Det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete

Det kom sig inte av någon speciell anledning att de gjorde det där. Att de snodde femtusen spänn ur kassan. Och sedan lite till.

Chefen hade inte varit extra jobbig, arbetstakten hade inte höjts utan allting var som vanligt. De hade till och med fått en fläkt att ha vid kassan de riktigt heta dagarna.

Det är sommar i den mellanstora staden någonstans i mellanmjölkens land. Två tjejer jobbar i en skobutik. De är fast anställda på deltid, passen är på fyra eller sex timmar. Aldrig heltid, aldrig åtta timmar. De har semester att ta ut, men det är ju bara löjligt resonerar dem. Ta ut semester! På en så låg lön? 9000 svenska kronor får de ungefär i månaden. Båda tjejerna vet att det är bättre att boka en sista minuten, sjuka sig en vecka och plocka ut semesterdagarna i pengar.

Då bokar de gärna en charter. Där vilar de upp sig, bränner hud röd i solen och dricker sprit ur plastmuggar. Det, det är semester. Semester ska inte vara en plåga som en del verkar resonera. Som dem som tycker att fjällvandring, bergsklättring, dykning, tälta i naturen och annan fysisk ansträning är semester. Kassatjejerna förstår inte alls varför man skulle vilja ha skavsår, ont i kroppen och slita ut sig på s e m e s t e r n. Ska det inte vara tvärtom? Att man ska vila upp liksom.

Den här dagen var en måndag. Tillbaka på jobbet efter en slitig helg (läs: varit full och hånglat på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice) är dagen monoton och tråkig. Det är fint väder så det är inte speciellt många kunder i butiken. Lite slött artighetskonverserar tjejerna om semester, möjligheterna att ta semester och att de kanske inte har råd.

Då lyser det till i den ena tjejens ögon.
"Hur länge är vi chefslösa?"
"Typ tre och en halvvecka till tror jag, till den 8:e"
"Då hinner det ju vara en löning till. Så då blir det ju en massa kvitton"
"Jaaaa, vad spelar det för roll?"
"Det blir ju flera kassar med kvitton och en massa reklamationer under den tiden. Så då skulle ju vi kunna passa på att reklamera."
"!?!?!??!?"
"Jamen, du har väl också massa skor härifrån för att man får personalrabatt?! Jag har i alla fall massor av skor. Tänk om man skulle reklamera sina vinterskor och alla de där impulsköpsskorna. Då skulle man ju få lite semesterpengar."
"Men, åh, ja! Det kan ju inte spåras tillbaka till oss om de inte är så nitiska att de kollar upp just den reklamationen: vem som tog emot och vart pengarna sätts in. Dessutom, chefen lär ju inte gå igenom flera kassar av kvitton för att hitta reklamationer från en vanlig jävla måndag."
"Jag tror aaaaldrig hon pallar leta upp det, jag menar det lär ju inte bli miljoner vi snor ur kassan. Och vi snor ju inte ens, vi reklamerar ju bara frikostigt. Eller hur?"

De fnissar bakom kassan och tittar på klockan. De bestämmer sig för att de börjar plocka ut sina lunchraster tidigt så de kan. De går hem till sina sentrum lägenheter på rasten och hämtar skorna de inte vill ha.

Efter lunchruschen går de in på lagret. Auktionen börjar.

"Ett par vinterstövlar! Vad kan jag få för dem snälla kassaapparaten? 800? Kan jag få 1000 spänn? KOM IGEN!"
"Jag hittade dem här i varukatalogen. Grattis! Tolvhundra tillbaka! Flyget betalt! Och du, vi glömmer väl att vi fått personalrabatt på de här? Bara för att du är en sådan fin arbetskamrat ska du få alla tolvhundra riksdalerna, med villkoret, och det här är ett villkor som är ett absolut krav; att du köper annat kaffe än Zoegas mörkrost! Det smakar skit."

Som tur är är det ingen i affären som lägger märke till tjejerna på lagret. De auktionerar ut trasiga klackskor, stövletter, ballerinas, sneakers till skoföretaget. Personalrabbatten glömms bort och fullpriset betalas tillbaka. Det som de inte kan få ut i cash tar de i till godokvitton som de vet att de utan problem kan byta mot pengar med lite kassatrixande senare.

Snart är skorna slut. Men endorfinruset sitter kvar. Kassatjejerna är så glada, semestern är inom räckhåll!

"Du, borde vi inte dela med oss? Jag har kompisar som behöver extra pengar. Har inte du?"

De plockar upp mobilerna och ringer de tjejkompisar som de tycker bäst om, har barn eller som det är deras tur att ställa upp på.

De närmsta dagarna kommer de inbjudna in i butiken med sina gamla skor/fula skor/impulsinköpta skor och byter in dem mot pengar eller nya, oslitna par. Reklamationskvittona läggs i stora kassar, de nya skorna läggs i kartonger och pengarna stoppas i fickan. Vad det här kalaset kostat företaget har kassatjejerna ingen aning om. Inte heller bryr de sig speciellt.

Om du mister ett skitjobb står dig tusen åter.

Men det blir lite lättare att gå till jobbet, tillsammans fnissar kassatjejerna på lagret och de gör upp planer för när de ska sjuka sig och vilka anledningar de ska använda. Axel ur led? Halsfluss? AIDS? Feber (nääääää, för trååkigt!)? När det är lugnt i butiken diskuterar de ingående vilka sjukdomar som balanserar mellan att man slipper sjukintyg och att de verkar alltför konstiga.

Sedan, när semestern sjunkit in. Så sjunker insikten om att de så länge de jobbar på skoföretaget behöver de aldrig mer betala för sina skor. De lovar varandra att hålla hårt på den nya årsbonusen. Sedan lovar de också varandra att de ska gå ut i helgen, bli fulla och hångla med snyggingar på den lokala motsvarigheten till o'learys som hellre spelar fångad av en stormvind än justice.

Den heterosexuella matrisen spelar fotboll

Bimbon är en dum blondin. Okej?
Eh?
Det är ju inte sant.

Jag tittade på trashteve och såg ett program om Wag's dvs, Wives And Girlfriends till fotbollsstjärnor. Uttrycket myntades av den engelska tabloidpressen och senare har även uttryck som Wow's(wives of Wimbledon) och Rag's (Royals and girlfriends) tillkommit. Någon slags allmän attityd kring de här kvinnorna är väl att de är korkade bimbos. Men, är dem korkade så vet jag inte vad man ska kalla dem som säger det. Ännu dummare? Idioter? Anna-Lena Lodenius?

Wag'sen som var med i programmet hade till stor del internaliserat bilden av sig själva som varor. De var medvetna om sin roll som statusobjekt. De var också medvetna om hur de hade fått sin position och vad som krävdes för att behålla den. Dags att operera pattarna liksom. De hade förstått kvinnligheten som konstruktion, att spelet omkring sexualitet och kvinnlighet är iscensatt. Och de hade en klar uppfattning om vad deras män förväntade sig av dem. De iscensatte med enkelhet genus, kön och sexualitet och hade en större förståelse för Butlers heterosexuella matris än vilken akademisk feminist som helst.

När man säger sådant här vrålar någon medelklassfeminist att det här med objektifierade kvinnor är så himla hemskt (läs: Linda skugge & co och hon tycker verkligen det är SÅ HIMLA HEMSKT). JA, HÄRREGU, VAD HEMSKT DET ÄR. De här kvinnorna är ju helt utlämnade åt sina män. Vill de ba va objekt eller? Ingen karriär liksom? Hur ska de gå med pensionspoängen eller när de blir rynkiga? Va? Va? Då kommer de att ångra att det inte har en akademisk examen minsann. SKAFFA KARRIÄR, SKAFFA PENGAR, UTBILDA DIG. (Så tycker Linda medan hon själv avsvor sig feminismen, blev en gubbe i en kvinnas kropp, och började skriva krönikor om bajsblöjor.) Och, OBS! Ingen är objektifierad i medelklassen. Någonsin. Där lever alla upplysta happily ever after med en skitnödig akademisk examen och har Gudrun Sjödén på sig.

I trashprogrammet var det också en wannebeWag med. Hon raggade stenhårt på fotbollskillarna och var noga med manikyren. Hon var arbetarklass. Det tog inte lång stund innan man förstod att det här var hennes privata lösning på klasproblematiken. Hennes klassresa. Hej klassmedvetande får man väl säga.

Hon vet att hennes karriärmöjligheter är lika med noll. Jag menar, om man inte räknar snabbtmatsarbetare och butiksbiträde till det häftigaste och mest välbetalda i världen. Linda Skugge & co kan ju köra upp det här med karriär i röven. Arbetarklassbrudar gör statistiskt sett inte karriär, de får arbetsskador.

Så, kom inte här och kleta dina karriärdrömmar på oss! Som om det ens skulle vara möjligt för oss att slippa ångesten, tristessen och de monotona rörelserna. Dina jävla ideal kan du behålla! Jag menar, är himlen grön och månen gjord av ost? Flyger grisar? Kan Linda Skugge hantera en kajalpenna? Nä.

Vad gör man då om man inte kan jobba sig uppåt, inte känner för att bli arbetslös akademiker (efter att först svält på csn i fyra år) och inte lockas av arbetarklassarbeten? Man gifter sig rikt såklart. Och i det här fallet siktar wannebeWag'en jävligt högt. Fotbollsfru liksom.

Andra investerar i utbildningar, fonder och volontärarbetar för att skaffa sig rätt erfarenheter till drömjobbet. (HAHA! Som om det finns ett jobb man drömmer om. Arbete kommer i två kategorier: tråkiga jobb & inte lika dödstråkiga jobb.) Wag:en investerar istället i sin kropp. Den trimmas, tränas, sminkas, rakas och faan och hans moster.

Visst är det en tråkig syn på varandra som verktyg och statussymboler. Det är ju inte så jävla Romeo och Julia. Men när lönearbetet presenteras som ett befriande alternativ är man faan inte riktigt frisk. Tror någon att man kan lönearbeta sig till frihet och självförverkligande? Hur dum är man när man tror att man kan sälja sig fri? Medelklassen kan ha sin jävla amerikanska dröm om arbete i fred.

Jag håller tummarna för wannebeWag:en och hoppas att hon hittar en trevlig fotbollsspelare. Jag hoppas också att hennes nya klasshelvete blir mindre jobbigt än det som hon upplever nu.

Fuck-me-heels that will fuck you up, W.

När tjejer konsumerar blir det väskdebatter som urartar och man skäller ut Sex and the city-filmen. "Och så tycker jag fan att om man är tjej och tycker det här är bra, då är man värd halva männens löner, inte en krona till" får man säga om man är manlig filmrecensent.

Det finns så mycket att tycka om det påståendet att det är löjligt att en försöka. Jag antar att det skulle vara som om Foucault skulle förklara diskursbegreppet för dagiskids.

Hur som: När kvinnor konsumerar så heter sidorna i tidningen Mode/Livsstil/Trend och layouten är i kladdiga pasteller.

När män konsumerar så heter sidorna Buisness/Teknik (I Metro kommer det ju till och med ut en teknikbilaga då och då.) och är väldigt seriöst betonade. Inga jävla pasteller här inte utan det är faktarutor om megapixlar och myndiga bilder på företagschefer. (Förresten, hur likt är inte det "Veckans stilikon"?)

Kvinnors konsumtion har en historia av att vara ful. Minns någon 90-talet och djurrättsrörelsen? Päls var phedt hemskt. Djurrättsrörelsen skuldbelade glatt kvinnors konsumtion, skvätte färg och vrålade om skinn, men sportkillarna kunde sitta på Donken och äta fem kossor var. Hela estetiken kring det här lets-skuldbelägga-kvinnor-för-deras-djurkonsumtion var jävligt osmaklig och sexistisk .

Kvinnor ska lägga sina pengar på något viktigare än kläder, smink och andra brudiga grejor (och ändå vara sådär naturligt supersnygga). Som vaddå? Iphones, kameror och ett Xbox kanske?

Jag ska faan peta ut ögonen på dig, Hans Wiklund, med min mascaraborste sedan ska jag slå dig med tegelstenen som jag lagt i min handväska och gissa vad mina fuck-me-heels gör mot displayen på din Ipod?