Ibland tror jag att de vill ta död på oss. Vissa duger inte ens som arbetskraft och en del duger inte ens som arbetslösa eftersom de inte är i stånd att kunna konkurrera om jobben på riktigt. De duger inte ens till hotet om armén av arbetslösa som gladeligen skulle ta ditt jobb till en sämre lön om du inte gör som jag säger.
Det som de duger till är att vara avskräckande exempel. Och den rollen kan man ju knappast säga genererar några pengar. Snarare tvärtom. Ju sämre de klarar sig desto bättre. Desto mer avskräckande. Om du har ett barn och dig själv att ta hand om får du 700 spänn i veckan att leva på av soc. Hoppas man aldrig mer behöver gå till tandläkaren.
Det finns dem som tjänar pengar på att vara förebilderna. De syns i rätt kläder, på rätt bild med rätt människor i rätt glossy magasin. Det finns de som föds i rätt familj: som har en pappa som har en PR-firma och det enda man behöver göra är att starta en blogg så trillar gratisprylarna in.
Vi skickas runt till AMS och soc som ska tvinga oss tillbaka in i lönearbetet. Eller åtminstone försöka. Allting är en jävla hönsgård av handlingsplaner, skitsnack, bevisa att man står till arbetsmarknadens förfogande och bevisa att man inte ha en enda tillgång kvar man kan sälja så att man få sitt soc: GE MIG MITT JÄVLA FÖRSÖRJNINGSUNDERSTÖD.
Sen finns det de som gör någonting åt det, de som flyr hönsgården.
Säg att din morsa haft en snubbe som betedde sig illa. Säg att han vid skilsmässan ser till att få lägenheten, en massa prylar och tar sparpengarna som din morsa aldrig satte in på sparkontot från det att hon dubbelarbetade eftersom hon inte ville skatta på dem igen. Ni hamnar i förorten och din morsa får gå på soc eftersom hon har blivit utbränd.
Det är ingen idé att fråga sig What would Jesus do? Vända andra kinden till är inte ett alternativ i det här läget.
Mitt svar på frågan:
Du skulle gå till Claes Ohlsson, gå fram till verktygshyllan, dra med handen över de olika skruvdragarna. Väga dem i handen. Titta på prislapparna och låtsas att du förstod någonting av de tekniska specifikationerna. Du skulle fråga expediten vilken som låter minst sen skulle du bestämma dig för en orange med svarta detaljer från ett relativt okänt märke. 249 kronor. Du skulle också köpa en jordad förlängningssladd för 35 kronor för att vara på den säkra sidan. I kassan betalar du med dina sista pengar på kortet och när du går hem så trycker du fram MIA - paper planes på MP3-spelaren. Du skulle känna tygnden av skruvdragaren i vänster hand och känna dig segerviss.
Till kvällsmat steker du upp lök i olja, rör ner en matsked mjöl, häller ner passerade tomater och en buljongtärning, saltar. När du slår dig ner framför teven med din tomatsoppa så tar du fram din mobiltelefon och ringer en kompis med bil.
- Visst var du ledig imorgon?
- Bra, han börjar vid nio tror jag. Halv åtta på min parkering?
Du skulle också ringa din syster, berätta tiden och be henne plocka med sig du-vet-vad.
Under kvällen så skulle du läsa instruktionsboken till skruvdragaren och träna på bokhyllans metallbeslag. Dra ut skruven, sätta i skruven. Så tyst som möjligt, så snabbt som möjligt. Du skulle träna upp precisionen, koncentrationen som du kommer behöva imorgon. Fan, det här har du väntat på länge.
Hela kvällen skulle du vara spänd och ha inte ro att titta på teve. Internet tråkar ut dig. Det enda du kan göra medan du väntar på att klockan ska bli 08.30 är att leka med skruvdragaren och städa. Du skulle städa meningslösa saker som kylskåpet, sortera bland badrummsgrejerna och kanske påbörja en vattenlåsrensning. Innan du lägger dig för att sova lägger du fram skruvdragaren, en papperskasse från ICA Maxi, förlängningssladden och två böcker i hallen. Du tar även fram vad du ska ha på dig imorgon. Inte för att du ska ha på dig något speciellt på dig utan för att vara väl förberedd är den bästa huvudkudden.
När du går och lägger dig är klockan 23.54 och alarmet skulle du ställa på 07.30. Självklart vaknar du innan larmet går, i trappen hörs tidningsbudet.
Efter att du har vridit dig i sängen går du upp och gör gröt (jag vet ingen som äter så mycket gröt som du). Läsa något kapitel ur en Henning Mankell-deckare för att avleda viljan att börja leka med skruvdragaren.
Klockan 07.23 så går du ut i hallen: packar ner skruvdragaren och förläningssladden i pappkassen, ovanpå lägger du böckerna. 07.26 låser du ytterdörren och ställer dig på parkeringen för att vänta. Du skulle slås av hur kalla vårmornar trots allt är och önskar dig ett par varmare vantar.
07.33 skulle du och din syster sitta i bilen med chauffören. Ni köper take away-kaffe på pressbyrån och åker till adressen. Bilen parkerar ni tvärs över gatan, en bit från porten. Nu börjar väntan, du vet att han har ungefär tjugo minuter till jobbet. Klockan är bara 08.01. Medan ni väntar lyssnar ni på morgonradion på P3, ni skämtar om att ni bara skulle haft donuts också hade ni sett ut som riktiga töntsnutar.
Han trycker upp porten 08.36 och har på sig sina prydliga jobbkläder. I ena handen har han en portfölj och i den andra håller han sin mobiltelefon. Eftersom han är en sådan där som köper samvete så tar han alltså bussen istället för att ha en egen bil. Egentligen har han ha råd med en bil och det skulle korta hans resa till jobbet med sju minuter, men han tycker att han kan lägga sju minuter av dagen på sitt samvete och klimatet, framtiden, sina barns jord, whatever. Du har hört predikan alltför många gånger.
I tjugo minuter skulle ni vänta innan du skulle gå in eftersom ni då vet att ni i alla fall har tjugo minuter på er innan han kommer tillbaka. Tyvärr för dig så skulle ni bli lite för ivriga och gå in efter en kvart.
Med nyckeln som din syrra har snott från din mammas nyckelskåp så skulle du låsa upp dörren och kliva in i lägenheten. Du skulle bli förvånad över hur prydlig den var, nästan maniskt välstädad. Du behöver inte orientera dig runt i lägenheten eftersom du minns den från när ni bodde här. I vardagsrummet står fåtöljen, du hoppas bara att han inte bytt gömställe. Finns bara ett sätt att få veta: du välter fåtöljen.
Men din mobiltelefon ringer, han är på väg tillbaka. Helvete!
Du hinner knappast ut nu, SHIT, va faan va faan va faan. Han ska ju jobba. ARBEIT MACHT FREI. Det skulle gå runt i huvudet på dig, nu är varenda sekund värdefull. Du ställer tillbaka fåtöljen, hämtar pappkassen med dina grejer, låser ytterdörren och rusar in på toaletten. Du skulle ställa dig i badkaret och dra för duschdraperiet. Adrenalinet flödar nu ut i varenda del av kroppen, du skulle hålla andan längre än vad du någonsin gjort förut och du ber till alla högre makter du aldrig trott på att det här ska fungera.
Genom badrumsdörren hör du honom prata i mobiltelefonen om någon rapport han har glömt hemma. Du hör att han bläddrar med papper i vardagsrummet. Han går där ifrån.
Du sjunker nästan ihop där du står i badkaret. Du slås återigen av vilken b-film det här är och du ler och skakar samtidigt. För att återfå sansen stänker du vatten i ansiktet, ser dig själv i spegeln och intalar dig att det kommer gå bra.
Väl ute i vardagsrummet välter du fåtöljen och tar fram skruvdragaren. Jamen se på faan, samma gamla gömsälle. Old habits die hard. Du tycker att han av alla människor borde vetat bättre.
Ur fåtöljen plockar du ner femhundra-kronorssedlar i buntar. Han har själv lagt dem i små buntar som han bundit om med ett platsband, du fnissar åt arrangemanget. Själv skulle du ju knytit om sidenband kring dina 200.000 - någon stil får man ju ändå ha.
Du skulle fylla pappkassen, lägga skruvdragaren och förlängningssladden, som du inte behövde använda, i mitten av kassen ungefär och lägger fler sedlar ovanpå. Sist lägger du dit böckerna. Här skulle det vara lätt att vilja sno fler av hans saker: teknikprylar eller kanske repa varenda dvd han äger, men du vill inte bli påkommen inom några dagar. Poängen är att ni ska få era pengar och att när han nästa gång öppnar fåtöljen ska han få ett knytnävsslag i magen av chock, det vill du ju såklart inte förvarna om.
Eftersom de här pengarna inte existerar, eftersom ni gömt dem från skatteverket, vet du att han aldrig kommer polisanmäla. Han kommer ju fatta däremot, men desto bättre. Det här kommer inte ens vara i närheten av öga för öga tand för tand men ändå. Du önskar bara att du kunde få se hans ansikte när han skulle upptäcka den tomma fåtöljen. Vilket kodak moment!
Snabbt sätter du tillbaka skruvarna och låser dörren efter dig. Ka-FUCKING-ching!
Du går ut till bilen, chauffören startar och ni åker hem till din morsa. Du vet inte riktigt hur kommer att reagera, din mamma är en sådan som har en väldigt stark känsla för mitt och ditt även när ditt uppenbarligen är mitt. Men du skulle tänka att hon nog kan tumma på den regeln för att betala av sina skulder till kronofogden.
På vägen hem så skulle du knyta upp ett av banden till en sedelbunt, gå in på ett konditori och köpa en Schwarzvaldtårta. I maggropen skulle du känna att det här kommer lösa sig, att från och med nu kan det bara bli bättre.
tisdag 17 februari 2009
torsdag 12 februari 2009
Feminism är ingen mental kosmetika - ett svar till Alexander Chamberland
Essensen från Alexander Chamberlands (något röriga) inlägg i debatten skulle kunna sammanfattas med: den manliga respektive kvinnliga könsrollen är inte helt igenom bra. Kvinnor måste få ta plats och att man borde plocka det bästa från de två könsrollerna. Han marknadsför som en åsikt; man väljer att vara manlig, man kan sluta låta som en buffel och folk borde tycka att homosexuella är helt okej. Alexander Chamberland pratar om manlighetens uttryck men inte dess ursprung.
Ett förslag som han nämner för att bryta könsrollerna är att ha på sig något kvinnligt kodat, exempelvis rosa. HERREGUD! Det är inte könsöverskridande, det är en lek med symboler. Rosa är idag kvinnligt kodat, men symboler kan kodas om eftersom de är kontextberoende. Man ser knappast brats i höga klackar trots att den manliga adeln var de enda som hade lov att bära det för två hundra år sedan. Om man anser att rosa i sig på en kille är könsöverskridande och ifrågasätter kön så säger man i samma andetag att kön är symboler, ett skådespel. Är målet att patriarkatet ska kodas om? Ett rosa patriarkat gör för mig detsamma.
Varför kön finns går djupare än ett skådespel, kön är ingen olycklig historisk omständighet utan fyller en funktion i ett kapitalistisk samhälle.
Butler, en amerikansk queerteoretiker, menar att kön och sexualitet skapas samtidigt i någonting hon kallar för den heterosexuella matrisen: Om vi inte hade kön skulle vi inte ha sexualitet. Om vi inte delade upp oss efter kvinnor och män skulle vi inte dela in vårat "begär" i kvinnor och män. För att kunna vara en fullvärdig Kvinna måste man "begära" en man. Och den riktiga Mannen "begär" kvinnor, riktiga karlar knullar inte andra karlar.
Familjen är inte heller någon slump. Det är inte en produkt utav att det är trevligt att bo mamma, pappa, barn tillsammans utan att det var den ekonomiska enhet som passade bäst för kapitalism. Engels skrev om hur familjer och synen på vilka som tillhörde en familj förändrats med de ekonomiska systemen. Kärnfamiljen är så arbetet organiseras bäst just nu.
Och allting är arbete, inte bara de timmar vi får betalt för på ett arbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade.
Du tvättar dina kläder så att du har något att ta på dig när du ska till jobbet. Du lägger dig i tid så att du orkar jobba. Du har roligt så att du slipper tänka på jobbet så att du kan gå till jobbet med ny energi. Vilka av de här timmarna tillhör egentligen dig? Vilka av de här timmarna utför du underhåll av arbetskraften (dvs dig själv) så att du kan fortsätta gå till arbetet även nästa dag? Ganska många.
Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Om allting är arbete, en social fabrik, vilken funktion fyller då könsrollerna, tvåsamheten och den heterosexuella matrisen?
Det fördelar vem som utför det betalda arbetet och det obetalda.
Foucault beskriver de kategorier hundarna i det gamla Kina delades in i: Magiska hundar, Hundar som varit gudar i sitt förra liv, Dumma hundar, Hundar som har kunnat flyga osv. Kategoriseringen fyllde funktionen att hundarna nu kunde värderas, kategoriseras och jämföras med varandra.
De enda positionerna som finns att välja på just nu är Man eller Kvinna och att dessa kräver en sexualitet för att bekräftas som just Män eller Kvinnor. Lika absurt som det är med hundar som varit gudar i sitt förra liv är det med kvinnor och män som kategorier. Alltså: uppdelningen är en fantasi som fyller ett behov.
Engels (Familjens, privategendomens och statens ursprung) skrev (fritt citerat): "När släktskapet och arvsrätten slutade räknas på kvinnan uppstod den första klassrelationen; den mellan kvinna och man. Eftersom mannen i och med det ägde både hemmet, det offentliga livet och arbetet så blev kvinnan också hans ägodel."
Heterosexualiteten och kön säkrar den här arbetsdelningen. Splittringen fyller ingen annan funktion än för att skilja ut oss för olika arbetsuppgifter, deras värdering och deras betalning.
Ur det privata ägandet uppstod behovet att kontrollera kvinnors sexualitet, det blev säkerheten för att det var just den mannens biologiska avkomma. Patriarkens envälde i familjen var garantin för stabilitet. I slavsamhället var kvinnans likställd med slaven. Under feodalismen var hon ett tillbehör till jorden, som feodalherren ofta fritt kunde bestämma vem hon skulle bilda familj med, för att försäkra ett fortbestånd av livegna. Under kapitalismen producerar kvinnor varor i hemmet – klassamhällets intimaste bur.
Varför upplevs då könsrollsinstabilitet som ett hot? Om det är relationen kvinna-man som ska säkras? Män som ligger män borde ju egentligen inte vara ett problem då. Ingen klagar ju över att överklassen knullar överklassen. Den viktigaste orsaken till homofobi är hotet mot kärnfamiljen och arbetsdelningen inom den. Om arbetet i kärnfamiljen omfördelas, omfördelas makten.
Homosexualiteten (alltså, bögarna) utgör ett konkret hot mot könsrollen Mannen eftersom den destabiliserar männens homosocialitet. Homosocialitet är det som gör att män kan springa nakna och slåss med handdukarna i omklädningsrummet utan att det ses som sexuellt. Och att de kan ligga på varandra i en hög och frusta efter en ishockeymatch utan att det ses som sexuellt. Vilket det direkt skulle göras om en blandad grupp med kvinnor och män skulle göra samma sak. Bögarna påpekar det homosexuella i homosocialiteten, att manligheten inte är ens i närheten av sådär macho som den ska vara.
Homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion– Mannen egentligen är. Och en dekonstruering (att vi inte ser Man som en identitet) skulle leda till att män blir av med den priviligering som just Mannen innebär. Bögarna påpekar det omanliga i manligheten och hur män inte är Mannen jämt och ständigt. Utan att just Mannen är en fiktion och hans privilegier grundas på ett luftslott: könsrollen.
Homosexualiteten kan vara ett öppet hot mot könsmaktsordningen och i förlängningen mot splittringen man-kvinna och dess arbetsdelning. Homosexualiteten destabiliserar allt det som räknas som manligt och på så sätt identiteten Mannen. Ifrågasätter man heterosexualiteten så ifrågasätter man manligheten och på så sätt arbetsdelningens grunder. Därför är queer intressant; att undanfly indelningar i fasta identiteter.
Men HBT-identiteter erbjuder inte heller i sig en fristad från arbetsdelningen: se hur bögarna oskadliggjorts i kampen för att få gifta sig. De har inte gjort upp med tvåsamheten och knappast könet heller (eftersom man fortfarande pratar om kön) och har fått lagstadgade rättigheter: de får både adoptera och ingå partnerskap (nej, jag tycker inte det är fel – min poäng är snarare att det inte hotar könsordningen eller arbetsdelningen). Sexualiteten är inte i sig radikal, att vara HBT betyder ingenting om det cementerar tvåsamheten. Tvåsamheten är uppenbarligen viktigare än det faktiska könet i tvåsamheten för kapitalismen.
Vi kan inte plocka det bästa från två könsroller. Varför skulle vi plocka det bästa från två fängelser som reducerar oss? Det vore som att plocka det bästa från Tidaholmsanstalten och Kumlaanstalten, kvinna och man är inte de möjliga positionerna. En argumentation om att män också tjänar på feminism är löjlig, varför skulle vi inte vilja ut ur könsrollsfängelset?
Kanske borde det gamla slagordet: ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, bytas ut mot: "Vi vill inte ha några kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer eller kvinnor alls!" Jag vill inte bli jämställd med Mannen. Jag är inte intresserad av jämställdhet. Jag är intresserad av kampen mot kapitalismen och med det kommer INGA jävla könsroller. Inga sexualiteter. Inga splittringar. Inga Kvinnor. Inga Män. Det vill säga: ingen att mätas emot.
Vad har då en sådan här analys för konsekvenser för en machovänster? (Brasklapp: Jag gillar inte vänstern egentligen: en hopplös åsiktsallians om saker som är dumma/inte känns bra. Klassorganisering däremot, det är grejjer! Men nu handlade ju frågan som bekant om machovänstern.)
Först: vänsterrörelsen kom till i en viss historisk kontext och släpar med sig beteenden och organisationssätt från densamma. Det betyder inte att den står handfallen eller oförmögen att göra något åt det. Det "vänstern" borde fråga sig är: hur reproducerar vi arbetsdelningen? Hur reproducerar vi kön? (eftersom kön är som bekant något man gör och inte något man är)
Jag skulle vilja se en rörelse som börjar ta betalt, som inte vill dela på det obetalda arbetet, utan som vill ha betalt för att man utför obetalt arbete som gör att kapitalismen fungerar. Inget arbete vi utför åt kapitalismen ska vara gratis, om de tvingar oss att jobba är det minsta vi kan göra är att vägra jobba gratis. Attackera arbetet i alla dess former, vart än arbetet visar sitt ugly face: avlönat eller oavlönat – slå tillbaka. Att börja ta betalt för det obetalda arbetet är att börja ifrågasätta värderingen av arbetsdelningen och att börja sudda ut den. Självorganisering istället för åsiktsallianser!
Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord; har på sig rosa halsband/gummistövlar fast man är kille, ger pengar till en kvinnojour och tror att man kan tycka bort den sociala konstruktionen kön om man argumenterar tillräckligt bra.
Feminism är när vi börjar dra undan mattan för begreppet kön.
Till slut något om den tröttsamma frågan om våld: Pridetåget, homorörelsen kom ur Stonewallkravallerna – snutarna attackerade transorna och transorna slog tillbaka, inte med goda argument utan med klackskor och allting annat de hade till hands. I Ådalen 1931 sköt militären på strejkande arbetare. Att vägra det nuvarandes ordning drar på sig repressalier. Vem är du, Alexander Chamberland, eller jag att säga att man borde skriva en debattartikel istället för att slå tillbaka?
Revolutionen kommer förmodligen innehålla några brutna klackar, blåmärken och en massa folk som vägrar betalt eller obetalt arbete. Kapitalism är ingenting som man tycker bort med sina åsikter utan antikapitalism är något man gör. Så tills vidare:
- Ta betalt för allt arbete!
- Hävdar någon kön och arbetsdelning – ge dem vad de förtjänar!
--------------------------
Det här var en text som jag skickade in till Yelah och deras machovänsterserie (som mest har varit radikalfeminister spekulerar om saker som känns jobbiga ibland och knappast handlat om kön och makt) men som de inte ville publicera eftersom jag inte ville skriva under med för och efternamn. Anledningen till att man måste ha för och efternamn på Yelah är att man ska våga stå för det man säger.
Fuck off! Jag tog lärdom från när jag fick sparken för ett dagbokinlägg på Helgon, min säkerhet i att våga säga vad jag tycker är att jag kan vara anonym på internet (Yelah: men bara 17% av cheferna googlar sina anställda på internet enligt DN. Jag: JAHA!?!? Tror ni att jag ska ha samma chef och samma jobb hela livet. Hört om prekaritet?). Jag har ingen politisk karriär som Alexander Chamberland att värna, jag har inget varumärke att bygga. Jag lönearbetar för att överleva, det är min försörjning och jag måste se till att den person som kommer fram när man googlar är bandyresultat.
(Yelah:Just nu sitter Alexander Chamberland och debatterar med idel anonyma personer så ser inte det fantastiskt bra ut, och utgör en bra grund för en drastisk sänkning av debattnivån. Jag: Alexander Chamberland är väl den som sänkt debattnivån helt!?! Han claimar en rörelse som han inte är en del av. Grön ungdom är inte autonoma. Dessutom har pratar bara om sin person om vad han upplever är viktigt. "Debattinläggen" är ju för faan Alexander Chamberland om hur det känns att vara Alexander Chamberland.)
Jag tjänar inget på att publicera för eller efternamn som Alexander Chamberland gör, eftersom han säljer konceptet Alexander Chamberland, snarare sätter jag mig i en korkad situation. Varför ska jag debattera på samma premisser som någon som arbetar med att sälja åsikter/sig själv? Kan de på Yelah inte förstå den skillnaden och den maktrelationen så tillhör Yelah och jag uppenbarligen inte samma rörelse.
(Just det! Hur var det nu förtrycksförståelsen på redaktionen? Eller missade ni den här aspekten när ni diskuterade förtryckssamverkan, förlåt, intersektionalitet på redaktionen?)
Så, nu förväntar jag mig tokhaveri i kommentarerna.
Puss!
Ett förslag som han nämner för att bryta könsrollerna är att ha på sig något kvinnligt kodat, exempelvis rosa. HERREGUD! Det är inte könsöverskridande, det är en lek med symboler. Rosa är idag kvinnligt kodat, men symboler kan kodas om eftersom de är kontextberoende. Man ser knappast brats i höga klackar trots att den manliga adeln var de enda som hade lov att bära det för två hundra år sedan. Om man anser att rosa i sig på en kille är könsöverskridande och ifrågasätter kön så säger man i samma andetag att kön är symboler, ett skådespel. Är målet att patriarkatet ska kodas om? Ett rosa patriarkat gör för mig detsamma.
Varför kön finns går djupare än ett skådespel, kön är ingen olycklig historisk omständighet utan fyller en funktion i ett kapitalistisk samhälle.
Butler, en amerikansk queerteoretiker, menar att kön och sexualitet skapas samtidigt i någonting hon kallar för den heterosexuella matrisen: Om vi inte hade kön skulle vi inte ha sexualitet. Om vi inte delade upp oss efter kvinnor och män skulle vi inte dela in vårat "begär" i kvinnor och män. För att kunna vara en fullvärdig Kvinna måste man "begära" en man. Och den riktiga Mannen "begär" kvinnor, riktiga karlar knullar inte andra karlar.
Familjen är inte heller någon slump. Det är inte en produkt utav att det är trevligt att bo mamma, pappa, barn tillsammans utan att det var den ekonomiska enhet som passade bäst för kapitalism. Engels skrev om hur familjer och synen på vilka som tillhörde en familj förändrats med de ekonomiska systemen. Kärnfamiljen är så arbetet organiseras bäst just nu.
Och allting är arbete, inte bara de timmar vi får betalt för på ett arbete. Det oavlönade arbetet är en förutsättning för det avlönade.
Du tvättar dina kläder så att du har något att ta på dig när du ska till jobbet. Du lägger dig i tid så att du orkar jobba. Du har roligt så att du slipper tänka på jobbet så att du kan gå till jobbet med ny energi. Vilka av de här timmarna tillhör egentligen dig? Vilka av de här timmarna utför du underhåll av arbetskraften (dvs dig själv) så att du kan fortsätta gå till arbetet även nästa dag? Ganska många.
Alltså, allt arbete riktas mot samma mål: möjliggöra kapitalism. Kapitalismen betalar bara för 8 timmar om dagen, resten utför vi gratis. Om allting är arbete, en social fabrik, vilken funktion fyller då könsrollerna, tvåsamheten och den heterosexuella matrisen?
Det fördelar vem som utför det betalda arbetet och det obetalda.
Foucault beskriver de kategorier hundarna i det gamla Kina delades in i: Magiska hundar, Hundar som varit gudar i sitt förra liv, Dumma hundar, Hundar som har kunnat flyga osv. Kategoriseringen fyllde funktionen att hundarna nu kunde värderas, kategoriseras och jämföras med varandra.
De enda positionerna som finns att välja på just nu är Man eller Kvinna och att dessa kräver en sexualitet för att bekräftas som just Män eller Kvinnor. Lika absurt som det är med hundar som varit gudar i sitt förra liv är det med kvinnor och män som kategorier. Alltså: uppdelningen är en fantasi som fyller ett behov.
Engels (Familjens, privategendomens och statens ursprung) skrev (fritt citerat): "När släktskapet och arvsrätten slutade räknas på kvinnan uppstod den första klassrelationen; den mellan kvinna och man. Eftersom mannen i och med det ägde både hemmet, det offentliga livet och arbetet så blev kvinnan också hans ägodel."
Heterosexualiteten och kön säkrar den här arbetsdelningen. Splittringen fyller ingen annan funktion än för att skilja ut oss för olika arbetsuppgifter, deras värdering och deras betalning.
Ur det privata ägandet uppstod behovet att kontrollera kvinnors sexualitet, det blev säkerheten för att det var just den mannens biologiska avkomma. Patriarkens envälde i familjen var garantin för stabilitet. I slavsamhället var kvinnans likställd med slaven. Under feodalismen var hon ett tillbehör till jorden, som feodalherren ofta fritt kunde bestämma vem hon skulle bilda familj med, för att försäkra ett fortbestånd av livegna. Under kapitalismen producerar kvinnor varor i hemmet – klassamhällets intimaste bur.
Varför upplevs då könsrollsinstabilitet som ett hot? Om det är relationen kvinna-man som ska säkras? Män som ligger män borde ju egentligen inte vara ett problem då. Ingen klagar ju över att överklassen knullar överklassen. Den viktigaste orsaken till homofobi är hotet mot kärnfamiljen och arbetsdelningen inom den. Om arbetet i kärnfamiljen omfördelas, omfördelas makten.
Homosexualiteten (alltså, bögarna) utgör ett konkret hot mot könsrollen Mannen eftersom den destabiliserar männens homosocialitet. Homosocialitet är det som gör att män kan springa nakna och slåss med handdukarna i omklädningsrummet utan att det ses som sexuellt. Och att de kan ligga på varandra i en hög och frusta efter en ishockeymatch utan att det ses som sexuellt. Vilket det direkt skulle göras om en blandad grupp med kvinnor och män skulle göra samma sak. Bögarna påpekar det homosexuella i homosocialiteten, att manligheten inte är ens i närheten av sådär macho som den ska vara.
Homofobi är fruktan att bli avslöjad, demaskerad, förklenad, tagen för den bluff, den fejk – den konstruktion– Mannen egentligen är. Och en dekonstruering (att vi inte ser Man som en identitet) skulle leda till att män blir av med den priviligering som just Mannen innebär. Bögarna påpekar det omanliga i manligheten och hur män inte är Mannen jämt och ständigt. Utan att just Mannen är en fiktion och hans privilegier grundas på ett luftslott: könsrollen.
Homosexualiteten kan vara ett öppet hot mot könsmaktsordningen och i förlängningen mot splittringen man-kvinna och dess arbetsdelning. Homosexualiteten destabiliserar allt det som räknas som manligt och på så sätt identiteten Mannen. Ifrågasätter man heterosexualiteten så ifrågasätter man manligheten och på så sätt arbetsdelningens grunder. Därför är queer intressant; att undanfly indelningar i fasta identiteter.
Men HBT-identiteter erbjuder inte heller i sig en fristad från arbetsdelningen: se hur bögarna oskadliggjorts i kampen för att få gifta sig. De har inte gjort upp med tvåsamheten och knappast könet heller (eftersom man fortfarande pratar om kön) och har fått lagstadgade rättigheter: de får både adoptera och ingå partnerskap (nej, jag tycker inte det är fel – min poäng är snarare att det inte hotar könsordningen eller arbetsdelningen). Sexualiteten är inte i sig radikal, att vara HBT betyder ingenting om det cementerar tvåsamheten. Tvåsamheten är uppenbarligen viktigare än det faktiska könet i tvåsamheten för kapitalismen.
Vi kan inte plocka det bästa från två könsroller. Varför skulle vi plocka det bästa från två fängelser som reducerar oss? Det vore som att plocka det bästa från Tidaholmsanstalten och Kumlaanstalten, kvinna och man är inte de möjliga positionerna. En argumentation om att män också tjänar på feminism är löjlig, varför skulle vi inte vilja ut ur könsrollsfängelset?
Kanske borde det gamla slagordet: ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, bytas ut mot: "Vi vill inte ha några kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer eller kvinnor alls!" Jag vill inte bli jämställd med Mannen. Jag är inte intresserad av jämställdhet. Jag är intresserad av kampen mot kapitalismen och med det kommer INGA jävla könsroller. Inga sexualiteter. Inga splittringar. Inga Kvinnor. Inga Män. Det vill säga: ingen att mätas emot.
Vad har då en sådan här analys för konsekvenser för en machovänster? (Brasklapp: Jag gillar inte vänstern egentligen: en hopplös åsiktsallians om saker som är dumma/inte känns bra. Klassorganisering däremot, det är grejjer! Men nu handlade ju frågan som bekant om machovänstern.)
Först: vänsterrörelsen kom till i en viss historisk kontext och släpar med sig beteenden och organisationssätt från densamma. Det betyder inte att den står handfallen eller oförmögen att göra något åt det. Det "vänstern" borde fråga sig är: hur reproducerar vi arbetsdelningen? Hur reproducerar vi kön? (eftersom kön är som bekant något man gör och inte något man är)
Jag skulle vilja se en rörelse som börjar ta betalt, som inte vill dela på det obetalda arbetet, utan som vill ha betalt för att man utför obetalt arbete som gör att kapitalismen fungerar. Inget arbete vi utför åt kapitalismen ska vara gratis, om de tvingar oss att jobba är det minsta vi kan göra är att vägra jobba gratis. Attackera arbetet i alla dess former, vart än arbetet visar sitt ugly face: avlönat eller oavlönat – slå tillbaka. Att börja ta betalt för det obetalda arbetet är att börja ifrågasätta värderingen av arbetsdelningen och att börja sudda ut den. Självorganisering istället för åsiktsallianser!
Feminism är ingen mental kosmetika som gör att man är medvetandegjord; har på sig rosa halsband/gummistövlar fast man är kille, ger pengar till en kvinnojour och tror att man kan tycka bort den sociala konstruktionen kön om man argumenterar tillräckligt bra.
Feminism är när vi börjar dra undan mattan för begreppet kön.
Till slut något om den tröttsamma frågan om våld: Pridetåget, homorörelsen kom ur Stonewallkravallerna – snutarna attackerade transorna och transorna slog tillbaka, inte med goda argument utan med klackskor och allting annat de hade till hands. I Ådalen 1931 sköt militären på strejkande arbetare. Att vägra det nuvarandes ordning drar på sig repressalier. Vem är du, Alexander Chamberland, eller jag att säga att man borde skriva en debattartikel istället för att slå tillbaka?
Revolutionen kommer förmodligen innehålla några brutna klackar, blåmärken och en massa folk som vägrar betalt eller obetalt arbete. Kapitalism är ingenting som man tycker bort med sina åsikter utan antikapitalism är något man gör. Så tills vidare:
- Ta betalt för allt arbete!
- Hävdar någon kön och arbetsdelning – ge dem vad de förtjänar!
--------------------------
Det här var en text som jag skickade in till Yelah och deras machovänsterserie (som mest har varit radikalfeminister spekulerar om saker som känns jobbiga ibland och knappast handlat om kön och makt) men som de inte ville publicera eftersom jag inte ville skriva under med för och efternamn. Anledningen till att man måste ha för och efternamn på Yelah är att man ska våga stå för det man säger.
Fuck off! Jag tog lärdom från när jag fick sparken för ett dagbokinlägg på Helgon, min säkerhet i att våga säga vad jag tycker är att jag kan vara anonym på internet (Yelah: men bara 17% av cheferna googlar sina anställda på internet enligt DN. Jag: JAHA!?!? Tror ni att jag ska ha samma chef och samma jobb hela livet. Hört om prekaritet?). Jag har ingen politisk karriär som Alexander Chamberland att värna, jag har inget varumärke att bygga. Jag lönearbetar för att överleva, det är min försörjning och jag måste se till att den person som kommer fram när man googlar är bandyresultat.
(Yelah:Just nu sitter Alexander Chamberland och debatterar med idel anonyma personer så ser inte det fantastiskt bra ut, och utgör en bra grund för en drastisk sänkning av debattnivån. Jag: Alexander Chamberland är väl den som sänkt debattnivån helt!?! Han claimar en rörelse som han inte är en del av. Grön ungdom är inte autonoma. Dessutom har pratar bara om sin person om vad han upplever är viktigt. "Debattinläggen" är ju för faan Alexander Chamberland om hur det känns att vara Alexander Chamberland.)
Jag tjänar inget på att publicera för eller efternamn som Alexander Chamberland gör, eftersom han säljer konceptet Alexander Chamberland, snarare sätter jag mig i en korkad situation. Varför ska jag debattera på samma premisser som någon som arbetar med att sälja åsikter/sig själv? Kan de på Yelah inte förstå den skillnaden och den maktrelationen så tillhör Yelah och jag uppenbarligen inte samma rörelse.
(Just det! Hur var det nu förtrycksförståelsen på redaktionen? Eller missade ni den här aspekten när ni diskuterade förtryckssamverkan, förlåt, intersektionalitet på redaktionen?)
Så, nu förväntar jag mig tokhaveri i kommentarerna.
Puss!
onsdag 11 februari 2009
LEKTION FYRA: Övertyga
Att bli en i gänget på jobbet kan ta lite olika tid beroende på vart man jobbar och hur man jobbar (med vilka, vilka pass osv). Men man kan hjälpa det litegrann på traven: bli en som man inte kan tycka illa om.
Vårdkärringar har en sak gemensamt som de gillar oavsett hur mycket de ogillar allting annat: socker. Socker i alla dess former: mockarutor, kladdkaka, kolasnitt, rulltårta och smoothies med sötningsmedel till hon som jojo-bantar.
Vem tycker illa om den nya vikarien som står och bakar i köket?
Du har ingen ingång till vårdkärringarna via barn-barn och trädgårdsskötsel, det är bättre att satsa på socker och halvtaskiga skämt istället. Att vara sådär ofarligt snäll.
Skvallra inte på dina arbetskamrater över glömda mediciner, att de glömt lägga om ett sår, inte duschat någon på rätt duschdag. Håll käften om det, men berätta det i lättsam ton att du såg igår att de glömt en medicin men att du sket i det eftersom det bara var två Alvedon. Tala om för folk när du städar upp efter dem så att de vet att du håller deras rygg. Då kommer de börja hålla din. Enda gången man ska skriva avvikelse (rapport till chefen) är om någon styckmördar en pensionär med motorsåg. Det kan vara en rätt olämplig arbetskamrat att ha i närheten. Allt skvallrande till chefen eller avdelningens småpåvar kommer backlasha på dig.
Lägg dig inte i diskussioner som är omöjliga att vinna: när folk klagar på arabjävlar så kan man bara le och säga med glimten i ögat: Haha! Har vi inte sagt att du ska lämna Hitler hemma?! Jag och en arbetskamrat kom sjukt bra överens på så sätt, när hon tyckte jag var dum i huvudet och sa något som var för mycket kallade hon mig bara för en öststatsdiktator eller Fidel Catro och när jag tyckte hon var lite för mycket kallade jag henne för Mussolini eller Franco. På sätt så kunde vi sätta tydliga gränser för varandra om vad som var okej att säga utan att behöva bli osams eller ta jobbiga diskussioner som bara skulle lett till irritation. När min manliga arbetskamrat blev för macho påpekade jag bara att han tog för lite anabola för att få säga sådant där och han sa att jag hade penisavund tillbaks. Sätta gränser utan att behöva bli sura på varandra.
Ta det chill på jobbet, dra ner på arbetstakten på jobbet (jag brukar säga till hon med städmani att det inte är någon idé att hon skurar tvättstugan eftersom det ändå inte väntar 14 oskulder på henne i himlen som tack) och var beredd på att jobba när ni verkligen måste hinna undan. Och vem gillar inte någon som chillar på rätt tider, som bakat och ser till att kaffet är klart till maskningen?
(Tips till dig som flörtar dig in med mockarutor: gör dubbelsats av glasyren det döljer om du gjort en dålig botten)
Vårdkärringar har en sak gemensamt som de gillar oavsett hur mycket de ogillar allting annat: socker. Socker i alla dess former: mockarutor, kladdkaka, kolasnitt, rulltårta och smoothies med sötningsmedel till hon som jojo-bantar.
Vem tycker illa om den nya vikarien som står och bakar i köket?
Du har ingen ingång till vårdkärringarna via barn-barn och trädgårdsskötsel, det är bättre att satsa på socker och halvtaskiga skämt istället. Att vara sådär ofarligt snäll.
Skvallra inte på dina arbetskamrater över glömda mediciner, att de glömt lägga om ett sår, inte duschat någon på rätt duschdag. Håll käften om det, men berätta det i lättsam ton att du såg igår att de glömt en medicin men att du sket i det eftersom det bara var två Alvedon. Tala om för folk när du städar upp efter dem så att de vet att du håller deras rygg. Då kommer de börja hålla din. Enda gången man ska skriva avvikelse (rapport till chefen) är om någon styckmördar en pensionär med motorsåg. Det kan vara en rätt olämplig arbetskamrat att ha i närheten. Allt skvallrande till chefen eller avdelningens småpåvar kommer backlasha på dig.
Lägg dig inte i diskussioner som är omöjliga att vinna: när folk klagar på arabjävlar så kan man bara le och säga med glimten i ögat: Haha! Har vi inte sagt att du ska lämna Hitler hemma?! Jag och en arbetskamrat kom sjukt bra överens på så sätt, när hon tyckte jag var dum i huvudet och sa något som var för mycket kallade hon mig bara för en öststatsdiktator eller Fidel Catro och när jag tyckte hon var lite för mycket kallade jag henne för Mussolini eller Franco. På sätt så kunde vi sätta tydliga gränser för varandra om vad som var okej att säga utan att behöva bli osams eller ta jobbiga diskussioner som bara skulle lett till irritation. När min manliga arbetskamrat blev för macho påpekade jag bara att han tog för lite anabola för att få säga sådant där och han sa att jag hade penisavund tillbaks. Sätta gränser utan att behöva bli sura på varandra.
Ta det chill på jobbet, dra ner på arbetstakten på jobbet (jag brukar säga till hon med städmani att det inte är någon idé att hon skurar tvättstugan eftersom det ändå inte väntar 14 oskulder på henne i himlen som tack) och var beredd på att jobba när ni verkligen måste hinna undan. Och vem gillar inte någon som chillar på rätt tider, som bakat och ser till att kaffet är klart till maskningen?
(Tips till dig som flörtar dig in med mockarutor: gör dubbelsats av glasyren det döljer om du gjort en dålig botten)
söndag 1 februari 2009
LEKTION TRE: Isolera obehagliga typer
(Not: med obehagliga menas repressiva typer som vill höja arbetstakten)
Jag glider in på jobbet i mina nya nördbrillor. Riktiga tönt i kvadrat-glasögon och jag tycker det är sååå snyggt.Glasögonen är nyuthämtade.
Jag drar ut kontakten ur vägguttaget, rullar ut matvagnen och trycker på knappen till hissen. Jackie ställer sig bakom mig och busvisslar.
- Hello not very sexy! Du vet väl att du aldrig någonsin kommer få ligga igen?
Jag gapar och hon försvinner upp till våning två. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Jag trycker på trean och åker upp till min avdelning.
Jackie har en 75procentstjänst, två barn och slingar håret i olika blonda nyanser hos frisören var tredje vecka, så hon jobbar en del extra i huset för att få det att gå ihop. Innan jag började jobba på trean så vikarierade jag en del på hennes avdelning: tvåan. Hon är väl av den åsikten att vikarier ska jobba. Mycket. Och hon kontrollerade alltid min timlista.
Jag öppnar dörren till avdelningen och drar in matvagnen. Vi serverar, diskar och tar de på toaletten som ska.
Medan jag tar fram fikat till rapporten (skiftbytet mellan morgonen och kvällen) så berättar jag för avdelningens fashionista vad som hände när jag hämtade matvagnen.
- Nej, nu jävlar!! Ska hon säga!? Har hon sett sitt sönderblekta trasselhår för att inte tala om hennes sminkning!! Hon lägger ju vit kajal här [pekar på nedre ögonlocket och föreläser om hur man ska lägga vit kajal]. Jag ligger ju hellre med dig 100 gånger än den där kossan!
Någon dag senare kommer bosniern fram och berättar att hon hört vad Jackie sagt. I tvättstugan urartar hon i en förläsning om serber och att det minsann aldrig haft rätt om någonting i historien.
Nästa helg vi jobbar får Elllen höra. Hon har ett gammalt bråk med Jackie efter att Jackie flörtade med Ellens pojkvän för några månader sedan. Morgonfikan blir ett sammelsurium av kajal, serber och Jackies moral.
Anledningen till att några blev så upprörda beror ju inte på att de tycker mina nya glasögonen är skitsnygga, antagligen tycker de att de röda jag hade innan var snyggare. Utan anledningen handlar ju snarare om gamla konflikter och hierarkier som blossar så fort de får en chans eftersom det finns personer som vill driva det här konflikterna. Och det är ju inte bara personligt, lika viktig är tanken: sin egen avdelning först! Att klaga på en avdelnings personal är att klaga. Och "det är det jävla sätt att komma här och tro att man är något".
Helt enkelt: utnyttja gamla konflikter, lär dig hierarkierna.
Jackie jobbar hos oss ganska sällan nu.
"Vi måste ju boka vikarier genom vikariebanken och du är inte med där, så vi får ju bara ringa in dig. Så är reglerna, tyvärr."
Jag glider in på jobbet i mina nya nördbrillor. Riktiga tönt i kvadrat-glasögon och jag tycker det är sååå snyggt.Glasögonen är nyuthämtade.
Jag drar ut kontakten ur vägguttaget, rullar ut matvagnen och trycker på knappen till hissen. Jackie ställer sig bakom mig och busvisslar.
- Hello not very sexy! Du vet väl att du aldrig någonsin kommer få ligga igen?
Jag gapar och hon försvinner upp till våning två. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Jag trycker på trean och åker upp till min avdelning.
Jackie har en 75procentstjänst, två barn och slingar håret i olika blonda nyanser hos frisören var tredje vecka, så hon jobbar en del extra i huset för att få det att gå ihop. Innan jag började jobba på trean så vikarierade jag en del på hennes avdelning: tvåan. Hon är väl av den åsikten att vikarier ska jobba. Mycket. Och hon kontrollerade alltid min timlista.
Jag öppnar dörren till avdelningen och drar in matvagnen. Vi serverar, diskar och tar de på toaletten som ska.
Medan jag tar fram fikat till rapporten (skiftbytet mellan morgonen och kvällen) så berättar jag för avdelningens fashionista vad som hände när jag hämtade matvagnen.
- Nej, nu jävlar!! Ska hon säga!? Har hon sett sitt sönderblekta trasselhår för att inte tala om hennes sminkning!! Hon lägger ju vit kajal här [pekar på nedre ögonlocket och föreläser om hur man ska lägga vit kajal]. Jag ligger ju hellre med dig 100 gånger än den där kossan!
Någon dag senare kommer bosniern fram och berättar att hon hört vad Jackie sagt. I tvättstugan urartar hon i en förläsning om serber och att det minsann aldrig haft rätt om någonting i historien.
Nästa helg vi jobbar får Elllen höra. Hon har ett gammalt bråk med Jackie efter att Jackie flörtade med Ellens pojkvän för några månader sedan. Morgonfikan blir ett sammelsurium av kajal, serber och Jackies moral.
Anledningen till att några blev så upprörda beror ju inte på att de tycker mina nya glasögonen är skitsnygga, antagligen tycker de att de röda jag hade innan var snyggare. Utan anledningen handlar ju snarare om gamla konflikter och hierarkier som blossar så fort de får en chans eftersom det finns personer som vill driva det här konflikterna. Och det är ju inte bara personligt, lika viktig är tanken: sin egen avdelning först! Att klaga på en avdelnings personal är att klaga. Och "det är det jävla sätt att komma här och tro att man är något".
Helt enkelt: utnyttja gamla konflikter, lär dig hierarkierna.
Jackie jobbar hos oss ganska sällan nu.
"Vi måste ju boka vikarier genom vikariebanken och du är inte med där, så vi får ju bara ringa in dig. Så är reglerna, tyvärr."
tisdag 27 januari 2009
LEKTION TVÅ: Höj din lön!
Newsflash: Man blir inte rik av att jobba i offentlig sektor om man inte är kommunalråd. Och det är inte du.
Men man behöver pengar. Om man inte bor i en stuga i skogen utan el och äter roadkills. Och jag vågar anta att du inte gör det heller.
Det finns massor med saker på ett arbete som skulle kunna göra en del nytta hemma också: plåster, ajax, glödlampor, handskar, tvättmedel och så vidare. Då skulle man ju alltså kunna... Hänger du med? (Din långfingrade jävel!)
Rättfärdigandet: Vi jobbar inte av fri vilja utan för att vi måste. Våran överlevnad är kopplad till pengar och lön. Räkningarna ska betalas; man kan jobba på olika ställen men att arbeta kommer man inte undan (men visst, fortsätt köp trisslotter). Om vi är under tvång på ett ställe som stjäl våran tid så är det helt okej att utjämna, att ta tillbaka. Det enda som inte är okej är att åka fast och sno från sina arbetskamrater (hur korkade de än är), den som gör det kommer brinna i det eviga Gehenna, bli steglad av blondinbella osv.
Där jag jobbade förut hade vi omklädningsrummet i förrådet. Perfekt tillfälle kan ju tyckas! Det hade varit lätt att bli för klåfingrig och packat ner skruvmejslar, proppar och allt annat mög som finns där. Men, var förråd kräver sin förman. Ibland är förmannen en slö jävel och inte håller så mycket koll på marginalerna, dock märker varje förrådsHitler om det försvinner stora kvantiteter handsprit.
Bromsa dig själv och skaffa dig koll på rutinerna! När fylls det på? Vad brukar saknas? Hur noga är yours truly förman? Kan du erbjuda dig att fylla på någon gång för att minska kontrollen? (Nu tycker du kanske att jag är larvig och paranoid, men som sagt: det enda som inte är okej är att åka fast och att sno från sina arbetskamrater - det ödelägger kollektivitet och lusten att kämpa tillsammans bättre än vilken gul fackförening som helst)
Samma sak gäller när du ska sno mat! Förstå systemet först, sno sen.
Jag och en kompis som jobbade kväll bakade alltid och införde: mitt-i-veckanfika med panchisarna, allsång på skansen-fikan, det är synd om personalen som jobbar kväll-fikan. Vi bakade stora satser kakor och åt upp vetelängderna istället för falafel när vi vinglade hem från jag har faktiskt jobbat det är synd om mig-ölen.
* En gång lyckades hon som beställde maten beställa kort datum, ordern uppifrån var att slänga all mat. Helvete heller! Vi tackar för den julbonusen!
* Sjukvårdsgruppen under European Social Forum i Malmö hade plåster, blodstoppare, sårtvätt med mera av finaste kommunal kvalité.
Men hur gör man då för att bli av med förmannen i förrådet?
Ju fler kockar desto sämre soppa!
På ett avdelningsmöte tog chefen upp att den gamla förrådsHitlern var barnledig och undrade om jag ville bli den nya. Gyllene tillfälle kan man ju tycka, så jag klämde ur mig ett: NÄE. Jag tycker vi alla ska hjälpas åt att fylla på, det gör man på alla andra boenden jag har varit på. Där samarbetar man (Samarbete är vårdchefernas heliga ord) Man kan fylla på måndag kväll och fredag kväll, det är aldrig samma folk som jobbar då.
Ja jo, tyckte min chef. Då kanske du kan vara avkalkningsansvarig istället?
Vips! Nu var förmannen borta! Fritt fram! Jag bjuder på 60 watts lampor!
Cheferna vill specialisera ansvar och försöker få oss att på så sätt att "bry" oss, men också att kontrollera varandra. Det dem vill induvidualisera ska man göra kollektivt så att om de börjar undra om Ajax-förbrukningen kan man bara vissla, himla med ögonen och säga att man faktiskt har ett jobb att göra: Ajax-Sherlock Holmes är inte min uppgift.
Men man behöver pengar. Om man inte bor i en stuga i skogen utan el och äter roadkills. Och jag vågar anta att du inte gör det heller.
Det finns massor med saker på ett arbete som skulle kunna göra en del nytta hemma också: plåster, ajax, glödlampor, handskar, tvättmedel och så vidare. Då skulle man ju alltså kunna... Hänger du med? (Din långfingrade jävel!)
Rättfärdigandet: Vi jobbar inte av fri vilja utan för att vi måste. Våran överlevnad är kopplad till pengar och lön. Räkningarna ska betalas; man kan jobba på olika ställen men att arbeta kommer man inte undan (men visst, fortsätt köp trisslotter). Om vi är under tvång på ett ställe som stjäl våran tid så är det helt okej att utjämna, att ta tillbaka. Det enda som inte är okej är att åka fast och sno från sina arbetskamrater (hur korkade de än är), den som gör det kommer brinna i det eviga Gehenna, bli steglad av blondinbella osv.
Där jag jobbade förut hade vi omklädningsrummet i förrådet. Perfekt tillfälle kan ju tyckas! Det hade varit lätt att bli för klåfingrig och packat ner skruvmejslar, proppar och allt annat mög som finns där. Men, var förråd kräver sin förman. Ibland är förmannen en slö jävel och inte håller så mycket koll på marginalerna, dock märker varje förrådsHitler om det försvinner stora kvantiteter handsprit.
Bromsa dig själv och skaffa dig koll på rutinerna! När fylls det på? Vad brukar saknas? Hur noga är yours truly förman? Kan du erbjuda dig att fylla på någon gång för att minska kontrollen? (Nu tycker du kanske att jag är larvig och paranoid, men som sagt: det enda som inte är okej är att åka fast och att sno från sina arbetskamrater - det ödelägger kollektivitet och lusten att kämpa tillsammans bättre än vilken gul fackförening som helst)
Samma sak gäller när du ska sno mat! Förstå systemet först, sno sen.
Jag och en kompis som jobbade kväll bakade alltid och införde: mitt-i-veckanfika med panchisarna, allsång på skansen-fikan, det är synd om personalen som jobbar kväll-fikan. Vi bakade stora satser kakor och åt upp vetelängderna istället för falafel när vi vinglade hem från jag har faktiskt jobbat det är synd om mig-ölen.
* En gång lyckades hon som beställde maten beställa kort datum, ordern uppifrån var att slänga all mat. Helvete heller! Vi tackar för den julbonusen!
* Sjukvårdsgruppen under European Social Forum i Malmö hade plåster, blodstoppare, sårtvätt med mera av finaste kommunal kvalité.
Men hur gör man då för att bli av med förmannen i förrådet?
Ju fler kockar desto sämre soppa!
På ett avdelningsmöte tog chefen upp att den gamla förrådsHitlern var barnledig och undrade om jag ville bli den nya. Gyllene tillfälle kan man ju tycka, så jag klämde ur mig ett: NÄE. Jag tycker vi alla ska hjälpas åt att fylla på, det gör man på alla andra boenden jag har varit på. Där samarbetar man (Samarbete är vårdchefernas heliga ord) Man kan fylla på måndag kväll och fredag kväll, det är aldrig samma folk som jobbar då.
Ja jo, tyckte min chef. Då kanske du kan vara avkalkningsansvarig istället?
Vips! Nu var förmannen borta! Fritt fram! Jag bjuder på 60 watts lampor!
Cheferna vill specialisera ansvar och försöker få oss att på så sätt att "bry" oss, men också att kontrollera varandra. Det dem vill induvidualisera ska man göra kollektivt så att om de börjar undra om Ajax-förbrukningen kan man bara vissla, himla med ögonen och säga att man faktiskt har ett jobb att göra: Ajax-Sherlock Holmes är inte min uppgift.
torsdag 15 januari 2009
LEKTION ETT: Undergräv en auktoritet
För att ni som aldrig satt eran fot i åldringsvården ska förstå: sjuksköterskan inom äldreomsorgen är mellanchefer.
Sjuksköterskorna kontrollerar oss. Bestämmer om de vill delegera (ge oss rätt att ge medicin) oss. Skriver avvikelser (rapporterar om något inte gått enligt rutinerna, vilket används mot personalen som straff) på oss. Rapporterar vårat beteende till chefen.
De lämpar över sina arbetsuppgifter på oss. De har ett visst personalansvar, det är dem som vägrar ringa in extra personal som vak till döende, det är dem som vägrar beordra in folk med tanken på budgeten.
Helt enkelt de sitter på en massa makt. En sjuksköterska i äldreomsorgen är inte samma sak som sjuksköterska på ett sjukhus.
Så nu när alla är införstådda med vad en sjuksköterska gör i äldreomsorgen så kan vi komma vidare till själva historien:
Jag jobbade förmiddag. Vi var precis klara med morgonarbetet och hade satt oss för att käka frukost. Då kommer sjuksköterske-Cecilia inspringande. Hon pratar om trycksår, medicin i dosett och hur man rengör löständer. (Man ska inte använda tandkräm eftersom det förstör/fräter på protesmaterialet utan man ska använda vanlig tvål)
Sen räcker hon över en burk och ett papper till min kollega. Min kollega är en utav de där händiga typerna i köket som fixar, grejar, bakar. Och hon är jävligt duktig. Hennes rulltårta smakar heaven och hennes ostbullar finns det inte ens ord för.
Sjuksköterske-Cecilia säger bara: Jag tänkte att det här skulle passa dig. Du som gillar köket! och försvinner från avdelningen.
Vi vecklar upp pappret och läser:
VÄNSKAPSKAKAN HERMAN
Dag 1 - Idag har du fått hem din Herman. Låt honom stå i en skål utan lock på diskbänken eller vid ett bord så växer han bäst.
Dag 2 - Rör om Herman ett par gånger idag.
Dag 3 - Rör om.
Dag 4 - Herman är hungrig!!! Mata honom med två dl mjölk, två dl socker och två dl mjöl.
Dag 5 - Rör om.
Dag 6 - Rör om.
Dag 7 - Rör om.
Dag 8 - Rör om.
Dag 9 - Herman är hungrig igen!!! Mata honom än en gång med två dl mjölk, två dl socker och två dl vetemjöl. Det är dags att dela Herman i fem delar. Dela ut fyra av delarna och receptet till fyra vänner, behåll den femte.
Dag 10 - Nu är det dags att baka kakan!!
1½ dl olja
2½ dl socker
3½ dl vetemjöl
1 tsk salt
2 rivna äpplen
100 gr hackade nötter
100 gr hackad choklad
2 tsk bakpulver
3 ägg
2 tsk kanel
Rör om alltsammans och baka i en stor form i 170 grader i ca en timme.
LYCKA TILL!!!
Hon knycklar ihop pappret och säger: va faan!! [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.] Tror hon att vi är kompisar va?! Jag har in glömt det där med Annika. [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.] Tror hon att vi vill göra sådant här trams!??! Den feta kärringen bestämmer inte vad jag ska baka. [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.]
Så marscherar hon ut i köket, slänger demonstrativt ner burken och pappret i soptunnan. Sedan bakar hon toscatårta eftersom sjuksköterske-Cecilia är allergisk mot mandel.
Sjuksköterskorna kontrollerar oss. Bestämmer om de vill delegera (ge oss rätt att ge medicin) oss. Skriver avvikelser (rapporterar om något inte gått enligt rutinerna, vilket används mot personalen som straff) på oss. Rapporterar vårat beteende till chefen.
De lämpar över sina arbetsuppgifter på oss. De har ett visst personalansvar, det är dem som vägrar ringa in extra personal som vak till döende, det är dem som vägrar beordra in folk med tanken på budgeten.
Helt enkelt de sitter på en massa makt. En sjuksköterska i äldreomsorgen är inte samma sak som sjuksköterska på ett sjukhus.
Så nu när alla är införstådda med vad en sjuksköterska gör i äldreomsorgen så kan vi komma vidare till själva historien:
Jag jobbade förmiddag. Vi var precis klara med morgonarbetet och hade satt oss för att käka frukost. Då kommer sjuksköterske-Cecilia inspringande. Hon pratar om trycksår, medicin i dosett och hur man rengör löständer. (Man ska inte använda tandkräm eftersom det förstör/fräter på protesmaterialet utan man ska använda vanlig tvål)
Sen räcker hon över en burk och ett papper till min kollega. Min kollega är en utav de där händiga typerna i köket som fixar, grejar, bakar. Och hon är jävligt duktig. Hennes rulltårta smakar heaven och hennes ostbullar finns det inte ens ord för.
Sjuksköterske-Cecilia säger bara: Jag tänkte att det här skulle passa dig. Du som gillar köket! och försvinner från avdelningen.
Vi vecklar upp pappret och läser:
VÄNSKAPSKAKAN HERMAN
Dag 1 - Idag har du fått hem din Herman. Låt honom stå i en skål utan lock på diskbänken eller vid ett bord så växer han bäst.
Dag 2 - Rör om Herman ett par gånger idag.
Dag 3 - Rör om.
Dag 4 - Herman är hungrig!!! Mata honom med två dl mjölk, två dl socker och två dl mjöl.
Dag 5 - Rör om.
Dag 6 - Rör om.
Dag 7 - Rör om.
Dag 8 - Rör om.
Dag 9 - Herman är hungrig igen!!! Mata honom än en gång med två dl mjölk, två dl socker och två dl vetemjöl. Det är dags att dela Herman i fem delar. Dela ut fyra av delarna och receptet till fyra vänner, behåll den femte.
Dag 10 - Nu är det dags att baka kakan!!
1½ dl olja
2½ dl socker
3½ dl vetemjöl
1 tsk salt
2 rivna äpplen
100 gr hackade nötter
100 gr hackad choklad
2 tsk bakpulver
3 ägg
2 tsk kanel
Rör om alltsammans och baka i en stor form i 170 grader i ca en timme.
LYCKA TILL!!!
Hon knycklar ihop pappret och säger: va faan!! [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.] Tror hon att vi är kompisar va?! Jag har in glömt det där med Annika. [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.] Tror hon att vi vill göra sådant här trams!??! Den feta kärringen bestämmer inte vad jag ska baka. [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.]
Så marscherar hon ut i köket, slänger demonstrativt ner burken och pappret i soptunnan. Sedan bakar hon toscatårta eftersom sjuksköterske-Cecilia är allergisk mot mandel.
onsdag 7 januari 2009
När det döda arbetet dör
Jag går in på jobbet. Skiftbyte. Tar rapporten: den ligger i sin säng, han har dålig mage och sjuan är döende. Jahaja. Hostat blod, magbråck, endast vatten, uppsikt och munvård.
Det är inget konstigt, jag vårdat döende människor förut. Jag vet proceduren om att stryka över handen och ge vatten i små små mängder så att de kan svälja. Att lindra ångensten och minska smärtan är allt det handlar om. Ofta får de så mycket Morfin att de är ganska omtöcknade och inte känner hur ont det antagligen gör att dö.
När en vårdtagare dör så ska den tvättas och blöjan ska bytas (eftersom det finns risk för post mortem-bajs = latin för efter döden-bajs. Det blir så eftersom alla muskler i kroppen slappnar av när du dör.). Det ska tas på kläder som vårdtagaren själv har valt ut och även smycken tas på om det finns önskemål om sådana.
Det är viktigt att påklädningen görs innan likstelheten träder in. Men även innan likstelheten trätt in är det viktigt att inte handskas för hårdhänt med den döde eftersom det då finns risk för post mortem-blåmärken. Det finns exempel då vårdpersonal försökt stänga munnen på en död vårdtagare och varit oförsiktig och då orsakat en blådnad kring hela munnen. Om den döde skulle upptäckas försent och likstelheten redan trätt in så kan man låta den döda ligga två dygn (har jag för mig) eftersom likstelheten då släpper. Likstelhet kan spela spratt, eftersom den leder till en förkortning av musklerna kan man få se små rörelser, till exempel att fingrarna rör på sig. Detta har ibland tolkats som att någon är skendöd.
Det finns sätt att utnyttja likstelheten för att få den döde i positioner som ser fridfulla ut (oftast så ser döda väldigt fridfulla ut oavsett vilka plågor de plågats av innan dödsögonblicket). Väldigt ofta när en person dör, så dör den med öppen mun och ofta är munnen svår att stänga och få den att förbli stängd. Antingen kan man lägga en kudde under nacken eller så kan man ta en halsduk och knyta den under hakan och ovanpå huvudet och invänta likstelheten så förblir munnen stängd. På samma sätt kan man knyta ben och händer så att de stelnar i en viss position och på så sätt ser bättre ut.
När någon dör så gör vi i ordning vårdtagaren och sjuksköterskan ringer de anhöriga för att meddela döden. Om anhöriga inte suttit och vakat vid dödsbädden såklart, en del vill det och en del vill det inte. Det är lag på att ingen ska dö ensam i Sverige, alla har rätt till vak. Det är någonting som sakta men säkert börjas rucka på. Avlidnas släktingar orkar inte fajtas så ordinarie personal får vaka och utföra sina andra vårduppgifter ovanpå det. För att veta när det är dags att sitta längre och vaka tittar vi vi på fötterna, när de börjar bli vaxartade vet man att det är dags. Det här kallas alltså för palliativ vård på vårdboenden, det här är palliativ vård enligt vårdguiden:
"Om du har en obotlig, dödlig sjukdom och befinner dig i livets slutskede har du särskilda behov av vård. Denna vård brukar kallas palliativ vård eller vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande och målet med palliativ vård är att se till att din sista tid i livet blir så bra och smärtfri som möjligt, både fysiskt, psykiskt, socialt och andligt/existentiellt."
Existentiellt - my ass liksom. Morfinplåstret får vårda.
När vi tvättat den döde tänder vi ett ljus på nattduksbordet och lägger blommor i händerna som ligger på bröstet. När familjen har varit och tagit farväl hämtar vi ett lakan, vi har speciella för de som avlidit, och lägger över. I Sverige kommer Fonus och hämtar liket, i Danmark körs den avlidna ner till ett kylrum av personalen.
Jag går in till sjuan, hon ligger i fosterställning i sängen, vrider på sig i smärtor. Jag känner inget. Jag känner mig onormal. Men å andra sidan, vad ska jag känna för en människa som jag inte känner?
Något som man gör repetitivt dör till slut för en. Arbete är dött. Jag kan mata med mina ögon stängda, jag kan klappa på kinden för att lugna mekaniskt, jag kan avläsa kroppsspråket på en dement såsom jag avläser termometern i kylskåpet, jag tvättar ansikten, rumpor, löständer, händer, munnar med en rörelse som är näst intill exakt var gång. De som jag arbetar med lever men vad jag gör för dem har sedan länge slutat innehålla något. Innehållet är dött.
Levande charader? Nä.
Snarare ett stendött skådespel.
Mitt arbete är ett ting för mig, dött. Men känn ingen sorg för det eller tyck att det är tragiskt, det är min livlina. Om mina vårdtagare inte var döda i den mekaniska bemärkelsen så skulle jag dö. En äldrevårdsanstalt är gateway to heaven, vi är mellan livet och Sankte Per. På institutionerna samlas så många öden, så många sjukdomar att du inte kan känna med dem alla. För att leva så måste jag låta vårdtagarna på jobbet dö.
När jag står där inne så tar jag tag i hennes hand och stryker med mina latexbeklädda händer över handryggen. Hon har stafylykocker så innan man går in till henne måste man alltid ta på sig handskar för att undvika smitta. Jag ser hennes naglar; de är långa, gula och fulla med avföring. Antagligen är det så hon har fått stafylykocker, ätit med fingrarna när spasmerna inte kunde hantera gaffeln.
Jag har svårt att säga någonting, jag finner liksom inga ord och jag känner inte den här människan. Första gången jag såg henne var en och halv månad sedan, oftast har hon legat i sängen när jag kommit till jobbet. Om man inte kan säga, kan man göra tänker jag. Ingen ska behöva sina händer, naglar på det där sättet på bröstet, hållandes blommor, död.
Nagelsaxen biter inte på hennes naglar, de är för grova. Jag gissar att hon kroppsarbetade förr. Anledningen till att hennes naglar inte är klippta är att hennes dotter vägrar betala för det, hur man nu kan göra det mot sin mamma. Hennes mamma är ju knappast död för henne..? Men man ska också akta sig för att sätta sig till doms över andra familjerelationer, vem vet vem den här människan en gång varit?
Jag hämtar avbitartången, en skål med varmt vatten, lägger handen i det och börjar klippa. Hon kvider, jag fortsätter. Städandet, fixandet, görandet är som ett plåster eller en botgöring för det man inte kan lindra. Om det inte känns bra, kan det i alla fall vara rent. Om man inte trivs med livet i övrigt kan man i alla fall ha rent hemma. Det finns ingen ångest en putsande trasa inte kan råda bot på. Fråga den kvinnliga delen av min släkt, där har de alltid använt skurmedel som zoloft. (Och de är inte ensamma, läs: Tala om klass - där städas det utav bara helvete)
Jag tittar i badrumsskåpet och hittar en hudlotion som luktar jordgubb och smörjer in händerna och armarna på henne med den. Så, det är min palliativa vård. Innan jag går tittar jag på hennes fötter: fortfarande helt okej, de är inte vaxartade. Hon är vid medvetande.
Jag serverar mat med min kollega till de boende. Stek, potatis, rödkål, brunsås. Byter en stomipåse och kör alla rullstolarna till teven.
Jag går in till sjuan igen och tvättar henne, hon är svettig. Fortfarande kan jag bara göra men får inte fram ett ljud. Till slut nynnar jag tyst för att bryta den kvävande tystnanden som tränger sig närmre och närmre inpå. Det är en tystnad som till slut står och skriker mig i ansiktet: SÄG NÅGOT DÅ HON HÅLLER JU PÅ ATT DÖ.
Helt utan förvarning hostar hon blod. Blod och slem över huvudkudden. Klumpar, strängar av blod uppblandat med andra klumpar av slem och spott. Jaha. Jag står som fastnaglad. Hennes arm börjar röra sig och hon kvider högre h ö g r e HÖGRE H Ö G R E, snart är det skrik och hon griper efter mig. Instinktivt ryggar jag tillbaka från den jordgubbsdoftande armen vars handrygg nyss torkat munnen från blodet och slemmet (hon har blodslem på vänster kind). Det är obehagligt och jag känner ännu mindre för den här människan, jag blir rädd, skakad och går därifrån. Här antar jag att jag enligt föreskrifter skulle tagit hennes hand och lugnat, men det går inte. Jag kan inte förmå min kropp att röra sig så som jag blivit tillsagd att göra i sådana här situationer. När hennes kropp i det ögonblicket skulle snuddat min så skulle hon ha blivit mänsklig, en person istället för vårdtagare eftersom hon skulle dikterat villkoren för vårat samröre och inte jag. Snälla sjuan, håll dig inför arbetets villkor och ramar.
När jag kommer ut från rummet ringer jag direkt sjuksköterskan och säger att hon får komma eftersom jag har svårt att handskas med situationen och dels så tror jag att sjuan behöver morfinplåster. Hon har smärtor.
Jag håller kvar den tanken om makten i att vårda, att de (sjuksyrran, läkaren, min chef, socialstyrelsen, lagar) bestämmer allt. Eller först har vi politikern, sen har vi socialstyrelsen, läkaren, chefen, sjuksyrran men jobbet gör jag! Vi utför någon annans order eller så som utbildningen lärt oss. Sjuksyrran säger åt oss att någon måste äta, vi lirkar, vi försöker, vi blir frustrerade eftr att någon spottat ur maten sjuttioelfte gången, vi bytt tröja på personen och vi vet att vi har hur många uppgifter som helst kvar. Det blir lätt milt tvång. Det är viktigare att tänderna borstas så att tänderna ser fina ut än att det känns bra de få gånger man vill borsta tänderna.
Vi byter på folk fast än de har så ont i kroppen att de skriker, vi måste. Vi duschar dem trots att en del skriker, en del tafsar, en del svär och några slåss. Vem är jag att inte reagera när jag får en höger så glasögonen åker i golvet? Inte speciellt stolt är jag, jag försöker att gå ut stampa i golvet eller be någon annan ta över men ibland blir det så att man borstar tänderna på någon extra hårt för att det inte går på något annat sätt. Vi lurar i dem piller, piller som är viktiga men ibland undrar jag inte om den fria viljan är viktigare än kalcium. Jag vet inte, men jag tror att våra arbetsdagar skulle bli lugnare och de fick kontrollera sin vardag. Och kanske skulle jag inte lika ofta bli irriterad. Jag hatar att jag är tvingad att tvinga.
Sjuksyrran suckar när hon kommer tillbaka, hon fick ju göra vårdande uppgifter: städa undan slemmet och blodet eftersom jag inte klarar det. Men jag vet att hon inte kan klandra mig, jag är ung och utan utbildning. Hon är rutinerad, femtio och högskoleutbildad.
Hon kommer ut, förstår mig litegrann men är märkbart irriterad. När hon ska gå in och sätta på morfinplåstret är hon på nummer sju död.
När hon säger det känner jag inte heller någonting. Jag kan förstå att det är bra att hon fick ro, men jag känner det knappast. Inget känns. Nu är hon borta. För en halvtimme sedan levde hon. Jag känner ingenting inför det påståendet och jag blir obehagligt berörd.
Döden ska vara något stort. Något om ger folk ångest, det höll mig vaken på nätterna i sjuårsåldern, jag var rädd för att mamma skulle dö. Jag vet att när man är ung så säger dem att man tror att man är odödlig, kanske stämmer det. Men jag känner mig inte odödlig, mer bedrövad över att jag inte är bedrövad. Kanske är det, det som är odödligheten att jag inte blir berörd av att en annan människas liv tar slut. Att döden inte är en gemensam beröringspunkt.
Det jag är rädd för är att hon trots uppenbarligen var en människa så delar vi inget, hon berörde inte alls. Och då blir jag arg, va faan är det här?! Det här är ett jävla two-faced shithole. Jag jobbar med människor, men jag kan inte låta dem bli mänskliga. Mitt arbete tvingar mig att reducera liv till ingenting för att jag själv ska överleva.
Jag och min kollega går in till sjuan för att göra henne i ordning för livet efter döden. Vi tvättar henne inte, det gjorde vi för en halvtimme sedan, vi tvättar ansiktet och tar på hennes lealösa kropp kläder. En piketröja och en röd kofta. Från rum nummer sjutton tar vi en rosa tulpan och lägger i hennes knäppta händer på bröstet. Jag kan inte låta bli att notera att den röda koftan och den rosa tulpanen skär sig. Under tiden vi gör det här så pratar min kollega med sjuan som om hon fortfarande levde: "Så, nu ska vi bara vända på sig en gång till." "Så ja, så ja, allt kommer bli bra." Hela tiden småpratar hon, jag fortsätter att hålla käften där inne. Vi är två liemän med olika strategier. Våra förhållningssätt är helt olika till det levande döda som nu slutat andas, båda vi försöka förstå att de levande döda dör en gång till. Från varor/vårdtagare till att hjärtat slår det sista slaget. Då blir det döda arbetet mänskligt: anhörigas sorg. Det döda arbetet blir mänskligt i sitt sista andetag.
Det finns ingenting att romantisera om när det gäller att jobba med människor. Antingen jobbar man i min bransch: någon slags sista station = hur länge du lever beror på våran vård. Eller så kan man jobba i LSS med att vakta människor i daglig verksamhet eller vakta dem i deras hem på boendet, kanske blir man arbetsförmedlare och jagar folk eller vad sägs om soc-kärring och "pröva" om folk verkligen, verkligen är värda de där matkupongerna eller bidraget så att de precis, precis överlever.
Om katten har nio liv, hur många har en människa? Hur många gånger om dagen går vi igenom döda relationer egentligen? Kunder istället för människor, väljare istället för folk med behov, arbetare istället för att ha en fritid att slösa, medborgare kallas vi, som om vi ens tycker nationalstaten är en bra ide! Äktenskapsförord tecknas i fall äktenskapets gudavälsignade arbetsdelning kraschar, lån som tas för att vi ska kunna leva drägliga liv, barn som svälter för att hålla priset på spannmål uppe. Överallt är det döda arbetet: konsumenter, sopgubbar, politiker, byråkrater, reklamkillar, modebloggare, fackliga ombud, Rädda Barnen-insamlare, dammsugareförsäljare och gangstrar.
Den här jävla värderingen i form av pengar, lön. Jag hatar den. Precis som föräldrar inte värderar sina barn borde inte ett samhälle värdera i termer som till slut handlar om död. Om dött arbete för att få leva. Eller om att folk bokstavligen måste dö för att andra ska få arbete. Nekreofilsamhälle! Ta något levande, tryck in det i ett lönearbete. Vips! Så är det dött!
Nina Björk skrev i en krönika: Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet - alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.
Att låta dö för att kunna leva.
--------
Förresten, vi ses väl på kursen Makten på jobbet? Jag kommer vara där.
(Man kan fortfarande efteranmäla sig och det krävs inga speciella betyg för att kvalificera sig; anmäl dig nuuuuu!)
Det är inget konstigt, jag vårdat döende människor förut. Jag vet proceduren om att stryka över handen och ge vatten i små små mängder så att de kan svälja. Att lindra ångensten och minska smärtan är allt det handlar om. Ofta får de så mycket Morfin att de är ganska omtöcknade och inte känner hur ont det antagligen gör att dö.
När en vårdtagare dör så ska den tvättas och blöjan ska bytas (eftersom det finns risk för post mortem-bajs = latin för efter döden-bajs. Det blir så eftersom alla muskler i kroppen slappnar av när du dör.). Det ska tas på kläder som vårdtagaren själv har valt ut och även smycken tas på om det finns önskemål om sådana.
Det är viktigt att påklädningen görs innan likstelheten träder in. Men även innan likstelheten trätt in är det viktigt att inte handskas för hårdhänt med den döde eftersom det då finns risk för post mortem-blåmärken. Det finns exempel då vårdpersonal försökt stänga munnen på en död vårdtagare och varit oförsiktig och då orsakat en blådnad kring hela munnen. Om den döde skulle upptäckas försent och likstelheten redan trätt in så kan man låta den döda ligga två dygn (har jag för mig) eftersom likstelheten då släpper. Likstelhet kan spela spratt, eftersom den leder till en förkortning av musklerna kan man få se små rörelser, till exempel att fingrarna rör på sig. Detta har ibland tolkats som att någon är skendöd.
Det finns sätt att utnyttja likstelheten för att få den döde i positioner som ser fridfulla ut (oftast så ser döda väldigt fridfulla ut oavsett vilka plågor de plågats av innan dödsögonblicket). Väldigt ofta när en person dör, så dör den med öppen mun och ofta är munnen svår att stänga och få den att förbli stängd. Antingen kan man lägga en kudde under nacken eller så kan man ta en halsduk och knyta den under hakan och ovanpå huvudet och invänta likstelheten så förblir munnen stängd. På samma sätt kan man knyta ben och händer så att de stelnar i en viss position och på så sätt ser bättre ut.
När någon dör så gör vi i ordning vårdtagaren och sjuksköterskan ringer de anhöriga för att meddela döden. Om anhöriga inte suttit och vakat vid dödsbädden såklart, en del vill det och en del vill det inte. Det är lag på att ingen ska dö ensam i Sverige, alla har rätt till vak. Det är någonting som sakta men säkert börjas rucka på. Avlidnas släktingar orkar inte fajtas så ordinarie personal får vaka och utföra sina andra vårduppgifter ovanpå det. För att veta när det är dags att sitta längre och vaka tittar vi vi på fötterna, när de börjar bli vaxartade vet man att det är dags. Det här kallas alltså för palliativ vård på vårdboenden, det här är palliativ vård enligt vårdguiden:
"Om du har en obotlig, dödlig sjukdom och befinner dig i livets slutskede har du särskilda behov av vård. Denna vård brukar kallas palliativ vård eller vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande och målet med palliativ vård är att se till att din sista tid i livet blir så bra och smärtfri som möjligt, både fysiskt, psykiskt, socialt och andligt/existentiellt."
Existentiellt - my ass liksom. Morfinplåstret får vårda.
När vi tvättat den döde tänder vi ett ljus på nattduksbordet och lägger blommor i händerna som ligger på bröstet. När familjen har varit och tagit farväl hämtar vi ett lakan, vi har speciella för de som avlidit, och lägger över. I Sverige kommer Fonus och hämtar liket, i Danmark körs den avlidna ner till ett kylrum av personalen.
Jag går in till sjuan, hon ligger i fosterställning i sängen, vrider på sig i smärtor. Jag känner inget. Jag känner mig onormal. Men å andra sidan, vad ska jag känna för en människa som jag inte känner?
Något som man gör repetitivt dör till slut för en. Arbete är dött. Jag kan mata med mina ögon stängda, jag kan klappa på kinden för att lugna mekaniskt, jag kan avläsa kroppsspråket på en dement såsom jag avläser termometern i kylskåpet, jag tvättar ansikten, rumpor, löständer, händer, munnar med en rörelse som är näst intill exakt var gång. De som jag arbetar med lever men vad jag gör för dem har sedan länge slutat innehålla något. Innehållet är dött.
Levande charader? Nä.
Snarare ett stendött skådespel.
Mitt arbete är ett ting för mig, dött. Men känn ingen sorg för det eller tyck att det är tragiskt, det är min livlina. Om mina vårdtagare inte var döda i den mekaniska bemärkelsen så skulle jag dö. En äldrevårdsanstalt är gateway to heaven, vi är mellan livet och Sankte Per. På institutionerna samlas så många öden, så många sjukdomar att du inte kan känna med dem alla. För att leva så måste jag låta vårdtagarna på jobbet dö.
När jag står där inne så tar jag tag i hennes hand och stryker med mina latexbeklädda händer över handryggen. Hon har stafylykocker så innan man går in till henne måste man alltid ta på sig handskar för att undvika smitta. Jag ser hennes naglar; de är långa, gula och fulla med avföring. Antagligen är det så hon har fått stafylykocker, ätit med fingrarna när spasmerna inte kunde hantera gaffeln.
Jag har svårt att säga någonting, jag finner liksom inga ord och jag känner inte den här människan. Första gången jag såg henne var en och halv månad sedan, oftast har hon legat i sängen när jag kommit till jobbet. Om man inte kan säga, kan man göra tänker jag. Ingen ska behöva sina händer, naglar på det där sättet på bröstet, hållandes blommor, död.
Nagelsaxen biter inte på hennes naglar, de är för grova. Jag gissar att hon kroppsarbetade förr. Anledningen till att hennes naglar inte är klippta är att hennes dotter vägrar betala för det, hur man nu kan göra det mot sin mamma. Hennes mamma är ju knappast död för henne..? Men man ska också akta sig för att sätta sig till doms över andra familjerelationer, vem vet vem den här människan en gång varit?
Jag hämtar avbitartången, en skål med varmt vatten, lägger handen i det och börjar klippa. Hon kvider, jag fortsätter. Städandet, fixandet, görandet är som ett plåster eller en botgöring för det man inte kan lindra. Om det inte känns bra, kan det i alla fall vara rent. Om man inte trivs med livet i övrigt kan man i alla fall ha rent hemma. Det finns ingen ångest en putsande trasa inte kan råda bot på. Fråga den kvinnliga delen av min släkt, där har de alltid använt skurmedel som zoloft. (Och de är inte ensamma, läs: Tala om klass - där städas det utav bara helvete)
Jag tittar i badrumsskåpet och hittar en hudlotion som luktar jordgubb och smörjer in händerna och armarna på henne med den. Så, det är min palliativa vård. Innan jag går tittar jag på hennes fötter: fortfarande helt okej, de är inte vaxartade. Hon är vid medvetande.
Jag serverar mat med min kollega till de boende. Stek, potatis, rödkål, brunsås. Byter en stomipåse och kör alla rullstolarna till teven.
Jag går in till sjuan igen och tvättar henne, hon är svettig. Fortfarande kan jag bara göra men får inte fram ett ljud. Till slut nynnar jag tyst för att bryta den kvävande tystnanden som tränger sig närmre och närmre inpå. Det är en tystnad som till slut står och skriker mig i ansiktet: SÄG NÅGOT DÅ HON HÅLLER JU PÅ ATT DÖ.
Helt utan förvarning hostar hon blod. Blod och slem över huvudkudden. Klumpar, strängar av blod uppblandat med andra klumpar av slem och spott. Jaha. Jag står som fastnaglad. Hennes arm börjar röra sig och hon kvider högre h ö g r e HÖGRE H Ö G R E, snart är det skrik och hon griper efter mig. Instinktivt ryggar jag tillbaka från den jordgubbsdoftande armen vars handrygg nyss torkat munnen från blodet och slemmet (hon har blodslem på vänster kind). Det är obehagligt och jag känner ännu mindre för den här människan, jag blir rädd, skakad och går därifrån. Här antar jag att jag enligt föreskrifter skulle tagit hennes hand och lugnat, men det går inte. Jag kan inte förmå min kropp att röra sig så som jag blivit tillsagd att göra i sådana här situationer. När hennes kropp i det ögonblicket skulle snuddat min så skulle hon ha blivit mänsklig, en person istället för vårdtagare eftersom hon skulle dikterat villkoren för vårat samröre och inte jag. Snälla sjuan, håll dig inför arbetets villkor och ramar.
När jag kommer ut från rummet ringer jag direkt sjuksköterskan och säger att hon får komma eftersom jag har svårt att handskas med situationen och dels så tror jag att sjuan behöver morfinplåster. Hon har smärtor.
Jag håller kvar den tanken om makten i att vårda, att de (sjuksyrran, läkaren, min chef, socialstyrelsen, lagar) bestämmer allt. Eller först har vi politikern, sen har vi socialstyrelsen, läkaren, chefen, sjuksyrran men jobbet gör jag! Vi utför någon annans order eller så som utbildningen lärt oss. Sjuksyrran säger åt oss att någon måste äta, vi lirkar, vi försöker, vi blir frustrerade eftr att någon spottat ur maten sjuttioelfte gången, vi bytt tröja på personen och vi vet att vi har hur många uppgifter som helst kvar. Det blir lätt milt tvång. Det är viktigare att tänderna borstas så att tänderna ser fina ut än att det känns bra de få gånger man vill borsta tänderna.
Vi byter på folk fast än de har så ont i kroppen att de skriker, vi måste. Vi duschar dem trots att en del skriker, en del tafsar, en del svär och några slåss. Vem är jag att inte reagera när jag får en höger så glasögonen åker i golvet? Inte speciellt stolt är jag, jag försöker att gå ut stampa i golvet eller be någon annan ta över men ibland blir det så att man borstar tänderna på någon extra hårt för att det inte går på något annat sätt. Vi lurar i dem piller, piller som är viktiga men ibland undrar jag inte om den fria viljan är viktigare än kalcium. Jag vet inte, men jag tror att våra arbetsdagar skulle bli lugnare och de fick kontrollera sin vardag. Och kanske skulle jag inte lika ofta bli irriterad. Jag hatar att jag är tvingad att tvinga.
Sjuksyrran suckar när hon kommer tillbaka, hon fick ju göra vårdande uppgifter: städa undan slemmet och blodet eftersom jag inte klarar det. Men jag vet att hon inte kan klandra mig, jag är ung och utan utbildning. Hon är rutinerad, femtio och högskoleutbildad.
Hon kommer ut, förstår mig litegrann men är märkbart irriterad. När hon ska gå in och sätta på morfinplåstret är hon på nummer sju död.
När hon säger det känner jag inte heller någonting. Jag kan förstå att det är bra att hon fick ro, men jag känner det knappast. Inget känns. Nu är hon borta. För en halvtimme sedan levde hon. Jag känner ingenting inför det påståendet och jag blir obehagligt berörd.
Döden ska vara något stort. Något om ger folk ångest, det höll mig vaken på nätterna i sjuårsåldern, jag var rädd för att mamma skulle dö. Jag vet att när man är ung så säger dem att man tror att man är odödlig, kanske stämmer det. Men jag känner mig inte odödlig, mer bedrövad över att jag inte är bedrövad. Kanske är det, det som är odödligheten att jag inte blir berörd av att en annan människas liv tar slut. Att döden inte är en gemensam beröringspunkt.
Det jag är rädd för är att hon trots uppenbarligen var en människa så delar vi inget, hon berörde inte alls. Och då blir jag arg, va faan är det här?! Det här är ett jävla two-faced shithole. Jag jobbar med människor, men jag kan inte låta dem bli mänskliga. Mitt arbete tvingar mig att reducera liv till ingenting för att jag själv ska överleva.
Jag och min kollega går in till sjuan för att göra henne i ordning för livet efter döden. Vi tvättar henne inte, det gjorde vi för en halvtimme sedan, vi tvättar ansiktet och tar på hennes lealösa kropp kläder. En piketröja och en röd kofta. Från rum nummer sjutton tar vi en rosa tulpan och lägger i hennes knäppta händer på bröstet. Jag kan inte låta bli att notera att den röda koftan och den rosa tulpanen skär sig. Under tiden vi gör det här så pratar min kollega med sjuan som om hon fortfarande levde: "Så, nu ska vi bara vända på sig en gång till." "Så ja, så ja, allt kommer bli bra." Hela tiden småpratar hon, jag fortsätter att hålla käften där inne. Vi är två liemän med olika strategier. Våra förhållningssätt är helt olika till det levande döda som nu slutat andas, båda vi försöka förstå att de levande döda dör en gång till. Från varor/vårdtagare till att hjärtat slår det sista slaget. Då blir det döda arbetet mänskligt: anhörigas sorg. Det döda arbetet blir mänskligt i sitt sista andetag.
Det finns ingenting att romantisera om när det gäller att jobba med människor. Antingen jobbar man i min bransch: någon slags sista station = hur länge du lever beror på våran vård. Eller så kan man jobba i LSS med att vakta människor i daglig verksamhet eller vakta dem i deras hem på boendet, kanske blir man arbetsförmedlare och jagar folk eller vad sägs om soc-kärring och "pröva" om folk verkligen, verkligen är värda de där matkupongerna eller bidraget så att de precis, precis överlever.
Om katten har nio liv, hur många har en människa? Hur många gånger om dagen går vi igenom döda relationer egentligen? Kunder istället för människor, väljare istället för folk med behov, arbetare istället för att ha en fritid att slösa, medborgare kallas vi, som om vi ens tycker nationalstaten är en bra ide! Äktenskapsförord tecknas i fall äktenskapets gudavälsignade arbetsdelning kraschar, lån som tas för att vi ska kunna leva drägliga liv, barn som svälter för att hålla priset på spannmål uppe. Överallt är det döda arbetet: konsumenter, sopgubbar, politiker, byråkrater, reklamkillar, modebloggare, fackliga ombud, Rädda Barnen-insamlare, dammsugareförsäljare och gangstrar.
Den här jävla värderingen i form av pengar, lön. Jag hatar den. Precis som föräldrar inte värderar sina barn borde inte ett samhälle värdera i termer som till slut handlar om död. Om dött arbete för att få leva. Eller om att folk bokstavligen måste dö för att andra ska få arbete. Nekreofilsamhälle! Ta något levande, tryck in det i ett lönearbete. Vips! Så är det dött!
Nina Björk skrev i en krönika: Längtar vi efter ett människoskap där vi älskas utan krav på prestation, där vi är uppskattade bortom meriter? Skulle det i så fall gå att göra politik av en sådan längtan? Går det att överföra en relation inom familjen till förhållanden inom samhället? Är det rent av just det som Osynliga Partiet vill göra när de protesterar mot arbetsförmedlingar runt om i landet - alla ska få äta, utan krav på motprestation. Alla ska få vara med, även om de inte meriterar sig genom en enda liten jobbsökarkurs. Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.
Att låta dö för att kunna leva.
--------
Förresten, vi ses väl på kursen Makten på jobbet? Jag kommer vara där.
(Man kan fortfarande efteranmäla sig och det krävs inga speciella betyg för att kvalificera sig; anmäl dig nuuuuu!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)