Heminredning när världen krymper

Jag tar fram citronen, purjolöken och sillen. I kastrullen liggen en kallnad lag med fläderblomssaft och ättikssprit. Jag varvar alltsammans och häller på lagen. I magen gnager oron, imorgon är det dags att gå till jobbet igen och jag har ett produktivitetskrav jag med all säkerhet inte kommer nå. Eller såhär, det är rimligt och nå det om min jävla skitskola hade sysslat med utbildning och inte förvaring. Eftersom jag har fått jobb på min utbildning på min före detta praktik har jag ångest att jag alltid kommer ses som praktikanten och ålägger mig själv att topprestera medan jag å andra sidan egentligen inte bryr mig om jag är praktikant hela livet. Jobbet är inte jag. Den här debatten går
på repeat i mitt huvud och själv står jag i mitten som en åsna mellan två hötappar.

Inläggningen blir verkligen fin, den fina gröna löken med den klara citronen och den silvriga fisken. Jag ställer in det i kylskåpet, nu ska det stå och dra sig i två dagar. Efteråt sätter jag mig framför datorn och slösurfar lite men ingenting intresserar mig egentligen. Jag har ett internetprojekt jag borde ta tag i men det blir aldrig av. Varje gång jag sitter framför datorn så torterar jag mig själv lite ytterligare: varför är du inte produktiv? Ja, inte vet jag men ibland tror jag att det är en inympad peppcoach i min hjärna och att den tilltagit i styrka de senaste året.

- Hjälp mig att skruva loss sitsen till kökssoffan!

Till en dokumentär om första världskrigets fasor petar jag stiften ur kökssoffan och tar bort det gröna almogetyget. Det har en stor obestämd fläck som var där när jag köpte den. De omklädda köksmöblerna får också sällskap av en vaxduk "med äppelgrön prick" som det står på lappen. Soffan klär jag om i ett grönt tyg med med liljekonvaljer på. De matchar fint ihop med duken.

Hur jag är försöker distrahera mig själv så gnager produktivitetskravet, jag har ingen aning om hur jag ska uppnå det. Problemet är som sagt inte mängd utan kunskap och den jobbiga vetskapen om att göra jag fel förstör jag fler andras arbete för flera veckor. Och jag känner att min provanställning ligger mig i fatet. Ibland tänker jag riktigt intensivt på det här och riktigt plågar mig själv, det är som om jag torterar mig själv för att vara säker på att jag redan upplevt den förnedringen som jag kommer uppleva på måndag och hantera det utan att krypa ihop till en boll i min lilla kub. Kryper ihop som en boll gör jag istället i sängen när jag inte kan sova och tänker på ursäkter. Att vara nyutexaminerad håller inte efter ett halvår. Det jag sysslar med är alltså självhat och sabotage för mig själv där jag etsar i misslyckandet i varenda cell i hjärnan.

Efter ett tag får jag en idé och arrangerar ett riktigt fint foto med den inlagda sillen på duken, i bakgrunden skymtar liljekonvaljerna och i högra hörnet syns den knallröda fruktsålen i metall med pigga gröna äpplen i. Det är en riktigt fin bildkomposition och jag blir stolt. Precis när jag ska dela bilden på facebook kommer jag ihåg vad M sa till mig förra veckan när vi var på fest:

- Visste du att gnagare möblerar om så ofta i buren för att inte bli galna av att de är instängda.

Anställd

När jag skrev på anställningsavtal för reklambyrån var jag tvungen att uppge mitt fackliga medlemskap. När jag läste i anställningsvillkoren att jag hade skyldighet att rapportera medlemskap och om medlemskap uppstår under anställningsperioden fick jag lite lätt andnöd. Herregud, vad ska han med de uppgifterna till?

Framför målar jag upp en bild om hur anställningsperioden inte kommer förlängas eftersom jag har koll på mina rättigheter. Sen säger jag åt mig själv att jag måste sluta vara så rädd för allting, sluta se konspirationer och istället våga stå för saker. Om man inte ens vågar tala om vad man är medlem, hur ska det då gå när det verkligen gäller? Och ska man verkligen hantera livet som en rädd kanin och bara gömma sig?

Jag kollade runt på internet och förfarandet verkade vara vanligt, vi har ju visserligen föreningsfrihet i detta landet. Men att tala så till sig själv kändes som ett don Quixote-resonemang så jag skrev ut ett papper med alla kontaktuppgifter till mitt LS av SAC . 

 Den paranoian är faktiskt inte sund och den är faktiskt ganska egocentrisk. Hela världen är ute efter just mig, de har skrivit mitt fack på en svart lista, nu kommer jag bli bestraffad. Är det verkligen så logiskt tro att anställningen står och väger med någonting sådant? Hade de inte frågat innan de hade hållit fram anställningsavtalet om det nu var så himla viktigt? Men det är lätt att börja snubbla runt i sin egen hjärna och ge sig själv mindre makt i den fantasin än man faktiskt har. 

Nästa utmaning: a-kassa. 

Fader min, se till mig som liten är

Min fader har återfötts. Den nya är smalare än den gamla men har sämre hårväxt. Den gamla kallade min mamma för strutsen eftersom han hade smala ben som kröntes av en rejäl kulmage. De är lika gamla men med min nya fader spenderar jag väldigt mycket tid. Mer tid än jag någonsin spenderat med den gamla.

Den nya och jag sitter i samma rum men tittar på olika skärmar.  Ibland så äter vi lunch ihop, jag och mina andra nyblivna plastsyskon. Den här familjen skiljer sig från min gamla, den nya har jag varit på audition för. 

Jag är även införstådd med att det här är ett transithem och ingen permanentlösning. Här är jag tills jag normaliserats och lärt mig de ritualer och förställningar som behövs. Så här gör man för att jag ska kunna anpassas till en permanent familj där jag ska kunna vistas men också till fullo förstå familjedressyren att jag kan lära upp andra i den. 

Idag när vi åt lunch så satt vi alla barn kring bordet med varsin matlåda och vår fader kom ut och berättade att han hade varit på ett musteri i helgen. Där hade han införskaffat äppelmust av den bästa kvalite som han vill att vill skulle smaka på och undrade om vi uppskattade den något syrliga smaken. Han ställde fram glas och försvann iväg en stund.

När han kom tillbaka och frågade vad vi tyckte var jag desperat och sa att jag älskade äppelmust. När jag tänker tillbaka på det blir jag orolig över att jag kanske var för mycket, att min teater blir överdriven och orsakade honom obehag. Som om jag avslöjade att jag är lite ringrostig och att våran relation är konstlad. Sådant här kan hålla mig vaken om nätterna. Tänk om han inte gillar mig, om han inte vill fortsätta. Det skulle i så fall vara ett hot mot min existens. Mot mitt liv i sig självt.

Att bli bortvald är att få det svårare att skaffa nytt, det kräver mer charader men också ensamträning av att förställa sig och improvisation kring det givna manuset. Det farliga med sådan träning är att du riskerar att driva för långt ifrån den allmänna uppfattningen om social samvaro. Social kompetens är en färskvara och en gruppkunskap. Den sociala kompetensen är en formbarhetsprincip ytterst. Det är kunskapen att kunna se de små ryckningarna i ansiktet som uttrycker ogillande, osäkerhet eller en smula obekvämhet när du skämtar och att nästa gång anpassat skämten till allas trevnad.

Alla runt bordet vet att jag inte är där på samma villkor som dem men de är snälla mot mig ändå. Jag måste låtsas om som jag inte upplever att det är någon skillnad mellan mig även om det naturligtvis avslöjas då det beställs godis och kakor. I lasten kommer oftast: sockerläsk, vilket jag avskyr, sliskiga kakor, daim, bridge blandning samt chokladbollar. Ingenting som är min favorit men väl deras. De blir glada och samlas i upphållsrummet och ställer sig runt Fadern när han öppnar försändelsen. De hurrar och fyller på sina godisskålar och tar in på sina repsektive rum. Om de mot förmodan inte är hemma så informerar han dem om försändelsen så fort de kommer in igen. Jag äter också av deras godis, det sa min nya Fader redan första dagen att det var okej. 

Jag aktar mig för att äta för mycket godis efter den gången då de andra skämtade om att kakorna minsann försvann snabbt nu för tiden. Då slutade jag på en gång men jag hoppas att de misstänkte blev den senaste nykomlingen, han var tjockare än mig och försvann efter fyra veckor. Det tyckte jag var skönt. Jag kände mig då utvald.

Igår försvann fadern i två timmar och jag kämpade med att hålla koncentrationen och arbeta trots att det inte fanns någon som övervakade mig. Det gick ganska bra men jag uträttade något mindre än jag föreställt mig. När han kom tillbaka sträckte han på sig, nickade åt mitt håll, sträckte ut sig i kontorsstolen och ropar till sig en medarbetare. Jag trodde de skulle prata affärer och att han varit på ett kundmöte. Icke! 

Fadern skryter för medarbetaren hur skönt det var att gå på massagesalong och att han hört sig för om just dennes ryggproblem och om den thailändska massören kan göra något åt det. Det framkommer även att det är omöjligt att prata med massören av någon anledning och istället pratar man med ägaren som är en vit man som ”rekryterat de bästa massörerna direkt från Thailand”. Medarbetaren slänger iväg en gliring om förhållandet mellan rekryt och rekryterare. Fadern nickar men fortsätter tala om vilken slags ryggvärk medarbetaren har och de åtgärder som finns. Han försäkrar även att man kan be thaitjejen att ta det lite mjukare om man skulle tycka att det skulle göra för ont. Medarbetaren pekar på en punkt nedanför skulderbladet och jag tror att de ska börja ta på varandra. De gör de inte. Medarbetaren lämnar till slut rummet skämtandes om Faderns vekhet som gör att han behöver massage. 

På väggen sitter en broderad bonad av den dikt som talmannen brukar läsa upp vid riksdagens öppnande: 

Fader Vår, som är allestädes

Arbete varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja,

såsom i världen så ock i själen.

Vårt dagliga slit giv oss idag,

och giv oss våra skulder,

såsom vi lånar när inflationen tar åter,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån sjukfrånvaro.

[Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.]

Amen.

Alla kan bli en klimathjälte

Idag orkar jag inte ha hörlurarna i. Det är som om att öronen blir trötta. Dessutom är det ensamt att hela tiden glo på två skärmar, lyssna på en inspelad röst och skriva in önskningar om vad man vill ska hända på skärmarna framför en via tangentbordet. 

Snett bakom mig hör jag en röst som pratar i mobiltelefon med någonting man får anta vara en försäljare eftersom rösten bakom mig frågar om de har en butik i närheten. Det verkar finnas en butik.

”Ja, för det är ju verkligen så himla spännande med elbilar” säger rösten och jag tänker på alla ordvitsar jag kan komma på med temat spänning och el.  Jag tittar ner i skrivbordsunderlägget  och ler. Jag hejdar mig från att fråga om man får wattkoppor av att åka elbil eller om det är sådana fordon man använder när man sätter in en stöt eller ger någon en propp.

”Miljön är verkligen en viktig fråga för mig personligen och det är ju så häftigt med den marknaden nu. Personligen är jag intresserad av att provköra sportbilen, den ser riktigt läcker ut.”

Jag hoppas han inte gör några ohm-körningar eller får sladd då. Eftersom han nu är så koncentrerad på datorn framför sig så passar jag på att kolla lite personliga sidor (herregud! Hans telefonsamtal är knappast INTE jobbrelaterat!).

”Vad jag har för bil nu? Den är bara är ett halvår gammal och fungerar ju helt okej. Men det är ju en bensinbil, jag vill gärna ligga lite i framkanten och gå min egen väg.”

Jag tittar ut genom fönstret och ser hur trottoaren skakar, det är rötterna på träden som är på väg upp ur jorden. Tillsammans vallfärdar de hitåt och när de väl kommit fram så ställer de sig så upp och sjunger chefens lov. Ljudet är öronbedövande.  Ingen har någonsin varit såhär miljövänlig, nu ska allting bli bra, hör jag en ek säga. Sen skriker de i kör: VI ÄLSKAR DIG VI ÄLSKAR DIG ÅÅÅÅÅH TACK KÖP MER BILAR RÄDDA OSS!!! Långt borta i horisonten ser jag bilarbetarna komma springandes med plakat som det står FRIHET ÄR ATT FÅ SKRUVA IHOP MOTORER på och taktfast vrålar de allihopa: FRIHET ÄR ARBETE ARBETE ÄR FRIHET. 

Sen kommer Anders Borg och ber att få suga min chefs kuk och kittla honom med hästsvansen, då tycker han det blir obehagligt och ber alla gå hem. Som vanligt jobbar jag till fem och kollar kontoutdraget på väg hem om jag fått CSN än.

Ny arbetsplats, ny ångest

Nu har jag bytt arbetsplats. Eller gått en utbildning och fått praktikplats. Nu sitter jag här i samma rum som min chef och hör honom beställa en dressin till helgen, ringa och höra om skidlektioner och smita iväg två timmar för att få ryggen masserad. Vi har likadan stol han och jag och likadant skrivbordsunderlägg. Han har en vill, jag delar på 41 kvadrat. Han får ut lön, jag tar lån för att sitta här och jobba åtta timmar varje dag. Klockan är halv fem och jag sitter här och försöker se ut som jag jobbar. Egentligen har jag knappt gjort det på hela dagen utan dokumenterat lite samt stirrat på saker med tom blick när folk har gått förbi. Såhär ser mitt skrivbord ut: en tuggummiförpackning, ett post-it-lappsblock, tre gula utspridda post-it-lappar, ett svart skrivbordsunderlägg i läder, två skärmar, en dokumentsamlare i grå metall en pärm med grön baksida, en lampa, ett vattenglas, en bläckpenna, en blyertspenna och ett block med ett par lösblad i. Varje dag har jag med mig matlåda så de andra har slutat fråga om jag ska med och köpa lunch. Det är väldigt konstigt att jobba vid ett skrivbord. Mitt dumma jag trodde det skulle vara utmanande och inte fördummande som vården. Men jag vet inte, det här är ännu dummare eftersom jag inte ens har tid att tänka själv när jag löser problem som handlar om kundens upplevelse. Men det värsta är att jag är så jävla tacksam att jag fick praktik att jag verkligen anstränger mig, att trots att klockan är halv fem en fredag är jag lite nervös för att gå hem, tycker de andra att jag maskar och går hem för tidigt? När jag hade bestämt med en annan att vi skulle ses halv fem så vågade jag inte bara gå hem trots att jag varit där tidigt för att jag skulle kunna gå hem tidigare. Idag tog jag kort lunch för att kunna gå hem tidigare och sitter här och ängslas. ---------------------------- Nästa vecka väntar en freudiansk bloggpost, den avhandlar familjemönster reproduceras på arbetsplatsen, alltså hur chefen behandlar anställda som barn trots att de som jobbar här är myndiga och en del själv har barn. Bland annat ska en kollega gå på massage och får en del faderliga råd innan.

Hyreshuslyx

- Hon var helt galen när ambulanspersonalen kom och lyfte ut henne ur duschen. Hennes var helt röd efter att ha suttit två timmar i kokhett vatten i duschen och skrubbat sig. Hon hade tydligen någon hygiennojja. Jag tror att den blev värre eller kom i full blom när hon flyttade till folkhögskola. Vissa tål ju inte för mycket ombyte, säger min mamma.

Vi sitter i hennes turkosa kök under kökslampan och spelar tvåmanswhist och dricker te.

- Jag väljer rött, säger jag och syftar på spelet. Det här teet blir ganska beskt efter ett tag, det gäller att akta sig för att ha i påsen för länge. Men hinner man är det faktiskt bra smultronsmak.
I min familj spelar vi spel jämt, mest kort men på juldagen är det ”Packa pappas kappsäck”, charader samt så ska pingisbollen blåsas på en list och efter prestation får man olika poäng. På nyårsdagen spelar vi bingo om mormors paket som innehåller fjantiga saker som dambindor, saker från överskottsbolaget, godis och så vidare. På midsommarafton så slänger vi stövel, spelar kubb, vattenbollar och ibland krocket. Det är ger en alldeles speciell jargong, såsom att mamma vrålar bajsfarbror när hon precis klarat sig från att förlora i skitgubbe pekandes på förloraren, och jag tycker det är skönt, de gånger man inte har något att säga kan man koncentrera sig på spelet. Det är en väldigt speciell känsla att ha en gemenskap där man är välkommen men där det inte finns krav på deltagande. Där när man lessnar kan lägga sig i kökssoffan i någons knä och tänka på allt det man inte hunnit med hittills.

- Hörde ni någonsin från henne igen?
- Nä.

Jag förstår duschkvinnan, jag duschar också när jag är orolig eller behöver lugna mig själv. Helst av allt vill jag bada, dyka i och bara simma under vattnet. Det är det absolut tryggaste jag vet, att vara under vatten. Titta på tång som driver omkring, höra bruset, känna mig lätt och graciös. Ingenting är svårt i vatten förutom att skynda sig för mycket, det är som om vatten har en helt annan tideräkning än vad som gäller på land. Men vattnet är också mäktigt, det kan ge dig dykarsjukan, dränka dig eller låta en haj mumsa i sig dina ben. Kanske inte här i Östersjön utan här får man nöja sig med attackgäddan som är känd för att leva i vassen kring badplatser och attackera stortår med ett förödande resultat.

Att känna vatten droppa på kroppen är att känna allting rinna av en. Att känna duschstrålen på hjässan med skållhet vatten är någon form av yoga. Jag kan stå så hur länge som helst. Ibland lägger jag mig i duschen, sätter på ännu hetare vatten och känner ett varmt regn över hela kroppen samtidigt som jag sluter ögonen. Fingrarna leker med vattnet som samlas intill kroppen och är på väg ner till brunnen. Däremot hatar jag att bada i badkar. Jag blir otålig, tycker det är för varmt, tycker det är för kallt, blir rastlös. Att bada är också helt tyst. Det löser sig inte med att dra in radion eller lyssna på musik, möjligtvis sitter jag lite mer still i badkaret om jag har sällskap. Men oftast cementerar badkaret tystnaden och gör den ännu tystare. Men i duschen kan jag sitta, stå, ligga still hur länge som helst. Det blir aldrig helt tyst och hela tiden träffar dropparna huden, det blir aldrig lugnt trots att väldigt lite händer. Ibland duschar jag så länge som en och en halvtimme. Tror ni inte att det skulle kalla mindfulness på någon av aftonbladets hälsosidor?

Men jag törs inte duscha för länge, min mamma har berättat så många gånger om den neurotiska kvinnan i duschen att jag tänker att två timmar är en slags maxgräns. Överträder man den så har man tagit steget in i den galna världen så jag ställer äggklockan när jag duschar. Måttfullheten och kontrollen är det som gör att man inte passerar gränsen, att man själv kan hålla sig i skinnet. För ibland vill man bara kasta sig över till den galna delen, jag tänker mig att man blir inlagd på ett sjukhus med vita väggar i oformliga kläder där allas hår står på ända. Där får man väva som terapi tänker jag. Det vill jag göra, sitta i vävstol och titta på olika bindningar och stryka handen över materialet som sitter fast i vävstolen. Jag vill väva med olika material som pappersåtervinningen, mjukplasten, fin merinoull och trasor. Där ska jag sitta på pallen och jämföra glans och fundera på om jag gjort rätt, blandat de finaste materialen eller om jag behöver ta upp och göra om. Jag har hört att man väver som terapi på fängelset Hinseberg också, jag skulle kunna tänka mig att sitta där ett par år och bara stirra ner i väven.

Så skulle det säkert inte bli säger jag till mig själv. Men om det skulle vara så har jag verkligen ingen orsak att inte bli galen. Säkert är det andra saker jag också skulle avsky med att vara inspärrad men när man har noll pengar på kontot och fryser och svär för att man måste köpa ny vinterjacka blir man ju inte jätteimponerad över den frihet man har.

Jag går hem från mamma efter den andra koppen te. Hon vann 7 gånger och jag vann 3. Jag går uppför backen till mitt miljonprogram, varannan gatlampa är tänd. Besparingsåtgärder i kommunen. Jag snubblar till lite på en asfaltsspricka när jag går förbi det kommunala badhuset. De vill stänga badhuset här och öppna ett i kommunens mer expansiva häftiga områden där de byggt bostadsrätter som om det inte fanns någon morgondag. För 40 år sedan var miljonprogram det häftigaste man kunde bygga och nu lever de gråa klumparna en sorgsen tillvaro med spordiska uppfräschningar som går ut på att måla balkongerna i grälla färger. Anledningen till att bostäderna är så tråkigt utformade är att man fick mer i bidrag av staten ju tightare och ju mindre gemensamma ytor man byggde. Allting skulle ju vara så praktiskt efter kriget.

Nu får man väl mer och mer betalt ju mer man bryter mot strandskyddet. Folk tävlar om att ta perversa bilder på helvita, blonda par som sitter på verandan och blickar ut mot havet. För där sitter de och förstör, de har ingen aning om vattnet, östersjön och vad vattnet kräver av en i omsorg. Man måste rensa strandkanten på tång flera gånger i veckan om de ska se ut som på den där reklambilden som gjorde att de köpte huset. Rensningen behöver inte boende ta hand om, det gör kommunen, såklart. Hur skulle det se ut om art directors jobbade med kroppen? De fattar inte heller att de ska ge faan i hälla ut schampo i havet eller hur farliga alla deras piller är för fiskarna. Hormoner går inte att rena bort i avloppsverken ut går rätt ut i havet där man sett abbor-hanar utveckla någonting som är början på en livmoder. Och oftast fattar de inte ens att de ska köpa fiskekort utan tycker att den stackars fisk de drar upp kan allemansrätten gott bjuda på. De köper ju rättvisemärkt alla andra dagar. Men de värsta är ändå de som klagar på måsarna, de var ändå där före någon idiot asfalterade hela udden. Om man inte gillar måsar kan man inte bo vid kusten. En del är så jävla dumma att de tömmer ut bajs i naturen vid sin sommarstuga och tänker att det inte är något fel för det är en del av naturen. Fel, det är en del av övergödningen.

Min korsrygg börjar bli fuktig av svett och därborta blinkar belysningen i mitt trapphus.

Jag låser upp dörren, gå direkt in på toaletten, låser och kränger av mig kläderna. Jag ska duscha. I badkaret ringer jag raklång med benen hängandes utanför kanten och låter det varma vattnet träffa mitten av kroppen. Det är så varmt att det inte går att ha hela kroppen under strålen.

När jag gick på folkhögskola så bodde jag i en korridor som låg lite avsides. Huset innehöll våra rum och en massa lektionssalar. Det var byggt i slutet på 1800-talet i sten och våra rum var gamla vårdrum för de som hade varit inlagda på mentalsjukhuset som det var innan skolverksamheten tog över. Duschen där var för jävlig, den blev aldrig varm och när den blev som varmast blev den precis under kroppstemperatur. Att duscha var en plåga och till slut gjorde jag det kanske endast var fjärde dag. Precis innan jag skulle flytta därifrån visade sig att temperaturen inte var normal och varmvattenberedaren åtgärdades. Väldigt snopet och jag krävde en halv hyra tillbaks och fick det också.

Äggklockan ringer och jag stänger av vattnet, sveper in mig i handduken och blir sittandes på badkarskanten med tandborsten i munnen. Att duscha såhär länge är en hyreshuslyx där vattnet ingår i hyran, det kan de där villaägarna med varmvattenbererare inte unna sig utan att få ångest när räkningen kommer.

Att söka jobb

Jag sitter på anställningsintervju och har förberett mig ordentligt. Hemma har jag blivit intervjuad av min sambo som slagit upp de vanligaste frågorna vid en anställningsintervju på internet. Vi har tränat på att inte ta i hand som någon jävla slapp kuk utan ett självsäkert handslag som signalerar ”hej, här kommer jag och jag vet precis vem jag är och varför ni vill ha mig” utan att ha för mycket attityd, förstås.

Jag har klätt alla mina förmågor med deras ord. För jag som inte har ett slappt jävla kuk-handslag längre är numera ambitiös, positiv och problemlösande. Jag sa det ett par gånger innan jag gick hit men orden verkar inte passa i min mun. Jag kände mig som ett nyhetsankare som glor in i kameran för att läsa sina inövade rader som flimrar förbi. Orden var som sådana där runda och fyrkantiga klossar som ska in i runda och fyrkantiga hål, jag har bara tringelformad mun. Fyrkanterna och cirklarna kom ut alldeles tillknycklade. Som små cp-barn studsade de ur min strupe.

Dagen till ära har jag köpt nya kläder, ja, jag beter mig som ett riktigt jävla tjänstehjon som har blivit uppbjuden till direktörn. Tackade artigt som faan när jag blev bjuden på kaffeautomatkaffe och en risig jävla eldoradokaka.

”Ja, tack. Den ser jättegod ut, kaffet tar jag svart.”

Jag gillar inte ens svart kaffe, jag vill ha mjölk i. Men jag vill vara så jävla inställsam och inte alls vara till besvär. Egentligen är jag en person som trycker röven mot min sambo och fiser på honom och han trycker sina äckelpäckelstrumpor i ansiktet på mig som hämnd och jag häller kallt vatten på honom i duschen. Vad jag har gemensamt med den här idioten som dricker svart kaffe har jag ingen aning om.
Att söka jobb är att låna någon annans språk och tvinga sig in i det, att göra det till en del av sig själv även om det är undanskymd del som man sällan använder. Hur stor del språket blir utav dig beror förmodligen inte på dig själv utan var du arbetar. På en vårdavdelning vadandes i alvedon, kiss och bajs så blir du förmodligen inte speciellt intresserad av engagemang och projektledning men om du istället jobbar som lärare, programmerare eller jobbcoach så kommer du använda dig av deras språk för att bringa ordning i verkligheten. Du kommer behöva engagemang för att göra det du är anställd för, du kommer behöva att folk på kontroret tar lite jävla ansvar och du tänker att skulden för ett misslyckande kommer skrivas upp på ditt konto. Till slut kommer du formas såsom du skrev i ditt personliga brev om du inte slutar i tid, det du skrev är den självuppfyllande profetia som du kan tänka dig att bli.

Precis som kungen sitter på sin tron och domaren avkunnar domar i sin peruk kommer jag att sitta bakom ett skrivbord och avlägga rapporter fantiserar jag. Om jag någonsin blir tillräckligt viktig kommer jag sitta i ett eget rum som en burfågel där någon ser genom glasdörrarna om jag kliar mig på fittan, i ett alldeles eget panoptikon, övervakad av alla runt omkring mig. Och jag kan övervaka dem för jag kommer vända alla deras skärmar mot min glasdörr. Men jag sitter där och är head of the department, överhuvudet. De andra under mig kommer vara låghuvuden, underlägsna och hela min fritid kommer gå åt att försöka lista ut vilka karriäristerna är. De är de som försöker resa sig från marken och ta min plats och för att lyckas måste de se till att aldrig bli upptäckta eller hoppas på att jag vandrar uppåt och väljer just någon av dem till efterträdare i mitt forna furstendöme. I nacken på oss alla andas osäkerheten och ångesten. Tillsammans i lunchrummet haglar strategierna för att stå ut med det: ”Om jag gör något är det ju bra att det kommer upp till ytan”, ”Jag har inget att dölja, jag förtjänar min lön”, ”Man kan ju själv styra hur mycket lön man vill ha beroende på hur man presterar”. Det är en västerländsk arbetsyoga, man upprepar tills man tagit orden till sig och blivit ett med dem.

”Hur skulle du beskriva dig själv?”
”Jag är stresstålig och kan prioritera i sådana situationer, jag är en idéspruta och gillar struktur men har inte ett pedantiskt skrivbord.”

När jag kommer börja leta fel på min arbetsplats så kommer jag ha glömt bort mitt egna språk, missnöjets språk som jag tidigare talade på mina arbetsplatser. Jag kommer bara ha deras språk i mun. Jag kommer undra varför jag inte orkar prestera längre, varför jag är så lättirriterad och vad det som är gör att jag inte trivs. När jag tittar på teve kommer jag plötsligt börja gråta och sen torka bort sminkfläcken på den dyra soffan. Kanske kommer jag ta hjälp av alla de yrkeskategorier som skapat för oss ängsliga kontorsjobbare; hemhjälp, personliga tränare, livscoacher, personal shopper och diverse pedagoger. Arbetet kommer göra mig så osjälvständig att jag inte ens kommer kunna städa mitt eget hem utan piga och världen te sig så förvirrande att jag tror att mina egna känslor är farliga och inte går att lita på. Och som lösning kommer det alltid finnas en expert jag kan betala.
Sociologer ägnar stor tid åt ditt och mitt beteende på arbetsplatsen. De undrar varför vi inte gör som vi blir tillsagda, hur vi tycker om att blir styrda och hur vi kan producera högst resultat. Det finns en mängd olika modeller för det här som styr hur vi blir styrda. Jan Carlzon, VD på SAS, skrev boken ”Riv pyramiderna!” där han förordade platta modeller och mycket ansvar till individerna och några år senare kom svaret från sociologerna i bokform och hette ”Bygg pyramiderna!”. Stukturlöshetens tyranni som management tyckte man var alltför naivt och fungerande dåligt.

Det löpande bandet har förklarats passé, kommit tillbaka, slängt på historiens sophög och recyklats. På sjuttiotalet kom sociologerna fram till att effektiviteten var det som skulle sitta högst upp på piedestalen och tog fram MTM-systemet där tidstudiemän mätte hur lång tid ett arbetsmoment tog för att sedan effektivisera de små handgreppen. Mindre Till Mat kallade arbetarna det och LO anställde egna tidsstudiemän eftersom den fackliga överenskommelsen byggde på att man bytte effektivitetsökningar mot löneökningar.

Sociologerna är ofta först med att upptäcka nya företeelserna på arbetsplatserna, sådant som varenda en vetat om hur länge som helst men först efter noggranna studier upphöjs till det medvetna språkets nivå. Kanske har de på golvet redan gett det ett namn men det spelar ingen roll, det är först nu som det kan talas om. Det är först nu chefen kan uttala det och avskeda folk med det nya sociologordet som anledning. Med det nya ordet kan det skrivas lagar om hur man får bete sig på en arbetsplats egentligen.

När den franska revolutionen sipprade in i Sverige var det ett problem att lagarna inte var skrivna för de bråk som de höll på med ute vid sågverken. I Sverige städades skråsystemet bort och adelns makt och in kom med saker som fri handel och rätt till fria sammanslutningar det vill säga att starta företag. Problemet var ju att strejkerna också var fria sammanslutningar, den nya logiken var svår. Precis som det stod individen att ta vilket jobb den behagade till den överenskomna lönen så fick fabrikören bjuda arbete till vilket pris som helst. Ett fritt avtal som båda parterna var överens om. Med denna logik var det svårt att bemöta strejkerna eftersom de var fria sammanslutningar av arbetare som ville ha ett nytt fritt avtal, fabrikören borde hitta andra arbetare som ville jobba till det föreslagna lönen eller höja lönen. Det var ju den fria marknaden som man så länge förordat från företagarhåll och såsom den franska revolutionen argumenterade för.

1879 bröt sundsvallsstrejken ut när lönehöjningarna uteblivit trots att Träpatronerna fått nödlån på tre miljoner av staten, de var 5000 som mest som inte gick till arbetet och istället befann sig på bönemöten och höll sig nyktra. Träpatronerna argumenterade att strejkledarna tvingat ut folk i strejk och på så sätt bröt strejken mot de fria avtalens idé, på mötet där sådana synpunkterna svarade arbetarna med att be alla som strejkade frivilligt skulle räcka upp händerna och alla händer sträcktes upp. Läget var låst och militären kallades in samt landshövdingen Curry. Curry Treffenberg. Med ett så fånigt namn är det svårt att veta om han togs på allvar eller inte.

Men vare sig böner eller Gud hjälpte mot Currys hot den tredje juni. Han ställde militären bakom sig och sa att de strejkande skulle betraktas som lösdrivare och vräkas från skogsbolagens bostäder om de inte genast återgick till arbetet. Om de ställde till med någon oreda så skulle han skjuta på dem eller spärra in dem på tukthus såsom man gjorde med lösdrivare. Den 5e juni var strejken krossad.

Currys, patronernas, fabrikörernas och statens problem var avsaknaden av lagen. De hade ingen lag som de kunde använda mot de bråkiga utan var tvungen till vissa krumbukter rent legalt för att få resonemangen att någorlunda bita på arbetarna. Trots att Dagens Nyheter knappast var för strjker så tyckte man att arbetarnas rätt till att inställa arbetet var deras rättighet och fick de inte det så skulle hela idén om fria sammanslutningar hotas.

De tyckte inte de som var utsatta för strjkerna. De tyckte att deras språk behövde fästas på papper och det behövde ett nytt rätt och fel för att kunna ordna samhället på de sättet de hade formulerat sig. Ett samhälle med entreprenörer, fri företagsamhet och evig avkastning.De grep efter de halmstrån de hade och upprättade lagen om skydd för arbetsvilliga. De första fröet till alla de regler som du och jag lever under varje dag. Deras stora seger och idé var kollektivavtalet då de effektivt kunde avväpna fackföreningarna i en överenskommen period.

En lag kommer till på följande sätt: idé, förslag, utredning, betänkande, proposition, lagrådsremiss och till slut en tillämpbar lagtext. Att dela uppverkligheten i vad som är lagligt och olagligt är svår process, det är många linjer som ska dras i sanden och egentligen kan man säga att juridiken dras med samma problem som matematiken gör. Eller ja, som ett språk för verkligheten. Är man sjuk när man har 37.5 grader feber? När man har 38? Är man frisk då när man har 37.9 grader? Man kan argumentera att det där är upp till indiven att känna efter men den dagen du står framför din doktor som avgör om du är sjuk enligt försäkringskassans doktrin spelar det roll. På samma sätt framstår Jan Björklunds skola med ordningsbetyg och betygshierarkier som ett mätinstrument på det omätbara? Vad är kunskap? Hur mäter vi det? Vad säger dig ett VG i Geografi B? Kan man inte tala Svenska om man får IG i det ämnet?

Verkligheten beskrivs i abstraktioner och modeller men människor är högst reella. Ett barn som nyss lärt sig skilja på blått och turkost kommer se flera turkosa färger. I språket talar vi hela tiden i dessa abstraktioner och vi tänker med hjälp av språk och dramatiserar omgivning med det. Att man håller sig på mattan betyder ju inte att man från och med nu spenderar sin tid på två kvadratmeter vävd yta. Att ett företag söker en spindel i nätet betyder inte att man behöver utöka terrariet. Det fattar vi. Men lagen kan inte hålla sig med sådana uttryck, den måste vara absolut och omöjligt tvetydig. Om det ens går att vara tydlig i språket, att uttrycka en sak är att säga att det samtidigt finns en annan. När vi höjer upp någonting till skyarna så säger vi samtidigt att de andra också finns. Lagen brottas med den här dualismen, när övergår någonting positivt till att bli det där andra negativa. Vart går skillnaden mellan de två? Hur vet man det? Det allmänna rättsmedvetandet sa min lärare. Det gjorde mig inte klokare.

En lag ska vara myndig, den ska blicka ner, den kommer vara full av invändningar, undantag och har tänkt på alla eventualiteter. Den innehåller slutligen Det Som Inte Går Att Säga Emot och Sanningen.

Men lagen kan inte utövas av vem som helst. Så länge lagen funnits har det också funnits institutioner och ritualer för domens avkunnande. Först utgick den från högre makter och utövades av religionens präster för att på senare dagar fastställas av en domstol. Ordet lag betyder ”något grundläggande”. Men någonting som är så grundläggande kan inte utövas av hur som helst, det kräver ett speciellt rum, speciella blanketter och utbildad personal.

Brottslingen är inte dömd för en domaren avkunnar domen för brottet som ska bevisats i domstolen. Hur domen ska avtalas styrs av redan fördefinierade meningar som domaren ska använda. Men att döma strejkande är inte någonting svensk domstol befattar sig. För att handskas med detta tillsattes istället Arbetsdomstolen som består av jurister, LO-ombudsmän och företrädare för näringslivet. Här avkunnas Sanningen inte endast av utbildade lagkunniga utan även arbetslivet självt. Det är som ett tyst erkännande att lagen inte riktigt räcker till.

Språket hägnas in, skrivs in i speciella böcker och vi avkrävs att lyda de här regleringarna och annars vara beredd på att ta konsekvenserna. Men för att de lärda ska veta vad de ska skriva i sina böcker, utredningar och lagar så behöver de sociologerna ty annars skulle de stå där chanslösa att lösa problemen med produktiviteten.

Och med denna cirkel av åtgärder och förlopp så tvingas vi använda deras språk och de bygger kontinuerligt ut det. Men det är faktiskt du och jag som bygger det. Vi bygger det genom att sätta oss på tvären, läsa romaner på dass eller bara smita hem tidigare. Det är någon som snackat skit om företaget på fritiden så de tvingar oss att skriva på en lojalitetsklausul. De har tillgång till språket och förändrar verkligheten med hjälp utav det medan vi har tillgång till allt det som de faktiskt händer.

Telefonen ringer tre dagar senare.

”Tyvärr, vi har hittat någon bättre lämpad för tjänsten.”

Och allting rasar ihop. Glasdörren går sönder med ett kras, mitt skrivbord bara krymper och medarbetarna försvinner en efter en. Och genast börjar osäkerheten gro. Vad gjorde jag för fel? Vad tyckte de inte om mig? Mina meriter? Mitt utseende? Min attityd? Hörde de att alla fyrkantsorden kom ut ur en triangelmun?

Att söka jobb är att söka sig tillbaks till sin tid som tonåring och känn sig utvärderad vart man än går och man oroar sig för hur man ska passa in. Det är språket och anpassningens win-win, om du blir anställd så ska du tala ett visst språk och duger du inte så börjar du nagelfara dig själv och gör du inte det ordentligt sätter arbetsförmedlingen in det hårda artilleriet: jobbcoachen. Den lär oss att tala, tänka och visualisera målet rätt. Den lär oss den nya arbetsmarknaden, det är som en stor indoktrineringskampanj från staten där vi tvingas ha kontakt med någon överenergisk, positiv och ganska dum person som ska hjälpa oss med CV’t och inte är mottaglig för argument som att det inte finns jobb just nu. ”Den moderna arbetstagaren skapar sina egna jobb” står det i metro och din jobbcoach har garanterat sparat utklippet.

Vi lever i en värld där ingenting är dåligt, där de arbetslösa är avskaffande till förmån för de arbetssökande och de enda krig som bedrivs är preventiva krig där man låter oss förstå att om de inte ingrep så skulle allting bara bli värre. Inte ens de utförsäkrade får vara utförsäkrade, de är nollklassade. Det är i alla fall på plusminusnoll istället för att att det låter som man är utanför försäkringssystemet. Man kanske kan säga att dagens läkarkår är tidsoptimister när det gäller tillfrisknandet istället för nonchalanta mot de människor de ska vårda. Då låter det ju positivt om inte annat.

Meningen ”du duger inte till jobbet” ekar i mitt huvud dag efter dag efter anställnings intervjun. Jag lyckas inte alls omvända det till en positiv klang, jag lyckas inte höra hur jag ska bli taggad att söka fler jobb efter en besvikelse.

Du duger inte till jobbet. Själva strukturen av vår grammatik kräver tre saker av oss, vem gör vad mot vadå och ibland noteras också en tidsangivelse. Det är som om hela språket är byggt för att utkräva ansvar. Det är som en skolbok där vi bara behöver fylla i de tomma luckorna. En tankens pepparkaksform där det uttryckta är som små stjärnor, bockar, gummor, hjärtan, månar är de tankar som kan formuleras. En del akademiker med språket som inriktning säger att en erfarenhet finns inte i vårt medvetande förens vi formulerat den.

I språket finns också en massa rester från svunna tider som vi inte tänker på men ändå tvingas leva med de gamla tankemönstren. Låt mig ta ett exempel så att läsaren tror mig. Jag ljuger inte, även språk bara är någonting man bara slänger ur sig så är det fyllt med så mycket att jag tycker är värt att nysta upp.

All historia börjar med de gamla grekerna men vi börjar istället med de gamla romarna. De duger. När man hos romarna i lag kulle definiera vad som var en fri person och vad denne fick göra så formulerade man sig så att frihet det var när man fick göra vad man ville förutom det lagen förbjöd. En ganska dålig formulering som härrörde hur man såg på egendom i den romerska straffrätten. Någon som ägde någonting hade full makt över det exempelvis såsom en herre ägde sina slavar.

Frihet är alltså äganderätten över dig själv förutom det förbjudna. Och friheten vi fick från romarriket var att vi fick äga vår frihet, alltså, herre och slav ryms nu i en istället för två. En del menar att den här definitionen är anledningen till att vi så gärna separerar oss i kropp och sinne. Kroppen som åtlyder sinnet. En författare som heter Judith Butler skriver i sin bok att separationen av kroppen och sinnet återfinns hos de människor som gör sig redo för underordning. En sådan idé gör att vi masar oss till jobbet med ont i kroppen för att vi ska betala hyran men inte uppfattar oss som slavar.

De mänskliga rättigheterna då? De bygger ju på att vi har ett okränkbart värde som vi aldrig kan sälja, hyra ut eller bli av med. Slavägaren Thomas Jeffersson, författare till USA:s självständighetsförklaring, skrev bland annat raden ”vi är begåvade med vissa obestridbara rättigheter”. Men varje försöka att tillämpa det här skapar oändliga paradoxer. Varför får man inte äga människor men spärra in dem i fängelse och tvinga dem att arbeta? Om alla är okränkbart lika värda varför dör en del människor i väntan på vård? Vad betyder rätten till oss själva? Vem är fri?
När jag söker jobb är jag herre över alla lediga jobb på arbetsförmedlingen. Jag tittar på annonserna, väljer bort bort de jag tycker låter tråkiga och skriver och skickar in mina papper till de annonser som får mig att hoppas.Friheten är att välja, men valfriheten lastar allt ansvar på en. Man kunde valt annorlunda bättre, mer fördelaktigt, varit mer aktiv. Kanske är mitt jobbsökande bara slaveri under min frihet?

Jag lutar mig över tevesoffan till min jacka, fiskar upp tamponger ur fickan som det står ”frihet i en liten ask” och går in på toaletten för att trycka upp tre och en halvcentimeter blodstoppande frihet i mitt underliv.