Del 3 - Studiebesök

Kaffet kokar och jag kommer en timme tidigare. Vi äter sen frukost och vi funderar lite tillsammans hur han ska lägga upp mötet.

Det här är tredje gången de fem trappuppgångarna som ligger kring samma innergård ska träffas. De två mötena innan har de diskuterat problem rörande boendet, de flesta som har kommit är kvinnor mellan 30-50 år. Det är väl dem som har mest tid.

Det här är första mötet som hålls hemma hos någon, innan har de varit på gården men nu har det blivit för kallt för det. Det är ju trots allt regnigt november.

Igår bakade vi mockarutor, två plåtar så att det ska räcka till alla. Idag kommer det mellan 10-15 stycken, en del en kvart tidigt och en del en kvart försent.

När jag sitter där i soffan så känns det som om jag är tillbaka i arbetets sammanfogade gemenskap. Några tanter har för många Gula Blend-röst och pratar massor och ivrigt. Det finns den förnuftiga killen som har skrivit ut en massa papper om föreningsbildande (för det är mötets tema idag: att bilda en hyresgästförening), den unga tjejen som antecknar, killen med dreads, en nyinflyttad, en mamma som har med sig sin danska pojkvän, ja - det känns verkligen som att ha fikarast på jobbet.

Folk berättar hemska historier om sitt boende, om den rullstolsbundna kvinnan som sitter fast i timmar när hissen går sönder, de som vill hyresstrejka och någon frågar om de tänkt över en ombildning av fastigheten. Allting bara blandas med intryck, uttryck och känslorna flyger i rummet.

Till varje trappuppgång väljs en ansvarig som ska hålla kontakten med grannarna, plinga på och berätta om den nya föreningen. Sen ska trappansvarige också dela ut enkäten som dem ska skriva ihop. Den enkäten ska beröra boendestandard med mera. En militant undersökning som andra skulle säga. Underlaget ska användas till hyresförhandlingarna.

Och sänkta hyror är det enda som de vill gå med på. På mötet beslutas också att föreningen ska ingå i hyresgästföreningen men för att vara med i gårdsföreningen så behöver man inte lösa medlemskap i den stora organisationen. Om man kommer på mötena är man med.

Jag frågar efteråt hur man gör för att starta föreningen: Det var enkelt - jag skrev ett brev om hur bedrövlig miljön i trappen och hur innergården såg ut och att vi borde prata om det. Första gången dök det upp 30 personer. Skriv ut ett klart syfte, kontaktuppgifter och plats som kommer folk dyka upp.

Mitt nästa projekt är att få tag på hyresgästföreningen här på gården. Det vi har hört om dem hittills är dock att det bara sysslar med trivsel. Kan en hyresgästförening vara gul?

Panoptikon

Alienationen lever utanför en. Det är så konstigt när det man gör får ett eget liv som inte är en del av en.

Hej, jag står här och fipplar med morfinpiller och tänker på allting annat än det här.

Det är som att det finns två jag, en grå skugga som står och sorterar piller och ett liv inuti i det. Ett liv som dock inte kommer utanför den gråa sorterande skuggan. Det vibrerande livet inom mig slår och bankar mot den gråa skuggans konturer som håller mig i ett slags järngrepp. I förlängningen håller jag mig i hjärngreppet. Jag räknar tabletter vid bänken men inom mig rasar en storm, det spritter i hela kroppen och lite här och där i kroppen sker det små explosioner. Min hjärna spelar fragment av låtar och helst av allting vill jag bara dansa. Men det blir det inget av med.

Eller som när man går där i mataffären. Jag vill bara ställa mig och kasta potatis på folk som går förbi, välta det noga uppställda konservburksberget, bajsa i frysdisken. Men så kan man ju inte bete sig. Men galenskapen lurar kring hörnet hela tiden, vi har problem att mota den i grind.

Man har så tråkigt där man åker runt på det rullande bandet: bussen, jobbet, mataffären, kanske nya strumpor, tvättstugan, tv, internet, sova.

Jag minns henne från den danska avdelningen. Hon var från Norge och jätterolig. Vi hade ätartävlingar i köket och rökte var 20e minut. En kväll blev vi helt lämnade själva på avdelningen, sjuksköterskan gick hem tidigt och ingen annan fanns att övervaka oss.

Inne hos gubben som var borta hos frugan lånade vi takliften och lyfte upp varandra i. Upp sen ned. Vi provade vuxenblöjor utanpå vårduniformen. Jag satte henne i sittliften på hjul som man kunde rulla, hissade upp henne och sprang med henne i den 20 meter långa korridoren. Hon snurrar och skriker av glädje.

Det är det finaste minnet jag har därifrån. När livet inuti i mig kunde hitta ut, när jag kunde bli bortom den jag tvingats bli. När allting kunde bubbla ut ur mig och jag kunde skratta högt åt att jag lindat in hela hennes huvud i bandage. Att jaga varandra med ögonskölj och smaka på handspriten.

Men så kommer de där ögonen tillbaks. De där som tvingar en tillbaks. Som beskär kanterna på det man är och sakta men säkert tvingar sin form på oss. Det är knappt så att de säger någonting, att det ens behövs uttalas, ja – så självklart är det. Utan man går runt där på jobbet och passar sig. Passar sig jävligt noga så att ingen ängslig jävel rapporterar en till chefen.

För folk är ängsliga och på arbetsplatserna råder något slags 1984/stasi/angiverisystem som Stalin skulle avundas.

Angiveri som taktik för att bevisa hur man tagit till sig arbetet, hur starkt den här gråa skuggan håller en i ett järngrepp. Angiveri som att blotta halsen och visa på sin egen underordning.

Och kommunal sitter mitt i infernot och rapporterar som Pravda – från en annan verklighet.

Min norska arbetskamrat var vacker i sitt blonda burriga hår och sin jättekonstiga norsk/danska och vi brukade skämta om att vi skulle gifta oss. Speciellt när vi hade uttömt alla andra ämnen så planerade vi vårat bröllop. I det planlösa fann vi varandra. Ibland när jag kom försent till jobbet så väste hon i mitt öra: Älskar du mig inte längre? Och blinkade med ena ögat.

En gång hittade vi kanyler i medicinskåpet och ägnade resten av kvällen åt att ta blodprov och att mäta blodsockret. Hela resten av kvällen.

Nästa dag var ögonen tillbaka. De behövde inte ens titta på oss, vi visste att de var där. Som ett panoptikon övervakade det oss. Vi visste aldrig vilken sekund vi var iakttagna. Vem studerade mina rörelser? Noterade någon hur många plåster som försvann? Jag blev i alla fall tillsagd om blöjorna men det berodde antagligen på 174ans förbrukning innan hon coola vippen. Vi tog Flex istället för bukseble (byxblöja).

In i våra huvuden flyttade en polis in. Han gjorde sig hemmastadd och satt bekvämt. Polis polis potatisgris satt där inne och föreläste om vad man kunde göra och inte kunde göra. Han satt där och berättade om allting som var normalt och okej. Eller det sa han inte, utan han formulerade det som att gjorde man inte A så skulle minsann alla tycka man var jättekonstig. Och man vill inte vara jättekonstig. Punkt slut.

Den där snuten blev också fräckare med tiden och han blev snävare och snävare. Speciellt när jag mådde dåligt så tog han tillfället i akt att föreläsa med en styrka i rösten som gjorde mig lamslagen och oförmögen att tänka själv. Det löser sig aldrig!Jag vet.

Med att snuten fick mer spelrum så kom fängelset omkring mig att stärkas. Jag blev tråkigare och slutade prata på jobbet. I kroppen blev striderna värre om vem som skulle ha makten över motoriken och språket. Klasskampen skar rakt igenom mig och världen dramatiserade arbetet som ett val. Om lönearbetet framställs som ett val, är då svälten ett alternativ?

Ingenting kommer att möta mig och jag har ingenting att möta. Vi säger så för allas trevnad. Det är lättast så.

Dessa frågor som ställs rätt ut, till ingen speciell, till ingentinget. Rätt ut i ingenting frågar jag. Jag hoppas inte ens på svar, svaret är nog inbegripet i frågan när jag tänker efter.

Alla dessa vanföreställningar om vad som egentligen kan väljas dränker mig från insidan och ut. Man blir vansinnig på ett sätt som man själv inte kan förstå, uppslukad av ett krampaktigt försök att intala sig att allting går bra nu. Att det är skillnad. Försöker förklara för sig själv att det är så här det är. Att man är normal. I min ålder är det så här.

Som hon som min kompis bor med som inte vill jobba och bor i en garderob på åtta kvadratmeter och lever på 2500. Hon är fattig. Hon är galen. Jag tänker att galenskapen ligger en närmre ju mindre pengar man har, det är det sista som kan hålla ihop ens verklighet.

Jag undrar om att det är värt att hon svälter sig för den kunskapen hon får på universitet och tänker på ett bibelcitat: Du kan icke leva av endast bröd och vatten, du måste även ha guds ord. Kanske är akademin hennes galenskap, hennes guds ord, hennes frälsare som gör att hon kan använda teorierna som livboj men kanske också som tegelstenar till sitt fantasihus i en fantasivärld där hennes guds ord spelar roll. Det måste finnas en värld där genusvetenskapen spelar roll, där socialpsykologin är ovärderlig och där filosofin är livsavgörande. Äta kan inte vara livsavgörande i en religion. Bo kan inte vara livsavgörande i religion.

Det måste finnas stora system att ordna och förstå. Är det därför dem tjafsar om Marx mervärdesteorier och ackumulationen? Teori att flyta på, tegelstenar till ett fantasihus i en fantasivärld där våra organisationer spelade en sådan roll en dramatisk roll att skådespelet blir otänkbart utan oss. Oss själva som regissörer. Men också en vardag som tar musten ur oss, som är så miserabel att det enda den duger till är att fly undan den.

Det är okej. Men jag måste bli av med polisen i mitt huvud. Den kan faktiskt inte sitta där.

----------------------------
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver GrisPestens orsak?, Anders_S skriver Det är mycket svin i media, tusenpekpinnar skriver Telia vill avskaffa det fria internet

Del 2 - Första brainstormingen & möte med HGF

Sådärja. Då har vi funderat kring vad vi ska göra och hur vi ska göra det.

Vi träffades hemma hos oss och diskuterade olika strategier för att komma runt det. Våran teori är ju att de vill kasta ut oss för att vi är studenter och att det här ska bli bostadsrätter.

En tyckte att vi skulle köra helt på det kortet och prata om det som att det rörde grannarna också med våran uppsägning. (Det finns säkert fler som inte skulle kunna betala) Och tillsammans felanmäla allting i våra lägenheter eftersom bostadsbolaget antagligen skiter i det, då får vi betala för det vid en ombildning. Samt påpeka att det är en hyreshöjning på väg...

En annan tyckte mer att vi skulle köra på söta och snälla tjejer-kortet. Oförstående, att vi inte förstår hur det här kan hända oss när vi alltid betalt hyran och be om andras erfarenheter av hyresvärden. I slutet av mejlet så bifogar man hyresvärdens kontaktuppgifter för att alla ska kunna klaga om de tycker att det är fel.

En annan tanke som kom upp var att starta en blogg/facebokgrupp (i syfte att visa för hyresvärden) och att så småningom hota hyresvärden och hota med alla organisationer man har kontakt med.

Det var fint att folk dök upp men ändå så var det många osäkerhetstecken vid horisonten. Lite förnyad energi fick vi trots allt. För det behöver man verkligen, att ligga i konflikt tär på en. Det blir svårt att äta, svårt att sova och svårt att fokusera tankarna. Man får så ont i magen att man blir KNÄPP.

Hur som, jag satte mig och började formulera brevet till grannarna och min kombo skrev ett brev till våran hyresvärd där vi ber om en skriftlig motivering med uträkningen på ekonomin som de påstår att vi inte har samt ett utdrag ur deras studentpolicy. Från att alltid fått svar på mejlen nästa dag så är det nu radiotystnad från hyresvärden...

Dagen efter var vi hos hyresgästförening och vi hade skrivit upp en massa frågor som vi skulle ställa. Vi ställde samma fråga som vi har ställt varenda gång sen vi var där första gången: Vad händer den 31a december? Och varenda gång får vi samma svar: Det är bara för er att vänta. hyresvärden måste dra er till hyresnämnden. För att bestrida en uppsägning så är det enda ni behöver göra är att bo kvar.

Vi berättar för honom om mötet och vi räknar lite på ekonomin och han säger väl egentligen bu eller bä om den. Jag berättar också om mejlet till hyresvärden och frågar om han kan tänka sig att skicka samma sak om vi inte får något svar? Jodå, det kan han.

Min kombo berättar om hur liten hur kände sig i vårat samtal med hyresvärden. Att vi kände oss små och att han bara körde över en. Att han inte tittade en i ögonen utan ovanför. Byråkrater alltså, svarar inte på några av ens frågor och säger bara nej.

Vi frågar om han kan tänka sig att följa med på nästa möte, om det blir ett nytt möte, med hyresvärden. Han ler snett och säger: Jaaa, det ligger ju inte i mina vanliga arbetsuppgifter och går ju lite utanför mina åtaganden men jo.. Det kan jag nog.

Vi ler och tackar. Sen frågar jag igen om vad som händer den 31a och frågar: Hur långt tar tid tar handläggningstiden i hyresnämnden?

Vårat ombud skruvar på sig och säger: att det kan man aldrig riktigt veta. Men i alla fall fyra till sex månader. Och sen om man förlorar så brukar man ändå få skäligt uppskov på sig att flytta det vill säga tre månader. En normal uppsägningstid. Men jag kan ju som sagt inte lova någonting...

Shit pommes frites. Det här ger oss sju - nio månader kvar på att förbereda oss.

Han på hyresgästföreningen tipsar också om att dränka dem i information. Mejla dem alla inkomstuppgifter ni har, mejla alla papper på extrajobb, mejla en uträkning på eran ekonomi. Då kanske de fattar att ni kan lösa det utanför rättssalen! Dessutom är det så att om det blir en lång utdragen process så gynnar det er om ni under denna tid betalar hyran i tid och så vidare

Vi går hem och bara ler. Köper två liter rödvin! Sju - nio månader hur som helst är jävligt goda nyheter! Det är lite annorlunda från senaste mötet med hyresvärden då man bara ville gråta.

Jag börjar redan designa en budget och skriva en lista på saker vi behöver:

* Ett prejudicerande fall som man kan vifta med.
* En sur stor man som kan sitta med som någon släkting om det blir ett nytt möte så att byråkraten känner sig liten.
* Lagparagrafer att svänga mig med.
* Om det inte biter tänkte vi lista en lång lista med all media, alla organisationer, alla personer som vi har kontakt med och dramatisk beskrivning om hur illa det kan gå.
* Få min kombos chef att skriva på papper om sommarjobb redan nu så vi kan uppvisa en långsiktig försörjning.

Vi ska inte sitta och vänta på svar från dem utan mejla uppgifter för glatta livet. Papper, uppgifter, beräkningar osv. så att det framstår som att det inte är värt att gå in i juridisk tvist med två haverister. (Och vi är ju inte beroende av svar från dem, om dem är passiva så får vi kontraktet per automatik det vill säga om de inte drar inför hyresrätten. Det här är ett litet skitföretag som nog inte har hälften av den koll som de låtsas som - de försöker vräka oss via ett fastighetsförvaltningsbolag. De har alltså skrivit under papprena själva men resten verkar förvaltningsbolaget ha gjort.)

Allting känns ganska pepp, kul, bättre, lättare och jag sover bättre.

Igår ringde förvaltningsbolagets advokat. 20.30 på kvällen. Skitskumt. Han svamlade som faan om att våran hyresvärd nu lämnat över ärendet till förvaltaren eftersom de inte hade tid... (De blev alltså nervösa av mejlet) Och ljög gjorde han också för glatta livet. Han påstod att det var vi som skulle dra det här inför rätta, att vi skulle ta det till tingsrätten (NEJ, fy - dålig advokat. Det hamnar i hyresnämnden) och ville vi verkligen ha det här problemet?

Sen frågar karlsloken om vem som är vårat juridiska ombud är med självsäkerhet i rösten och min kombo svarar med ett namn. Knäpptyst i luren.

- Jaha... ehhhh... Han på hyresgästföreningen..

Att ringa hederligt skattebetalande folk (basta!) och hotas på en jävla måndagkväll vid halv nio-tiden. Var han full eller? Ensamt i ettan så han ringde och hotade studenter? Vilket jävla nöje.

Min gissning är att den här konflikten kommer blir ganska hård och att sweet talk just bevisades som en omöjlighet.

Av med silkesvantarna! Ur askan i elden!
Dela med dig av tips och hjälp i kommentarerna!

Den sociala obduktionen

Jag skriver för att säga: Hej, jag finns. Jag existerar faktiskt.

Jag är inte statistik. Min kropp värker på riktigt, den värker inte i kategorin arbetssmärtor. Anledningen till att jag skriver är enkel, även om ingen aning tar mig på allvar utan föser undan mig som ett undantag, som socialt predestinerad och som en anomali så är jag skyldig mig själv att i alla fall lyssna på mig själv. (Varför börjar jag ens med att rättfärdiga att jag får skriva? Det är absurt! Det säger en del om mina tvivel!)

Jag måste det peta i det onda för att reda ut det. Dissekera. Den sociala obduktionen. För om jag kan dela upp det i olika kategorier, mäta och väga orden för att beskriva det på tungan och på så sätt förstå varför så gör det mindre ont inbillar jag mig. Jag kan ta isär det och sakta men säkert ta livet av allt det jobbiga. Eller i alla fall isolera det.

När jag har som mest hybris så tror jag att jag berättar en kollektiv historia om hur det är att vara längst ner och när jag är mer moderat tänker jag att det kan man aldrig så noga veta och kanske är det ingenting värt att sia om. De flesta människor berättar ändå sina egna historier även om det är gömt djupt nere i dagboken, på ett forum, på ett cafe, i SMS eller statusraden på facebook. Varenda människa har ju en egen röst de borde ta till vara på.

Jag orkar inte läsa en enda deckare till. Jag orkar inte se en till film där fattiga män säljer droger och tjejerna prostituerar sig och mördas av gubbar. Jag vill inte höra lyckliga historier om singellivet i storstan som sjunger tvåsamhetens lov, som berättar att man inte skulle vara hel utan en karl. Och alla de där författargubbarnas böcker ska jag bränna. Vad vet Strindberg om livet egentligen? Jag ska stoppa Dante i helvetetstratten och ser jag Hemmingway ska ha faan få höra vilket jävla sömnpiller han är. Att öppna den Gamle och Havet är faan valium i trycksvärta på skövlad bolivianskt regnskogspapper. Och Kafka, den gamla tråkgubben kan gott irra i byråkratins processer.

Snälla, börja skriv. Dokumentera ditt liv. Hur skiter jag i. Men greppa tag i det, minns alla oförrätter och små segrar du någonsin vunnit.

De små berättelserna är de som bygger upp för de stora. Tillsammans börjar vi berätta något större. Och jag hatar tanken om att jag är ensam.

***

För ibland så smyger den sig på. Ensamheten. Den oändliga ensamheten som känns djupt inne i en. Den rösten som säger åt en att man aldrig kommer få ett fast jobb och bli normal. Att man kommer leva några månader i taget resten av livet. Andan i halsen och kvar på mattan.

Visst känner du också när någon vänder bort huvudet eller när man själv hittar på anledningar att gå hem tidigare? Det är en skam att vara fattig. Speciellt i en tid där alla drömmer om att bli hollywoodfruar. Vi hatar inte längre överklassen, vi vill vara som dem. Kanske är det sunt: om dem får, varför får inte jag?

Handsspritsutslagen kliar på handryggen.

Lagen om alltings jävlighet förklarar morgonblåsten. Och om hur kaffet är det enda som kan få igång en på morgonen. Man formligen känner det ner genom strupen, ner i magsäcken och ut i kroppen. Koffeinet absorberas och strömmar ut i blodet. Nu kan jag vända pensionärer igen.

Inne på toaletterna speglar jag mig, det är en synnerligen ynklig varelse som står framför spegeln. Hålögd och i en för stor rock som jag lånat av avdelningen. Den finns i två storlekar: XL och XS. Det är nog för de två tillstånd som finns i vården. Hetsäta och belöningsäta för att överleva eller späka sig själva för stressen, hoppa över lunchen och mikropausa i rökrutan.

Ibland sminkar jag mig innan jag går till jobbet för att inte behöva undvika min spegelbild. Idag är jag osminkad och håret är inte tvättat på två dagar. Jag posar i olika poser framför spegeln men blir inte snyggare för det och övergår till att hata min vikt istället medan tanten bakom mig bajsar.

***

En gång fick jag avföring i ansiktet. Det var det mest förnedrande jag har varit med om. På vänster sida, snett ovanför munnen. Paniken i hela kroppen som river tag i en och äcklet inför att man inte ens kan lämna platsen och tvätta sig eftersom pensionären du vårdar aldrig kan lämnas ensam och speciellt inte naken på en toastol.

Jag spritar hela ansiktet i alcogel 85%. Till slut kan jag inte andas för att allting luktar alkohol. Jag gnider kinden med en idiots frenesi. Jag tycker att jag ser märken, att jag ser spår på huden efter avföringen. Självklart är det synvillor och min avsky för min egen hud. Aldrig mer vill jag röra den delen av huden, det känns som att den är smutsig för evigt. Om någon stryker mig över vänster kind så kommer de automatiskt veta att jag är äcklig.

Jag törs inte berätta för någon. Det finns inte en chans i helvetet att jag klarar av ett skämt om det här. Det skulle göra så ont. Och jag vet inte om jag skulle vilja bli tröstad heller.

***

Bryt ihop eller bit ihop? Bit ihop.

Och gudarna ska veta att gråten står en upp i halsen. Det är liksom ett helt företag att ens lyckas hålla näsan ovanför svältnivån. Oron som får en att pressa bakhuvudet långt ner i kudden och man vrider sina händer ibland böjer man bak fingrarna så långt man kan, så hårt man kan. Så hårt att det gör ont. Om det gör fysiskt ont kan man hålla tanken borta i tio sekunder att snart kommer jag inte undvika att gå till tandläkaren längre. Det är därför det är så viktigt att hålla mig hårt. Att supa tills jag spyr. Att plåga sig så att man omöjligt känner någonting inte heller dagen efter.

Det är därför vi inte sover på nätterna. Vi ligger där och plågar oss med oändliga scenarion som spelas framför våra ögonlock och desperat målar vi upp andra slut, nya möjligheter. Men vi vet att det nog mest är sagor som vi berättar för oss själva. Ovanpå det så får man hem ett brev från Polisen som om livet inte var tillräckligt miserabelt ändå. Jag vågar inte öppna kuvertet. Tyvärr. Ikväll har jag redan huvudet fullt av fantasier och saker som måste redas ut. Snuten, ni sitter på hold.

Man känner sig patetisk när man somnar till musik man gillade som barn för att det får en att känna en trygg. Täcket jag har över mig är ett tungt syntettäcke. Jag har öppnat fönstret så att det blir tillräckligt kallt för att ha ett till täcke och även ett överkast över mig. Tillsammans blir det här tungt. Man använder samma metod på psyksjuka och dementa fast då kallas det bolltäcke och innehåller små, små tunga kulor. Alla de här kulorna bildar punkter som berör huden och får personen under täcket att hela tiden få sinnesimpulser. Det är viktigt när man har ångest att man hela tiden känner sin kropp så man inte sugs ner i något hål eller får känslan av att man håller på att upplösas. Ska man sova bredvid mig och ta något av alla täckena måste man hålla i mig på något annat sätt: om det bara är små berättelser tills jag somnar eller om man håller mig i handen bryr jag mig inte speciellt i.

Men jag måste för guds skull se till att stanna på jorden.

Ett påpekande måste dock göras. Det går inte att säga att jag inte är sjuk men det vore väl att ta i att säga att man är helt frisk. Men det är inte en intressant distinktion att göra, det intressanta är att jag inte tar ansvar. Det är inte mitt fel. Jag tycker att mina krav är ganska enkla: jag vill bo, jag vill överleva, jag vill bestämma över min tid.

Mina tre månader på 84 kvadrat har fått mig att inse hur stort (sic!) man kan bo och ändå bara vara två. Vi har ett vardagsrum. Ett fint kök. Och nu ska jag tillbaka till skokartongshelvetet. Jag skulle bara ha nöjt mig i min delade tvåa. Inneboende. 15 kvadrat rum. Vita strukturtapeter. Titta vart chansandet tog dig!

Ända till hyresnämnden kommer det att ta mig och där någonstans kommer jag att förlora. Inkomsten vet du. Policyn företaget har: man hyr inte ut till studenter.

Allting bara för att du inte kunde nöja dig. Bara för att du ville vara inneboende med någon du kände och valde bort den konstlade gemenskapen från blocket.

***

Detta sökande efter gemenskap, efter minsta gemensamma nämnare. Vi letar efter dem bland blöjbytena, i fikarummet och när vi lägger in blodig tvätt i tvättmaskinen. Detta villkorslösa letande gör oss till några som aldrig ställer krav på våran aktivitet så länge vi håller den värsta tristessen borta. Jag har svalt efedrin, känt på plastikopererade bröst och skaffat FULA SOM FAAN nagelförlängningar tillsammans med arbetskamrater för att jag har varit så nära att bli galen.

Arbetet äter upp en inifrån. Någonting växer inuti mig och får mig att vilja att inte vilja någonting. Arbetet gör mig till ett djur eller en maskin. Med dessa mekaniska rörelser kan jag mata, torka bajs och klappa på kinden för att lugna.

Jag och mina arbetskamrater blev bara sammanförda. Ungefär som släkten man inte kunde välja så fick man inte heller välja de i sitt liv man träffar oftare än sina barn.

***

I gymnasiet så gick jag runt och kände mig så jävla unik och kreativ. Skolan, som de cyniska jävlar de är, närde såklart det här. De lurade i mig så jävla mycket dumb shit om vad jag skulle kunna bli. Pinsamt nog så började jag tro på det. Att man bara behövde välja rätt utbildning, kämpa lite så skulle man lyckas. De som satt i konsumkassan satt där av ren lathet. De som sitter där var tråkiga och utan livsambitioner.

Men verkligheten tog det snabbt ur mig. Här är vi alla lika. Här delade vi alla samma katastrof: klass. Få inte för dig något annat. Kanske säger du att du är på genomresa, att jobbet är tillfället, men jo, tjena. Vi ses om ett halvår.

Då kommer du också tillhöra arbetslinjen. Vi som står på rad och tackar för möjligheten att arbeta. Det är i vart fall vad arbetslinjen inneburit för oss.

Men i den krampaktiga gemenskapen så håller vi i någon och någon håller i oss. Det är nattpersonalen som sätter på kaffet till morgonpersonalen och det är att någon fyller i när man glömmer ge medicin utan att påpeka det. Det är en tyst överenskommelse som är livsfarlig att uttala. Allting som kan uttalas kan slås sönder av lagar och förordningar.

Det är så de håller oss på plats. Genom att ta oss ifrån språket och ersätta det med deras egna kraftiga maktspråk. Patientsäkerhet (mer kontroll), kvalitetssäkring (tidsstudie för att höja arbetstempot), valfrihet (osäkerhet), omstrukturering (sparka folk). Vi kan inte ens artikulera vad vi upplever utan påtvingas deras ord, deras språkbruk och kan på sin höjd tilltvinga oss vidareutbildning (arbetsmoralens helbrägdagörande katekes). Ge mig mitt språk tillbaka!

Till slut dör orden för oss, de kan inte ens beskriva de som våra chefer vill att de ska beskriva. De hänger bara som innehållslös massa i våra munnar. Som mörk materia vi måste pressa åt sidan för att ens kunna prata.

Det är så mycket som dör för oss, tomma ord, mekaniska rörelser. Är det människor jag vårdar, när vi pratar om dem så säger vi deras rumsnummer. Till oss själva säger vi att det är för att de vi vårar inte ska förstå att vi pratar om dem. Men är det allt? Handlar det inte om avståndet och att om vi ser dem stimuli -> reaktionsobjekt kan vi förstå dem. Blir de sociala varelser skulle vi tvingas se vad institutioner gör med människor. Stympar dem. Gör dem mindre än vad de är. Vi omformar dem till monotont arbete för att de ska bli hanterliga.

Förlåt.

I upprepandet av rörelserna ligger också en trygghet, däri ligger våran yrkeskunskap. Våran förmåga att se ett mönster och veta vilket mönster vi ska svara med.

Vi är inte alla så här. Vi har dem som sliter ihjäl sig. De som vill vara så mycket mer än vad äldreomsorgen tillåter dem. Sen vinner omsorgen.

Fan, jag vill massera era ryggar, öka era sjukskrivningsdagar och säga att det är inte erat fel. I David mot Goliat-striderna utdelas inte alltid vinsten ut till David. Vad än historieböckerna säger.

Historien upprepar sig.

Den som inte lär av historien är dömd att återuppleva den.

Vad erfarenheten och historien lär oss är att folk och regeringar aldrig lärt något av historien.

Historien är alltid historien om kungar, krig, om deras maktstrider och om deras öden. Vi måste skriva våran historia: om vad som utspelar sig bland oss som blir kontrollerade. Historien om att sälja sitt arbete. Hur långt är det från gatuprostitution att alltid vara tillgänglig för arbetsmarknaden i Platsbanken?

Hej! Köp mig! Hel, ren, frisk, aldrig sjukanmäld! 90 spänn och kan gå ner till åttifem om det krisar i herrns betalningsvilja.

Annars tvingar sig till slut deras historia in oss, blir en del av oss och till slut kan stå oemotsagd.

***

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Föredragsturné med Kämpa tillsammans!, Jinge skriver Ideologiernas förtunning

Lästips: Bob Black - Avskaffa arbetet. Han inleder texten med: Ingen borde någonsin arbeta.

Kvinnor - historier från arbetarklassen goes bostadsblogg

Det har blivit lite trubbel för oss i reproduktionen av oss själva som arbetskraft, våran rättighet att bo överensstämmer inte med hyresvärdens uppfattning om världen. Han vill slänga ut oss och vi vill bo kvar.

Det som har hänt är följande:

* A & B står båda på kontraktet med B vill inte stå kvar och har hittat en annan lägenhet h*n har skrivit kontrakt på.
* B skriver över sin del av kontraktet på A
* A frågar mig om jag vill flytta in, vilket jag givetvis vill.
* När hyresvärden får höra att B skrivit över sin del av kontraktet hävdar han att det måste omförhandlas dvs skriva nytt kontrakt (trots att A redan står på det) och därför vägrar de nu förnya kontraktet och har sagt upp lägenheten.
* Hyresvärden vägrar prata med oss och slänger på luren. Vi har nu skickat mejl med ex antal lösningar.
* Efter att ha googlat lite och stalkat honom efter bästa förmåga så hittar vi uppgifter på att våra hus riskerar att bli bostadsrätter och att det är antagligen därför som han inte vill ha oss kvar. Två studenter som aldrig skulle ha råd att köpa och garanterat röstat nej till ombildning.

Men hyresvärden är ju en jävla byråkratjävel och en jävla fitta. Det är onsdag och hela dagen har vi varit hemma och städat och städat inför hans besök. Vi tänkte att vilja till dialog skulle innebära någonting. På något sätt så såg vi våra liv på sjuttio kvadrat utkristallisera sig. Kanske skulle vi orka inreda våran syhörna och släpa upp barbordet och ha sveriges jävla inflyttningsfest. (Nu ser det mer ut som vi får ha stödfest för att kunna casha en advokat till hyresnämnden).

Vi har suttit på blocket och letat möbler. Min bror hjälpte mig att flytta från den delade tvåan och hit. Det var inte så att någon av oss eller någon jag känner har körkort anyways så en del tog vi med taxi och stora grejjer som sängen och skrivbordet drog vi på rullvagn. Det såg ut som om det var familjen Taikon som flyttade. Men det var faktiskt ganska kul att ge min bror vägbeskrivningar eftersom han inte såg någonting alls. Ibland glömde jag bort och han gick typ in i en vägg och blev jättearg. Som alla småsyskon mutas de bäst med socker.

Hur som efter vi mejlat våra idioter till hyresvärdar och bett om ett möte så kom de hit och förklarade deras beslut att säga upp oss: Ni är två studenter, vårat företag har som policy att aldrig acceptera två studenter eftersom studenter ibland hoppar av sina studier och inte har någon inkomst. Då skiter de i att betala hyran."

"Så ni skiter i en individuell bedömning?"

Sen under samtalet så återupprepar han om vilka parasiter studenter är och de skiter i alla våra lösningar som borgenärer, lämna hyra i deposition.

"Ni ska veta att vi har två hundra på varje visning som står och knackar på. Med jobb."

6700 som utbetalats från en arbetsgivare är tydligen finare pengar än pengar från studenter. Men så har vi ju det där med bostadsrätten också... Det har varit fruktansvärt att kastas mellan hopp och förtvivlan att tro att vi får ha lägenheten kvar för att sen inse att vi är körda för att sen kanske hoppas igen. Emotionell berg och dalbana som ger dig ont i magen, svårt att sova och i ett lätt tillstånd av panik hela tiden. Att strukturera dagarna är ett måste och ibland kommer man på sig själv med att ligga flera timmar och se på serier som man egentligen inte alls gillar. Det är inte ett dugg kul att befinna sig i konflikt trots glorifiering utav det. Det här är inte bara en konflikt för oss, det rör hela våra liv. Vi stirrar bokstavligen bostadslösheten i vitögat och lösningen är faan inte att söka nytt. Jag är inte nomad.

"Det vi kan erbjuda till dig som bott här innan är en ersättningslägenhet på 20 kvadrat med delat kök för 3500. Det är ett studentrum."

"Men... VA? Ni erbjuder mig en dyrare lägenhet än den jag bo i nu?"

"Det är din bedömning"

"Men 3400 är ju mindre än 3500. Dessutom är studentrummet MINDRE än där vi bor nu"

"Det ingår el och det där är... ehum. Din bedömning."

Ni hör ju hur jävla efterbliven hyresvärd vi har. Och hyresgästföreningen verkar vara av den tråkiga typen. De bistår med regler och förordningar. Men alltså, oh my god, man står där på deras kontor och känner sig helt individualiserad och att allting bara är ens eget fel hela tiden. Man tjänar inte tillräckligt mycket, borde ha tänkt sig för, genomtänkta ekonomiska beslut borde man ta i min ålder. Att stå med papprena i hand inför hyresgästföreningen känns som att stå och vänta på domen. Det är som att gå till en underbetalad advokat. Men folkrörelse kan de stoppa upp i röven. Snarare är de en organisation som tycker synd om oss på bostadsmarknaden för kämparglöden lyser med sin frånvaro. Om vi organiserar oss bortom dem blir byråkraterna inte grundpelaren längre...

Våran första insikt är att vi måste skaffa oss ett kollektiv. Även om vi inte kan vinna legalt (faan vet om hyresnämnden kommer samtycka till min sambos/kombos ekonomi) så kan vi vinna det politiska spelet. Och vi kan skaffa oss ett kollektiv i ryggen som gör det svårt/omöjligt/för jobbigt att vräka oss. Kan man verkligen vräka två söta snälla studenter som gråter ut i media?

Vad som händer vid en vräkning förklarar kronofogden:
Innan vräkningen kan ske
Hyresvärden måste först säga upp ditt hyreskontrakt. Hyresvärden ska också meddela socialförvaltningen i din kommun att du blivit uppsagd (gäller bara bostäder).

Du kan sedan välja att flytta frivilligt. Om du inte gör det kan hyresvärden vända sig till Kronofogden för att få ett bevis (utslag) där det står att du ska flytta. Han eller hon kan också vända sig till hyresnämnden för att få en dom. Hyresvärden behöver beviset eller domen för att Kronofogden ska hjälpa till med vräkningen. Kronofogden måste vara med för att vräkningen ska gå rätt till. Ingen annan får tvinga dig att lämna din bostad eller lokal.

Att få tillbaka hyresrätten
Om vräkningen beror på att du inte har betalat hyran i tid, har du möjlighet att få tillbaka hyresrätten.

Hur går en vräkning till?
* Du kommer att bli kontaktad av Kronofogden, som talar om när vräkningen ska genomföras. Fram till vräkningsdagen har du möjlighet att flytta själv för att slippa extra kostnader.
* På vräkningsdagen kommer Kronofogden till din bostad, tömmer den på det som du inte har tagit hand om själv och byter lås.

Det här handlar dock INTE om att vi inte betalat hyran utan om att vi är två unga studenttjejer som de tror att man kan köra över. Och att man nu från privat håll börjar sätta standarden: två studenter får inte ha ett första hands-kontrakt ihop. De ska inte komma in på bostadsmarknaden utan vara reserverad till en skärva av den: studentlägenheterna och som inneboenden. Fuck you och fuck off.

Den 31/12 -09 går vårat kontrakt ut och 1/1 -10 börjar alltså med en ockupation av lägenheten. Gott nytt jävla år.

Så, vad är dina bästa tips för grannmobilisering och mobilisering av resurser som gör det extra svårt och jobbigt att vräka oss? Känner du någon vi borde kontakta? Förslag på vad vi borde göra?

Se det här bostadsbloggandet som en blogg-dokusåpa/julkalender där temat är självorganisering. Imorgon öppnar vi luckan som berättar hur den första brainstormingen gått.