "inne" och att det är tonårsångest bara. Bortförklaringarna är många. De självdestruktiva skickas till ungdomspsyk där man låser in dem någon månad, kanske skickas de till BUP (Barn och UngdomsPsykiatrin) för att medicineras på sömntabletter eller så hamnar de på ätstörningsenheten där de får akrylmålningsterapi. De självdestruktiva flickorna kommer bli bra bara någon lyssnar säger vi till oss själva. Psyket kan helas genom att bara prata. Jo, visst så är det säkert. För en del. För vissa problem.

I krig används våldtäkter mot civilbefolkningen. Soldater våldtar kvinnor för att demoralisera fienden. På balkan fick det ödesdigra konsekvenser: serbiska soldater våldtog bosniska kvinnor och som följd föddes det serbbosniska barn. Dessa barn och deras mammor stöttes bort av det såväl serbiska samhället och det bosniska. För serberna var barnen ingen del av det serbiska samhället utan bara en produkt av krig. Och bosnierna ville inte ha serber ibland sig. De bosniska kvinnorna tvingades till extrema saker: vissa kvinnor dränkte sina barn eller lämnade hela sin släkt bakom sig (och de ska man komma ihåg är värre i krig, då det sociala skyddsnätet är det enda skyddsnätet) för att flytta dit där de inte kände någon.

Är det konstigt att flickor skadar sin egen kropp egentligen? Kvinnors kroppar aldrig tillhör kvinnorna utan är en allmän egendom, det är ett vapen och att kontrollera det innebär makt. Kvinnor väljer att attackera något som inte enbart är deras utan alla andras också, det vill säga den egna kroppen. Att attackera sig själv är ett sätt att slå tillbaka. Det är en vägran.

För att ta det på akademiska: Abjektion. Med abjektion menas att tudelningen mellan kropp och själ förstärks, kroppen blir inte något som styrs av sinne eller medvetande. Abjektet blir något som snärjer subjektet (kvinnan) och utplånar det i den meningen att det inte finns något subjekt om det inte finns något objekt (den tafsande mannen) som definierar subjektet (kvinnan). Det som är välbekant (kroppen & dess relation med medvetandet) förvandlas till något främmande och äckligt. I sin extremaste form är abjektionsupplevelsen ett iskallt svart hot av döden som smyger sig in på livet för att kräva sitt skriver Julia Kristeva.

Kvinnans kropp är också där kvinnligheten manifesteras som tydligast. Kvinnokroppen genomgår ett antal procedurer innan den går ut: den tvättas, parfymeras, rakas, sminkas, tas på underkläder som håller in och upp (man vill väl inte ha hängpattar!!). Hela tiden konstrueras kvinnokroppen mot vad Mannen tycker om den.

Kroppen blir ett redskap för kvinnan, ett redskap för att uppnå karriär, pengar, män eller kvinnor, bekräftelse, bli beundrad, sedd osv. Istället för att kvinnor äger sin egen kropp så är det ett redskap som kan utnyttjas lite hur som helst. Även om alla karlar inte våldtar och några är säkert snälla knull, så manifesteras kvinnlighet och därmed KVINNAN i kvinnokroppen med kravet att den är kvinnlig. Vill männen inte ha DIN kvinnokropp duger inte du.

En man förklarar:

" XYXY, tänk om du nu finner Prins Charming och ni ska till att.. Ja, HEHE, du vet. Vad tror du då han tycker om alla dina ärr vid ljumskarna som du har skurit upp...? Det är ju inte så attraktivt direkt."

"Hur ska jag kunna respektera dig när du inte respekterar dig själv utan håller på och skär dig?"

Så trots att kvinnor är disassocierade från sin kropp så identifierar de sig med REDSKAPET kroppen. Det blir värderade utifrån vad människor tycker om deras skapelse: kroppen. Konstnärer målar tavlor, musiker gör musik, dokumentärfilmare gör dokumentärer. På samma sätt förhåller sig kvinnan till sin kropp: som en produkt. Så förhåller även sig män till kvinnors kroppar dvs. i förlängningen kvinnor.

Om omvärlden sätter gränser för kvinnors kroppar och kontrollerar dem och sätter upp ideal/en social kontroll/ett krav för hur den ska se ut och bete sig så kontrollerar inte kvinnor sina kroppar.

Ofta uppträder ätstörningar, självskadebeteende i samband med andra påfrestningar i livet (och då menar jag inte världskatastrofer utan saker som utgör stressmoment för den enskilda som att börja i en ny klass, byte av kompisgäng osv). Stressen upplevs som att man håller på att "tappa kontrollen", det blir inte som man vill och blir det som man vill vet man heller inte hur man ska förhålla sig till detta. På akademiska: man anpassar sig till ett objekts normer som man egentligen inte vet vad det är för några. Subjektet vet inte vilket objekt som nu ska definiera subjektet som just subjekt.

För att återta kontrollen och greppa situationen försöker man kontrollera det man kan kontrollera. Och bilden av sig själv är lätt att kontrollera, i förlängningen sin kvinnlighet och hur den manifesterar sig dvs. i kroppen och på så sätt säkerställs tryggheten. Eftersom man då genom kroppskontroll kontrollerar objektets åsikter av en som subjekt. Att kontrollera maten är kontroll av kroppen och det är att sätta gränser. Det är att säga "Ni må fucka up mitt liv, MEN JAG OCH BARA JAG KONTROLLERAR KROPPEN DÄRMED MIN KVINNLIGHET!! Jag har sådan kontroll att jag inte äter vitt mjöl, kakor eller socker. Och belöningen för det är karlar tycker jag är ganska snygg."

På så sätt stärks man i sin identitet som just Kvinna, även om man inte uppskattar den rollen så medför den en trygghet, en social acceptans, klara normer att förhålla sig till och ett visst beskydd om man håller sig inom gränserna. Helt enkelt man stärker sin kvinnoidentitet eftersom det är den enda möjlighet man upplever finns.

Är det därför man kanske bara fnissar inställsamt vid ett nyp i rumpan? Abjektifieringen är uppskattningen av kropp/kvinnligheten och på så sätt kan jag definiera mig som subjekt. Men på samma sätt känner man äckel när någon tafsar, abjektifiering gör ju bara tudelningen mellan kropp och medvetande ännu tydligare. Att vara kvinna och att leva upp till Kvinnan försätter kvinnor konstant med osäkerhet eftersom kvinnorollen hela tiden kräver abjektionen (bekräftelsen av dig just som kvinna) och kräver de här eftergifterna för normen när viljan säger något annat.

De kvinnor som skär sig möter ganska ofta en dålig attityd. En attityd som förminskar dem och säger att deras problem inte är på riktigt, att de är del av en subkultur. När jag gick i högstadiet hette det panda, nu heter det emo. Tjejerna som skadar sig själva ska liksom bara rycka upp sig och sluta deppa. Däremot utåtagerande killar som knarkar och slåss får all uppmärksamhet i världen (sedan är ju "hjälpen" i sig skrattretande, men de är synliga och får aldrig rådet att bara rycka upp sig).

Om gränsen mellan den egna kroppen och den sociala kontrollen är luddig eller inte ens existerar är det lättare att skada kroppen. Speciellt eftersom kvinnor ser på sin kropp som ett redskap/produkt/renoveringsobjekt eftersom du då aldrig skadar dig själv. Utan du skadar något abstrakt som de säger är ditt men alla tafsar på (ja, det är sant, sluta discojucka mot min höft när jag är ute).

Överallt ägs den kvinnliga kroppen av andra: när karlar viskar kvinnor de inte känner i örat: jag ska ta dig bakifrån och bröstknulla dig, när någon tafsar i ICA-kön, snacket om billiga tjejer, kvinnors kroppar utvärderas när de går förbi, män som stalkar tjejer trots att tjejen sagt nej (Äh, vaddå!?! jag vet ju bara vad jag vill ha.. UGH! UGH!). Gränsen mellan vad som rätteligen tillhör mannen och vad som är kvinnans eget är tunn, om ens befintlig.

Det finns ingen dialog i världen som kommer lösa det här, det finns inga lagar att instifta. Killarna måste inte sluta tafsa. De måste få stryk. På riktigt alltså. Stryk.

Inte för att stryk har några pedagogiska fördelar utan därför att kvinnor måste få slå tillbaka. De måste rätteligen få säga ifrån, bli arga och ta tillbaka det som är deras. De måste få slå sig ur snällheten, ur den tysta rollen till att ta plats till att aldrig behöva välja mellan hora och madonna. Slå sig ur allting det som bara reducerar oss till Kvinnor. Eller Män. De måste få chansen att förstöra allt som definierar dem som just Kvinnor: tyst, snäll, jämkande, snygg.

Kön är en social konstruktion.

Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord, är en snäll chef som anställer kvinnor fast de är i barnfödaråldern och ibland ger pengar till kvinnojourer.

Feminism är en praktik för alla rättigheter åt arbetarklassen nu.

(Nästa text kommer förklara vad det är som möjliggör abjektet och att det beror på att de enda identiteterna som finns är man och kvinna. Håll utkik efter den hetrosexuella matrisen, babies!)

Den heterosexuella matrisen spelar fotboll

Bimbon är en dum blondin. Okej?
Eh?
Det är ju inte sant.

Jag tittade på trashteve och såg ett program om Wag's dvs, Wives And Girlfriends till fotbollsstjärnor. Uttrycket myntades av den engelska tabloidpressen och senare har även uttryck som Wow's(wives of Wimbledon) och Rag's (Royals and girlfriends) tillkommit. Någon slags allmän attityd kring de här kvinnorna är väl att de är korkade bimbos. Men, är dem korkade så vet jag inte vad man ska kalla dem som säger det. Ännu dummare? Idioter? Anna-Lena Lodenius?

Wag'sen som var med i programmet hade till stor del internaliserat bilden av sig själva som varor. De var medvetna om sin roll som statusobjekt. De var också medvetna om hur de hade fått sin position och vad som krävdes för att behålla den. Dags att operera pattarna liksom. De hade förstått kvinnligheten som konstruktion, att spelet omkring sexualitet och kvinnlighet är iscensatt. Och de hade en klar uppfattning om vad deras män förväntade sig av dem. De iscensatte med enkelhet genus, kön och sexualitet och hade en större förståelse för Butlers heterosexuella matris än vilken akademisk feminist som helst.

När man säger sådant här vrålar någon medelklassfeminist att det här med objektifierade kvinnor är så himla hemskt (läs: Linda skugge & co och hon tycker verkligen det är SÅ HIMLA HEMSKT). JA, HÄRREGU, VAD HEMSKT DET ÄR. De här kvinnorna är ju helt utlämnade åt sina män. Vill de ba va objekt eller? Ingen karriär liksom? Hur ska de gå med pensionspoängen eller när de blir rynkiga? Va? Va? Då kommer de att ångra att det inte har en akademisk examen minsann. SKAFFA KARRIÄR, SKAFFA PENGAR, UTBILDA DIG. (Så tycker Linda medan hon själv avsvor sig feminismen, blev en gubbe i en kvinnas kropp, och började skriva krönikor om bajsblöjor.) Och, OBS! Ingen är objektifierad i medelklassen. Någonsin. Där lever alla upplysta happily ever after med en skitnödig akademisk examen och har Gudrun Sjödén på sig.

I trashprogrammet var det också en wannebeWag med. Hon raggade stenhårt på fotbollskillarna och var noga med manikyren. Hon var arbetarklass. Det tog inte lång stund innan man förstod att det här var hennes privata lösning på klasproblematiken. Hennes klassresa. Hej klassmedvetande får man väl säga.

Hon vet att hennes karriärmöjligheter är lika med noll. Jag menar, om man inte räknar snabbtmatsarbetare och butiksbiträde till det häftigaste och mest välbetalda i världen. Linda Skugge & co kan ju köra upp det här med karriär i röven. Arbetarklassbrudar gör statistiskt sett inte karriär, de får arbetsskador.

Så, kom inte här och kleta dina karriärdrömmar på oss! Som om det ens skulle vara möjligt för oss att slippa ångesten, tristessen och de monotona rörelserna. Dina jävla ideal kan du behålla! Jag menar, är himlen grön och månen gjord av ost? Flyger grisar? Kan Linda Skugge hantera en kajalpenna? Nä.

Vad gör man då om man inte kan jobba sig uppåt, inte känner för att bli arbetslös akademiker (efter att först svält på csn i fyra år) och inte lockas av arbetarklassarbeten? Man gifter sig rikt såklart. Och i det här fallet siktar wannebeWag'en jävligt högt. Fotbollsfru liksom.

Andra investerar i utbildningar, fonder och volontärarbetar för att skaffa sig rätt erfarenheter till drömjobbet. (HAHA! Som om det finns ett jobb man drömmer om. Arbete kommer i två kategorier: tråkiga jobb & inte lika dödstråkiga jobb.) Wag:en investerar istället i sin kropp. Den trimmas, tränas, sminkas, rakas och faan och hans moster.

Visst är det en tråkig syn på varandra som verktyg och statussymboler. Det är ju inte så jävla Romeo och Julia. Men när lönearbetet presenteras som ett befriande alternativ är man faan inte riktigt frisk. Tror någon att man kan lönearbeta sig till frihet och självförverkligande? Hur dum är man när man tror att man kan sälja sig fri? Medelklassen kan ha sin jävla amerikanska dröm om arbete i fred.

Jag håller tummarna för wannebeWag:en och hoppas att hon hittar en trevlig fotbollsspelare. Jag hoppas också att hennes nya klasshelvete blir mindre jobbigt än det som hon upplever nu.

Håll arbetet ifrån dig!

En kompis mosters bryllings pappas flickväns låtsaskompis jobbade i hemtjänsten. Hon berättar:

Biståndshandläggaren (ja, visst är det ett kul namn? Barnen i Afrika och dementa får bistånd.) hade beviljat en tant hemtjänst. Den här tanten föll på min morgonrunda. Jag var den första som skulle träffa den här vårdtagaren. Ingen visste egentligen någonting om henne men det bistånd (kom igen! döp om det!) hon hade beviljats gällde påklädning och måltider. Det vill säga tre besök om dagen.

Jag planerade in henne som nummer tre på rundan. Först på med stödstrumporna hos Aina och i porten bredvid skulle Per-Axel ha hjälp med att göra frukostgröt.

Gröten fick inga stående ovationer utan kommenterades av en morgonsur 78-åring med:

"Nästa gång skulle du ju kunna prova att ha i mer vatten så man slapp äta klister."

"Jävla gubbe" tänkte jag innan jag tog cykeln till Linnégatan 4b, gick de tre trapporna upp och plingade på dörren som det stod Johansson på.

Dörren öppnas och där står en kort, nyvaken tant. Hennes frisyr är nypermanentad men är i en enda okammad vit röra. Som en vit gloria, eller en söndagsbakisfrilla. Nattlinne hon har på sig är väldigt nött och av utseendet att döma har varit med sedan 50-talet. Massa spets, pasteller och en volang längst nertill. Ansiktet är stramt och ser inte alls att höra hemma i den här förorten utan hon borde vara placerad i en mexitegelvilla med perenner utanför.

"Är det du som är hemtjänsten frågar hon misstänksamt. De sa att ni skulle komma åtta, nu är klockan kvart över."
"Eh, jo, det är jag som är hemtjänsten. Jag heter Birgit och ursäkta att jag kommer försent."

Jag krymper från att vara en bastant undersköterska, omskolad på komvux under 90-talet till att bli någon som tittar ner i golvet i trapphuset och ber om ursäkt för sig själv.

Vi går in i lägenheten. Nästan genast noterar jag att den nya tanten går konstigt. Bredbent, liksom vaggar fram fast hon är ganska smal.

Det är ju första gången den här tanten får hygienhjälp så jag försöker ta det piano. Det måste man göra med jag-tror-att-jag-är-finare-än-hemtjänsten-tanter annars får man ett jäkla ringande till chefen. Och någonstans kan jag förstå tanten framför mig. Det är integritetskränkande att bli tvättad av en annan människa. (Ja, fråga min pappa hur kul han tyckte det var när han bröt båda handlederna och fick hemtjänst, 36 år gammal, som hjälpte honom med allt från toalett till dusch till mat.)

Så istället för att börja med tvätt och påklädning så sätter jag mig ner vid frukostbordet med den nya tanten. Hon äter frukost; fil, macka och kaffe. Vi lär känna varandra litegrann, samtalet handlar om arbete, barn och hennes avlidna man.

När frukosten är uppäten så är det dags för hygienen. Jag pratar med henne med min mjukaste och mest pedagogiska röst om vad som kommer hända:

"Först får du gå på toaletten, då står jag utanför. Sen säger du till när du är färdig. Då ska vi tillsammans tvätta ansiktet, under armarna och underlivet. Efter det väljer du kläder som vi hjälps åt med att ta på. Blir det bra?"

Tanten nickar till svars och går in på den lilla miljonprogramstoaletten.

Jag suckar tyst för mig själv när jag ser den. "Här, i de här lägenheterna var det nog aldrig meningen att man skulle bli gammal" tänker jag.

Tanten är klar och tillsammans står vi framför handfatet och känner på vattnet.

"Ovanför tvättmaskinen i skåpet, där är tvättlapparna", säger hon.
Jag sätter på mig latexhandskarna jag har med mig och tar fram tvättlapparna. De är ljusblåa och fulla med hål. Jag frågar om det verkligen är rätt.

"De blir så när man tvättar dem i maskin. Hemmafrupensionen räcker inte till allt."
"Nä, det såklart", stammar jag fram.

Skumgummitvättlappar är engångsartiklar och meningen att man ska använda och sedan slänga. Jag lägger på minnet att jag ska ta med några förpackningar från hemtjänstlokalen. "Det är det här som är straffet att vara hemma med sina barn" tänker jag. "Han jobbar och får alla ATP-poäng, frugan sköter markservicen så han kan jobba men får inte ett skit. När han dör blir frugan kvar i någon förort eftersom hon inte hade råd eller ork att ha kvar det stora huset. Makar borde dela lika på ATP-poängen."

Ansiktet tvättas och smörjs med dagkräm. De vithåriga armhålorna blir rena med de håliga tvättlapparna och tyst stryker jag på deodorant.

"Så, nu får du ta av dig dina underbyxor."

Tanten tvekar. Jag böjer mig ner och tar fram Lactacyden. När jag vänder mig om stelnar jag till. "Vad är det där?" tänker jag och fryser helt i min rörelse.

Mellan den gamla kvinnans ben hänger det något rött ner, som en klump. Nästan tio centimeter hänger klumpen ner. Det ser ut som en röd vattenballong med könshår på. Jag kan inte fatta vad det är. Jag måste fråga. Men hur gör man det? Vad säger man?

"Ursäkta, men du har något problem med ditt underliv? Eller hur?"

"Eh, du menar... äh. Jo, ja, det har jag nog." säger hon skamset, blir pionröd i ansiktet och stirrar ner i handfatet på en spricka. "Jag vet inte, jag har haft det i nästan tio år. Det bara började, och så blev det större och större. Jag vet inte vad det är, jag vet faktiskt inte."

Jag ser skammen över den egna kroppen och jag menade ju inte att få henne att skämmas. Men jag har aldrig sett något liknande. Någonting är ju dock inte riktigt rätt. Så där ska det inte se ut. Något är fel. Och det borde jag väl veta så många tantunderliv jag har tvättat.

"Okej, vi gör så här. Du har haft det där länge. Gör det ont?"

Knappt synbart skakar hon på huvudet.

"Då gör vi såhär att jag tvättar dig, sen ringer jag sjuksköterskan. Det du har är inte bra, men du ska få hjälp."

Vi känner oss fram till ljummet vatten. Jag tar på lactacyd på tvättlappen och tvättar försiktigt, försiktigt. Tanten tar på sig trosor och inkontinensskydd. I garderoben hittar hon en matchande dräkt av 50-talssnitt som vi hjälps åt med att ta på.

Jag ringer sjuksköterskan och under tiden sitter tanten ute i köket och stirrar ner i golvet. Hon skäms så himla mycket. Och det här är verkligen inte vad jag behöver, hela min dag är uppfuckad nu. Jag kommer inte hinna till någon i tid. "Jag vill bara ha vanliga dagar", tänker jag precis innan sjuksköterskan svarar.

När jag lägger på så sitter jag kvar i soffan i vardagsrummet. Jag känner mig äcklad och jag är antagligen rätt blek. Eller det känns i kroppen som jag är det, det känns som allt blod är i benen och gör dem tunga. Jag undrar hur jag ska berätta det här för tanten i köket som skäms. Hur jag ska berätta för henne att det är hennes livmoder som hänger ut mellan benen? Att hennes inre organ hänger ut som en konsekvens av barnafödande och förslappad slidmuskulatur? Och därför att hon har gått med det så länge så har livmodern skavt mot benen och underlivet, blivit förhårdnad och därför har det börja växa könshår på den.

Hon kommer skämmas så mycket när jag berättar det för henne. "Jag vet inte om jag vågar."

Sjuksköterskan kommer och tar över. Hon frågar den gamla tanten om hon har några anhöriga som kan följa med henne till sjukhuset. Såklart har ju tanten inte det. Sjuksköterskan tittar uppfodrande på mig och säger att då får ju du där följa med.

Jag måste gå in ett annat rum.

"JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. JÄVLA FITTSEPE! MONGO-SSK! JAG SKA FAAN SLÅ HENNE. Jag har ingen lust att följa med någon jävla tant med inre organ uthängande till akuten, jag har ett arbete att göra. Jag pallar inte att alla bli sura för att de får mina vårdtagare, att chefen undrar om det verkligen var nödvändigt att tanten åkte in akut och jag orkar inte bry mig genuint i flera timmar till. Dem kräver allt av mig. ALLT ska de ha. JAG ORKAR INTE." tänker jag medan stampar i golvet och grimaserar. Antagligen ser jag himla fånig ut men om man inte får skrika och slåss måste man göra något.

Efter jag har grimaserat klart så går jag in och säger: "Okej. Men jag, ringer inte min chef, jag ringer inte mina kollegor och delar ut mitt arbete. Det får du göra."

"Men, det kan ju inte jag göra förstår du väl? Jag känner ju inte alla vårdtagare och det är ju bäst att du pratar med din chef."

"Nä, det tänker jag inte. Det står inte arbetsledare i min arbetsbeskrivning. Ska jag ta ansvar för att du beslutar att skicka mig till fucking akuten?" säger jag upprört. Jag ser sådär bestämd ut som jag tränat på framför spegeln, jag håller rösten stadig och stirrar på henne. Precis som jag har tränat på. Tränat framför spegeln på att inte bli överkörd.

"Vissa är väl alltid på tvären", säger hon överlägset på sin fula jävla bonniga skånska. Men jag gör det då. För den här gången.

När hon går, lägger jag mig på soffan. Jag och tanten väntar på ambulansen.

"Det är ju ett jävla jobb man har, man ska bry sig om tanterna och gubbarnas välmående. Och jag har ingen lust att engagera mig personligt i de här människornas liv. Chefen har gjort dem till varor som ska tvättas, matas och byta blöjor på. Att bry sig utanför de sex timmarna om dagen jag får betalt för är precis vad de vill. Att vi ska ta med oss jobbet hem, tänka på vårdtagarna, klura över hur man ska lägga upp arbetet för att det ska gå fort. Faan heller. Man måste se vårdtagarna som saker om det ska funka, om man skulle bry sig om alla som dog hemma i sina lägenheter alldeles ensamma och alla liggsår skulle man ju bli helt konstig. Jag har ju sett det förr, de sommarvikarierna som kommer in och tror att de kan ändra på någonting. Det är dem som blir riktigt elaka sista veckan av vikariatet när de fattar att de inte kunde ändra på något alls."

Allt det här snacket om professionalism är ju ett sätt att lära oss hur vi ska hantera vårdtagarna som varor, att se på dem som ting. Och för att vårdpersonalen inte ska bli helt muppig i huvudet och lämna tanter vind för våg och bli helt nihilistiska så får vi lära oss litegrann om etik och människovärde också.

Det handlar helt enkelt om att bry sig utan att bry sig. Att helt göra vårdtagaren till en vara som får bistånd och andra rättigheter. Etiken ska vara vårdtagarens räddning från varuformen och dess konsekvenser, vårdarbetarnas räddning för att klara av lönearbetet är det professionella förhållningssättet, alltså varuformen.

Därför har inte kämpande arbetsplatskollektiv och anhörigorganisationer samma intresse. Kraven må sammanfalla ibland. Men glöm att anhörigorganisationerna är era kompisar.