Att söka jobb

Jag sitter på anställningsintervju och har förberett mig ordentligt. Hemma har jag blivit intervjuad av min sambo som slagit upp de vanligaste frågorna vid en anställningsintervju på internet. Vi har tränat på att inte ta i hand som någon jävla slapp kuk utan ett självsäkert handslag som signalerar ”hej, här kommer jag och jag vet precis vem jag är och varför ni vill ha mig” utan att ha för mycket attityd, förstås.

Jag har klätt alla mina förmågor med deras ord. För jag som inte har ett slappt jävla kuk-handslag längre är numera ambitiös, positiv och problemlösande. Jag sa det ett par gånger innan jag gick hit men orden verkar inte passa i min mun. Jag kände mig som ett nyhetsankare som glor in i kameran för att läsa sina inövade rader som flimrar förbi. Orden var som sådana där runda och fyrkantiga klossar som ska in i runda och fyrkantiga hål, jag har bara tringelformad mun. Fyrkanterna och cirklarna kom ut alldeles tillknycklade. Som små cp-barn studsade de ur min strupe.

Dagen till ära har jag köpt nya kläder, ja, jag beter mig som ett riktigt jävla tjänstehjon som har blivit uppbjuden till direktörn. Tackade artigt som faan när jag blev bjuden på kaffeautomatkaffe och en risig jävla eldoradokaka.

”Ja, tack. Den ser jättegod ut, kaffet tar jag svart.”

Jag gillar inte ens svart kaffe, jag vill ha mjölk i. Men jag vill vara så jävla inställsam och inte alls vara till besvär. Egentligen är jag en person som trycker röven mot min sambo och fiser på honom och han trycker sina äckelpäckelstrumpor i ansiktet på mig som hämnd och jag häller kallt vatten på honom i duschen. Vad jag har gemensamt med den här idioten som dricker svart kaffe har jag ingen aning om.
Att söka jobb är att låna någon annans språk och tvinga sig in i det, att göra det till en del av sig själv även om det är undanskymd del som man sällan använder. Hur stor del språket blir utav dig beror förmodligen inte på dig själv utan var du arbetar. På en vårdavdelning vadandes i alvedon, kiss och bajs så blir du förmodligen inte speciellt intresserad av engagemang och projektledning men om du istället jobbar som lärare, programmerare eller jobbcoach så kommer du använda dig av deras språk för att bringa ordning i verkligheten. Du kommer behöva engagemang för att göra det du är anställd för, du kommer behöva att folk på kontroret tar lite jävla ansvar och du tänker att skulden för ett misslyckande kommer skrivas upp på ditt konto. Till slut kommer du formas såsom du skrev i ditt personliga brev om du inte slutar i tid, det du skrev är den självuppfyllande profetia som du kan tänka dig att bli.

Precis som kungen sitter på sin tron och domaren avkunnar domar i sin peruk kommer jag att sitta bakom ett skrivbord och avlägga rapporter fantiserar jag. Om jag någonsin blir tillräckligt viktig kommer jag sitta i ett eget rum som en burfågel där någon ser genom glasdörrarna om jag kliar mig på fittan, i ett alldeles eget panoptikon, övervakad av alla runt omkring mig. Och jag kan övervaka dem för jag kommer vända alla deras skärmar mot min glasdörr. Men jag sitter där och är head of the department, överhuvudet. De andra under mig kommer vara låghuvuden, underlägsna och hela min fritid kommer gå åt att försöka lista ut vilka karriäristerna är. De är de som försöker resa sig från marken och ta min plats och för att lyckas måste de se till att aldrig bli upptäckta eller hoppas på att jag vandrar uppåt och väljer just någon av dem till efterträdare i mitt forna furstendöme. I nacken på oss alla andas osäkerheten och ångesten. Tillsammans i lunchrummet haglar strategierna för att stå ut med det: ”Om jag gör något är det ju bra att det kommer upp till ytan”, ”Jag har inget att dölja, jag förtjänar min lön”, ”Man kan ju själv styra hur mycket lön man vill ha beroende på hur man presterar”. Det är en västerländsk arbetsyoga, man upprepar tills man tagit orden till sig och blivit ett med dem.

”Hur skulle du beskriva dig själv?”
”Jag är stresstålig och kan prioritera i sådana situationer, jag är en idéspruta och gillar struktur men har inte ett pedantiskt skrivbord.”

När jag kommer börja leta fel på min arbetsplats så kommer jag ha glömt bort mitt egna språk, missnöjets språk som jag tidigare talade på mina arbetsplatser. Jag kommer bara ha deras språk i mun. Jag kommer undra varför jag inte orkar prestera längre, varför jag är så lättirriterad och vad det som är gör att jag inte trivs. När jag tittar på teve kommer jag plötsligt börja gråta och sen torka bort sminkfläcken på den dyra soffan. Kanske kommer jag ta hjälp av alla de yrkeskategorier som skapat för oss ängsliga kontorsjobbare; hemhjälp, personliga tränare, livscoacher, personal shopper och diverse pedagoger. Arbetet kommer göra mig så osjälvständig att jag inte ens kommer kunna städa mitt eget hem utan piga och världen te sig så förvirrande att jag tror att mina egna känslor är farliga och inte går att lita på. Och som lösning kommer det alltid finnas en expert jag kan betala.
Sociologer ägnar stor tid åt ditt och mitt beteende på arbetsplatsen. De undrar varför vi inte gör som vi blir tillsagda, hur vi tycker om att blir styrda och hur vi kan producera högst resultat. Det finns en mängd olika modeller för det här som styr hur vi blir styrda. Jan Carlzon, VD på SAS, skrev boken ”Riv pyramiderna!” där han förordade platta modeller och mycket ansvar till individerna och några år senare kom svaret från sociologerna i bokform och hette ”Bygg pyramiderna!”. Stukturlöshetens tyranni som management tyckte man var alltför naivt och fungerande dåligt.

Det löpande bandet har förklarats passé, kommit tillbaka, slängt på historiens sophög och recyklats. På sjuttiotalet kom sociologerna fram till att effektiviteten var det som skulle sitta högst upp på piedestalen och tog fram MTM-systemet där tidstudiemän mätte hur lång tid ett arbetsmoment tog för att sedan effektivisera de små handgreppen. Mindre Till Mat kallade arbetarna det och LO anställde egna tidsstudiemän eftersom den fackliga överenskommelsen byggde på att man bytte effektivitetsökningar mot löneökningar.

Sociologerna är ofta först med att upptäcka nya företeelserna på arbetsplatserna, sådant som varenda en vetat om hur länge som helst men först efter noggranna studier upphöjs till det medvetna språkets nivå. Kanske har de på golvet redan gett det ett namn men det spelar ingen roll, det är först nu som det kan talas om. Det är först nu chefen kan uttala det och avskeda folk med det nya sociologordet som anledning. Med det nya ordet kan det skrivas lagar om hur man får bete sig på en arbetsplats egentligen.

När den franska revolutionen sipprade in i Sverige var det ett problem att lagarna inte var skrivna för de bråk som de höll på med ute vid sågverken. I Sverige städades skråsystemet bort och adelns makt och in kom med saker som fri handel och rätt till fria sammanslutningar det vill säga att starta företag. Problemet var ju att strejkerna också var fria sammanslutningar, den nya logiken var svår. Precis som det stod individen att ta vilket jobb den behagade till den överenskomna lönen så fick fabrikören bjuda arbete till vilket pris som helst. Ett fritt avtal som båda parterna var överens om. Med denna logik var det svårt att bemöta strejkerna eftersom de var fria sammanslutningar av arbetare som ville ha ett nytt fritt avtal, fabrikören borde hitta andra arbetare som ville jobba till det föreslagna lönen eller höja lönen. Det var ju den fria marknaden som man så länge förordat från företagarhåll och såsom den franska revolutionen argumenterade för.

1879 bröt sundsvallsstrejken ut när lönehöjningarna uteblivit trots att Träpatronerna fått nödlån på tre miljoner av staten, de var 5000 som mest som inte gick till arbetet och istället befann sig på bönemöten och höll sig nyktra. Träpatronerna argumenterade att strejkledarna tvingat ut folk i strejk och på så sätt bröt strejken mot de fria avtalens idé, på mötet där sådana synpunkterna svarade arbetarna med att be alla som strejkade frivilligt skulle räcka upp händerna och alla händer sträcktes upp. Läget var låst och militären kallades in samt landshövdingen Curry. Curry Treffenberg. Med ett så fånigt namn är det svårt att veta om han togs på allvar eller inte.

Men vare sig böner eller Gud hjälpte mot Currys hot den tredje juni. Han ställde militären bakom sig och sa att de strejkande skulle betraktas som lösdrivare och vräkas från skogsbolagens bostäder om de inte genast återgick till arbetet. Om de ställde till med någon oreda så skulle han skjuta på dem eller spärra in dem på tukthus såsom man gjorde med lösdrivare. Den 5e juni var strejken krossad.

Currys, patronernas, fabrikörernas och statens problem var avsaknaden av lagen. De hade ingen lag som de kunde använda mot de bråkiga utan var tvungen till vissa krumbukter rent legalt för att få resonemangen att någorlunda bita på arbetarna. Trots att Dagens Nyheter knappast var för strjker så tyckte man att arbetarnas rätt till att inställa arbetet var deras rättighet och fick de inte det så skulle hela idén om fria sammanslutningar hotas.

De tyckte inte de som var utsatta för strjkerna. De tyckte att deras språk behövde fästas på papper och det behövde ett nytt rätt och fel för att kunna ordna samhället på de sättet de hade formulerat sig. Ett samhälle med entreprenörer, fri företagsamhet och evig avkastning.De grep efter de halmstrån de hade och upprättade lagen om skydd för arbetsvilliga. De första fröet till alla de regler som du och jag lever under varje dag. Deras stora seger och idé var kollektivavtalet då de effektivt kunde avväpna fackföreningarna i en överenskommen period.

En lag kommer till på följande sätt: idé, förslag, utredning, betänkande, proposition, lagrådsremiss och till slut en tillämpbar lagtext. Att dela uppverkligheten i vad som är lagligt och olagligt är svår process, det är många linjer som ska dras i sanden och egentligen kan man säga att juridiken dras med samma problem som matematiken gör. Eller ja, som ett språk för verkligheten. Är man sjuk när man har 37.5 grader feber? När man har 38? Är man frisk då när man har 37.9 grader? Man kan argumentera att det där är upp till indiven att känna efter men den dagen du står framför din doktor som avgör om du är sjuk enligt försäkringskassans doktrin spelar det roll. På samma sätt framstår Jan Björklunds skola med ordningsbetyg och betygshierarkier som ett mätinstrument på det omätbara? Vad är kunskap? Hur mäter vi det? Vad säger dig ett VG i Geografi B? Kan man inte tala Svenska om man får IG i det ämnet?

Verkligheten beskrivs i abstraktioner och modeller men människor är högst reella. Ett barn som nyss lärt sig skilja på blått och turkost kommer se flera turkosa färger. I språket talar vi hela tiden i dessa abstraktioner och vi tänker med hjälp av språk och dramatiserar omgivning med det. Att man håller sig på mattan betyder ju inte att man från och med nu spenderar sin tid på två kvadratmeter vävd yta. Att ett företag söker en spindel i nätet betyder inte att man behöver utöka terrariet. Det fattar vi. Men lagen kan inte hålla sig med sådana uttryck, den måste vara absolut och omöjligt tvetydig. Om det ens går att vara tydlig i språket, att uttrycka en sak är att säga att det samtidigt finns en annan. När vi höjer upp någonting till skyarna så säger vi samtidigt att de andra också finns. Lagen brottas med den här dualismen, när övergår någonting positivt till att bli det där andra negativa. Vart går skillnaden mellan de två? Hur vet man det? Det allmänna rättsmedvetandet sa min lärare. Det gjorde mig inte klokare.

En lag ska vara myndig, den ska blicka ner, den kommer vara full av invändningar, undantag och har tänkt på alla eventualiteter. Den innehåller slutligen Det Som Inte Går Att Säga Emot och Sanningen.

Men lagen kan inte utövas av vem som helst. Så länge lagen funnits har det också funnits institutioner och ritualer för domens avkunnande. Först utgick den från högre makter och utövades av religionens präster för att på senare dagar fastställas av en domstol. Ordet lag betyder ”något grundläggande”. Men någonting som är så grundläggande kan inte utövas av hur som helst, det kräver ett speciellt rum, speciella blanketter och utbildad personal.

Brottslingen är inte dömd för en domaren avkunnar domen för brottet som ska bevisats i domstolen. Hur domen ska avtalas styrs av redan fördefinierade meningar som domaren ska använda. Men att döma strejkande är inte någonting svensk domstol befattar sig. För att handskas med detta tillsattes istället Arbetsdomstolen som består av jurister, LO-ombudsmän och företrädare för näringslivet. Här avkunnas Sanningen inte endast av utbildade lagkunniga utan även arbetslivet självt. Det är som ett tyst erkännande att lagen inte riktigt räcker till.

Språket hägnas in, skrivs in i speciella böcker och vi avkrävs att lyda de här regleringarna och annars vara beredd på att ta konsekvenserna. Men för att de lärda ska veta vad de ska skriva i sina böcker, utredningar och lagar så behöver de sociologerna ty annars skulle de stå där chanslösa att lösa problemen med produktiviteten.

Och med denna cirkel av åtgärder och förlopp så tvingas vi använda deras språk och de bygger kontinuerligt ut det. Men det är faktiskt du och jag som bygger det. Vi bygger det genom att sätta oss på tvären, läsa romaner på dass eller bara smita hem tidigare. Det är någon som snackat skit om företaget på fritiden så de tvingar oss att skriva på en lojalitetsklausul. De har tillgång till språket och förändrar verkligheten med hjälp utav det medan vi har tillgång till allt det som de faktiskt händer.

Telefonen ringer tre dagar senare.

”Tyvärr, vi har hittat någon bättre lämpad för tjänsten.”

Och allting rasar ihop. Glasdörren går sönder med ett kras, mitt skrivbord bara krymper och medarbetarna försvinner en efter en. Och genast börjar osäkerheten gro. Vad gjorde jag för fel? Vad tyckte de inte om mig? Mina meriter? Mitt utseende? Min attityd? Hörde de att alla fyrkantsorden kom ut ur en triangelmun?

Att söka jobb är att söka sig tillbaks till sin tid som tonåring och känn sig utvärderad vart man än går och man oroar sig för hur man ska passa in. Det är språket och anpassningens win-win, om du blir anställd så ska du tala ett visst språk och duger du inte så börjar du nagelfara dig själv och gör du inte det ordentligt sätter arbetsförmedlingen in det hårda artilleriet: jobbcoachen. Den lär oss att tala, tänka och visualisera målet rätt. Den lär oss den nya arbetsmarknaden, det är som en stor indoktrineringskampanj från staten där vi tvingas ha kontakt med någon överenergisk, positiv och ganska dum person som ska hjälpa oss med CV’t och inte är mottaglig för argument som att det inte finns jobb just nu. ”Den moderna arbetstagaren skapar sina egna jobb” står det i metro och din jobbcoach har garanterat sparat utklippet.

Vi lever i en värld där ingenting är dåligt, där de arbetslösa är avskaffande till förmån för de arbetssökande och de enda krig som bedrivs är preventiva krig där man låter oss förstå att om de inte ingrep så skulle allting bara bli värre. Inte ens de utförsäkrade får vara utförsäkrade, de är nollklassade. Det är i alla fall på plusminusnoll istället för att att det låter som man är utanför försäkringssystemet. Man kanske kan säga att dagens läkarkår är tidsoptimister när det gäller tillfrisknandet istället för nonchalanta mot de människor de ska vårda. Då låter det ju positivt om inte annat.

Meningen ”du duger inte till jobbet” ekar i mitt huvud dag efter dag efter anställnings intervjun. Jag lyckas inte alls omvända det till en positiv klang, jag lyckas inte höra hur jag ska bli taggad att söka fler jobb efter en besvikelse.

Du duger inte till jobbet. Själva strukturen av vår grammatik kräver tre saker av oss, vem gör vad mot vadå och ibland noteras också en tidsangivelse. Det är som om hela språket är byggt för att utkräva ansvar. Det är som en skolbok där vi bara behöver fylla i de tomma luckorna. En tankens pepparkaksform där det uttryckta är som små stjärnor, bockar, gummor, hjärtan, månar är de tankar som kan formuleras. En del akademiker med språket som inriktning säger att en erfarenhet finns inte i vårt medvetande förens vi formulerat den.

I språket finns också en massa rester från svunna tider som vi inte tänker på men ändå tvingas leva med de gamla tankemönstren. Låt mig ta ett exempel så att läsaren tror mig. Jag ljuger inte, även språk bara är någonting man bara slänger ur sig så är det fyllt med så mycket att jag tycker är värt att nysta upp.

All historia börjar med de gamla grekerna men vi börjar istället med de gamla romarna. De duger. När man hos romarna i lag kulle definiera vad som var en fri person och vad denne fick göra så formulerade man sig så att frihet det var när man fick göra vad man ville förutom det lagen förbjöd. En ganska dålig formulering som härrörde hur man såg på egendom i den romerska straffrätten. Någon som ägde någonting hade full makt över det exempelvis såsom en herre ägde sina slavar.

Frihet är alltså äganderätten över dig själv förutom det förbjudna. Och friheten vi fick från romarriket var att vi fick äga vår frihet, alltså, herre och slav ryms nu i en istället för två. En del menar att den här definitionen är anledningen till att vi så gärna separerar oss i kropp och sinne. Kroppen som åtlyder sinnet. En författare som heter Judith Butler skriver i sin bok att separationen av kroppen och sinnet återfinns hos de människor som gör sig redo för underordning. En sådan idé gör att vi masar oss till jobbet med ont i kroppen för att vi ska betala hyran men inte uppfattar oss som slavar.

De mänskliga rättigheterna då? De bygger ju på att vi har ett okränkbart värde som vi aldrig kan sälja, hyra ut eller bli av med. Slavägaren Thomas Jeffersson, författare till USA:s självständighetsförklaring, skrev bland annat raden ”vi är begåvade med vissa obestridbara rättigheter”. Men varje försöka att tillämpa det här skapar oändliga paradoxer. Varför får man inte äga människor men spärra in dem i fängelse och tvinga dem att arbeta? Om alla är okränkbart lika värda varför dör en del människor i väntan på vård? Vad betyder rätten till oss själva? Vem är fri?
När jag söker jobb är jag herre över alla lediga jobb på arbetsförmedlingen. Jag tittar på annonserna, väljer bort bort de jag tycker låter tråkiga och skriver och skickar in mina papper till de annonser som får mig att hoppas.Friheten är att välja, men valfriheten lastar allt ansvar på en. Man kunde valt annorlunda bättre, mer fördelaktigt, varit mer aktiv. Kanske är mitt jobbsökande bara slaveri under min frihet?

Jag lutar mig över tevesoffan till min jacka, fiskar upp tamponger ur fickan som det står ”frihet i en liten ask” och går in på toaletten för att trycka upp tre och en halvcentimeter blodstoppande frihet i mitt underliv.