Tintin: Uppropet

Egentligen borde jag ha sett stormsvalorna redan på uppropet i sjuan. De fanns där tydligt för vem som helst att se men det var nog lättare för fröken att tänka att vi var en alldeles vanlig klass. En sådan klass som hon haft hand om hur många gånger som helst förut.

På sifferbetygens tid så sa man att en helt sådan normal klass bestod av 10 procent ettor och lika många procent femmor. Jag minns inte riktigt om fröken sa att det var 20 procent tvåor och fyror men jag vet att de flesta fick en trea. Hon berättade för oss att betygen nu var bättre utformade ty de var kunskapsorienterade. Alla i klassen kunde få MVG om vi bara kämpade tillräckligt hårt. Alla kunde blir rockstjärnor och lyckade. Betygssystemet sa att vi alla nu var oskrivna blad och att vi själva bestämde hur långt vi skulle gå. Från att staten indelat oss i kategorier efter statistik skulle vi nu låtsas om som ingen bakgrund eller statistik existerade. Det enda som skulle existera var framtiden, vart vi kom ifrån och vad gjort fanns inte. Eller åtminstone skulle det inte påverkas där vi nu stod på ruta ett.

Uppropet var en konstig blandning av en din-egen-lyckas-smed-retorik och information att ingen såg när min klasskompis, Jim, klottrade "Negrer luktar illa" på bänken. Jim var ful. Tänk dig en spenslig trettonårig kille med brynja och flanellskjorta. Precis så som man ondgör sig över tjejer som sminkar sig för tidigt så borde någon uppmärksammat Jims brådmognad.

De flesta i klassen kom från utkanterna av staden och jag kände inte någon. Inte för att det gjorde mig någonting, jag hoppades på att jag skulle slippa alla referenser till Hergé och Tintin-böckerna. Att mina bästisar skulle slippa kallas Milou efter hunden och kapten Haddock efter den försupne mannen.

Att gå och äta första dagen är alltid det värsta på ett nytt ställe. Jag kommer nog aldrig riktigt komma över det. Hur gammal jag än blir. När jag hamnat på ålderdomshemmet så kommer jag bäva den första timmarna för att behöva gå till matsalen. Den ångesten kändes ordentligt den här dagen.

På lunchen kristalliserar sig strukturen i klassen ut sig. Vem som umgås med vem och vilka gäng som uppstår. Det värsta är att alla är desperata och pratar med forcerad artighet, slumpen avgör hur man placerar sig i matsalen och man vet att de som man sitter med i "maten" kommer vara de som man kommer umgås med första veckan innan man hittat kompisar som man själv valt. Det är helt otänkbart med en strategi som går ut på att vara själv. Att vara själv första veckan är att bjuda ut sig själv till högstbjudande mobbare. Det är att ställa sig i maten och skrika till hela skolan: JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET ATT JAG INTE KAN UMGÅS MED FOLK. ALLA HATAR MIG. JAG ÄR SJUK I HUVUDET KNÄPP KOM HIT Å RETA MIG. DOPPA MIG I TOALETTEN. Exakt det meddelandet skickar du ut till din omvärld när du med lätta steg glider undan konversationer och står med nedböjt huvud och väntar på att läraren ska öppna dörren till lektionen.

Jag bävade verkligen inför lunchen denna uppropsdag. Helst av allt hoppades jag på att vi skulle ha en kort första skoldag och skickas hem innan lunch. Men allt det skulle betyda är att problemet sköts upp till imorgon. Jag kollar mig runt i klassrummet. I ena hörnet sitter en tjej med block och penna upplagt framför sig. Hon heter Jenny, jag bestämmer mig i samma ögonblick som jag ser henne att hon är en plugghäst. Hon är en rövslickande plugg häst som alltid är redo för läxor. Jag ser det på hennes hållning och på hennes hästsvans men mest syns det på hennes präktiga präktiga pennskrin i grönt med påsydda utskurna grodor i filt.

Min blick vandrar vidare och jag ser en tjej sitta längst inne i hörnet. Hon har inte krypit undan i hörnet utan hon har placerat ryggen mot väggen och benen på den tomma stolen bredvid henne. Det ser avslappnat av ut men jag tänker mig att hon nog är dryg. Hon har jazzbyxor och en oxblodsröd Fruit Of The Loom-tröja. En sådan som jag vill ha. En sådan som alla hade utom jag kändes det som. Jag fick inga adidasbyxor med knappar på sidan året innan eftersom mamma tycker "att mjukisbyxor har man inte i skolan, det är inte kläder". Det kändes som hopplöst omodernt för en 13åring och mitt sug efter märken var stort. Det är ju en sådan enkel grej för att höra hemma: köpa en standardiserad tröja med en logga. Det är som en sköld eller ja, till en viss del. Någon borde göra ett rollspel av högstadiet. Nu säger de åt hörntjejen att spotta ut tuggummit. Carolina hette hon tydligen.

I en klunga sitter fyra killar som verkar komma från samma håla utanför staden. De skämtade med varandra innan vi gick in på uppropet och nu sitter de bredvid varandra. En är tjock, två är fula och den sista ser rätt alldagligt ut men hans tröja med ett Kiviks-marknad visdomsord drar ner helhetsintrycket. "Ät gul snö - det kan vara öl!"

Den sista klumpen min blick sveper över är Buffaloskor-tjejerna. Buffaloskor är en slags platåsko kombinerad med en sneaker. Buffalo var ett märke som var riktigt hett men de skorna kostade uppåt tusen kronor. Ett annat märke som också var accepterat var Strange. De gjorde platåsneakersen lite färgglada, oftast svar de svarta med en accentfärg så som röd eller turkos. Man valde accentfärg efter ens favoritfärg. Att han accentfärg rosa tyckte jag kändes patetiskt och förutsägbart. Nästan lite barnsligt. Jag hade inga platåsneakers och var givetvis avundssjuk.

Det ringer ut till lunch och fröken säger att vi ska ses i aulan efteråt. Där ska våra skåp delas ut och den som inte kommer dit kommer få de sämsta skåpen. Suck. Jag inser att jag inte har någonting annat och välja på än att dyka upp. För att undvika att försöka undvika situationen där jag står och tittar på alla bord för att försöka lista ut vilket det är socialt acceptabelt så stoppar jag snabbt ner papperna vi har fått utdelade och nästan rusar till matsalen.

Väl framme där hamnar jag bland de första i kön. Kön som sträcker sig väldigt långt och framme vid brickorna ligger orangea brickor, bestick i rostfritt stål och vita tallrikar. En del missfärgade av tidens tand. Det gäller att tycka de är äckliga. Brunt är äckligt. Det är smutsigt. Precis som sallad som är det minsta brun i kanterna är bajs. Om någon inte tar den översta tallriken så ska man som efter i kön inte heller göra det även om man inte ser någon synbar fläck som inte diskats bort eller en missfärgning. Gör man det så är man äcklig då tar man någons smutsiga tallrik ("Faan vad äckligt att du tar den tallriken, du vet ju inte varför jag inte tog den. Äckel-Henke tog i den förut vill stoppa hans äckel i munnen. MEN KNULLA HONOM DÅ!") Allt det här ska jag lära mig om några veckor, just idag tar jag en missfärgad tallrik men kommer undan med det. Ingen tänker på det eller noterar det. Alla är ynkligt rädda i kön till maten.

Matsalen är helt i tegel och utsmyckad med vad man får anta vara forna elevers konstnärliga tillkortakommanden i träslöjden. Det är uthuggna drakar av elever som inte riktigt tagit hänsyn till proportioner eller färgval. De hänger på skolans matsalsvägg så som föräldrar hänger upp teckningar av sina barn. I de teckningarna är det inte resultatet som räknas utan ansträngningen. Precis så är det här också. De tavlorna som hänger runt omkring oss i matsalen ska bli utsatta för en hel del påhopp när vi inte har någonting annat att prata om.

Jag lägger upp två potatisar, en halv slev kalops på min tallrik och lommar vidare till salladsbordet. Där tar jag en sked majs, en lite hög rivna morötter men låter bli kinakålssalladen. Typiskt skolbudgetsnålisar att göra sallad på kinakål. Portionen är mindre än vad jag annars brukar äta. Dels måste jag försäkra mig om matens kvalitet och dessutom vill jag se vad genomsnittet hos de andra tjejerna är. Att sticka ut är faan det sista jag vill just nu.

Vid ett tomt runt bord slår jag mig ner på en röd plaststol. Ur väskan jag bär med mig tar jag upp informationspapperna vi fick av fröken och läser. Jag stirrar på dem och försöker se nonchalant ut, hoppas på att någon sätter sig vid mitt bord. Det dröjer två evighetslånga minuter innan Carolina stolpar fram och sätter ner brickan med en smäll.

"Såg du vad Jim skrev på bänken?"
"Näe.."
"Negrer luktar illa. Han stavade säkert illa fel. Jag såg att han klottrade så jag kollade innan jag gick på lunch"
"Jaha. Vart bor du?"
"I stan. Jag kommer inte ifrån landet i alla fall. Förut gick jag på Långbergsskolan men jag ville inte gå högstadiet där. Sex år räckte tyckte mina föräldrar. Vart gick du innan?"
"På Oppebyskolan, jag har typ inte gått med några av de i klassen. Lite trist."
Våran konversation fortsätter och Carolina berättar också att hennes föräldrar tror hon har en chans till bättre utbildning på den här skolan. Du berättar om när du och Sven åkte lådbil. Carolina väsaer plötsligt till mig:

"Vet du att Linda i våran klass är Jims flickvän? Det var hon med glitterjazzbyxorna. Jävla lantisar."

Ur fickan tar hon fram en penna och skriver: Linda e en fjårtiz på bordet.

Jag reser mig och går bort med brickan och det finns antagligen en anledning till att Carolina går på här istället för på Långberg. Och den anledningen är nog inte bara hennes föräldrar. Det är svårt att inte gilla Carolina men jag tänker att det här antagligen kommer innebära en hel del problem när jag med hjälp av kniven skrapar ner matresterna från tallriken i en brun hink.

------------
I nästa del tar vi reda på vart det blev av Johan och Sven egentligen. Ses då!