Nu har det hänt. Arbetsplatsmasskern har tagit sina första stapplande steg i Sverige.
En 37-åring man har knivhuggit sin chef efter att han i måndags blivit uppsagd enligt Kvällsposten(hittar dock inte på internet, håll till godo med DN). Det är ganska frestande att dra till med ett: vad var det vi sa. Och ja, vi hade tecknen där.
Vi jämför snabbt med amerikanernas förutsättningar: en kollapsad/frånvarande fackföreningsrörelse, en pressad ekonomi, man blir avsked, riktad direkt uppåt och främst manliga förrövare. Allting stämmer utom vapnet. Inget skjutvapen utan en kniv istället men det förklaras ganska enkelt: våra vapenlagar.
Ett annat tecken i tiden var ju för ett år sedan knivhögg en kille sina skolkamrater som mobbade honom. En skolskjutning men med kniv.
LO-kollektivet har kollapsat och klarar inte av dess främsta uppgift: att sälja arbetsfred mot förbättringar för arbetarna. Det som man nu gör är att försöka lugna arbetare eller ställa till med fejk-strejker.
Krisen har slagit till i Sverige och människor tar inte anställning längre utan man snarare konkurrerar om en chans att få lönearbeta. I dokusåpor så söker vi jobb som modeskapare, toppmodeller, the rachael zoe project eller work for diddy och detta är en tendens som vi ser runt om i samhället även om ingen vill göra en dokusåpor om vikarierande konkurrerande vårdbiträden. Men vi terroriseras i arbetsförmedlingen till att ta vilket jobb som helst - tanken är att vi ska hata AMS-åtgärderna så mycket att vi gör vad som helst. Så att vi delar ut Metro tidigt om mornarna och fryser hellre än att gå in i arbetslöshet. AMS åtgärder handlar om att vi ska kämpa så hårt att vi meriterar oss för arbete - inte att vi ska välja arbete.
Och när vi väl har fått arbete så pressas vi hårt. Vi jagas med hotet om att vi när som helst kan bytas ut. Provanställningen kan när som helst brytas och arbetsgivarna använder krisen som en ursäkt för att sparka folk. Andan i halsen och arbetarna på mattan.
Socialbidrag är ingen lätt match att få och kompisar berättar horrorstories om handläggare som har en burk näsdukar på skrivbordet. Att de redan är beredda på att man ska gråta, att de är så vana att näsdukarna lika gärna kan stå framme.
Manligheten är i kris. Det som främst definierade mansrollen är på väg bort: fabriken och den fasta yrkesrollen, rollen som familjeförsörjare och män upplever just nu kollektivt en klassresa nedåt där de jobbar med kärringjobb såsom vårdare i LSS istället för på Kockums varvet. Den identitet som du lärde dig av din pappa är på väg bort.
Det finns ingenstans att bo i de större städerna och när vi väl bor så hamnar vi i kåkar som är misskötta eller på riktigt usla svartkontrakt eller tredje handskontrakt med dåliga villkor.
Matpriserna går upp. A-kassan och alfakassans handläggningstider ligger på flera månader. Vad ska folk äta? Och vad har de betalat för? Kollektivtrafiken kostar mer och kronans värde sjunker men våra löner går inte upp.
Våran lön sänks alltså i realiteten eftersom vi kan köpa mindre och mindre för den. Dessutom ska vi helst jobba deltid och inte heltid.
Tycker du att det är konstigt att man inte orkar mer, att man är så pressad att man lika gärna kan hamna på kåken för dit når i alla fall inte inkasso? Jag är inte förvånad.
Hans chef kanske var en hyvens kille. Vad vet jag? Men det spelar ingen roll, han är offret för våran relation till arbetsmarknaden i sin helhet. Det här är den individualiserade klasskonflikten. Det handlade inte om att döda för dödandets skull, utan han knivade den chef som ryckte undan benen för hans försörjning.
Vill man spara fler chefers liv är det bästa man kan göra är att ge oss ett drägligt liv. Det här mordet ska inte förstås som en galnings verk utan snarare är det rationellt i den meningen att han sänkte det som sänkte honom.
Ni fick oss att hata arbetslösheten så mycket att vi inte stod ut med tanken och tog vilket arbete som helst (att jobba på internetcafe måste ha varit deltidsarbetslöshetens helvete) att när ni sparkade så stod vi inte med tanken på att gå tillbaka.
Jag lägger skulden på alla andra insitutioner än personen. Om jag vore chef så skulle jag titta mig en extra gång över axeln och vara jävligt rädd för det monster som man under flera års tid producerat. Och du: jag skulle inte ta den där påbyggnadsutbildningen i ledarskap. Man vet aldrig vilka galningar det finns.
"Workplace violence can happen some one you love!" är inte sant. "Workplace violence can happen your boss!" Och du, ta det väldigt lugnt vilka du lierar dig med, chefens hantlangare brukar också råka illa ut vid en going postal. Det är inte ett hot, det är empiri och du vill väl överleva ditt löneslaveri?
En längre analys av fenomenet: http://tackforingenting.blogspot.com/2008/09/going-postal-i-dont-like-mondays.html
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Män är män…, kamratwot skriver Mord utan offer, Jinge skriver Nätcensur idé i USA!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansen sänker Sverige ekonomiskt och socialt, Anders_S skriver Att vaccinera sig eller inte
onsdag 2 september 2009
måndag 3 augusti 2009
Redogörelse framlagd för en akademi
Jag är inte ensam, jag är långt ifrån speciell och min situation är inte unik. Det finns de som har haft en långt mycket hemskare barndom, fått värre skador av arbetet och de som till och med trivs med det nomadiska livet. Jag tror inte jag längtar tillbaka till den fasta anställningen (som jag aldrig haft) eller till radhus, jag längtar bara bort, ut och ifrån. Kan man säga så? Får man längta bort utan att ha bestämt sig vartåt man längtar? Bort räcker för mig.
Jag vaknar av att solen lyser in genom glipan och jag har lyckats veva ner alla tre kuddarna på golvet i sömnen. Idag har jag ingenting att göra, inget jobb att gå till. Ingen ville betala för mina händer idag. Första dagen på länge som jag går utan jobb när jag vill ha det. Undrar om det alla är friska eller om de hittat en ny vikarie? Se där! Där sitter jag på sängkanten, nyss vaknat men funderar ändå på hur jag ska få min tid såld.
Skit samma. Klockan är 11.35 och idag har jag en del att göra. Egentligen hade jag velat gått upp tidigare för att få ut maximalt av dagen. Jag ska slänga in en tvätt, betala mina räkningar och handla tänker jag (vilket jag inte fattar varför jag gör, allt ruttnar ändå i min kyl).
Jag tvättar, handlar på Netto, sorterar i garderoben. Klockan blir tre och jag möter upp folk för att fika. Drar runt på stan, funderar på om vi ska gå på bio, provar kläder och någon snor ett läppglans. Är det någon som är ledig i helgen? Festa?
Dricker öl och spelar biljard på kvällen. Jag trillar in i min delade tvåa på kvällen och en tanke vill inte släppa: är det här allt? Är det här allting som finns? Visst mitt kök skulle kunna vara finare, mitt jobb skulle kunna vara mer välbetalt och mitt liv mer bekymmerslöst. Men är det här allting som finns? Att arbeta och få en summa att konsumera för?
Det skulle hjälpa mig med högre lön och en trygg anställning. Men jag längtar ut. Jag längtar efter att styra min tid helt själv, att stanna hemma och hänga med min bror så länge jag vill inte tills då jag är schemalagd.
Vilken politiker röstar man på om det enda man vill ska stå i valprogrammet är: bränn skiten? Till vilken nämnd hör man av sig om man inte vill gå till jobbet igen? Kan man få diagnosen: less på situationen överlag?
Jag somnar och avbryts i mina funderingar. Fortsätter på vägen till bussen och det slår mig om hur allting hänger ihop.
Vi bor osäkert, på soffor, vi delar ettor, vi bor på andra handskontrakt, får lägenhet i tre månader och flyttar igen. Att flytta tre gånger på ett år är verklighet.
Medan vi bor osäkert i Malmö Kommunala Bostadsbolag, arbetar vi osäkert i Malmö Stads verksamheter. Medan vi bor på soffan i Rosengård tar Malmö Kommunala Bostadsbolag vinsterna från våra hyrespengar och bygger Turning Torso med politikernas goda minne, som dessutom går med förlust. Medan vi tar flyttlasset för hundrafemtielfte gången står lokaler runt om i Malmö tomma. När vi lägger upp en annons på blocket om bostad river politikerna i Lund Smultronstället.
Det handlar liksom inte bara om jobb eller bara om feminism eller om skattelättnader utan allting sitter ihop. Det handlar om hela situationen och vart vi befinner oss, visst - det skulle kunna bli lite bättre här och där och ibland blir det sämre här och där. Jag fattar att man flyttar ut i skogen utan el utan någonting, det är det i alla fall lugnt och inte hundra saker man måste göra. Men det är ju ingen lösning för oss allihop, för jag tror inte bara att det är jag som längtar ut, bort, någon annanstans. Och vi längtar inte ut i skogen, vi längtar efter att inte behöva sälja vårat arbete, våran tid, vårat liv för att få överleva. Tänk att inte bli behandlad som en ägodel: på jobbet, av snuten när de kör bort en, försäljaren som bara vill att jag ska köpa, killen på krogen som bara vill knulla och skiter i vem egentligen, läraren som vill att jag ska ta av mig kepsen och vara tyst eller dagiset där de förvarar mina syskon så att mamma ska kunna arbeta. Den långa vandringen genom institutionerna där vi inte är människor utan utbytbara kugghjul i stort maskineri.
Jag längtar efter att sy upp min väns bröllopsklänning, lära mig bygga saker och inte ha ont i magen för att jag har så lite pengar efter att räkningarna är betalda.
Allting sitter ihop, mina problem med era problem. Lösningen är inte då att vinna på lotto, bli chef eller ta livet av sig. Någon får ändå jobbet som diskare. Någon annan får ändå sparken. Alla andra måste sälja sitt arbete, sin tid, sina liv. Och det önskar jag inte någon. Jag kan inte sluta sälja mitt liv om inte alla andra gör det också.
Det är dags för förstörande av allmän ordning: att kugghjulen börjar krångla och slutar fungera. Tillsammans. Så att vi kommer härifrån. Snarast.
---------------------------------------------------------------------------------------
Om man undrar varifrån rubriken till inlägget kommer ifrån så kommer det från Kafka och är titeln på en novell han skrev. En bris av frisk luft beskriver innehållet i novellen såhär: I novellen ”Redogörelse framlagd för en akademi” formulerar Franz Kafka en kritik av frihetsbegreppet när han beskriver hur en apa, fängslad ombord ett skepp och på väg att säljas till en cirkus, genomgår en omvandling och blir människa. Apans människoblivande är en utväg vilket är något helt annat än frihet. I apans fall finns det bara en utgång om frihetsidealet skulle följas: att hoppa överbord och in i säker död.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Falkvinge riskerar riksdagsplatsen?, Kaj Raving skriver Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Johan Frick skriver Ett avskyvärt mellanting, Anders_S skriver Adam Backström – fastighetsklipparen Kamratwot skriver om tecknade politiska serier
Jag vaknar av att solen lyser in genom glipan och jag har lyckats veva ner alla tre kuddarna på golvet i sömnen. Idag har jag ingenting att göra, inget jobb att gå till. Ingen ville betala för mina händer idag. Första dagen på länge som jag går utan jobb när jag vill ha det. Undrar om det alla är friska eller om de hittat en ny vikarie? Se där! Där sitter jag på sängkanten, nyss vaknat men funderar ändå på hur jag ska få min tid såld.
Skit samma. Klockan är 11.35 och idag har jag en del att göra. Egentligen hade jag velat gått upp tidigare för att få ut maximalt av dagen. Jag ska slänga in en tvätt, betala mina räkningar och handla tänker jag (vilket jag inte fattar varför jag gör, allt ruttnar ändå i min kyl).
Jag tvättar, handlar på Netto, sorterar i garderoben. Klockan blir tre och jag möter upp folk för att fika. Drar runt på stan, funderar på om vi ska gå på bio, provar kläder och någon snor ett läppglans. Är det någon som är ledig i helgen? Festa?
Dricker öl och spelar biljard på kvällen. Jag trillar in i min delade tvåa på kvällen och en tanke vill inte släppa: är det här allt? Är det här allting som finns? Visst mitt kök skulle kunna vara finare, mitt jobb skulle kunna vara mer välbetalt och mitt liv mer bekymmerslöst. Men är det här allting som finns? Att arbeta och få en summa att konsumera för?
Det skulle hjälpa mig med högre lön och en trygg anställning. Men jag längtar ut. Jag längtar efter att styra min tid helt själv, att stanna hemma och hänga med min bror så länge jag vill inte tills då jag är schemalagd.
Vilken politiker röstar man på om det enda man vill ska stå i valprogrammet är: bränn skiten? Till vilken nämnd hör man av sig om man inte vill gå till jobbet igen? Kan man få diagnosen: less på situationen överlag?
Jag somnar och avbryts i mina funderingar. Fortsätter på vägen till bussen och det slår mig om hur allting hänger ihop.
Vi bor osäkert, på soffor, vi delar ettor, vi bor på andra handskontrakt, får lägenhet i tre månader och flyttar igen. Att flytta tre gånger på ett år är verklighet.
Medan vi bor osäkert i Malmö Kommunala Bostadsbolag, arbetar vi osäkert i Malmö Stads verksamheter. Medan vi bor på soffan i Rosengård tar Malmö Kommunala Bostadsbolag vinsterna från våra hyrespengar och bygger Turning Torso med politikernas goda minne, som dessutom går med förlust. Medan vi tar flyttlasset för hundrafemtielfte gången står lokaler runt om i Malmö tomma. När vi lägger upp en annons på blocket om bostad river politikerna i Lund Smultronstället.
Det handlar liksom inte bara om jobb eller bara om feminism eller om skattelättnader utan allting sitter ihop. Det handlar om hela situationen och vart vi befinner oss, visst - det skulle kunna bli lite bättre här och där och ibland blir det sämre här och där. Jag fattar att man flyttar ut i skogen utan el utan någonting, det är det i alla fall lugnt och inte hundra saker man måste göra. Men det är ju ingen lösning för oss allihop, för jag tror inte bara att det är jag som längtar ut, bort, någon annanstans. Och vi längtar inte ut i skogen, vi längtar efter att inte behöva sälja vårat arbete, våran tid, vårat liv för att få överleva. Tänk att inte bli behandlad som en ägodel: på jobbet, av snuten när de kör bort en, försäljaren som bara vill att jag ska köpa, killen på krogen som bara vill knulla och skiter i vem egentligen, läraren som vill att jag ska ta av mig kepsen och vara tyst eller dagiset där de förvarar mina syskon så att mamma ska kunna arbeta. Den långa vandringen genom institutionerna där vi inte är människor utan utbytbara kugghjul i stort maskineri.
Jag längtar efter att sy upp min väns bröllopsklänning, lära mig bygga saker och inte ha ont i magen för att jag har så lite pengar efter att räkningarna är betalda.
Allting sitter ihop, mina problem med era problem. Lösningen är inte då att vinna på lotto, bli chef eller ta livet av sig. Någon får ändå jobbet som diskare. Någon annan får ändå sparken. Alla andra måste sälja sitt arbete, sin tid, sina liv. Och det önskar jag inte någon. Jag kan inte sluta sälja mitt liv om inte alla andra gör det också.
Det är dags för förstörande av allmän ordning: att kugghjulen börjar krångla och slutar fungera. Tillsammans. Så att vi kommer härifrån. Snarast.
---------------------------------------------------------------------------------------
Om man undrar varifrån rubriken till inlägget kommer ifrån så kommer det från Kafka och är titeln på en novell han skrev. En bris av frisk luft beskriver innehållet i novellen såhär: I novellen ”Redogörelse framlagd för en akademi” formulerar Franz Kafka en kritik av frihetsbegreppet när han beskriver hur en apa, fängslad ombord ett skepp och på väg att säljas till en cirkus, genomgår en omvandling och blir människa. Apans människoblivande är en utväg vilket är något helt annat än frihet. I apans fall finns det bara en utgång om frihetsidealet skulle följas: att hoppa överbord och in i säker död.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Falkvinge riskerar riksdagsplatsen?, Kaj Raving skriver Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Johan Frick skriver Ett avskyvärt mellanting, Anders_S skriver Adam Backström – fastighetsklipparen Kamratwot skriver om tecknade politiska serier
söndag 14 juni 2009
Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte
17/5 - St Lars
Helt plötsligt står hon framför mig. Jag har sett det ansiktet så många gånger förr. Jag har sett den där halvlockiga luggen drypandes av öl, jag har sett luggen nytvättad eller bara hängandes stripig längs kinderna. Jag har sett henne i de flesta sinnestämningar och ganska många gånger har hon och jag gått hem tillsammans och hoppats på bättre lycka nästa gång. Vi har varit arga tillsammans, glada tillsammans och besvikna tillsammmans.
Nu blir jag arg när jag ser henne.
- Vad faan gör du här? Stick! Stick! Fattar du inte att snuten kommer snart?
Jag vänder på klacken och ser hur hon rusar ner i källaren. Hon kryper antagligen ut genom det lilla fönstret på sidan ut i trädgården.
Bra, här kan hon inte vara. Hon har ju redan ett åtal för olaga intrång. Inte ett till.
Vi har gjort det här förut: tagit ett hus. Vi såg ut ett hus, en tom lokal och beslöt oss för att ta det. Vi fixade möbler till lokalen, vi la upp en plan för hur det skulle gå till och vi undersökte vilka verktyg vi kunde få tag på.
I tanken var det nu vårat hus, äganderätten har vi aldrig haft speciellt mycket till övers för och i huvudet inreder vi vårat hus, vi diskuterar vad vi vill göra där. För våra inre tar en helt ny värld form. I den nya världen finns ingen störingsjour eller tvättstugeregler. I den nya världen finns huscigg och ingen aning om vad som sker i kväll men det blir nog bra.
När vi hade valt huset så hittade vi ett litet fönster. Gruppen funderade på vem som hade kroppshyddan för att ta sig in i sådan liten öppning? In kommer vi och hon rekar efter larm, det sitter en dosa på väggen och snabbt tittar hon sig omkring för att ta sig ut ur det stora fönstret (vi lämnar det lite på glänt så att vi kan komma tillbaka).
Vi fyra som har varit där, spanat, klättrat och gömt kofötter innanför jackan samlas och går hem och sätter på tevattnet. Vi funderar på hur vi ska göra om det är larm, om det inte är ett larm, vad vi ska göra inne i huset och om vi ska bära dit möblerna i förväg. Lite senare ringer vi resten som ska vara med och berättar hur lokalen såg ut.
Möblerna bärs in natten innan, genom fönstret som står öppet lyfter vi in en matta, stolar och annat vi kommer att behöva. Dags att gå hem och sova. Hon och jag går hem tillsammans, och vi kan knappt vänta tills imorgon. Imorgon får vi huset.
Efter kaffe och en snabb frukost tar vi på oss arbetshandskarna och tar med stegen. Vi samlas allihopa utanför, snabbt upp med stegen och IN! NU!
Och där står vi, därinne! Det nästan snurrar så lätt det var, vi är i vårat hus. VÅRAT JÄVLA HUS, början på någonting som vi inte kan veta vart de slutar och inte heller har någon lust att kontrollera. Larmet går igång och en utav oss gå fram till den lilla dosan och slår sönder den med släggan.
Jag hittar mig själv några månader senare på en bostadspolitisk debatt. Temat är: Hur kan vi lösa ungas bostadskris NU? Jag sitter bland parlamentariska partier, bostadsbolag och stadsplanerare. Jag sitter där bland siffror, statistik och undersökningar. Mina problem reduceras till procent och enligt en uträkning ska jag färdigutbildad på högskolan och med jobb ha 6373 att spendera på boende.
Jamen tjena, visa mig en 22-åring som är färdigutbildad på högskolan (som förskolelärare med 18.700 i månaden) och som kan lägga 6373 spänn på boendet i månaden.
Medan jag sitter där blir jag bara förbannad, det finns ingen dialog i världen jag skulle vilja ha med de här människorna. Vad fan ska vi prata om? Mina bostadsproblem? Visst jag har bostadsproblem, men det är knappast mitt enda problem. Jag står i en hel jävla konflikthärd och här försöker de isolera det till att det handlar om vart jag ställer min säng och vilken adress jag få min post skickad till.
Ingen ifrågasätter ockupationernas legitimitet. Vi är där som vilken lobbygrupp som helst för vår idé om att lösa bostadsbristen med ockupation. De vill så gärna att vi ska ha en dialog och jag undrar mest vad jag gör här. Jag har inte problem med bostadspolitiken, jag lever i konflikt och de försöker reducera konflikterna till bostadspolitik. Trots alla lovvärda ord så står de helt svarslösa när jag säger:
Hon, Anna med högskoleutbildning och 6373 spänn att lägga på bostad. Jag är ledsen, men hon är död, hon finns inte. Jag känner inte en enda Anna. De jag känner jobbar på osäkra anställningar. Vi drar in 12.000 en bra månad, en dålig månad kanske 9.000. Det är våran verklighet. Om man tar mig som exempel: jag jobbade osäkert i Malmö Stad och jag bor i en MKB lägenhet i andra hand och kontraktet förnyas fyra månader i taget. Och det är erat fel! Det är erat fel att reglerna säger att man inte får boka en vikarie mer än fyra veckor i förväg, det är erat fel att jag inte tjänar så jag kan få en bostad. Det är ni som satt i system att sparka människor för att ge dem osäkra anställningar. Era osäkra anställningar tvingar oss till osäkra boenden för överpris i era kåkar.
Jag och mina kompisar kan inte alls gå ihop och köpa ett hus som du Lari Pitkä-Kangas föreslår. Skulle vi kunna valsa in på banken och säga: tja, låna oss en halv mille visserligen är vi studenter med konstiga jobb och osäkert anställda, men lovar att betala tillbaka. Snäääälla.
Livet funkar faan inte så. Osäkra jobb ger en osäker bostadsmarknaden och det är erat fel. Malmö Stad är en del i det maskineri som tvingar oss till osäkra anställningar för att kunna betala ockerhyror i era mögelkåkar. Ni har satt det i system!
Inom mig kokar jag när jag tänker på det. Det här är 1800-talet allover. Då ägde fabriksägaren bostäderna och fick man kicken blev man bostadslös. Sossarna vältar sig arbetarrörelsens historia och hur det systemet nådde vägs ände. Men fuck you very much. Arbeta i Malmö Stads verksamhet och bo i Malmö Kommunala Bostadsbolag - lite flera led, samma jävla konsekvenser.
Då bad man den snälla fabriksägaren om ackord, idag sitter jag framför datorn och hoppas på att bli bokad fler timmar.
Vem faan sitter man i paneldebatt om det här med? Ingen har ju några svar. Kommuntjänstemännen oc politikerna rycker bara på axlarna och skyller på lagen eller budgeten.
Jag vill inte diskutera bostadspolitik, jag vill diskutera makten över mitt liv. Jag vill inte att de ska ge mig ett hus på nåder, en allmosa skänker man - makt över sitt eget liv tar man.
Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar inte om fyra väggar och tak. Det handlar om att jag, med människor jag litar på och tycker om, väljer ett tomt hus och börjar sakta skissera våra nya liv där. Det handlar om att vi väljer våra liv och dess innehåll och där finns inga räkningar eller hyra (som tvingar oss till arbete).
Och när man tar släggan och slår sönder larmet så känner varenda del i kroppen att det här handlar inte om bostadspolitik, det här är det största jävla fingret åt allting.
När jag ligger där i källaren på St Lars på kartonger och försöker sova med vindjackan över mig vet jag att anledningen till att det känns så jävla bra är inte på grund av cementväggarna och kartongen utan för att jag tagit alla konflikterna jag upplevt på allvar. Jag somnar hållandes M i handen, jag vet att imorgon har vi bara äppelkräm att äta men jag vet också att någonting har börjat som jag inte vet vart det kommer sluta.
Den dagen, 17/5 på ockupationsfestivalen, tar vi två hus och förbi mig springer en till av mina mest älskade återfallsförbrytare: väntar också på beslut om åtal för olaga intrång. Det är för sent att försöka få ut henne, så jag ler och kramar om henne hårt. Förbi mig springer 14åringar som bär kylskåp för att bygga barrikader. Jag stänger in mig på ett av rummen för att ringa, plötsligt lyfts dörren av:
Förlåt, men vi behöver den här till barrikaden vid balkongen.
Jag har inte bestämt mig för om jag vill bo på St Lars, kanske - kanske inte. Men jag vill forma St Lars, när jag satte igång spisen i morse och folk kom med mat så vi kunde göra lasagne så var det så tydligt att det finns någonting utanför att sitta isolerad i sin hyresetta i förorten. Det finns en gemenskap som går bortom shoppinggalleriorna, som går bortom träningslokalen, skolans uppgifter och arbetets dåliga ergonomi. Det är den farliga gemenskapen som får dem att riva tomma hus, att skicka polisen på oss och kasta ut oss så fort som möjligt. Det är den gemenskapen som gör att jag skrattar åt deras böter och den gemenskapen som gör att vi orkar fortsätta.
Det är den gemenskapen som får mig att förstå att kommunismen är en reell möjlighet. Det behövs inte ett partiprogram, det krävs inga övergångsstadier eller proletariatets diktatur utan den är nåbar. Makten över våra liv är ingenting abstrakt, det är ingenting som finns långt där borta och som vi måste vänta på (och de som säger åt er att vänta eller att ta det lugnt avslöjar vilka de egentligen är) utan som någonting vi kan gripa tag i. NU.
Vi behöver inga aktioner för bostad åt alla, ingen bostadspolitik. Vi behöver ingenting som säger ta alla de sociala konflikterna för att ge dem begränsad tid och begränsat utrymme, ska vi skapa en gemenskap för att upplösa den några timmar senare när vi anser oss färdiga? I bästa fall blir vi en våldsam insändare, i värsta fall en kampanjande SSU-klubb. Om man är allvarlig med sin antikapitalism kan man då säga: mellan sju och elva protesterar vi mot [något hemskt och ahr hotfull estetik] för att sen gå tillbaka till alla andra konflikter, till vardagen. Är det ens något annat en just en insändare, en kommentar, ett skådespel? Hur skiljer sig "en fest mot dem rika" avsevärt från en bröstcancergala? Konflikterna i våra liv tar inte slut, vi måste skapa något som inte har en sluttid - ett uppror som inte kan upplösas och gå hem.
Partiet kan dra åt helvete, politiken intresserar mig inte utan ni som är beredda att faktiskt gå in i huset, ni som vågar faktiskt riskera någonting och vara en del av gemenskapen - ni är de enda jag behöver.
Konfliktportalen.se Anders S deltar med liv och lust i bostadspolitiken, Salka skriver om THE SPIRIT OF 01, Total Avlöning skriver om det sociala arvet, vardagspussel skriver chefer förstår ingenting
Och läs Matona som undrar vad chefsjäveln håller på med? och Kom igen Lagena!
Helt plötsligt står hon framför mig. Jag har sett det ansiktet så många gånger förr. Jag har sett den där halvlockiga luggen drypandes av öl, jag har sett luggen nytvättad eller bara hängandes stripig längs kinderna. Jag har sett henne i de flesta sinnestämningar och ganska många gånger har hon och jag gått hem tillsammans och hoppats på bättre lycka nästa gång. Vi har varit arga tillsammans, glada tillsammans och besvikna tillsammmans.
Nu blir jag arg när jag ser henne.
- Vad faan gör du här? Stick! Stick! Fattar du inte att snuten kommer snart?
Jag vänder på klacken och ser hur hon rusar ner i källaren. Hon kryper antagligen ut genom det lilla fönstret på sidan ut i trädgården.
Bra, här kan hon inte vara. Hon har ju redan ett åtal för olaga intrång. Inte ett till.
Vi har gjort det här förut: tagit ett hus. Vi såg ut ett hus, en tom lokal och beslöt oss för att ta det. Vi fixade möbler till lokalen, vi la upp en plan för hur det skulle gå till och vi undersökte vilka verktyg vi kunde få tag på.
I tanken var det nu vårat hus, äganderätten har vi aldrig haft speciellt mycket till övers för och i huvudet inreder vi vårat hus, vi diskuterar vad vi vill göra där. För våra inre tar en helt ny värld form. I den nya världen finns ingen störingsjour eller tvättstugeregler. I den nya världen finns huscigg och ingen aning om vad som sker i kväll men det blir nog bra.
När vi hade valt huset så hittade vi ett litet fönster. Gruppen funderade på vem som hade kroppshyddan för att ta sig in i sådan liten öppning? In kommer vi och hon rekar efter larm, det sitter en dosa på väggen och snabbt tittar hon sig omkring för att ta sig ut ur det stora fönstret (vi lämnar det lite på glänt så att vi kan komma tillbaka).
Vi fyra som har varit där, spanat, klättrat och gömt kofötter innanför jackan samlas och går hem och sätter på tevattnet. Vi funderar på hur vi ska göra om det är larm, om det inte är ett larm, vad vi ska göra inne i huset och om vi ska bära dit möblerna i förväg. Lite senare ringer vi resten som ska vara med och berättar hur lokalen såg ut.
Möblerna bärs in natten innan, genom fönstret som står öppet lyfter vi in en matta, stolar och annat vi kommer att behöva. Dags att gå hem och sova. Hon och jag går hem tillsammans, och vi kan knappt vänta tills imorgon. Imorgon får vi huset.
Efter kaffe och en snabb frukost tar vi på oss arbetshandskarna och tar med stegen. Vi samlas allihopa utanför, snabbt upp med stegen och IN! NU!
Och där står vi, därinne! Det nästan snurrar så lätt det var, vi är i vårat hus. VÅRAT JÄVLA HUS, början på någonting som vi inte kan veta vart de slutar och inte heller har någon lust att kontrollera. Larmet går igång och en utav oss gå fram till den lilla dosan och slår sönder den med släggan.
Jag hittar mig själv några månader senare på en bostadspolitisk debatt. Temat är: Hur kan vi lösa ungas bostadskris NU? Jag sitter bland parlamentariska partier, bostadsbolag och stadsplanerare. Jag sitter där bland siffror, statistik och undersökningar. Mina problem reduceras till procent och enligt en uträkning ska jag färdigutbildad på högskolan och med jobb ha 6373 att spendera på boende.
Jamen tjena, visa mig en 22-åring som är färdigutbildad på högskolan (som förskolelärare med 18.700 i månaden) och som kan lägga 6373 spänn på boendet i månaden.
Medan jag sitter där blir jag bara förbannad, det finns ingen dialog i världen jag skulle vilja ha med de här människorna. Vad fan ska vi prata om? Mina bostadsproblem? Visst jag har bostadsproblem, men det är knappast mitt enda problem. Jag står i en hel jävla konflikthärd och här försöker de isolera det till att det handlar om vart jag ställer min säng och vilken adress jag få min post skickad till.
Ingen ifrågasätter ockupationernas legitimitet. Vi är där som vilken lobbygrupp som helst för vår idé om att lösa bostadsbristen med ockupation. De vill så gärna att vi ska ha en dialog och jag undrar mest vad jag gör här. Jag har inte problem med bostadspolitiken, jag lever i konflikt och de försöker reducera konflikterna till bostadspolitik. Trots alla lovvärda ord så står de helt svarslösa när jag säger:
Hon, Anna med högskoleutbildning och 6373 spänn att lägga på bostad. Jag är ledsen, men hon är död, hon finns inte. Jag känner inte en enda Anna. De jag känner jobbar på osäkra anställningar. Vi drar in 12.000 en bra månad, en dålig månad kanske 9.000. Det är våran verklighet. Om man tar mig som exempel: jag jobbade osäkert i Malmö Stad och jag bor i en MKB lägenhet i andra hand och kontraktet förnyas fyra månader i taget. Och det är erat fel! Det är erat fel att reglerna säger att man inte får boka en vikarie mer än fyra veckor i förväg, det är erat fel att jag inte tjänar så jag kan få en bostad. Det är ni som satt i system att sparka människor för att ge dem osäkra anställningar. Era osäkra anställningar tvingar oss till osäkra boenden för överpris i era kåkar.
Jag och mina kompisar kan inte alls gå ihop och köpa ett hus som du Lari Pitkä-Kangas föreslår. Skulle vi kunna valsa in på banken och säga: tja, låna oss en halv mille visserligen är vi studenter med konstiga jobb och osäkert anställda, men lovar att betala tillbaka. Snäääälla.
Livet funkar faan inte så. Osäkra jobb ger en osäker bostadsmarknaden och det är erat fel. Malmö Stad är en del i det maskineri som tvingar oss till osäkra anställningar för att kunna betala ockerhyror i era mögelkåkar. Ni har satt det i system!
Inom mig kokar jag när jag tänker på det. Det här är 1800-talet allover. Då ägde fabriksägaren bostäderna och fick man kicken blev man bostadslös. Sossarna vältar sig arbetarrörelsens historia och hur det systemet nådde vägs ände. Men fuck you very much. Arbeta i Malmö Stads verksamhet och bo i Malmö Kommunala Bostadsbolag - lite flera led, samma jävla konsekvenser.
Då bad man den snälla fabriksägaren om ackord, idag sitter jag framför datorn och hoppas på att bli bokad fler timmar.
Vem faan sitter man i paneldebatt om det här med? Ingen har ju några svar. Kommuntjänstemännen oc politikerna rycker bara på axlarna och skyller på lagen eller budgeten.
Jag vill inte diskutera bostadspolitik, jag vill diskutera makten över mitt liv. Jag vill inte att de ska ge mig ett hus på nåder, en allmosa skänker man - makt över sitt eget liv tar man.
Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar inte om fyra väggar och tak. Det handlar om att jag, med människor jag litar på och tycker om, väljer ett tomt hus och börjar sakta skissera våra nya liv där. Det handlar om att vi väljer våra liv och dess innehåll och där finns inga räkningar eller hyra (som tvingar oss till arbete).
Och när man tar släggan och slår sönder larmet så känner varenda del i kroppen att det här handlar inte om bostadspolitik, det här är det största jävla fingret åt allting.
När jag ligger där i källaren på St Lars på kartonger och försöker sova med vindjackan över mig vet jag att anledningen till att det känns så jävla bra är inte på grund av cementväggarna och kartongen utan för att jag tagit alla konflikterna jag upplevt på allvar. Jag somnar hållandes M i handen, jag vet att imorgon har vi bara äppelkräm att äta men jag vet också att någonting har börjat som jag inte vet vart det kommer sluta.
Den dagen, 17/5 på ockupationsfestivalen, tar vi två hus och förbi mig springer en till av mina mest älskade återfallsförbrytare: väntar också på beslut om åtal för olaga intrång. Det är för sent att försöka få ut henne, så jag ler och kramar om henne hårt. Förbi mig springer 14åringar som bär kylskåp för att bygga barrikader. Jag stänger in mig på ett av rummen för att ringa, plötsligt lyfts dörren av:
Förlåt, men vi behöver den här till barrikaden vid balkongen.
Jag har inte bestämt mig för om jag vill bo på St Lars, kanske - kanske inte. Men jag vill forma St Lars, när jag satte igång spisen i morse och folk kom med mat så vi kunde göra lasagne så var det så tydligt att det finns någonting utanför att sitta isolerad i sin hyresetta i förorten. Det finns en gemenskap som går bortom shoppinggalleriorna, som går bortom träningslokalen, skolans uppgifter och arbetets dåliga ergonomi. Det är den farliga gemenskapen som får dem att riva tomma hus, att skicka polisen på oss och kasta ut oss så fort som möjligt. Det är den gemenskapen som gör att jag skrattar åt deras böter och den gemenskapen som gör att vi orkar fortsätta.
Det är den gemenskapen som får mig att förstå att kommunismen är en reell möjlighet. Det behövs inte ett partiprogram, det krävs inga övergångsstadier eller proletariatets diktatur utan den är nåbar. Makten över våra liv är ingenting abstrakt, det är ingenting som finns långt där borta och som vi måste vänta på (och de som säger åt er att vänta eller att ta det lugnt avslöjar vilka de egentligen är) utan som någonting vi kan gripa tag i. NU.
Vi behöver inga aktioner för bostad åt alla, ingen bostadspolitik. Vi behöver ingenting som säger ta alla de sociala konflikterna för att ge dem begränsad tid och begränsat utrymme, ska vi skapa en gemenskap för att upplösa den några timmar senare när vi anser oss färdiga? I bästa fall blir vi en våldsam insändare, i värsta fall en kampanjande SSU-klubb. Om man är allvarlig med sin antikapitalism kan man då säga: mellan sju och elva protesterar vi mot [något hemskt och ahr hotfull estetik] för att sen gå tillbaka till alla andra konflikter, till vardagen. Är det ens något annat en just en insändare, en kommentar, ett skådespel? Hur skiljer sig "en fest mot dem rika" avsevärt från en bröstcancergala? Konflikterna i våra liv tar inte slut, vi måste skapa något som inte har en sluttid - ett uppror som inte kan upplösas och gå hem.
Partiet kan dra åt helvete, politiken intresserar mig inte utan ni som är beredda att faktiskt gå in i huset, ni som vågar faktiskt riskera någonting och vara en del av gemenskapen - ni är de enda jag behöver.
Konfliktportalen.se Anders S deltar med liv och lust i bostadspolitiken, Salka skriver om THE SPIRIT OF 01, Total Avlöning skriver om det sociala arvet, vardagspussel skriver chefer förstår ingenting
Och läs Matona som undrar vad chefsjäveln håller på med? och Kom igen Lagena!
fredag 29 maj 2009
Bertil Thunberg hade aldrig Lenin på byrån
Brev till Albert Bonniers förlag AB STOCKHOLM den 23 nov 1983
I berättelsen Statarliv rekapitulerar jag händelser som inträffade under mina föräldrars sista fem år som statfolk. Eller precis sagt: från hösten 1912 till samma årstid 1917. Och resonemangen, personerna elemellan, ha jag försökt återge så korrekt som möjligt.
Och vidare kan jag meddela att namnen på såväl gårdar som personer är uppdiktade. Enda undantaget är mina föräldrar, som uppträder under sitt rätta förnamn.
Jag kan även bekänna, att mycket av det som berättas är – mer eller – mindre självupplevt.
Så lite om mig själv: Jag är född den 1 aug 1905. Och mitt födelsenummer är 050801-xxxx.
Och beträffande mitt jobb, så blev jag skogsarbetare. Ja, mina första lärospån i yrket fick jag redan på hösten 1917, då jag traskade med far tre dar i veckan. Resterande veckodagar gick jag till skolan. Men – efter femtitre års slit – på hösten 1970 – hade motorsågarna fördärvat mig så pass, att jag tvingades lämna jobbet i skogen.
Med vänlig hälsning
Bertil Thunberg
Bertil var min gammelmorfar och skrev manuskript till en bok på sin ålders höst. 1976 gick han en kurs i Praktisk svenska på Linköping universitet och skrev en del noveller, en del av dem fick han publicerade i lokaltidningen. Han tog också en del fotografier och skrev små texter till, även de publicerades i lokaltidningen. Det mesta han skrev berörde skogen och arbetet på något sätt, hur han slet i skogen och den dåliga betalningen. Dagsersättningen låg på ungefär tre kronor, vilket resulterade i ungefär 900-1200 kronor i årslön – beroende på ackordet och beroende på hur mycket arbete det fanns.
Det jag slås av när jag läser hans berättelser från skogen – om att hugga i – och aldrig ha pengar är att så mycket har förändrats men ändå inte. Även om vi inte idag äter lingon och potatis när det inte finns något att äta så äter vi eldorados pasta, även om vi inte sliter i skogen och börjar arbeta som tolvåringar så äter vårdens ergonomi upp våra kroppar. Vi bor inte längre hela familjer på 28 kvadrat (eller så kanske det ser ut för flyktingfamiljerna?) , men vi lägger ut annonser på blocket och hoppas slippa att bo på soffor de kommande tre månaderna.
Jag läser noveller om osäkerheten i att leva upp till ackordet eller inte. Att behöva jobba över för att få ihop pengar, att använda slöa verktyg, att inte få olja för att inte hålla sågen ren från kåda så arbetet blir tyngre. Byt ut ackord mot timlön och du är 100 år fram i tiden. Timlön är det nya ackordet.Istället för att någon apterare (tillsynsman som mätte ut hur man skulle ta ner träden) finns socialstyrelsen och lagarna. På samma sätt som de slet ihop metrar nedsågade träd sliter vi ihop timmar (Men kanske drömmar arbetsgivarna om ackordet igen? Individuell lön?).
I en intervju i lokaltidningen förklarar Henrik Thunberg (Bertils pappa) om hur det egentligen är med relationen nu och då och utvecklingen:
Nej, säger Henrik Thunström och plirar illmarigt, när folk talar om den gamla goda tiden, vill jag inte hålla med riktigt. Fast det är ju klart att den tiden också hade sina goda sidor. Det är ju så förfärligt jäktigt nu, och pengarna räcker inte till trots att förtjänsterna är goda för folk. Javisst, vet jag att man fick mer för slantarna då än nu.
Men tror ni att en statare hade råd att skaffa sig så värst mycket för de 175 kr. om året han fick i kontanter av sin arbetsgivare utom staten? Gumman tjänade hela 15 kronor i månaden genom att mjölka tre gånger om dan i lagårn, men jag slutade till sist med staten och tog skogsarbete fast det var tyngre, ty när barnen växte opp behövde mor vara hemma och det fick hon inte, när hon var tvingad till lagårdstjänst. Undra på att statarungarna var sämre klädda än andra barn, mödrarna hann ju aldrig sy eller lappa eller de till sitt hus, som de borde.
Och nu har vi barnen som kommer och hälsar på så ofta de hinner. Och barnbarn har vi 16 stycken, som i en del fall är så stora att de borde presentera barnbarnsbar, men se de gör de inte för fruarna måste ha sitt förvärvsarbete att sköta. Allt går igen, även om det inte är statarsystem.
Bertils mamma, Gerda Thunberg, hade ledgångsreumatism – statarhustrunas och handmjölkernaskors förbannelse. Min före detta arbetskamrat hade ont i benen och haltade ibland på avdelningen, kommunen ville bli av med henne och erbjöd henne omplacering från äldreboende till hemtjänst, allt för att få henne att säga upp sig alternativt hålla käften och nöja sig.
Bertil Thunberg började som socialdemokrat och satt i styrelsen för Skogs- och Flottningsavd 730 som bland annat drev studieciklar på 50-talet för att hjälpa skogsarbetare att skola om sig från att ”svansa” (såga) för att ”posta om” till motorsåg. Men mormor berättade hur viktig Amalthea-männen var för honom och hur han gärna berättade historien om hur man handskas med strejkbrytare och Ådalen -31 gjorde också intryck. Ju äldre han blev desto mindre socialdemokrat blev han och till slut kallade han sig för kommunist istället.
Det finns en historia om när han och frun, Helga, skulle rösta. I vallokalen fann det dock inga valsedlar för VPK – både Helga och Beril surnade till och röstade på moderaterna istället. Tja, skådespel som skådespel kan man ju tänka sig, eller att sossehatet var välgrundat.
Nedan följer en av novellerna han skrev, det är en romantisk novell och han skrev den på kursen i Praktisk Svenska 1976. Jag tror att den handlar om när Bertil träffade Helga även om inte allt säkert inte är helt sant så är nog det mesta hämtat från verkligheten – så är det med de andra texterna jag läst.
-------------------------------------------------------------------------------------
(Tyvärr finns det ingen titel på texten)
En efter en tystnar motorsågarna denna ovädersdag. Den sista av oss i huggarlaget som går till kojan är ”charmören”.
- Förbannade regn! Väser han emot oss och rister på sig, så att det blir en vattenpöl på golvet.
- Och snöblandat är det också! Konstaterar Oskar i deltagande ton.
Men den sist anlände svarar inte. Han har bara ögon för kaminen. Som han sätter sig så nära, att vi fruktar för brandskador.I brist på annan sysselsättning hade jag börjat stussåka på sittbänken. Fast det kom jag själv inte till insikt om, förrän ”charmörens” fråga väckte mig:
- Har du fått tjejklåden – va?
Skrattet som följer gör mig förlägen. Men en deltar inte i de andras glädje. Det är Egon, lagets fjärde man, som för sin ålders skulle får heta gubben. Hans år är nästan lika många, som våra blir tillsammans.
Men Egon är inte bara gammal till åren, han är det även i skogen. Där han för drygt fetio år sedan – som tolvåring – gjorde sina första lärospån.
Det är något visst med Egon, tycker jag. Något i hans sätt och uppträdande som jag beundrar, och själv försöker ta efter. Ock trots att han är förtiofem år äldre än mig, har jag mer gemensamt med honom än med någon annan jobbare. Framför allt i ett hänseende. Numera. Vi läser båda mycket. Det var förresten han, som väckte mitt intresse. Som han manade fram, genom att med verklig inlevelse återge det han själv läst.
Oskar har bekymmer för sin motorsåg. Den krånglar så ofta. Och ingenting tycks hjälpa. Varken reparationer eller svordomar. Nyss avslutade han sina utgjutelser över sågan, genom att hota kasta den fan-i-vall och skffa sig timmersvans istället.
Jag vänder mig till Egon:
- Gillade du timmersvansen?
- Ja, man hankade sig fram då också. Fast den var billig i inköp och utan driftskostnad. Men det bästa av allt. Den höll tyst! Man behövde inte gå med hörselskydd.
Egon har fler synpunkter om verktygen. Men när han fortsätter, blir han överröstad av ”charmören”, som med högljudd röst låter sin historia kulminera.
-… och när jag kom ut från tjejens rum, kom hennes syster – en riktig goding – emot mig. Sätt dej, sa hon, så ska jag koka kaffe. För det kan du nog behöva! Nu! Så smålog hon finurligt och sa: Du kan gott stanna hos mej! I natt! För det ska du inte behöva ångra! – En annan gång, sa jag och tänkte gå. Men då undrade hon: Om vi inte kunde lägga oss på soffan? Ett slag… - Du förstår, att hon var ”sugen”! säger ”charmören” och grinar mot Oskar.
- Ja, den du! Oskar flinar.
- Men jag kunde inte ”hjälpa” henne, fortsätter ”charmören” i beklagande ton. För jag måste ju i första hand tänka på tjejen.
Egon ler ironiskt, när han med på tonvikt på varje ord upprepar:
- Å inte kunde du ”hjälpa” henne? Så synd då! Rösten hårdnar då han fortsätter: Sådant skitprat! Skäms du inte? För det som du snuskar ner försökte vi – min generation – hålla rent och snyggt. Jag skulle kunna ge dig en annan bild av livet. Från min ungdom!
”Charmören” svarar inte. Han verkar skamsen. Men Oskar, som hellre lyssnar än talar själv, ropar ivrigt:
- Berätta!
Vilken upplevelse skulle inte det bli! tänker jag förtjust och säjer:
- Ja, gör det Egon!
Men Egon drar på det.
- Ja, jag vet inte….
Varken Oskar eller jag vill dock ge upp. Vi är enträgna:
- Nog kan han väl berätta?
Egon tystnar. Han sitter framåtböjd och ser envist ned på sina händer, som stora och valkiga vilar på bordet. Och tystnaden som breder ut sig skulle varit total, om vi inte hört regnet smattra mot kojtaket. Slutligen lyfter Egon huvudet, ser på oss och säjer:
- Ja, ni ska få höra min historia. Det jag nu kommer att berätta hände alltså i min ungdom. Ja, den sammanföll i stort sett med 20-talet. Och från ett av deras senare år minns jag en lördagsnatt i juli, som jag aldrig glömmer. Lördagskvällen började som alla andra och ingenting tydde heller på, att den skulle bli annorlunda än sina föregångare.
Efter sedvanliga toalettbestyr blev jag som vanligt sittande med en bok framför mig. På den tiden läste jag nämligen mycket, i realiteten praktiskt taget allt som kom i min väg. Men helst romaner, för de kom mig att glömma en tillvaro, som jag då ännu inte hunnit anpassa mig till.
Jag minns också, att jag den kvällen avslutade en säregen bk. Handlingen i den grep mig så intensivt att jag drevs ut i natten, för tt i dess svalka tänka över den.
Medan tankarna ältade bokens problem hade jag, helt ofrivilligt, närmat mig dansbanan. Först tänkte jag vända, men så åtrade jag mig och beslöt att gå fram.
Glädjen där framme skulle nog liva upp mig och det var jag i behov av.
I skenet från dansbanan varseblev jag för mig okänd flicka, som allt emellanåt kastade förstulna blickar åt mitt håll. Och eftersom jag inte ville skymma den hon sökte, drog jag mig ifrån dansbanan. Något senare upptäckte jag emellertid till min häpnad, att flickan kom rakt emot mig.
Omedelbart därefter stod hon framför mig.
- Hej! Sa hon och log. Men leendet försvann då hon frågade: Kan ni… för i kväll… låna mig ett par kronor? För jag glömde mina pengar… hemma!
Visst skulle hon få låna! Glad över att få göra denna flicka en tjänst, slet jag upp plånboken och räckte henne en femma: Varsågod!
Hon tog emot sedeln med sänkt blick.
- Tack! Sa hon. Så snällt av er!
Vi de orden möttes våra ögon, och jag tänkte: vackrare ögon finns inte! Och så ung…! Nästan skolflicksaktigt ung , tyckte jag. Allt hos henne får mig att febrilt önska: Måtte jag nu bara få igång ett samtal, så att hon inte genast går ifrån mig!
Men jag fick strax ett nytt bekymmer. Flickan smög sin arm under min och vädjade:
- Kom, vi går upp och dansar!
Ett ögonblick tvekar jag, men flickan och valsmelodin får mig att glömma, att jag är en dålig dansör. På väg upp mot banan delger jag henne mina bekymmer.
- Å, det går nog! Ler hon.
Det visade sig också att hon fick rätt. För efter de första osäkra stegen återfår jag självförtroendet. Och bättre blev det, när flickan uppmuntrade mig:
- Så bra du dansar!
- Tack! Sa jag. I så fall är det din förtjänst!
Medan vi dansar valsen i repris, viskar flickan i mitt öra:
- Jag heter nina!
Min egen presentation uteblir, för hon fortsätter:
- Och ditt namn är Egon!
Förvånad sa jag:
- Hur kan du veta det? Då vi aldrig tidigare sett varandra?
- Jo, sa Nina och log. Jag har sett dig… en gång. Och det glömmer jag inte.
- Hur så? Uppträdde jag olämpligt?
- Nej inte alls! Men den gången hade du bara ögon för de kära böckerna, och såg förstås inte mig, som från någon meters håll med beundran i blicken såg ditt val av böcker.
- Det var på biblioteket då?
- Ja, den kvällen var jag med farbror…
Hon nämnde ett namn, som jag kände igen som bibliotekariens.
- Och det är hans familj jag nu gästar, sa Nina.
Hur länge, tänkte jag ofta den kvällen, ska Nina finna sig i att bara få dansa vals – det enda jag vågade mig på, när det nu vimlade av vana dansörer, som ville dansa med henne. Men nina avvisade dem alla, för hon lämnade min inte.
Plötsligt för Nina det på tal, som hon redan antytt och som jag därför förstod skulle komma.
- Och du som är skogsman!
- Ja, jag arbetar i skogen.
- Dom i skogen har det väj tjusigt? Hennes ögon glänser av beundran. Men jag känner mig illa berörd och säger:
- På sommaren – kanske. Vintern är förstås sämst.
Men nu vill jag glömma alla som är torftigt och grått., för att istället drömma om flickan, som ödet i natt låtit mig möta. Min fantasi börjar redan spinna trådar av kärlek mellan mig och Nina. Jag är så långt ifrån verkligheten, att ropet om sista vals går mitt öra förbi.
Men drömmen består och förändras till realitet, då Nina väcker mig och med underlig blick ceremoniöst frågar:
- Får jag lov?
Vår sista vals fick ett brått slut, för efter ett par varv viskar Nina i mitt öra:
- Vi går nu!
Utanför området stannar vi. Nina vill det. Hon ställer sig rakt framför mig, mycket nära och säger:
- Vad tänkte du på nyss… Innan vi gick upp och dansade? Du såg så bekymrad ut! Har du redan tröttnat på mitt sällskap?
Inför hennes olyckliga min, brister fördämningen inom mig. Jag kysser henne girigt gång på gång. Först våldsamt, sen – när hon slagit armarna om min hals – mjukt och innerligt. Mellan kyssarna viskar jag samma ord:
- Älskling, älskling…
När känslostormen bedarrat, står vi tysta en stund ännu flämtande. I Ninas purpurfärgade ansikte har ögonen fått en sällsam glans och jag hör henne sucka och lågmält säga:
- Äntligen.
Förvirrad lät jag armarna sjunka och sa:
- Förlåt mig!
- Förlåta? Ninas röst låter förvånad då den upprepar: Vad ska jag förlåta?
- Min heta längtan!Som jag väl tänkt dölja… men inte förmådde.
Nina ser på mig, hennes ögon är tårblanka då hon säger:
- Käre Egon! Jag är så glad för vad du har sagt och… gjort. Och hur jag känner det? Ja du märkte väl… Hon rodnar… Att jag besvarade både kyssar och smek. Så gott jag nu kunde förstås, för du är så stark.
Som skogen själv, tänkte jag, då du kramade mig. Men härligt var det!
-------------------------------------------------------------------------------------
Det som framkommer ganska tydligt när man läser berättelsen är Bertils identifikation med sitt arbete och sin läsning. Och det är de två egenskaperna som gör att Nina är intresserad av honom, i början av berättelsen markerar ”Egon”, vilket man får anta är Bertil, mot lössläpptheten (eller lika gärna synen på kvinnor som endast till för sex). Där här berättelsen berättar ganska mycket om 20-talets syn på kärlek men också på arbete som en del av identiten.
Tycker man att det är intressant kan jag rekommendera Lenin på byrån av Andrés Brink Pinto. Han har läst den kommunistiska veckopressen perioden 1921-1939 och hur man producerade normer kring, klass, genus och sexualitet.
I de texterna han har läst berättas olika historier: om kvinnor som är kommunister (men i första hand mödrar), om starka män som slåss mot fascismen och för sin klass, om att man ska ha sex lagom mycket, om borgarna som beskrivs som feminina och svaga, hur man drömmer om sovjet (utan ironi) och vikten av att alltid sätta sin klass först.
När han lägger ihop alla de här berättelserna så hittar han ideal för arbetarklassen och hur alla de här berättelserna hjälper till att skapa en arbetarklassidentitet – den kommunistiska rörelsen ansåg sig vara en rörelse för arbetarklassen och skulle också bygga den nya människan.
Läs den! Låna på bibblan eller beställ här. Vill man läsa mer av Andrés så bloggar han här.
Och boken lämnar mig med en tanke om vad är det vi förmedlar för normer idag? Vad är det för normer jag ställer upp på bloggen för att kvala in i kategorin: en bra arbetskamrat/en arbetsplatskämpe.
Visserligen består inte vänstertidningar idag av så många romantiska noveller; men i propagandan, i texterna, i våra pressmeddelanden, vad berättas? Vad är segrar? Vad är förluster? Vem gör vad? Vem säger vad? Vad är värt att diskutera? Vad tas för självklart? Borde vi använda könsneutrala ord i våra texter istället? Har vi identiteter som aktivister, som socialister, som arbetare, som bostadslösa, som ungdomar, som strejkare, som arbetslösa, som arbetarklass – vart ligger tonvikten och vilket subjekt vill vi ska vara den samlande faktorn och identifikationen ska ligga vid?
Sen ska man komma ihåg att normer inte i sig är dåligt: det är bra med normer om att vi inte skvallrar på våra arbetskamrater, att man inte agerar strejkbrytare och att vi ger faan i att kommentera att folk ser ut som julgranar så länge de uppför sig.
Vill man läsa en till novell av Bertil Thunberg finns den här; Skogen blev mitt öde, och femitre år var jag dess fånge. Berättelsen är ett arbetsplatsreportage från skogen och innehåller inga kyssar eller dansbanor.
Om man är intresserad av skogsbruket finns en bra redogörelse här. Och vill man läsa mer om hur det var att arbeta i skogen kan man läsa Dan Andersson – en av hans dikter Hälgdagskväll i timmerkojan och Thåströms Om Black Jim handlar om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på Klarakvartetten år 1920.
Men vad svarade då Albert Bonniers förlag?
Bäste Bertil Thunberg!
Det finns ett betydande dokumentärt värde i den berättelse du sänt oss, tycker vi. Man får verkligen veta en hel del om en statarfamiljs livsvillkor. men tyvärr har berättelsen inte riktigt sådana skönlitterära kvaliteter att vi kan ge ut den och vi returnerar manuskriptet till dig. Berättelsen var ju dessutom i kortaste laget för att bli bok. Tack för att vi fick läsa!
Med hälsningar från
Hans Isaksson
Jakten på det försvunna manuskriptet går vidare.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel
I berättelsen Statarliv rekapitulerar jag händelser som inträffade under mina föräldrars sista fem år som statfolk. Eller precis sagt: från hösten 1912 till samma årstid 1917. Och resonemangen, personerna elemellan, ha jag försökt återge så korrekt som möjligt.
Och vidare kan jag meddela att namnen på såväl gårdar som personer är uppdiktade. Enda undantaget är mina föräldrar, som uppträder under sitt rätta förnamn.
Jag kan även bekänna, att mycket av det som berättas är – mer eller – mindre självupplevt.
Så lite om mig själv: Jag är född den 1 aug 1905. Och mitt födelsenummer är 050801-xxxx.
Och beträffande mitt jobb, så blev jag skogsarbetare. Ja, mina första lärospån i yrket fick jag redan på hösten 1917, då jag traskade med far tre dar i veckan. Resterande veckodagar gick jag till skolan. Men – efter femtitre års slit – på hösten 1970 – hade motorsågarna fördärvat mig så pass, att jag tvingades lämna jobbet i skogen.
Med vänlig hälsning
Bertil Thunberg
Bertil var min gammelmorfar och skrev manuskript till en bok på sin ålders höst. 1976 gick han en kurs i Praktisk svenska på Linköping universitet och skrev en del noveller, en del av dem fick han publicerade i lokaltidningen. Han tog också en del fotografier och skrev små texter till, även de publicerades i lokaltidningen. Det mesta han skrev berörde skogen och arbetet på något sätt, hur han slet i skogen och den dåliga betalningen. Dagsersättningen låg på ungefär tre kronor, vilket resulterade i ungefär 900-1200 kronor i årslön – beroende på ackordet och beroende på hur mycket arbete det fanns.
Det jag slås av när jag läser hans berättelser från skogen – om att hugga i – och aldrig ha pengar är att så mycket har förändrats men ändå inte. Även om vi inte idag äter lingon och potatis när det inte finns något att äta så äter vi eldorados pasta, även om vi inte sliter i skogen och börjar arbeta som tolvåringar så äter vårdens ergonomi upp våra kroppar. Vi bor inte längre hela familjer på 28 kvadrat (eller så kanske det ser ut för flyktingfamiljerna?) , men vi lägger ut annonser på blocket och hoppas slippa att bo på soffor de kommande tre månaderna.
Jag läser noveller om osäkerheten i att leva upp till ackordet eller inte. Att behöva jobba över för att få ihop pengar, att använda slöa verktyg, att inte få olja för att inte hålla sågen ren från kåda så arbetet blir tyngre. Byt ut ackord mot timlön och du är 100 år fram i tiden. Timlön är det nya ackordet.Istället för att någon apterare (tillsynsman som mätte ut hur man skulle ta ner träden) finns socialstyrelsen och lagarna. På samma sätt som de slet ihop metrar nedsågade träd sliter vi ihop timmar (Men kanske drömmar arbetsgivarna om ackordet igen? Individuell lön?).
I en intervju i lokaltidningen förklarar Henrik Thunberg (Bertils pappa) om hur det egentligen är med relationen nu och då och utvecklingen:
Nej, säger Henrik Thunström och plirar illmarigt, när folk talar om den gamla goda tiden, vill jag inte hålla med riktigt. Fast det är ju klart att den tiden också hade sina goda sidor. Det är ju så förfärligt jäktigt nu, och pengarna räcker inte till trots att förtjänsterna är goda för folk. Javisst, vet jag att man fick mer för slantarna då än nu.
Men tror ni att en statare hade råd att skaffa sig så värst mycket för de 175 kr. om året han fick i kontanter av sin arbetsgivare utom staten? Gumman tjänade hela 15 kronor i månaden genom att mjölka tre gånger om dan i lagårn, men jag slutade till sist med staten och tog skogsarbete fast det var tyngre, ty när barnen växte opp behövde mor vara hemma och det fick hon inte, när hon var tvingad till lagårdstjänst. Undra på att statarungarna var sämre klädda än andra barn, mödrarna hann ju aldrig sy eller lappa eller de till sitt hus, som de borde.
Och nu har vi barnen som kommer och hälsar på så ofta de hinner. Och barnbarn har vi 16 stycken, som i en del fall är så stora att de borde presentera barnbarnsbar, men se de gör de inte för fruarna måste ha sitt förvärvsarbete att sköta. Allt går igen, även om det inte är statarsystem.
Bertils mamma, Gerda Thunberg, hade ledgångsreumatism – statarhustrunas och handmjölkernaskors förbannelse. Min före detta arbetskamrat hade ont i benen och haltade ibland på avdelningen, kommunen ville bli av med henne och erbjöd henne omplacering från äldreboende till hemtjänst, allt för att få henne att säga upp sig alternativt hålla käften och nöja sig.
Bertil Thunberg började som socialdemokrat och satt i styrelsen för Skogs- och Flottningsavd 730 som bland annat drev studieciklar på 50-talet för att hjälpa skogsarbetare att skola om sig från att ”svansa” (såga) för att ”posta om” till motorsåg. Men mormor berättade hur viktig Amalthea-männen var för honom och hur han gärna berättade historien om hur man handskas med strejkbrytare och Ådalen -31 gjorde också intryck. Ju äldre han blev desto mindre socialdemokrat blev han och till slut kallade han sig för kommunist istället.
Det finns en historia om när han och frun, Helga, skulle rösta. I vallokalen fann det dock inga valsedlar för VPK – både Helga och Beril surnade till och röstade på moderaterna istället. Tja, skådespel som skådespel kan man ju tänka sig, eller att sossehatet var välgrundat.
Nedan följer en av novellerna han skrev, det är en romantisk novell och han skrev den på kursen i Praktisk Svenska 1976. Jag tror att den handlar om när Bertil träffade Helga även om inte allt säkert inte är helt sant så är nog det mesta hämtat från verkligheten – så är det med de andra texterna jag läst.
-------------------------------------------------------------------------------------
(Tyvärr finns det ingen titel på texten)
En efter en tystnar motorsågarna denna ovädersdag. Den sista av oss i huggarlaget som går till kojan är ”charmören”.
- Förbannade regn! Väser han emot oss och rister på sig, så att det blir en vattenpöl på golvet.
- Och snöblandat är det också! Konstaterar Oskar i deltagande ton.
Men den sist anlände svarar inte. Han har bara ögon för kaminen. Som han sätter sig så nära, att vi fruktar för brandskador.I brist på annan sysselsättning hade jag börjat stussåka på sittbänken. Fast det kom jag själv inte till insikt om, förrän ”charmörens” fråga väckte mig:
- Har du fått tjejklåden – va?
Skrattet som följer gör mig förlägen. Men en deltar inte i de andras glädje. Det är Egon, lagets fjärde man, som för sin ålders skulle får heta gubben. Hans år är nästan lika många, som våra blir tillsammans.
Men Egon är inte bara gammal till åren, han är det även i skogen. Där han för drygt fetio år sedan – som tolvåring – gjorde sina första lärospån.
Det är något visst med Egon, tycker jag. Något i hans sätt och uppträdande som jag beundrar, och själv försöker ta efter. Ock trots att han är förtiofem år äldre än mig, har jag mer gemensamt med honom än med någon annan jobbare. Framför allt i ett hänseende. Numera. Vi läser båda mycket. Det var förresten han, som väckte mitt intresse. Som han manade fram, genom att med verklig inlevelse återge det han själv läst.
Oskar har bekymmer för sin motorsåg. Den krånglar så ofta. Och ingenting tycks hjälpa. Varken reparationer eller svordomar. Nyss avslutade han sina utgjutelser över sågan, genom att hota kasta den fan-i-vall och skffa sig timmersvans istället.
Jag vänder mig till Egon:
- Gillade du timmersvansen?
- Ja, man hankade sig fram då också. Fast den var billig i inköp och utan driftskostnad. Men det bästa av allt. Den höll tyst! Man behövde inte gå med hörselskydd.
Egon har fler synpunkter om verktygen. Men när han fortsätter, blir han överröstad av ”charmören”, som med högljudd röst låter sin historia kulminera.
-… och när jag kom ut från tjejens rum, kom hennes syster – en riktig goding – emot mig. Sätt dej, sa hon, så ska jag koka kaffe. För det kan du nog behöva! Nu! Så smålog hon finurligt och sa: Du kan gott stanna hos mej! I natt! För det ska du inte behöva ångra! – En annan gång, sa jag och tänkte gå. Men då undrade hon: Om vi inte kunde lägga oss på soffan? Ett slag… - Du förstår, att hon var ”sugen”! säger ”charmören” och grinar mot Oskar.
- Ja, den du! Oskar flinar.
- Men jag kunde inte ”hjälpa” henne, fortsätter ”charmören” i beklagande ton. För jag måste ju i första hand tänka på tjejen.
Egon ler ironiskt, när han med på tonvikt på varje ord upprepar:
- Å inte kunde du ”hjälpa” henne? Så synd då! Rösten hårdnar då han fortsätter: Sådant skitprat! Skäms du inte? För det som du snuskar ner försökte vi – min generation – hålla rent och snyggt. Jag skulle kunna ge dig en annan bild av livet. Från min ungdom!
”Charmören” svarar inte. Han verkar skamsen. Men Oskar, som hellre lyssnar än talar själv, ropar ivrigt:
- Berätta!
Vilken upplevelse skulle inte det bli! tänker jag förtjust och säjer:
- Ja, gör det Egon!
Men Egon drar på det.
- Ja, jag vet inte….
Varken Oskar eller jag vill dock ge upp. Vi är enträgna:
- Nog kan han väl berätta?
Egon tystnar. Han sitter framåtböjd och ser envist ned på sina händer, som stora och valkiga vilar på bordet. Och tystnaden som breder ut sig skulle varit total, om vi inte hört regnet smattra mot kojtaket. Slutligen lyfter Egon huvudet, ser på oss och säjer:
- Ja, ni ska få höra min historia. Det jag nu kommer att berätta hände alltså i min ungdom. Ja, den sammanföll i stort sett med 20-talet. Och från ett av deras senare år minns jag en lördagsnatt i juli, som jag aldrig glömmer. Lördagskvällen började som alla andra och ingenting tydde heller på, att den skulle bli annorlunda än sina föregångare.
Efter sedvanliga toalettbestyr blev jag som vanligt sittande med en bok framför mig. På den tiden läste jag nämligen mycket, i realiteten praktiskt taget allt som kom i min väg. Men helst romaner, för de kom mig att glömma en tillvaro, som jag då ännu inte hunnit anpassa mig till.
Jag minns också, att jag den kvällen avslutade en säregen bk. Handlingen i den grep mig så intensivt att jag drevs ut i natten, för tt i dess svalka tänka över den.
Medan tankarna ältade bokens problem hade jag, helt ofrivilligt, närmat mig dansbanan. Först tänkte jag vända, men så åtrade jag mig och beslöt att gå fram.
Glädjen där framme skulle nog liva upp mig och det var jag i behov av.
I skenet från dansbanan varseblev jag för mig okänd flicka, som allt emellanåt kastade förstulna blickar åt mitt håll. Och eftersom jag inte ville skymma den hon sökte, drog jag mig ifrån dansbanan. Något senare upptäckte jag emellertid till min häpnad, att flickan kom rakt emot mig.
Omedelbart därefter stod hon framför mig.
- Hej! Sa hon och log. Men leendet försvann då hon frågade: Kan ni… för i kväll… låna mig ett par kronor? För jag glömde mina pengar… hemma!
Visst skulle hon få låna! Glad över att få göra denna flicka en tjänst, slet jag upp plånboken och räckte henne en femma: Varsågod!
Hon tog emot sedeln med sänkt blick.
- Tack! Sa hon. Så snällt av er!
Vi de orden möttes våra ögon, och jag tänkte: vackrare ögon finns inte! Och så ung…! Nästan skolflicksaktigt ung , tyckte jag. Allt hos henne får mig att febrilt önska: Måtte jag nu bara få igång ett samtal, så att hon inte genast går ifrån mig!
Men jag fick strax ett nytt bekymmer. Flickan smög sin arm under min och vädjade:
- Kom, vi går upp och dansar!
Ett ögonblick tvekar jag, men flickan och valsmelodin får mig att glömma, att jag är en dålig dansör. På väg upp mot banan delger jag henne mina bekymmer.
- Å, det går nog! Ler hon.
Det visade sig också att hon fick rätt. För efter de första osäkra stegen återfår jag självförtroendet. Och bättre blev det, när flickan uppmuntrade mig:
- Så bra du dansar!
- Tack! Sa jag. I så fall är det din förtjänst!
Medan vi dansar valsen i repris, viskar flickan i mitt öra:
- Jag heter nina!
Min egen presentation uteblir, för hon fortsätter:
- Och ditt namn är Egon!
Förvånad sa jag:
- Hur kan du veta det? Då vi aldrig tidigare sett varandra?
- Jo, sa Nina och log. Jag har sett dig… en gång. Och det glömmer jag inte.
- Hur så? Uppträdde jag olämpligt?
- Nej inte alls! Men den gången hade du bara ögon för de kära böckerna, och såg förstås inte mig, som från någon meters håll med beundran i blicken såg ditt val av böcker.
- Det var på biblioteket då?
- Ja, den kvällen var jag med farbror…
Hon nämnde ett namn, som jag kände igen som bibliotekariens.
- Och det är hans familj jag nu gästar, sa Nina.
Hur länge, tänkte jag ofta den kvällen, ska Nina finna sig i att bara få dansa vals – det enda jag vågade mig på, när det nu vimlade av vana dansörer, som ville dansa med henne. Men nina avvisade dem alla, för hon lämnade min inte.
Plötsligt för Nina det på tal, som hon redan antytt och som jag därför förstod skulle komma.
- Och du som är skogsman!
- Ja, jag arbetar i skogen.
- Dom i skogen har det väj tjusigt? Hennes ögon glänser av beundran. Men jag känner mig illa berörd och säger:
- På sommaren – kanske. Vintern är förstås sämst.
Men nu vill jag glömma alla som är torftigt och grått., för att istället drömma om flickan, som ödet i natt låtit mig möta. Min fantasi börjar redan spinna trådar av kärlek mellan mig och Nina. Jag är så långt ifrån verkligheten, att ropet om sista vals går mitt öra förbi.
Men drömmen består och förändras till realitet, då Nina väcker mig och med underlig blick ceremoniöst frågar:
- Får jag lov?
Vår sista vals fick ett brått slut, för efter ett par varv viskar Nina i mitt öra:
- Vi går nu!
Utanför området stannar vi. Nina vill det. Hon ställer sig rakt framför mig, mycket nära och säger:
- Vad tänkte du på nyss… Innan vi gick upp och dansade? Du såg så bekymrad ut! Har du redan tröttnat på mitt sällskap?
Inför hennes olyckliga min, brister fördämningen inom mig. Jag kysser henne girigt gång på gång. Först våldsamt, sen – när hon slagit armarna om min hals – mjukt och innerligt. Mellan kyssarna viskar jag samma ord:
- Älskling, älskling…
När känslostormen bedarrat, står vi tysta en stund ännu flämtande. I Ninas purpurfärgade ansikte har ögonen fått en sällsam glans och jag hör henne sucka och lågmält säga:
- Äntligen.
Förvirrad lät jag armarna sjunka och sa:
- Förlåt mig!
- Förlåta? Ninas röst låter förvånad då den upprepar: Vad ska jag förlåta?
- Min heta längtan!Som jag väl tänkt dölja… men inte förmådde.
Nina ser på mig, hennes ögon är tårblanka då hon säger:
- Käre Egon! Jag är så glad för vad du har sagt och… gjort. Och hur jag känner det? Ja du märkte väl… Hon rodnar… Att jag besvarade både kyssar och smek. Så gott jag nu kunde förstås, för du är så stark.
Som skogen själv, tänkte jag, då du kramade mig. Men härligt var det!
-------------------------------------------------------------------------------------
Det som framkommer ganska tydligt när man läser berättelsen är Bertils identifikation med sitt arbete och sin läsning. Och det är de två egenskaperna som gör att Nina är intresserad av honom, i början av berättelsen markerar ”Egon”, vilket man får anta är Bertil, mot lössläpptheten (eller lika gärna synen på kvinnor som endast till för sex). Där här berättelsen berättar ganska mycket om 20-talets syn på kärlek men också på arbete som en del av identiten.
Tycker man att det är intressant kan jag rekommendera Lenin på byrån av Andrés Brink Pinto. Han har läst den kommunistiska veckopressen perioden 1921-1939 och hur man producerade normer kring, klass, genus och sexualitet.
I de texterna han har läst berättas olika historier: om kvinnor som är kommunister (men i första hand mödrar), om starka män som slåss mot fascismen och för sin klass, om att man ska ha sex lagom mycket, om borgarna som beskrivs som feminina och svaga, hur man drömmer om sovjet (utan ironi) och vikten av att alltid sätta sin klass först.
När han lägger ihop alla de här berättelserna så hittar han ideal för arbetarklassen och hur alla de här berättelserna hjälper till att skapa en arbetarklassidentitet – den kommunistiska rörelsen ansåg sig vara en rörelse för arbetarklassen och skulle också bygga den nya människan.
Läs den! Låna på bibblan eller beställ här. Vill man läsa mer av Andrés så bloggar han här.
Och boken lämnar mig med en tanke om vad är det vi förmedlar för normer idag? Vad är det för normer jag ställer upp på bloggen för att kvala in i kategorin: en bra arbetskamrat/en arbetsplatskämpe.
Visserligen består inte vänstertidningar idag av så många romantiska noveller; men i propagandan, i texterna, i våra pressmeddelanden, vad berättas? Vad är segrar? Vad är förluster? Vem gör vad? Vem säger vad? Vad är värt att diskutera? Vad tas för självklart? Borde vi använda könsneutrala ord i våra texter istället? Har vi identiteter som aktivister, som socialister, som arbetare, som bostadslösa, som ungdomar, som strejkare, som arbetslösa, som arbetarklass – vart ligger tonvikten och vilket subjekt vill vi ska vara den samlande faktorn och identifikationen ska ligga vid?
Sen ska man komma ihåg att normer inte i sig är dåligt: det är bra med normer om att vi inte skvallrar på våra arbetskamrater, att man inte agerar strejkbrytare och att vi ger faan i att kommentera att folk ser ut som julgranar så länge de uppför sig.
Vill man läsa en till novell av Bertil Thunberg finns den här; Skogen blev mitt öde, och femitre år var jag dess fånge. Berättelsen är ett arbetsplatsreportage från skogen och innehåller inga kyssar eller dansbanor.
Om man är intresserad av skogsbruket finns en bra redogörelse här. Och vill man läsa mer om hur det var att arbeta i skogen kan man läsa Dan Andersson – en av hans dikter Hälgdagskväll i timmerkojan och Thåströms Om Black Jim handlar om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på Klarakvartetten år 1920.
Men vad svarade då Albert Bonniers förlag?
Bäste Bertil Thunberg!
Det finns ett betydande dokumentärt värde i den berättelse du sänt oss, tycker vi. Man får verkligen veta en hel del om en statarfamiljs livsvillkor. men tyvärr har berättelsen inte riktigt sådana skönlitterära kvaliteter att vi kan ge ut den och vi returnerar manuskriptet till dig. Berättelsen var ju dessutom i kortaste laget för att bli bok. Tack för att vi fick läsa!
Med hälsningar från
Hans Isaksson
Jakten på det försvunna manuskriptet går vidare.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel
Skogen blev mitt öde, och i femtitre år var jag dess fånge
Bertil Thunberg berättar om sitt liv i skogen.
För mig blev 1917 ett minnesvärt år. Inte bara därför att ett världskrig då rasade ute i Europa, utan mest för att året gav mig de första lärospånen i skogsarbetets villkor.
För det året tröttnade mina föräldrar: Henrik och Gerda på statarlivets ”vällingklocka”, som de troget gått efter i femton år.
- Då slog jag mig fri! sa Henrik, när han efteråt komenterade händelsen.
Sista veckan i oktober om var statarens ”frivecka”, flyttade familjen till ett s.k. skogsarbetartorp. Torp är nog för mycket sagt, för det hade inte ens två tunnland jord. Stället skulle föda en ko, vilket det också gjorde i början. Men så småningom – efter fars myckna backslåtter – blev det två vuxna djur i lagården.
Då nu Henrik på hösten 1917 startade sitt skogsarbete, tog han även sina två äldsta söner, Uno och Niklas, om fjorton och tolv år, med till skogen. Ja, tolvåringen – det är han som berättar det här – blev inte omedelbart skogsjobbare på heltid, för han hade ett år kvar i folkskolan, och den ville gärna ha honom där tre dagar i veckan.
- Ni får hugga ved! sa skogsvaktaren, då far frågade honom om arbete.
Men senare, under vintern, kunde det bli tal om timmerhuggning. Vi höll dock fortfarande på med veden, när vintern led mot sitt slut.
Men sen – då vårsolen började gassa på i södersluttningarna, kom det bud om tummerhuggning. Anledningen till den sena huggningen var, att vår arbetsgivare, det årsgamla Bolaget, då uppförde ett sågverk.
Tänk – vi skulle få hugga timmer! Det gladde oss bröder, som inte ville hugga ved för jämnan. Vi upptäckte dock snart, att även timmer huggningen hade sin avigsida. Visst tjusade det oss att se trestocksträden bracka ikull, men ack – vad vi fick kämpa innan det hände.
Stocksågen, en såg med handtag i båda ändarna, var den tidens bästa fällningsverktyg. Den sköttes alltså av två man, som bildade ett s.k. huggarlag.
Vi tre etablerade et lag, givetvis med far som självskriven ledare. Som ett kuriosum från den tiden minns jag, att far alltid använde stocksågens fasta handtag, medan vi bröder bytte av varann vi det andra avskruvbara handtaget.
För oss bröder var det sagt: att efter ett pass vis stocksågen skulle man få kvista fällda träden. Kvistningen var i sig själv krävande, men eftersom man kunde moderera arbetstakten, fick jag mest hålla på med det.
Framåt sommaren skulle min bror konfirmeras, och de två dagar i veckan han ”läste” hos prästen, blev jag ensam om brödrasidans handtag. Läsdagarna bekymrade inte bara mig, utan säkert även far, som då – med tanke på min dragkraft själv fick slita värst.
Så här efteråt tycker jag, att det var ovanligt mycket som då gick oss emot.
Våren kom som sagt tidigt och solen värmde, så att svetten formligen rann från ens mörkröda ansikte, när man likt en märla stod dubbelvikt och spjärnade på med en motsträvig fällningssåg.
Törsten blev så intensiv, att man nästan förlorade vettet. Och utan att tänka på följderna drack man stillastående gölvatten begärligt, även det visade innehålla mygglarver eller annat grums.
Så var det kådan, som oavbrutet ”labbade på” stocksågen och gjorde den kärv och mycket tungdragen. Far hade kommit över lite bonnolja, som han försökte ta bort kådan med istället för fotogen som det borde ha varit, men som då, på grund av världskrig och avspärrning, inte fanns att köpa.
Från första världskriget och dess följder har jag många sinnesbilder bevarade. Minnen som aldrig kommer att förlora sin skärpa.
De första åren tyckte vi nog lite var [och en, min anm.], att kriget inte angick oss. Man läste bara om det i ortstidningen, som då kom ut fyra gånger i veckan.
Men fram emot hösten 1917 blev det annat av! Då nåddes även vi av krigets svallvågor. För då började många förnödenheter försvinna från affärsdiskarna, medan andra måste ransoneras. Det hände också att varor – som man enlig kommisionen skulle få köpa – inte gick att få tag på. Och mängder av ersättningar och imitationer salufördes till högt pris.
Mina vinterpjäxor t. ex. de hade bottnar av trä och i övrigt var det fårskinn och papp men kostade ändå över 90 kronor. Men de höll inte så länge heller. Nej, blötsnön fick dem att smälta.
Tillgången på matvaror krympte undan för undan, trots att man spädde på med olika surrogat. Brödransonen var så knappt tilltagen – i varje fall för dem likt oss måste äta matsäck, att mången husmor tvingades blanda in potatis i brödet. Såvitt man nu hade potatis, som det – efter sommarens svåra torka, var ont om hösten 1917.
I familjerna drabbades hustru och hemmavarande barn värst, för brödet gick ju till den eller de, som arbetade utanför hemmet. Ja, tiden var hård! Och jag minns – hur mor Gerda offrade sig för oss tre i skogen. För trots att hon gav lillpojken di, nändes hon sällan ta en brödbit själv.
För att återvända till själva jobbet, så slet vi oförtrutet vidare. Men till slut – när timmerskiftets sista träd var ordentligt uppansat – fick vi ändå tid att räta rygg en stund innan hemfärden tog sin början.
Från vår första säsong i skogen står än idag ett synligt minnesmärke kvar. Det är socknens första ålderdomshem, som vi någon gång på senvåren 1918 högg en del virke till. Minns jag rätt, så blev det färdigt nästkommande årsskifte. Som sagt, det finns ännu kvar, men som ålderdomshem har det för länge sen tjänat ut.
Efter ett par år blev fars arbetslag decimerat. Min bror slog sig då ihop med en annan huggare. Jag stannade däremot kvar, och skulle göra så ytterligare några år framåt.
Läsaren undrar kanske: Hur gick det med fars dröm om ett fritt arbete. Blev den uppfylld? Ja, fri var han i den meningen, att ingen överordnad ständigt hängde över honom. Men, det fanns en annan pådrivare! En som inte ”la fingrarna emellan”: Ackordet! Ja, ackordet var den osynliga piska, som alltid – likt en mara hängde över honom. Så talet om det fria skogsarbetet var – när allt kom omkring – bara en chimär.
För mig blev 1917 ett minnesvärt år. Inte bara därför att ett världskrig då rasade ute i Europa, utan mest för att året gav mig de första lärospånen i skogsarbetets villkor.
För det året tröttnade mina föräldrar: Henrik och Gerda på statarlivets ”vällingklocka”, som de troget gått efter i femton år.
- Då slog jag mig fri! sa Henrik, när han efteråt komenterade händelsen.
Sista veckan i oktober om var statarens ”frivecka”, flyttade familjen till ett s.k. skogsarbetartorp. Torp är nog för mycket sagt, för det hade inte ens två tunnland jord. Stället skulle föda en ko, vilket det också gjorde i början. Men så småningom – efter fars myckna backslåtter – blev det två vuxna djur i lagården.
Då nu Henrik på hösten 1917 startade sitt skogsarbete, tog han även sina två äldsta söner, Uno och Niklas, om fjorton och tolv år, med till skogen. Ja, tolvåringen – det är han som berättar det här – blev inte omedelbart skogsjobbare på heltid, för han hade ett år kvar i folkskolan, och den ville gärna ha honom där tre dagar i veckan.
- Ni får hugga ved! sa skogsvaktaren, då far frågade honom om arbete.
Men senare, under vintern, kunde det bli tal om timmerhuggning. Vi höll dock fortfarande på med veden, när vintern led mot sitt slut.
Men sen – då vårsolen började gassa på i södersluttningarna, kom det bud om tummerhuggning. Anledningen till den sena huggningen var, att vår arbetsgivare, det årsgamla Bolaget, då uppförde ett sågverk.
Tänk – vi skulle få hugga timmer! Det gladde oss bröder, som inte ville hugga ved för jämnan. Vi upptäckte dock snart, att även timmer huggningen hade sin avigsida. Visst tjusade det oss att se trestocksträden bracka ikull, men ack – vad vi fick kämpa innan det hände.
Stocksågen, en såg med handtag i båda ändarna, var den tidens bästa fällningsverktyg. Den sköttes alltså av två man, som bildade ett s.k. huggarlag.
Vi tre etablerade et lag, givetvis med far som självskriven ledare. Som ett kuriosum från den tiden minns jag, att far alltid använde stocksågens fasta handtag, medan vi bröder bytte av varann vi det andra avskruvbara handtaget.
För oss bröder var det sagt: att efter ett pass vis stocksågen skulle man få kvista fällda träden. Kvistningen var i sig själv krävande, men eftersom man kunde moderera arbetstakten, fick jag mest hålla på med det.
Framåt sommaren skulle min bror konfirmeras, och de två dagar i veckan han ”läste” hos prästen, blev jag ensam om brödrasidans handtag. Läsdagarna bekymrade inte bara mig, utan säkert även far, som då – med tanke på min dragkraft själv fick slita värst.
Så här efteråt tycker jag, att det var ovanligt mycket som då gick oss emot.
Våren kom som sagt tidigt och solen värmde, så att svetten formligen rann från ens mörkröda ansikte, när man likt en märla stod dubbelvikt och spjärnade på med en motsträvig fällningssåg.
Törsten blev så intensiv, att man nästan förlorade vettet. Och utan att tänka på följderna drack man stillastående gölvatten begärligt, även det visade innehålla mygglarver eller annat grums.
Så var det kådan, som oavbrutet ”labbade på” stocksågen och gjorde den kärv och mycket tungdragen. Far hade kommit över lite bonnolja, som han försökte ta bort kådan med istället för fotogen som det borde ha varit, men som då, på grund av världskrig och avspärrning, inte fanns att köpa.
Från första världskriget och dess följder har jag många sinnesbilder bevarade. Minnen som aldrig kommer att förlora sin skärpa.
De första åren tyckte vi nog lite var [och en, min anm.], att kriget inte angick oss. Man läste bara om det i ortstidningen, som då kom ut fyra gånger i veckan.
Men fram emot hösten 1917 blev det annat av! Då nåddes även vi av krigets svallvågor. För då började många förnödenheter försvinna från affärsdiskarna, medan andra måste ransoneras. Det hände också att varor – som man enlig kommisionen skulle få köpa – inte gick att få tag på. Och mängder av ersättningar och imitationer salufördes till högt pris.
Mina vinterpjäxor t. ex. de hade bottnar av trä och i övrigt var det fårskinn och papp men kostade ändå över 90 kronor. Men de höll inte så länge heller. Nej, blötsnön fick dem att smälta.
Tillgången på matvaror krympte undan för undan, trots att man spädde på med olika surrogat. Brödransonen var så knappt tilltagen – i varje fall för dem likt oss måste äta matsäck, att mången husmor tvingades blanda in potatis i brödet. Såvitt man nu hade potatis, som det – efter sommarens svåra torka, var ont om hösten 1917.
I familjerna drabbades hustru och hemmavarande barn värst, för brödet gick ju till den eller de, som arbetade utanför hemmet. Ja, tiden var hård! Och jag minns – hur mor Gerda offrade sig för oss tre i skogen. För trots att hon gav lillpojken di, nändes hon sällan ta en brödbit själv.
För att återvända till själva jobbet, så slet vi oförtrutet vidare. Men till slut – när timmerskiftets sista träd var ordentligt uppansat – fick vi ändå tid att räta rygg en stund innan hemfärden tog sin början.
Från vår första säsong i skogen står än idag ett synligt minnesmärke kvar. Det är socknens första ålderdomshem, som vi någon gång på senvåren 1918 högg en del virke till. Minns jag rätt, så blev det färdigt nästkommande årsskifte. Som sagt, det finns ännu kvar, men som ålderdomshem har det för länge sen tjänat ut.
Efter ett par år blev fars arbetslag decimerat. Min bror slog sig då ihop med en annan huggare. Jag stannade däremot kvar, och skulle göra så ytterligare några år framåt.
Läsaren undrar kanske: Hur gick det med fars dröm om ett fritt arbete. Blev den uppfylld? Ja, fri var han i den meningen, att ingen överordnad ständigt hängde över honom. Men, det fanns en annan pådrivare! En som inte ”la fingrarna emellan”: Ackordet! Ja, ackordet var den osynliga piska, som alltid – likt en mara hängde över honom. Så talet om det fria skogsarbetet var – när allt kom omkring – bara en chimär.
fredag 22 maj 2009
TRAMS på AMS
Tryck upp dörren till AMSdagiset och kom en halvtimme försent till morgonsamlingen. Stega in på heltäckningsmattan utan att ta av dig skorna, avbryt morgonsamling (där ni berättar något "trevligt", "spännande" och "roligt" från gårdagen). Lägg upp 15 Metro och två kexchoklad på bordet, skit i AMSdagisfröknarnas anförande och säg följande:
"Att söka jobb är ju inte särskilt kul, och det är ändå bara en som kommer att få det sökta jobbet. Ja, det är ungefär som en tävling där vinnaren får priset och de andra inte ett skit och ingen lyssnar när de klagar. Vi sitter ju här för att de ska sålla eliten så de vet vilka som behöver bry sig i att söka jobb och vilka som de kan låta fortsätta spela flashspel. Så därför tänkte jag nu att vi skulle kunna tillämpa detta i praktiken och ha en liten korsordstävling, där vinnaren får kexchoklad och övriga loosers får se på när vinnaren äter upp dem."
Sätt dig ner, se minerna och bli utkörd från dagiset och bli hotad med att om du någonsin dyker upp där igen så ska de skriva ut dig från AMS. Tryck upp dörren med två lådor skrivarpapper under armen och släng det i en buske efter 50 meter bara för att. Bara för att du kan.
Du är 15 Metro och två kexchoklad från frigivning.
Matona backar inte. Överhuvudtaget! Läs!
Konfliktportalen.se har ockupationsfeber! Dom ljuger drar slutsatser från 165, Salka skriver ett magiskt inlägg, AndreaDoria gillar vita teletubbies med sköldar, PRESSMEDDELANDET när ockupanterna tog St Lars på söndagen och läs ockupantscenen.se också.
"Att söka jobb är ju inte särskilt kul, och det är ändå bara en som kommer att få det sökta jobbet. Ja, det är ungefär som en tävling där vinnaren får priset och de andra inte ett skit och ingen lyssnar när de klagar. Vi sitter ju här för att de ska sålla eliten så de vet vilka som behöver bry sig i att söka jobb och vilka som de kan låta fortsätta spela flashspel. Så därför tänkte jag nu att vi skulle kunna tillämpa detta i praktiken och ha en liten korsordstävling, där vinnaren får kexchoklad och övriga loosers får se på när vinnaren äter upp dem."
Sätt dig ner, se minerna och bli utkörd från dagiset och bli hotad med att om du någonsin dyker upp där igen så ska de skriva ut dig från AMS. Tryck upp dörren med två lådor skrivarpapper under armen och släng det i en buske efter 50 meter bara för att. Bara för att du kan.
Du är 15 Metro och två kexchoklad från frigivning.
Matona backar inte. Överhuvudtaget! Läs!
Konfliktportalen.se har ockupationsfeber! Dom ljuger drar slutsatser från 165, Salka skriver ett magiskt inlägg, AndreaDoria gillar vita teletubbies med sköldar, PRESSMEDDELANDET när ockupanterna tog St Lars på söndagen och läs ockupantscenen.se också.
torsdag 30 april 2009
Långfingrigt initiativ: Vägra betala deras kris
Det här är krismanagement. Hur man klarar sig när man bara får 80% av lönen, färre timmar och matpriserna går upp. Man har rätt till en vettig levnadsstandard och det är alltid bättre att ha några extra ess i ärmen än att behöva äta makaroner hela månaden.
Första tricket i boken: Saker man inte borde behöva göra - TRADERABEDRÄGERI
Så här gör du: skapa en auktion och sälj någonting som inte är alltför dyrt, mellan 500-700 kronor. Skit i att skicka iväg det och skyll på posten.
Några förhållningsregler:
Tänk Robin Hood - lura de rika inte de fattiga. Det vill säga, det man lägger ut på sin påhittade auktion är "Mein Kampf"- signerad av Adolf Hitler och värdefulla mynt INTE lura barn på deras special edition-lego.
Använd inte ditt eget personnummer utan leta reda på din lokala kommunpolitiker och sno hans eller hennes. Var lite uppfinningsrik, men sparka uppåt inte neråt.
Tänk på att inte göra det för ofta utan att det är en inkomst när det krisar och då och då. Du vill ju inte få hembesök av farbror blå.
Trick nummer två: Lefthanding
Man får inte med sig så mycket, men den där dyra peston och lyxosten slipper man betala för.
Tricket är att ingen är så dum att de i fullt dagsljus skulle sno någonting i en sådan där genomskinlig påse som man har till frukt, eller hur? Eftersom det är otänkbart så gör man det.
När du går in på ICA plockar du på dig lite frukt och i en genomskinlig påse lägger du andra grejer du vill ha: choklad, batterier och annat (lägg inte i för mycket bara!). När du känner dig klar går du fram till kassan och lägger upp burken med krossade tomater och några äpplen, håller den genomskinliga plastpåsen i vänster hand som du håller ner så att det inte syns att du håller någonting i handen från kassan. Betala och glid igenom kassan!
Om någon skulle säga: SKA INTE DU BETALA FÖR DET DÄR? Spela dum, skämta om hur förvirrad du är och se till att rodna massor. Betala och gå ut. Du måste alltså se till att du har tillräckligt med pengar för att kunna betala det du lefthandar om du skulle bli påkommen.
Fördelen med att lefthanda är att det är riktigt svårt att åka dit på det. Att vara senil och glömma grejer gör ju även vanligt folk med intentionen att betala.
Självklart rekommenderar vi ingenting av ovanstående utan vi berättar historierna som underhållning, visst är det underhålande? Den här tekniken fungerar bäst när det gäller matbutiker och är du i en sådan situation att du behöver stjäla mat behöver du den antagligen och Jesus lärde oss att det ingenting moraliskt fel med det.
Så: Om du stjäl blir Jesus glad.
Första tricket i boken: Saker man inte borde behöva göra - TRADERABEDRÄGERI
Så här gör du: skapa en auktion och sälj någonting som inte är alltför dyrt, mellan 500-700 kronor. Skit i att skicka iväg det och skyll på posten.
Några förhållningsregler:
Tänk Robin Hood - lura de rika inte de fattiga. Det vill säga, det man lägger ut på sin påhittade auktion är "Mein Kampf"- signerad av Adolf Hitler och värdefulla mynt INTE lura barn på deras special edition-lego.
Använd inte ditt eget personnummer utan leta reda på din lokala kommunpolitiker och sno hans eller hennes. Var lite uppfinningsrik, men sparka uppåt inte neråt.
Tänk på att inte göra det för ofta utan att det är en inkomst när det krisar och då och då. Du vill ju inte få hembesök av farbror blå.
Trick nummer två: Lefthanding
Man får inte med sig så mycket, men den där dyra peston och lyxosten slipper man betala för.
Tricket är att ingen är så dum att de i fullt dagsljus skulle sno någonting i en sådan där genomskinlig påse som man har till frukt, eller hur? Eftersom det är otänkbart så gör man det.
När du går in på ICA plockar du på dig lite frukt och i en genomskinlig påse lägger du andra grejer du vill ha: choklad, batterier och annat (lägg inte i för mycket bara!). När du känner dig klar går du fram till kassan och lägger upp burken med krossade tomater och några äpplen, håller den genomskinliga plastpåsen i vänster hand som du håller ner så att det inte syns att du håller någonting i handen från kassan. Betala och glid igenom kassan!
Om någon skulle säga: SKA INTE DU BETALA FÖR DET DÄR? Spela dum, skämta om hur förvirrad du är och se till att rodna massor. Betala och gå ut. Du måste alltså se till att du har tillräckligt med pengar för att kunna betala det du lefthandar om du skulle bli påkommen.
Fördelen med att lefthanda är att det är riktigt svårt att åka dit på det. Att vara senil och glömma grejer gör ju även vanligt folk med intentionen att betala.
Självklart rekommenderar vi ingenting av ovanstående utan vi berättar historierna som underhållning, visst är det underhålande? Den här tekniken fungerar bäst när det gäller matbutiker och är du i en sådan situation att du behöver stjäla mat behöver du den antagligen och Jesus lärde oss att det ingenting moraliskt fel med det.
Så: Om du stjäl blir Jesus glad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)