Spåren efter Berns VD har lett mig till Pesco-Pagano i Italien. En obetydlig ort som genomgått ett betydande förfall efter dess glansdagar på 70-talet. Här lovade Yvonne att hennes imperium skulle återuppstå och hon åter skulle krönas till hotelldrottning.
När jag kommer till Pesco-Pagano står jag rådvill längs stranden och försöker spana efter något stort hotell där Yvonne kan tänkas hålla till. I förväg har jag mejlat kommunen och de har upplyst mig om att det finns ingen Yvonne Sörensen Björud folkbokförd i deras kommun och verket som handhar ansökningar om medborgarskap låter hälsa att de avslagit hennes. Det är alltså inte ens säkert att hon befinner sig i Italien. Jag börjar undra varför jag följer mina idiotiska infall och inte kan vara ens lite strukturerad eller realistisk.
Med sand mellan tårna och tunga tankar i huvudet ser jag mig omkring. Tar på mig skorna och ger mig på vandring genom staden, hela staden sluttar får jag en känsla av. Ingenting är som Malmö, platt och enkelt.
Jag stannar framför hotellet: HOTEL E ALBERGHI och går in. Tänker att det är lika bra att chansa och kliver in. I receptionen möter mig en kort kvinna med en stram page som tuggar tuggummi och surfar på någonting som ser ut att vara facebook. Jag harklar mig och på ringrostig engelska frågar jag om Yvonne och visar en bild, hon skakar på huvudet och återgår till datorn. Jag knackar henne på axeln igen och säger att jag vill ha tag på kvinnan på bilden, att det är viktigt och att jag har åkt ändå från Sverige för det. Hon tittar på mig. Suckar och säger att hon ska ringa sin chef.
Hon kommer tillbaka och ger mig en adress och säger att jag ska åka dit så ska han förklara vad han vet om Yvonne. Jag frågar vem han är och hon säger att det är hennes arbetsgivare, en man som har bott väldigt länge i trakterna.
Jag tar en taxi och skickar ett SMS hem om vad som hänt och vart jag ska. Om någonting går åt helvete, vet de i alla fall vart de ska börja leta. Jag lovar också att höra av mig efter mötet med den här mannen. I taxin så ser jag hur "guidos" fyller gatorna.
Guidos är slang för en arbetarklasskultur i Italien som först var ett skällsord på italienska amerikaner men nu använder italienska thugs det om sig själva. En guido ser ut ungefär som följer: kort hår med massor av vax i som ställs i spikes eller uppåtlugg, solglasögon, kors runt halsen, gigantiska brunbrända muskler som avslöjar flera timmar på gymmet och i solariet, ett tajt linne och ljusa jeans.
När jag kommer fram till huset som hotellets ägare bor i så ligger det lite undangömt och är inte en stor vräkig villa som jag väntat mig. Han häller upp ett glas rödvin och visar mig in i ett vardagsrum. Han undrar vad jag vill Yvonne egentligen. Jag berättar kortfattat om hennes svenska historia och säger som det är: att hon inte kunnat lämna mig i tankarna och att jag mest vill ha en pratstund med henne.
Jag ber honom berätta vad han vet, om han vet något. Han tittar misstänksamt på mig, smackar med läppar och säger att han lika gärna kan berätta det han visste eftersom det inte spelar någon roll nu.
Han sätter sig tillrätta och berättar om hur Yvonne kom till Rosarno med en dåres överlägensenhet "you know, nose in the air and long nails". Hon hade kommit dit och frågat om sin släkting som var delägare i många av husen i Pesco-Pagano när stadens turistkvarter byggdes ut på 70-talet. "But he was dead and testamented everything to some relative in the unites states" och Yvonne hade replikerat att hon bara skulle söka rätt på släktingen och ringa ett telefonsamtal så skulle hon börja arbeta på hotellet.
Släktingen hade upprört ringt till hotellägaren som jag satt mittemot och sagt att han visste om hennes inblandning i Berns konflikten, hon fick inte på några villkor arbeta i någon form av ledning och eftersom hon var papperslös fick inte ett eventuellt arbete kopplas till hotellet. "So we did what we always do with illegal immigrants, we employ them in another comapany that we employ, no dirty hands". Han berättar att de bara anställer sin vita arbetskraft i företaget och resten har de outsourcat. Det gör stor skillnad företagets ekonomi berättar han men också att de slipper handha personalen som är besvärligast, det vill säga de som har det värst och arbetar under störst tidspress.
Yvonne fick arbete i disken, "you should have seen her face", till en något lägre lön än de andra i syfte att tvinga bort henne från Pesco-Pagano. Trots att staden en gång varit en blomstrande ort föll den på 90-talet offer för kriminalitet, turisterna flydde och gamla hotell som blev överflödiga hyrs idag ut till de papperlösa.
Yvonne klarade tre veckor sen stod hon ut, hon började göra väsen av sig på arbetsplatsen, vägra arbeta vissa tider, kräva mer i lön och lättare arbetsuppgifter på grund av sin bakgrund. "Jag svarade henne med ett enkelt: här är ni papperslösa alla lika."
En månad till gick och Yvonne ringde återigen sin släkting i USA för att försöka komma upp sig i företaget eller åtminstone få pengar för sin överlevnad. Hon nekades. Släktingen tyckte han hade gjort henne tillräckligt av en tjänst som gett henne anställning. En utav de papperslösa berättade att det fanns jobb för sådana som henne, alltså vita i södra Italien, eftersom många utav italienarna där hatade de afrikanska immigranterna och det ansågs ha högre status att ha en vit hemhjälp. "She told me that she was worth more and left, I gave her the last payment with some extra to make sure she left" Den stad som hon hade tagit sikte på var jordbruksstaden Rosarno.
Jag frågar om han har sett henne sedan dess och det har han inte. Han plockar med glaset och säger att hon nu inte längre är hans problem. Det är han glad för, de som har haft det bra är inte tillräckligt tacksamma för ett arbete.
Tankfullt läppjar jag på vinet och undrar vad som skulle hända med hans företag om de skulle anställa all sin arbetskraft med lagliga kontrakt. Han skrockar och säger att då kan lika gärna hans bransch lägga ner, det skulle bli för dyrt och ingen skulle ha råd att betala för de tjänster som hotellet bjuder ut. Det är facket som driver oss i konkurs förklarar han och i grund och botten är han tacksam för de moraliskt tveksamma bemanningsföretagen som han vet har kontakter med den organiserade kriminaliteten. Han slår ut händerna och säger: "vad skulle jag annars leva av?"
Jag har inget svar. Istället så undrar jag i tysthet vad vi andra ska leva av. När jag dricker upp den sista klunken ur mitt vinglas frågar jag om det finns något internet i närheten eftersom jag skulle behöva kolla telefonnumret till personen som har soffan där jag ska sova på mitt couchsurfingkonto. Skrockande så klappar han mig på axeln och säger att han just bevisat sin tes om att det måste bli billigare för konsumenter. Jag skrattar och säger att jag är bemanningsanställd i äldreomsorgen, då tittar han allvarligt på mig och säger att ta hand om gamla är ett ärofyllt uppdrag och att jag borde ha hög lön. Skämtsamt säger jag att kommunen säger att de inte har råd om de inte ska höja skatten så att cirkel är sluten, det verkar inte finnas pengar någonstans. Det kan vi enas om.
Han erbjuder mig sin soffa istället som en gest mot att jag stannar upp en stund till och pratar med honom och spelar schack. Schack har inget språk, det är universiellt utropar han. Det som jag spelar schack mot döden. Det har dött så många papperslösa på väg över medelhavet bara för att få slavjobb i företag som hans.
Dagen efter går jag upp tidigt och frågar hur jag ska ta mig till Rosarno. Han ger mig anvisningar till tåg men också ett par varningens ord på vägen: "Det är farligt, som vilda västern, negrerna ställer till med kravaller där. Akta dig!"
***
Pesco-Pagano är en stad som finns på riktigt och det är sant att den togs över av kriminaliteten. Förfarandet med immigranterna i ruinerna av hotellen och deras anställning via bemanningsföretag är inte heller något påhittat. Den som inte finns men som säkert existerar i någorlunda likadan form är hotellchefen jag spelar schack med.
Nästa gång åker vi till raskravallernas Rosarno, besöker en klinik för papperslösa och försöker hitta dokumenterade arbetsskador i journalerna. Vi träffar också en nunna som vill stänga gränsen och en gammal kommunist som nostalgiskt drömmer sig tillbaks.
måndag 28 juni 2010
onsdag 23 juni 2010
Forza Italia, Forza Svezia! DEL ETT - omständigheternas tvingande karaktär
När jag åker till Italien för att leta reda på Yvonne Sörensen Björud så vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Senast någon hörde av henne så var det i den södra byn Pesco-Pagano. En tidigare luxuös semesterort men på 90-talet bredde kriminaliteten ut sig och nu hyrs husen ut till afrikanska immigranter. Anledningen till att det är så svårt att få tag på Yvonne beror på ett juridiskt snedsteg och ett sinne för alkohol. För att förstå varför jag söker efter Berns förra VD i ruinerna av en påkostad semesterort så måste vi börja från början.
Yvonne Sörensen Björud började arbeta som VD på Berns Salonger 2007 efter att tidigare arbetat som VD på Svenskt Tenn och innan det på hotellet Birger Jarl. I intervjuer berättar om hur hon längtat till Berns på ledig tid eftersom hon trivs bäst i restaurangbranschen och att hon gillar människor.
Bolaget hon skulle vara VD för drogs vid övertagandet med stora förluster, närmare bestämt 38 miljoner minus. Det föll på henne att se till att bokslutet gick ihop 2009, det slutade på minus tre miljoner kronor (Siffrorna är inget påhitt!). 2010 var ödesåret som skulle bestämma om verksamheten på Berns skulle fortsätta. Det som hade gett det goda minusresultatet skulle också visa sig bli Berns död.
I februari 2010 utbryter en konflikt med SAC Syndikalisterna eller närmare bestämt Storstockholms Hotell och Restaurangsyndikat som driver konflikten om sju städare som sparkats. De har inte sparkats av Berns utan av bemanningsföretaget Berns anlitade. Dock hade städarna sin arbetsplats på Berns. SAC anser därför att Berns är ansvarig även om man lagt städning på entreprenad. Det är en tjänst de köper in och därmed ansvarar för, precis på samma sätt som man ställer H&M ansvarig för deras underleverantörer.
Kanske hade blockaden knäckts om den inte smutskastas så till en början för att ta en helt ny vändning då det bevisades att Berns omfattande registrerade blockadvakter och att all smutsgöra såsom diskning och städning lagts ut på bemanningsföretag med koppling till kriminella nätverk och att dessa bolag utnyttjat städarna under omänskliga förhållanden. Högern som vrålat maffiafack och pekat med hela handen från borgliga ledarsidor tystnade nu och Yvonne Sörensen Björud blev en persona non grata.
Den borgliga valförlusten tillskrevs också konflikten kring Berns salonger men var nog snarare ett resultat av en väljarkår som inte såg skillnad på blocken. I september 2010 så handlade allt om arbete och hur det skulle beskattas. För en som inte arbetade på skatteverket var det svårt att ha en aning om vad som skiljde alternativen åt. Egentligen borde nog valförlusten skyllas på politikens utslätning men också arbetsmarknadens hårdnande tilltag.
Socialdemokraterna gjorde analysen att vinsten berodde på att man lyckats locka över de sista viktiga procenten genom att fånga en del av sverigedemokraternas väljare. Man hade gjort det genom löften om att realisera språktestet. En stor proteströrelse uppstod i valtider och socialdemokraterna lovade ett jämlikt språktest som alla i landet skulle få genomgå. Det skulle vara ett krav för att få komma in i arbetslivet med omsorg om arbetarna på arbetsmarknaden förklarades det. Alla ska kunna arbeta och till exempel förstå säkerhetsföreskrifter men även för att främja en god kamratskap på arbetsplatsen hördes som argument. Språktestet skulle göra människor till jämlikar. Några protester hördes fortfarande bland anarkisterna men dessa röstade ändå inte utan skrev mest på kultursidorna resonerade partiet med stort P.
2011 blev testet verklighet och det var då de riktiga utmaningarna kom för Yvonne. Hon hade vid den tidpunkt hon skulle testas halkat ner i ett riktigt svårt alkoholmissbruk efter att ha förlorat arbetet och blivit avstängd från sina övriga bolagsengagemang. Hennes äktenskap var på upphällningen rapporterade Se & Hör som med jämna mellanrum frossade i hennes olycka.
Testet hade skapat en juridisk gråzon där människor som var födda svenska medborgare men inte klarat testet inte kunde skickas hem men blev fråntagna sitt medborgarskap. Polisen visste om att de existerade och icke-medborgarna kunde ändå hyra lägenheter och arbete, de enda de inte hade rätt till var det sociala trygghetsnätet och avgiftsbelades om de valde att ha sina barn i skolan eller utnyttja andra institutioner. Lönen för dessa (o)medborgare höjdes eftersom de hade mer att betala men blev i praktiken sämre på grund utav alla avgifter. LO-facken kliade sig i huvudet och diskuterade internt att luckra upp beslutet på att inte organisera papperslösa men man inväntade en utredning.
När Yvonne gjorde testet så fann hon sig själv underkänd eftersom hon utvecklat en riktigt rödvinskärring-baginbox-alkoholism. När den socialdemokratiska ledaren i Aftonbladet blåste upp det med stora rubriker deklarerade Yvonne att hon nu skulle lämna Sverige "för att det var ett jävla kommunistland som inte kunde hantera fri företagsamhet". Och hon stormade iväg till Italiens Pesco-Pagano där hennes släkt hade haft hotell och där hon skulle kunna fortsätta med det hon var ämnad för meddelade hon via en notis i Arbetaren som var en nedkortad debattartikel menad för DN debatt.
Sedan dess hade det varit tyst om henne. Den forna hotelldrottningen med ett indraget medborgarskap. Berättelsen är som en grekisk tragedi för mig och jag kommer och tänka på henne flyktigt när jag är i Stockholm i Berzelli Park. Jag var med på en utav blockaderna. För mig är det ett starkt minne om hur vi tog tag i blockadvakter som polisen gripit och rykte tillbaks dem in i kedjan igen. För att överrösta människor som försökte provocera så sjöng vi internationalen.
Sen jag besöket i Berzelli park så kommer minnet över mig då och då. Historien om inte Yvonne släpper mig inte. I mitt huvud fantiserar jag hur det skulle vara att vara henne under blockaderna, i intervjuer har hon gjort uttalanden som:"När jag tog vid hade bolaget förluster på 38 miljoner kronor. Då vaknade jag ofta på nätterna av mardrömmar som handlade om att jag var inne på ett sjukhus där det sprutade blod överallt som jag försökte stoppa."
Hur kändes det då att ha syndikalisterna där varenda helg? Vad drömde hon om då? Jag tänker mig Yvonne som stålkvinnan som sagt att hon avstått barn för kunna viga livet åt arbete. Säkert var det därför hon blev så förstörd efter Berns gick omkull, hennes identitet gick i stöpet med företaget. Jag undrar hur det känns då? När allt som man en gång varit tagit slut. Hon har säkert kämpat mot kvinnlig diskriminering för att nå så långt men behandlade ändå städarna illa. Vad tycker hon om det idag? Var det sådant hon såg sig tvungen att göra för att få Berns på plussidan. En tvingande omständighet?
I mina tankar blir hon allt mer och mer närvarande trots att jag försöker vifta bort henne. Vad gör hon egentligen därnere i Italien i Pesco-Pagano? Fick hon uppehållstillstånd i Italien? Om hon inte har fått det, har hon då lärt sig något? Kan hon språket? Frågorna hopar sig och blir så många att jag till slut inte kan göra någonting annat än att resa ner till Italien. Jag skaffar ett couchsurfing-konto och ger mig iväg med en väldigt mager budget. Vem som ens vill läsa om en avdankad hotelldirektör bryr jag mig inte om då. Jag måste bara få veta hur det gick sen.
***
Det här är första delen av många om VDn för Berns Salonger Yvonne Sörensen Björuds liv i Italien. Det är fiktivt men mycket av det är sant: platser, händelser, sakernas tillstånd i Italien är inte påhittade omständigheter. Sprid gärna en länk eller copy pastea till din egen blogg så att det står på någonting annat på internet än högerreaktionärers åsikter om SAC och Bernskonflikten.
Nästa gång ses vi i Pesco-Pagano där det visar sig att Yvonnes rykte har förekommit henne och vi lär oss vad en guido är för någonting.
Ps. Man kan ju undra varför DN publicerar en artikel om "utpressing" på kultursidorna, märks att de sparkat nina björk. SR hänger på som nyttiga idioter. Arbetaren har intervjuat städarna och fått reda på vad som faktiskt händer. Törs alla de som pekat och skrikit maffiafack ta i det här?
Yvonne Sörensen Björud började arbeta som VD på Berns Salonger 2007 efter att tidigare arbetat som VD på Svenskt Tenn och innan det på hotellet Birger Jarl. I intervjuer berättar om hur hon längtat till Berns på ledig tid eftersom hon trivs bäst i restaurangbranschen och att hon gillar människor.
Bolaget hon skulle vara VD för drogs vid övertagandet med stora förluster, närmare bestämt 38 miljoner minus. Det föll på henne att se till att bokslutet gick ihop 2009, det slutade på minus tre miljoner kronor (Siffrorna är inget påhitt!). 2010 var ödesåret som skulle bestämma om verksamheten på Berns skulle fortsätta. Det som hade gett det goda minusresultatet skulle också visa sig bli Berns död.
I februari 2010 utbryter en konflikt med SAC Syndikalisterna eller närmare bestämt Storstockholms Hotell och Restaurangsyndikat som driver konflikten om sju städare som sparkats. De har inte sparkats av Berns utan av bemanningsföretaget Berns anlitade. Dock hade städarna sin arbetsplats på Berns. SAC anser därför att Berns är ansvarig även om man lagt städning på entreprenad. Det är en tjänst de köper in och därmed ansvarar för, precis på samma sätt som man ställer H&M ansvarig för deras underleverantörer.
Kanske hade blockaden knäckts om den inte smutskastas så till en början för att ta en helt ny vändning då det bevisades att Berns omfattande registrerade blockadvakter och att all smutsgöra såsom diskning och städning lagts ut på bemanningsföretag med koppling till kriminella nätverk och att dessa bolag utnyttjat städarna under omänskliga förhållanden. Högern som vrålat maffiafack och pekat med hela handen från borgliga ledarsidor tystnade nu och Yvonne Sörensen Björud blev en persona non grata.
Den borgliga valförlusten tillskrevs också konflikten kring Berns salonger men var nog snarare ett resultat av en väljarkår som inte såg skillnad på blocken. I september 2010 så handlade allt om arbete och hur det skulle beskattas. För en som inte arbetade på skatteverket var det svårt att ha en aning om vad som skiljde alternativen åt. Egentligen borde nog valförlusten skyllas på politikens utslätning men också arbetsmarknadens hårdnande tilltag.
Socialdemokraterna gjorde analysen att vinsten berodde på att man lyckats locka över de sista viktiga procenten genom att fånga en del av sverigedemokraternas väljare. Man hade gjort det genom löften om att realisera språktestet. En stor proteströrelse uppstod i valtider och socialdemokraterna lovade ett jämlikt språktest som alla i landet skulle få genomgå. Det skulle vara ett krav för att få komma in i arbetslivet med omsorg om arbetarna på arbetsmarknaden förklarades det. Alla ska kunna arbeta och till exempel förstå säkerhetsföreskrifter men även för att främja en god kamratskap på arbetsplatsen hördes som argument. Språktestet skulle göra människor till jämlikar. Några protester hördes fortfarande bland anarkisterna men dessa röstade ändå inte utan skrev mest på kultursidorna resonerade partiet med stort P.
2011 blev testet verklighet och det var då de riktiga utmaningarna kom för Yvonne. Hon hade vid den tidpunkt hon skulle testas halkat ner i ett riktigt svårt alkoholmissbruk efter att ha förlorat arbetet och blivit avstängd från sina övriga bolagsengagemang. Hennes äktenskap var på upphällningen rapporterade Se & Hör som med jämna mellanrum frossade i hennes olycka.
Testet hade skapat en juridisk gråzon där människor som var födda svenska medborgare men inte klarat testet inte kunde skickas hem men blev fråntagna sitt medborgarskap. Polisen visste om att de existerade och icke-medborgarna kunde ändå hyra lägenheter och arbete, de enda de inte hade rätt till var det sociala trygghetsnätet och avgiftsbelades om de valde att ha sina barn i skolan eller utnyttja andra institutioner. Lönen för dessa (o)medborgare höjdes eftersom de hade mer att betala men blev i praktiken sämre på grund utav alla avgifter. LO-facken kliade sig i huvudet och diskuterade internt att luckra upp beslutet på att inte organisera papperslösa men man inväntade en utredning.
När Yvonne gjorde testet så fann hon sig själv underkänd eftersom hon utvecklat en riktigt rödvinskärring-baginbox-alkoholism. När den socialdemokratiska ledaren i Aftonbladet blåste upp det med stora rubriker deklarerade Yvonne att hon nu skulle lämna Sverige "för att det var ett jävla kommunistland som inte kunde hantera fri företagsamhet". Och hon stormade iväg till Italiens Pesco-Pagano där hennes släkt hade haft hotell och där hon skulle kunna fortsätta med det hon var ämnad för meddelade hon via en notis i Arbetaren som var en nedkortad debattartikel menad för DN debatt.
Sedan dess hade det varit tyst om henne. Den forna hotelldrottningen med ett indraget medborgarskap. Berättelsen är som en grekisk tragedi för mig och jag kommer och tänka på henne flyktigt när jag är i Stockholm i Berzelli Park. Jag var med på en utav blockaderna. För mig är det ett starkt minne om hur vi tog tag i blockadvakter som polisen gripit och rykte tillbaks dem in i kedjan igen. För att överrösta människor som försökte provocera så sjöng vi internationalen.
Sen jag besöket i Berzelli park så kommer minnet över mig då och då. Historien om inte Yvonne släpper mig inte. I mitt huvud fantiserar jag hur det skulle vara att vara henne under blockaderna, i intervjuer har hon gjort uttalanden som:"När jag tog vid hade bolaget förluster på 38 miljoner kronor. Då vaknade jag ofta på nätterna av mardrömmar som handlade om att jag var inne på ett sjukhus där det sprutade blod överallt som jag försökte stoppa."
Hur kändes det då att ha syndikalisterna där varenda helg? Vad drömde hon om då? Jag tänker mig Yvonne som stålkvinnan som sagt att hon avstått barn för kunna viga livet åt arbete. Säkert var det därför hon blev så förstörd efter Berns gick omkull, hennes identitet gick i stöpet med företaget. Jag undrar hur det känns då? När allt som man en gång varit tagit slut. Hon har säkert kämpat mot kvinnlig diskriminering för att nå så långt men behandlade ändå städarna illa. Vad tycker hon om det idag? Var det sådant hon såg sig tvungen att göra för att få Berns på plussidan. En tvingande omständighet?
I mina tankar blir hon allt mer och mer närvarande trots att jag försöker vifta bort henne. Vad gör hon egentligen därnere i Italien i Pesco-Pagano? Fick hon uppehållstillstånd i Italien? Om hon inte har fått det, har hon då lärt sig något? Kan hon språket? Frågorna hopar sig och blir så många att jag till slut inte kan göra någonting annat än att resa ner till Italien. Jag skaffar ett couchsurfing-konto och ger mig iväg med en väldigt mager budget. Vem som ens vill läsa om en avdankad hotelldirektör bryr jag mig inte om då. Jag måste bara få veta hur det gick sen.
***
Det här är första delen av många om VDn för Berns Salonger Yvonne Sörensen Björuds liv i Italien. Det är fiktivt men mycket av det är sant: platser, händelser, sakernas tillstånd i Italien är inte påhittade omständigheter. Sprid gärna en länk eller copy pastea till din egen blogg så att det står på någonting annat på internet än högerreaktionärers åsikter om SAC och Bernskonflikten.
Nästa gång ses vi i Pesco-Pagano där det visar sig att Yvonnes rykte har förekommit henne och vi lär oss vad en guido är för någonting.
Ps. Man kan ju undra varför DN publicerar en artikel om "utpressing" på kultursidorna, märks att de sparkat nina björk. SR hänger på som nyttiga idioter. Arbetaren har intervjuat städarna och fått reda på vad som faktiskt händer. Törs alla de som pekat och skrikit maffiafack ta i det här?
söndag 13 juni 2010
Kapitalistisk biologi - det depressiva isberget
Det finns inga mediciner mot klass. Försök medicinera bort 12års demoraliserande skolgång. Tror du att du kan ge mig en jävla Alvedon då? Tror du att en Alvedon botar arbetets värk? Ge mig hellre en fylla. Den får mig i alla fall att glömma.
Kan man medicinera bort att jag helt kommer av mig när jag går på en krog där folk lyssnar på avantgarde musik och man kan köpa fina drinkar i drömska färger. De är säkert söta och slinker ner lätt. I kroppen känner man sig nog fnissig och ler inställsamt. Inte som den beska ölen eller det sura vinet som gör kroppen oförutsägbar och munnen bitsk.
Det finns inga coacher för sådana som mig. Jag vill inte samtala, ha en dialog eller prata om hur det känns. Vad ska man svara? Skit. Det finns inte ens tillräckligt med positivt innehåll i en jobbcoach för att den skulle kunna förverkliga sig själv medan den vadar till knäna i LSS-exkrementer.
Det finns inget vaccin mot teveapparater. Den står i mitt vardagsrum och lockar mig från böckerna. Den viskar att jag kan ligga i soffan och bara titta, att det inte är några svåra berättelser och att den lovar att vara lätt att ta till sig - vi ska skratta konstlat tillsammans.
Bildbloggarnas enkla språk gör mig beroende. Jag klickar mellan dem och skrattar. Förströelse som fördumning. Som ett barn slukar jag girigt bilderna men det är nog typiskt för min generation. Generationen som aldrig växer upp och schemalägger allting till sen.
Jag föds på nytt om igen. Jag kommer till världen varje dag. Fabriken går igenom mig och sätter samman mig på nytt varje dag. Men med samma usla resultat. Det finns en diagnos för alla oss. I värsta fall går vi genom livet på statlig amfetamin mot vår ADHD och ler när vi bor som djur, arbetar som slavar och äter det frälsningsarmen tilldelar oss medan de maler: tabletter är inte lösningen men de kan vara ett stöd på vägen.
Men helt plötsligt så håller slår han armarna runt mig. Hårt. Hårt. Ni vet när någon håller en så hårt så att man känner att man kan luta sig mot den, släppa taget litegrann. Att man kan släppa sig själv för att man har just överlåtit åt någon annan att hålla ens disktrase-lekamen uppe. Luften strömmar ner i lungorna och att andas ut känns som att rensa kroppen. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Koncentrera sig bara på att andas och känna hur tårarna bränner i ögonvrån.
Teaser: Nästa blogginlägg kommer antagligen vara en intervju med Berns VD Yvonne Sörensen Björud som blivit papperslös i Italien, tvingats arbeta för brödfödan och blivit syndikalist sedan hon inte fått ut sin lön som hon skulle smugglas till Sverige för. I den borgliga pressen talas förskräckt om ett tydligt utvecklat stockholmssyndrom och Anna Lena Lodenius försöker desperat analysera Yvonne Sörensen Björud för att inte tappa sin status som expert på syndikalister.
För dig som inte riktigt har koll på Bernskonflikten finns mycket matnyttigt på sac.se och här är två länkar för den late: länk 1 och länk 2
ps. Mer om diagnossamhället
Kan man medicinera bort att jag helt kommer av mig när jag går på en krog där folk lyssnar på avantgarde musik och man kan köpa fina drinkar i drömska färger. De är säkert söta och slinker ner lätt. I kroppen känner man sig nog fnissig och ler inställsamt. Inte som den beska ölen eller det sura vinet som gör kroppen oförutsägbar och munnen bitsk.
Det finns inga coacher för sådana som mig. Jag vill inte samtala, ha en dialog eller prata om hur det känns. Vad ska man svara? Skit. Det finns inte ens tillräckligt med positivt innehåll i en jobbcoach för att den skulle kunna förverkliga sig själv medan den vadar till knäna i LSS-exkrementer.
Det finns inget vaccin mot teveapparater. Den står i mitt vardagsrum och lockar mig från böckerna. Den viskar att jag kan ligga i soffan och bara titta, att det inte är några svåra berättelser och att den lovar att vara lätt att ta till sig - vi ska skratta konstlat tillsammans.
Bildbloggarnas enkla språk gör mig beroende. Jag klickar mellan dem och skrattar. Förströelse som fördumning. Som ett barn slukar jag girigt bilderna men det är nog typiskt för min generation. Generationen som aldrig växer upp och schemalägger allting till sen.
Jag föds på nytt om igen. Jag kommer till världen varje dag. Fabriken går igenom mig och sätter samman mig på nytt varje dag. Men med samma usla resultat. Det finns en diagnos för alla oss. I värsta fall går vi genom livet på statlig amfetamin mot vår ADHD och ler när vi bor som djur, arbetar som slavar och äter det frälsningsarmen tilldelar oss medan de maler: tabletter är inte lösningen men de kan vara ett stöd på vägen.
Men helt plötsligt så håller slår han armarna runt mig. Hårt. Hårt. Ni vet när någon håller en så hårt så att man känner att man kan luta sig mot den, släppa taget litegrann. Att man kan släppa sig själv för att man har just överlåtit åt någon annan att hålla ens disktrase-lekamen uppe. Luften strömmar ner i lungorna och att andas ut känns som att rensa kroppen. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Koncentrera sig bara på att andas och känna hur tårarna bränner i ögonvrån.
Teaser: Nästa blogginlägg kommer antagligen vara en intervju med Berns VD Yvonne Sörensen Björud som blivit papperslös i Italien, tvingats arbeta för brödfödan och blivit syndikalist sedan hon inte fått ut sin lön som hon skulle smugglas till Sverige för. I den borgliga pressen talas förskräckt om ett tydligt utvecklat stockholmssyndrom och Anna Lena Lodenius försöker desperat analysera Yvonne Sörensen Björud för att inte tappa sin status som expert på syndikalister.
För dig som inte riktigt har koll på Bernskonflikten finns mycket matnyttigt på sac.se och här är två länkar för den late: länk 1 och länk 2
ps. Mer om diagnossamhället
fredag 4 juni 2010
Long time, no see
Hej, du som läser. Jag har varit lite inaktiv och inte skrivit så mycket på bloggen. Det beror inte på att jag slutat att skriva utan att jag började snickra på ett manus till en bok. En tjej på Federativs Förlag kommenterar texter och säger myndigt: En passiv sats konstrueras så här. Det är ganska skönt när man står där helt rådvill och texten bara stirrar elakt tillbaks på en från skärmen, ja, ibland räcker den till och med finger åt en. Än ingenting bestämt att det ska tryckas men jag vill i alla fall få ihop ett manus.
Det jag försöker göra är att smälta ihop texter för att få dem mindre bloggiga och mer novelliga. Det är skitsvårt. Att hantera bloggen funkar ganska bra: här kan jag skita i rättstavning, ignorera en beskrivning och inte behöva förklara mig exakt (ni hänger ju med ändå) men nu kan jag inte bara skriva allt det som är roligt utan nu måste jag hålla koll på parallellhandling och inte tappa bort någon karaktär samt rita små tidslinjer för mig själv för att hålla reda på vart jag är i berättelsen. Men det är ändå kul på något sätt och jag lär mig mer.
Ni som fortfarande hänger kvar trots det dåliga uppdaterandet, vilka texter tycker ni bäst om? Finns det någon blogginlägg som fastnat extra mycket?
Till slut måste jag tacka för ALLA kommentarer jag fått på alla texter. När jag började blogga så var jag helt överlycklig för att bloggen nådde 30 besökare på en vecka. Det var svindlande att så många läste vad jag skrev och sen när ni började kommentera så var det helt galet. Jag tycker väldigt mycket om kommentarerna, de är så fina och fortsätter hjälpa mig att fortsätta skriva. Så, återigen, TACK.
Bloggen är inte död, den är på sparlåga men min plan är att lägga textstycken här som jag gillar men som inte passar in i texterna. Vi ses!
Glöm nu inte att berätta vad du gillat allra mest.
ps. Om du gillar poetisk politisk teori så kan jag varmt rekommendera: Det stundande upproret av Den osynliga kommittén. Finns också på engelska: The comming insurrection
Det jag försöker göra är att smälta ihop texter för att få dem mindre bloggiga och mer novelliga. Det är skitsvårt. Att hantera bloggen funkar ganska bra: här kan jag skita i rättstavning, ignorera en beskrivning och inte behöva förklara mig exakt (ni hänger ju med ändå) men nu kan jag inte bara skriva allt det som är roligt utan nu måste jag hålla koll på parallellhandling och inte tappa bort någon karaktär samt rita små tidslinjer för mig själv för att hålla reda på vart jag är i berättelsen. Men det är ändå kul på något sätt och jag lär mig mer.
Ni som fortfarande hänger kvar trots det dåliga uppdaterandet, vilka texter tycker ni bäst om? Finns det någon blogginlägg som fastnat extra mycket?
Till slut måste jag tacka för ALLA kommentarer jag fått på alla texter. När jag började blogga så var jag helt överlycklig för att bloggen nådde 30 besökare på en vecka. Det var svindlande att så många läste vad jag skrev och sen när ni började kommentera så var det helt galet. Jag tycker väldigt mycket om kommentarerna, de är så fina och fortsätter hjälpa mig att fortsätta skriva. Så, återigen, TACK.
Bloggen är inte död, den är på sparlåga men min plan är att lägga textstycken här som jag gillar men som inte passar in i texterna. Vi ses!
Glöm nu inte att berätta vad du gillat allra mest.
ps. Om du gillar poetisk politisk teori så kan jag varmt rekommendera: Det stundande upproret av Den osynliga kommittén. Finns också på engelska: The comming insurrection
onsdag 12 maj 2010
Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar
Vi kommer ärva våra mödrars galenskaper. Galenskaper födda av att aldrig räcka till, att aldrig någonting annat heller räcker till och skapandet av egna världar för att ens kunna ha en chans. Vi flyttade från lägenhet till lägenhet för undkomma yankeeimperialismen, du bytte jobb därför att hennes chefer alltid blev så kär i henne att hon omöjligt kunde vara kvar om inte arbetsledaren skulle bli galen av kärlek!
Vi gömde mat bakom våra ryggar i kassan som en lek för att se om fläskfilen kunde bli osynlig men när vi blev påkomna blev vi degraderade till barn, dumma och smått efterblivna. Trots att det var det sista vi var. Det visste du egentligen men det handlade inte om det.
Ibland låg du under bordet och grät. Jag minns speciellt en gång då du tittade upp på mig och sa:
- Blir det aldrig bättre än så här?
Ska jag vara helt ärlig så visste inte mitt tioåriga jag om det skulle bli bättre än så här. Eller om det skulle bli värre heller för den delen.
Någon vecka då och då skickade du iväg oss till pappa. Innan du gjorde det tittade du noga på mig och min bror:
- Mamma måste vila, jag måste verkligen vila. Men ni förstår att om ni åker så är det på ert eget ansvar att ta igen allting i skolan sen.
Det fanns inte utrymmet för att inte förstå. Det som lades upp som alternativ var inte alternativ utan ultimatum där vi tog ansvaret. Och vi ville ju hem till pappa. Där fick man äta pizza varje dag och spela Quake 2 över internet. Det var en tioårig himmel. En tioårig trångbodd tre personer i en etta-himmel. Sova i samma säng-himmel.
Trygghet är att sova med någon. Jag sov bredvid mina syskon även när jag blev äldre, ja jag blir nog aldrig för gammal, när jag behövde höra någon andas. Tricket för att kunna somna är att lägga sig bredvid och andas i samma takt som den sovande personen, om man bara koncentrerar sig på att andas så brukar man somna.
Du ville verkligen så väl men hon kunde inte vila. Jag antar att det var ditt problem. En gång när vi kom hem efter en sådan där vecka hos pappa så hade hon målat om hela hallen. Vit äggskalsbotten med ett svampat blått mönster. Det var jättefint och jag älskade det. Men nu när jag är lite äldre undrar jag mest varför hon inte gjorde något som inte stod och skrek FRÖKEN DUKTIG HAR PRESTATIONSÅNGEST i ansiktet på en så fort man var i hallen. Om hon bara hade kunnat vila.
Vi gömde mat bakom våra ryggar i kassan som en lek för att se om fläskfilen kunde bli osynlig men när vi blev påkomna blev vi degraderade till barn, dumma och smått efterblivna. Trots att det var det sista vi var. Det visste du egentligen men det handlade inte om det.
Ibland låg du under bordet och grät. Jag minns speciellt en gång då du tittade upp på mig och sa:
- Blir det aldrig bättre än så här?
Ska jag vara helt ärlig så visste inte mitt tioåriga jag om det skulle bli bättre än så här. Eller om det skulle bli värre heller för den delen.
Någon vecka då och då skickade du iväg oss till pappa. Innan du gjorde det tittade du noga på mig och min bror:
- Mamma måste vila, jag måste verkligen vila. Men ni förstår att om ni åker så är det på ert eget ansvar att ta igen allting i skolan sen.
Det fanns inte utrymmet för att inte förstå. Det som lades upp som alternativ var inte alternativ utan ultimatum där vi tog ansvaret. Och vi ville ju hem till pappa. Där fick man äta pizza varje dag och spela Quake 2 över internet. Det var en tioårig himmel. En tioårig trångbodd tre personer i en etta-himmel. Sova i samma säng-himmel.
Trygghet är att sova med någon. Jag sov bredvid mina syskon även när jag blev äldre, ja jag blir nog aldrig för gammal, när jag behövde höra någon andas. Tricket för att kunna somna är att lägga sig bredvid och andas i samma takt som den sovande personen, om man bara koncentrerar sig på att andas så brukar man somna.
Du ville verkligen så väl men hon kunde inte vila. Jag antar att det var ditt problem. En gång när vi kom hem efter en sådan där vecka hos pappa så hade hon målat om hela hallen. Vit äggskalsbotten med ett svampat blått mönster. Det var jättefint och jag älskade det. Men nu när jag är lite äldre undrar jag mest varför hon inte gjorde något som inte stod och skrek FRÖKEN DUKTIG HAR PRESTATIONSÅNGEST i ansiktet på en så fort man var i hallen. Om hon bara hade kunnat vila.
fredag 7 maj 2010
Den stora svältens år
Alla jag känner har mer eller mindre svultit vid något tillfälle i livet. Alla har haft en hunger som river en i magen. Den är som är starkast dagen innan pengarna kommer in på kontot. Det är den nittionde för barnfamiljer, den tjugonde så kommer statens fickpengar eller den allmosa som ensamstående mödrar får av staten för att de ska hålla sig borta från soc sista veckan innan lön. För studenterna är det den 24e som kylskåpet är som tommast och den 25e är man kung i baren eller någon annan jävla töntplattityd av Magnus Uggla. Idiot. Kanske kung på konsums pastahyllor är mer sant.
Som kommunalt anställd kommer lönen den 27e och den är efterlängtad ska gudarna veta. Att logga in på internetbanken och se hur man har flera tusen gör att en skön känsla sprider sig från magen och utåt i kroppen. Äntligen! Nu vet jag att jag kan köpa det jag saknar.
Jag och hon sitter i hennes kök och dricker rödvin. Vi kommer osökt in och prata om svälten som fenomen, inte som man kanske tänker sig den som svältande barn i Afrika eller som nödställda i ett anat land långt borta utan det som vi upplever här hemma.
- När jag flyttade så flyttade jag för att plugga här. Jag vet inte riktigt vad som hände men hur man än vände och vred sig så var man alltid två hundra spänn kort.
- Fast det är väl så att du kanske inte behövt supa som ett sepe heller.
- Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess.
Det orden dröjer sig kvar vid mig, de dröjer sig kvar genom fyllan, genom efterfesten och de överlever bakisångesten dagen efter.
"Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess."
Jag funderar och lägger pussel bakåt om hur det var när jag jobbade deltid eller när min granne var liten eller vad jag gjorde när jag flyttade hemifrån.
Dietisten säger:
Tre mål mat om dagen och tre mellanmål.
Kontot säger:
Bag in box och nudlar.
Det är faktiskt för dyrt att hålla sig mätt och äta ordentligt om pengarna ska räcka till någonting annat. Kurslitteratur, ett tandläkarbesök, träningskort eller om datorn plötsligt skulle paja. Till slut blir det en sörja av avbetalningar, magknip och lågprismat. Jag vet det, helt beroende på mina anställningar så har jag haft olika matvanor. Med olika skolgång följer också olika ätstörningar. Nedan följer en pedagogisk genomgång:
Högstadiet - psykolog och näringstest eftersom jag vill äta veganskt. Halvtaskig kvalité och lär mig hoppa lunchen, hetsäter så klart mellanmål.
Gymnasiet - vegetariskt halvfabrikat väljs bort till förmån för fil. Godis, kaffe, kakor och annat förbjudet socker håller mig flytande under lektionerna.
Köksarbetare - Småätarnas mecka. Här äts muffins i frysen, efterrätter till fikat, allting ska provsmakas och värderas. Det är så klart helt omöjligt att hålla normala mattider och jag snarare äter hela tiden.
Snabbmatsbiträde - ingen paus och ingen vila. En lunchrast och fem minuter varannan timme. Jag åt en gång om dagen: gratis på hamburgerstället. Jag var ju deltidsanställd.
Äldreomsorgen - Kaffe. Det var här jag drack mig till ett magsår och lärde mig äta stek och andra pansionärsmaträtter. Jag fortsatte mitt småätande här också, det var så lätt: frukost, fika, lunch, fika när nya passet kom, kvällsmat, fika igen. Däremellan åt man från någon chokladask som någon lämnat till personalen.
Hela min tjejgeneration har växt upp med ett konstigt förhållande till mat och våran kropp. Vi har stirrat ner i toalettskålar, druckit endast citronvatten, började röka för att det dämpar aptiten, köpt för små jeans för att peppa sig själv att bli av med de där sista kilona, skar oss på alla möjliga tänkbara ställen, söp för mycket, rökte på och knarkade.
Man kan liksom inte bara prata om allting så löser det sig. Att man går lite på en mottagning och jobbar lite på målarterapi räcker inte, man måste få en vardag som fungerar. Men det är ju ingen intresserad av. För det betyder att någon måste gå igenom de liv vi lever och hur vi arbetar, hur vi förvaras i skolan och hur mycket pengar vi faktiskt har.
Som kommunalt anställd kommer lönen den 27e och den är efterlängtad ska gudarna veta. Att logga in på internetbanken och se hur man har flera tusen gör att en skön känsla sprider sig från magen och utåt i kroppen. Äntligen! Nu vet jag att jag kan köpa det jag saknar.
Jag och hon sitter i hennes kök och dricker rödvin. Vi kommer osökt in och prata om svälten som fenomen, inte som man kanske tänker sig den som svältande barn i Afrika eller som nödställda i ett anat land långt borta utan det som vi upplever här hemma.
- När jag flyttade så flyttade jag för att plugga här. Jag vet inte riktigt vad som hände men hur man än vände och vred sig så var man alltid två hundra spänn kort.
- Fast det är väl så att du kanske inte behövt supa som ett sepe heller.
- Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess.
Det orden dröjer sig kvar vid mig, de dröjer sig kvar genom fyllan, genom efterfesten och de överlever bakisångesten dagen efter.
"Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess."
Jag funderar och lägger pussel bakåt om hur det var när jag jobbade deltid eller när min granne var liten eller vad jag gjorde när jag flyttade hemifrån.
Dietisten säger:
Tre mål mat om dagen och tre mellanmål.
Kontot säger:
Bag in box och nudlar.
Det är faktiskt för dyrt att hålla sig mätt och äta ordentligt om pengarna ska räcka till någonting annat. Kurslitteratur, ett tandläkarbesök, träningskort eller om datorn plötsligt skulle paja. Till slut blir det en sörja av avbetalningar, magknip och lågprismat. Jag vet det, helt beroende på mina anställningar så har jag haft olika matvanor. Med olika skolgång följer också olika ätstörningar. Nedan följer en pedagogisk genomgång:
Högstadiet - psykolog och näringstest eftersom jag vill äta veganskt. Halvtaskig kvalité och lär mig hoppa lunchen, hetsäter så klart mellanmål.
Gymnasiet - vegetariskt halvfabrikat väljs bort till förmån för fil. Godis, kaffe, kakor och annat förbjudet socker håller mig flytande under lektionerna.
Köksarbetare - Småätarnas mecka. Här äts muffins i frysen, efterrätter till fikat, allting ska provsmakas och värderas. Det är så klart helt omöjligt att hålla normala mattider och jag snarare äter hela tiden.
Snabbmatsbiträde - ingen paus och ingen vila. En lunchrast och fem minuter varannan timme. Jag åt en gång om dagen: gratis på hamburgerstället. Jag var ju deltidsanställd.
Äldreomsorgen - Kaffe. Det var här jag drack mig till ett magsår och lärde mig äta stek och andra pansionärsmaträtter. Jag fortsatte mitt småätande här också, det var så lätt: frukost, fika, lunch, fika när nya passet kom, kvällsmat, fika igen. Däremellan åt man från någon chokladask som någon lämnat till personalen.
Hela min tjejgeneration har växt upp med ett konstigt förhållande till mat och våran kropp. Vi har stirrat ner i toalettskålar, druckit endast citronvatten, började röka för att det dämpar aptiten, köpt för små jeans för att peppa sig själv att bli av med de där sista kilona, skar oss på alla möjliga tänkbara ställen, söp för mycket, rökte på och knarkade.
Man kan liksom inte bara prata om allting så löser det sig. Att man går lite på en mottagning och jobbar lite på målarterapi räcker inte, man måste få en vardag som fungerar. Men det är ju ingen intresserad av. För det betyder att någon måste gå igenom de liv vi lever och hur vi arbetar, hur vi förvaras i skolan och hur mycket pengar vi faktiskt har.
tisdag 9 mars 2010
Strejken mot strejken
Den tärande sektorns ok är att den är den ofantliga sektorn, att de anklagar oss för att slösa med resurser och att de privatanställda hyllas och det sägs att de bär två från den ofantliga sektorn som de betalar för på sin axlar. Men det är ingen som frågar hur mycket tyngd som ligger på våra axlar.
Jag försöker komma in på min avdelning. Avdelning fyra. Låst avdelning som öppnas med kod. Det vill säga när koden fungerar så öppnas den med kod. Nu öppnas och stängs den av ivriga vårdare som jobbat natt och som vill gå hem.
Susanne släpper in mig.
- Har du har sluppit att jobba själv inatt?
- Faan heller. Jag blir helt vansinnig och det är ju inte så att man får dubbellön direkt.
Det är 15e maj år 2003 och radion spelar The Rasmus - In the shadows, klockan på väggen är fem i sju på morgonen och 07.15 ska jag börja väcka de dementa patienterna.
Man har ju dragit vinstlotten i det kommunala vårdlotteriet.
Not.
Den här avdelningen är inriktad på frontallobsdemens. Patienterna här är relativt unga eftersom det är vanligt att man insjuknar i 50-60års åldern och väldigt ovanligt att man insjuknar efter 70. Det som händer är att hjärnans nervceller förtvinar och förlorar sina synapser, barken blir finporigt uppluckrad och det bildas ärr. Översatt från doktoriska till begripligiska så handlar det om aggressiva och väldigt sexuella patienter. Slag efter en när man duschar och kanske någon som tafsar eller bara tittar länge på ens bröst är att räkna med om man jobbar här.
Här stannar man inte länge och på den här avdelningen vill man inte ha sin fasta tjänst.
- Jag tror att Caroline kommer sen, men jag kan ta rapporten.
- Jag hann inte byta på femman nu vid sex och hon på trean har jag inte hunnit smörja heller. Annars är det lugnt, om det är rörigt vet du varför.
Det är strejk. Det är nu som vi allihopa ska ta fajten och ha röda jackor och vara strejkvakter och slåss mot arbetsgivarnas 3.95% i löneökning för vårat krav på 5.5%. Det är det enda vi pratar om nu och det är det enda vi har pratat om i en månad.
- Jag tror faan inte att det kommer hjälpa ett skit! Ska vi betala maten med procent? Det skiljer ju inte jättemycket mellan kraven och så ska de ju kompromissa.
- Nej, det är ju bättre att lägga sig ner och dö på en gång och inte göra något.
- Har ni sett att Metall tycker att vi är osolidariska?
Att dela våningsplan med chefen är ju mindre fantastiskt i en konflikt. Stämningen är minst sagt tryckt men å andra sidan mer befriad samtidigt. Utanför vår kontroll är vi kontrollerade och styrda av yttre krafter såsom facket och arbetsgivaren för chefens del. Begränsningarna materialiseras av någon annan långt bort.
I lunchrummen utspelar sig de mest konstiga meningsutbyten och konflikten är hårdare än någonsin men samtidigt så har vi helt andra roller. Arbetsplatsen är en tryckkokare, alla vet att någonting kommer explodera men ingen vet vad. Fjärilseffekten närvarar i varenda vrå.
Den tärande sektorns ok består i att ingen egentligen vet om den är bra eller dålig eftersom den faktiskt är tärande men den är ju bra för att den kommer alla till godo. Företagshälsovården befinner sig ju trots allt i de tärande domänerna av samhällsapparaten: så är den tärande eller närande när den lappar ihop folk? Eller är det tärande att folk som jobbar ens blir sjuka? Och äldrevården befinner sig ju också här: det är ju här den närande sektorn hamnar sen. På sjukhusen så plåstrar vi ihop avarterna och avkommorna av allting som gick snett från psykos, till dotterns trädklättring eller a-lagarna på stan. Medan pappa gick till jobbet så stod någons morsa och tog emot ungen och välkomnade den till en ny dag i den tärande sektorns domäner.
Det är dags att börja ta upp vårdtagarna nu, Caroline har kommit.
- Tack och lov för att du inte är sjuk! Jag höll faan på att dö litegrann
- Jävla vikariestopp. Man kan ju undra om det sätter press på dem som borde pressas?
Korridorerna i hela huset är gula, hissen är gula, tvättstugan är gul men toaletten är vit. Kanske har gult en speciell inverkan på patienter och på personalen också?
När det gäller dementa så är det viktigt att använda ljusa färger och färger som är lugna har vi lärt oss. Mörka färger uppfattas som ett hål eller en avgrund. Med den informationen som ingår i varje undersköterskas utbildning är det skrattretande att golven i badrummen är mörkblå, det leder till problem varje vecka när vårdtagaren på rum fyra ska duscha. Det är en evig vägran. Idag är det hans duschdag.
- Jag orkar faan inte duscha han idag. Guuuuuuuuud.
- Ska vi be sjuksyrran ge dig ett lyckopiller? Eller låna ettans hjärtmedicin så blir det kul. Men du går inte hem, då får jag ett anfall.
Såklart så vägrar han. Som vanligt. Det är otacksamt men Caroline håller fast armarna och jag försöker trycka honom in i duschen utan att puttas, vara hård eller elak. Det är egentligen väldigt konstigt system vi har: det är lag på att man inte får tvinga pensionärerna men om vi inte skulle tvinga den här gubben att duscha så skulle sjuksköterskan rapportera oss för vanvård.
Frontallobsdemensen han har gör också att ordförrådet minskar så istället för en strid ström av svordomar hörs:
- Fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta... oavbrutet.
Det måste se humoristiskt ut med en tanig man som står på en vit pall omgiven av två vårdbiträden i gummistövlar och plastförkläden, men såklart, blir vi ändå blöta. När vi är klara så ber jag Carolina torka honom för att jag måste gå på toa.
Jag öppnar dörren till toaletten, lägger mig på golvet och svär och slår i golvet, det är nämligen i betong så ingen kan hör någonting. Terapi.
Den tärande sektorns ok består i att alla vill ha den men det är aldrig någon som vet om de vill betala för den. I den närande sektorn är nämligen allting så mycket lättare: där byter man högre lön mot effektiviseringar eller när strejken resulterad i tillräckligt med utebliven vinst så möts arbetarna och företaget på mitten men där dör inte heller någon, ingens liggsår förvärras, ingen blir hungrig.
Till klockan tio är alla vårdtagare uppe och det är dags att fika. Eftersom vi bara är en ”halv avdelning” med fem vårdtagare så brukar vi fika nere hos avdelning tre.
- Hur tror ni att det går för Hanna? Hon försörjer sig ju ändå på att vara vikarie? Nu har det ju gått en knapp månad, säger Ulla från trean.
Hon har skäl att oroa sig eftersom hon är sist anställd och det har ryktats om att om löneökningarna går igenom så kommer kommunerna spara in på personal. Då kommer hon vara tillbaka som vikarie. Sist in först ut.
Kommunal ger inget stöd ur strejkkassan till vikarier heller men Hanna har som tur är ett sparkapital undanstoppat.
- Tvåan ringde förut, nu har Parastou sjukat sig igen, man kan ju undra om hon har satt det i system? De ville ha hjälp av oss men vad ska vi göra?
- Någon frågade ju chefen någon gång om hon kunde fylla i istället för oss på fyran eftersom hon ju har verksamhetens helhetsansvar men hon fnyste och sa att det här minsann var våran strejk och att vikariestoppet var vårat fel.
Jag slölyssnar och under hela samtalet så börjar en tanke växa som inte kan lämna mig: vad händer om vi alla är sjuka en dag? I huvudet vänder jag och vrider jag på idén. Hur skulle det gå med vårdtagarna? Hur skulle det gå för oss? Kan man bli polisanmäld för sjukdom? Till oss har de nämligen sagt att undersköterskor och vårdbiträden inte har rätten att strejka, att om vi gör det är det olagligt och samhällsfarligt. Vi är så pass viktiga att vi aldrig får lägga ner arbete.
Det borde de sagt när man tog anställning: här finns inga möjligheter att protestera.
- Vet ni att abetsgivaren tjänar sju miljoner för varje dag som strejken pågår? I skåne.
Vi fikar klart och hinner även gå igenom ämnen som vilken del av kroppen man helst skulle plastikoperera, om någon vill byta lördagen som kommer nu eftersom man inte får ta ut semester och hur rikt ni skulle kunna gifta er.
Värst är strejken för de som jobbar fasta tjänster i äldreomsorgen men har barn som går i skolan eller på dagis. De barnen får ingen mat i skolan och måste ha pengar med sig och dagiset är inte öppet så de måste hitta nya barnvakter en morfar och mormor som är hemma till exempel. Vi är lite oroliga för att Caroline ska behöva vara ”sjuk” och vara hemma såsom hon var första veckan av strejken för då kommer vi gå på knäna. Ingen törs faktiskt vara sjuk, ingen har blivit så frisk som under strejken.
Vi går upp till vårat och fortsätter med det vi ska göra: hjälpa pensionärer på toa, tvätta och skura.
- Vad skulle hända om en hel avdelning var sjuk? Sådärja. Nu sa jag det.
- De skulle inbeordra en massa folk.
- I vanliga fall, ja. Men nu? Vad ska dem göra?
Vi tittar på varandra. Desperat försöker jag utläsa i Carolines ögon om hon är positiv eller negativ – men jag kan inte ens se en ryckning i hennes ansikte. Ingenting avslöjar vad hon tycker. Vi tittar ner i linoleummattan och till slut säger jag:
- Jag orkar inte längre, jag tycker våra vikarier ska få börja jobba så att de inte svälter ihjäl, jag tycker du ska kunna vara hemma med dina barn om det behövs, jag vill kunna vara sjuk och jag vill inte slita ihjäl mig på jobbet.
Caroline säger fortfarande inte någonting.
Arbetsplatsen är en krigsskådeplats där varenda ord som någonsin yppats alltid är närvarande, allting som uttalas bör ägas på silvervåg för att man rakryggad ska kunna stå för det. Det är sådant som avgör din karaktär: är det bara snack och ingen hockey? När Caroline svarar mig om vad hon tycker så har hon nått the point of no return, därifrån kan hon möjligen jobba med förskjutningar av vad hon sagt.
- Jag vet. Men jag vet inte om jag törs. Mammorna på dagiset har pratat om avgiftsstrejk för dagiset eftersom ingenting har funkat nu med allt och jag vet inte. Jag vet bara att det är väldigt lite pengar den här månaden att röra sig med.
Vi sjunker ner i fyrans soffa och tittar på varandra. Det var aldrig någon som sa att det skulle bli så här, att man skulle må dåligt av att säga nej. Strejken skulle snarare bli en glädjeexplosion och den målades upp som ljuset för oss. Men ingen sa någonsin vad den skulle innebära, hur den skulle kännas i kroppen och osäkerheten som sköljer över en i vågor. Ingen vet hur länge detta mellanläge kommer vara, Kommunal har en strejkkassa som är så stor att de skulle kunna ta ut alla sina medlemmar i strejk i två år. Men det ska sägas att våra bankkonton inte håller oss flytande i två år.
- Men ni behöver säkert inte betala dagiset eftersom det inte varit något dagis säger jag men är medveten om hur ihåligt det låter och att man hör att jag bara gissar.
- Jag vill inte hamna hos kronefogden bara, inte för en sådan här grej. Och då pallar jag inte bli jagad av chefen också, för jag tror inte att de tar lätt på en sådan här sak. Men gör det en dag när jag är ledig, jag lovar att inte svara i telefon när de ringer.
- Tror du att de skulle beordra in dig?
- Mhm, inte bara tror. De är sjuka i huvudet, de har inbeordrat mig förut. Men du, ring Ylva, hon är jävligt arg och skulle nog inte säga nej.
Den tärande sektorns ok är egentligen dess egna som susar fram i korridorrena, de som prompt måste brottas med hela världen på en gång. De som fostrades till att ta ansvar för allting men när det frågas om betalning så är det så hemskt mycket annars som måste fixas med. Att vänta lite till är den tärande sektorns melodi och vi är ju sådana som har väntat och tålt jämt: vi satt bredvid de utåtagerande killarna, vi gick till jobbet fast vi hade mensvärk, vi lyssnade när ingen brydde sig att lyssna på oss, på vad vi svarade.
Jag ringer Ylva som blir så upphetsad i telefon att hon kommer in på avdelningen lagom till fikarasten vid tvåsnåret. Då är det även skiftbyte och kvällen (sic!) kommer in. Ylva tar över på ett självklart sätt som jag tycker är skönt, när man ber folk att göra det här måste man vara säker på sin sak. Och Ylva det är en säker typ, hon har nävar av stål och stålhårda bröst också för den delen också efter bröstförstoringen förra året. Jag gillar henne men är lite rädd för henne, när hon skrattar sitt Gula Blend-skratt så vet jag inte om jag ska skratta med eller inte.
Vi är ju en liten avdelning så vi har vara fem vårdplatser till skillnad från de övriga våningarna som har elva. På en dag jobbar dem minst fem under hela dagen och vi är aldrig fler än tre. Två på morgonen och en på kvällen som ringer ner till våningen under och får hjälp med att lyfta de tunga vårdtagarna i liften.
Vi är sex stycken som jobbar här, så det enda som behövs är tre sjuka och tre stycken som inte skvallrar. Jag och Ylva hittills.
Det är egentligen inga diskussioner om uppstår med Parastou som ska jobba kvällen idag. Hon lovar att knipa käft och inte svara och vill ingen annan så kan hon sjuka sig. Vi börjar dividera om chefen kommer förstå vad vi protesterar emot fast vi inte framför en kravlista såsom de flesta brukar göra. Framför vi krav så är det ju en vild strejk och då kan vare sig facket eller någon annan skydda oss.
Det har klagats mycket på att vikarier inte finns både i facket och hos chefen. Men ingen kan göra någonting utan facket säger att vi måste dra vårat strå till strejken och det kan man ju förstå men ett permanent kristillstånd i en månad snart är ganska magstarkt och chefen skyller bara på facket. Problemet är uppenbart för alla. Vi bestämmer oss alla för att det kommer bli så uppenbart att ingen kommer ifrågasätta lösningen.
Nu måste bara någon ringa de två som är kvar: Lasse och Hannan. Ylva tar på sig att prata med dem också, det är bara Lars som har jobbat här längre än Ylva och jag har jobbat kortast så det är nog bäst att Ylva sköter samtalen. Hon tar telefonen och går iväg, jag börjar kolla på schemat.
- Vad tror du om fredag? Det är nog bäst eftersom de tre som jobbar fredag inte jobbar lördag så då får de inte panik och tror att det inte kommer komma folk i helgen.
- Du, har du tänkt på att du måste informera den övriga avdelningarna vad vi kommer att göra så att de också förstår.
- Men går det ens? Hur vet vi att någon inte skvallrar? Räcker det kanske med att bara dagen sjukar sig? Och att kvällen inte kommer in förens två då och absolut inte tidigare? Man kan ju ha sin mobil avstängd.
Caroline berättar om sin invändning för Ylva inne i tvättstugan. Hon håller med, man får inte drabba de andra kollegorna för hårt men vi måste ändå markera.
Det är Ylva och jag som jobbar morgon på fredag och det är väl i så fall rimligast att hon och jag sjukar oss eftersom vi vill mest. Lars jobbar kvällen. Det är imorgon.
Tunga steg hem.
När jag kommer hem så sitter min bror och bråkar med mamma om SYO-konsulentens råd till honom.
- Jag tar faan inga råd från någon jävla SYO som tycker att jag ska gå samhälle-språk! Faan heller! Han har jobbat som SYO hela livet som om han vet någonting då!
- Men han är ju utbildad till det och vet nog vad han pratar om… Kan du inte besöka dem på öppet hus…?
- Nä.
Jag önskar att jag kunde flytta från det här dårhuset. Jag är så pass gammal nu att jag är vuxen i hushållet och det blir bara konstigt att vara vuxen där man växte upp dock vimlar det ju inte direkt av ettor i den här stan. Det blir till att vänta på den kommunala bostadskön.
Speciellt trött är jag på min lillebror som tror att han är någon form av latino Don Juan, hans nya namn är Ricco och han kallar sitt kompisgäng för firman boys. Men jag blir nog arg på honom lite för ofta, lite mer än vad som är motiverat.
Det är svårt att sova den här natten, jag vrider mig, går upp och dricker mjölk. Prövar olika frisyrer framför spegeln och målar upp skräckscenarion om hur jag blir av med jobbet, hur jag blir svartlistad i kommunen från fler anställningar. Trots att sådant register inte finns så verkar bråkmakare aldrig få jobb igen i kommunen. Men nu har jag backat in mig i ett hörn så imorgon är det bara att sjukanmäla sig och vara matförgiftad.
Den tärande sektorns ok består i att ingen kan en öppen konflikt kan artikuleras. Att alla som så gärna vill men ingenting händer, ingen vet hur och egentligen vill man inte ens ha en konflikt utan bara slippa slita, bära och dra det värsta. Det är inte Florence Nightingale som plågas utan vi vill sluta plågas.
Innan klockan ringer vid sex så är jag klarvaken och räknar märken i taket. Skakig på handen så tar jag telefonen och ringer till nattpersonalen för att sjuka mig. Det är till att stålsätta sig innan man trycker på den gröna luren. Allting går bra, jag hör irritationen i nattpersonalen röst när jag berättar för dem att jag har spytt i natt och jag måste vänta och se om det är matförgiftning eller magsjuka. För alla vet att magsjuka inte är någonting som äldreboendet vill ha. Tänk om resten av personalen blir sjuk, dessutom så är det förhållningsreglerna som vi har i äldrevården i kommunen. Har man spytt så får man inte gå till jobbet. Work by the book.
Ylva skickar ett SMS om att hon också har sjukanmält sig med feber och extremt halsont. Jag skickar : :) tillbaka.
Klockan nio så ringer chefen och är flyförbannad, hon undrar om jag verkligen är sjuk och skriker på mig att jag sänker hela verksamheten och att hon har rätt att kräva ett sjukintyg från första dagen så om det inte finns på hennes skrivbord på måndag så ser hon min sjukdom som arbetsvägran. Och arbetsvägran är sådant man får sparken för. Utan att någon protesterar eller att någon kan göra någonting, inte ens de du betalar 600 spänn i månaden.
Jag ringer Ylva på direkten.
- Har hon ringt dig också?
- Hur faan ska jag fejka feber på vårdcentralen?
- Ehhh… Jooo… Men du! Gör som vi gjorde när vi var så små. Jag och min bror käkade tandkräm för då får man en mild flourförgiftning och vips, så får man feber!
- Är inte det farligt? Förgiftning?
- Nej, en halv tub räcker. Du kommer må dåligt och bli sjuk men det kommer gå över. Ge mig din mejl så skickar jag om jag hittar något på internet.
- Okej, men det här känns faan inte bra. Inte bra alls. Skynda dig, det är öppen mottagning vid tolv.
Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck är det enda som hörs i mitt huvud när jag sätter mig framför datorn. Jag skickar över en länk som bekräftar att man ska äta några matskedar för bästa effekt och en varning om att äter man för mycket kan man få feber i tre, fyra dagar.
Jag gör samma sak och förbereder mig för att gå till vårdcentralen, på vårdcentralen blir de nästan arga på mig. Att ag kommer hit med en sådan störtlöjlig sak när det krisar med personal. Doktorn tittar knappt på mig när han skriver på pappret om att jag visst är sjuk. När jag är klar kör de nästan ut mig från vårdcentralen.
Men jag har pappret. Jag har det fucking jävla pappret. Nu ska hon få se, kärringen.
Jag har ont i magen för att jag har lämnat en massa människor i sticket. Eller jag har låtit andra jobba dubbelt för min skull, jag kan bara hoppas att det går igenom och att de börjar ta in vikarier igen. Annars vet jag två stycken som inte kommer få morgonfika på trean på morgonen på jävligt länge.
En annan tanke slår mig: vad händer om Kommunal tycker att vikarierna är svartfötter? Strejken börjar framstå mer och mer som en strejk för någon annan än för oss. Varför skulle de annars trycka oss in i den här situationen? De känns mer som att de vill brösta sig mer än som man vill vinna. Arbetsgivaren sparar ju en massa pengar varje dag. Borde inte någonting annat ha gjorts?
Den tärande sektorns ok består i att det aldrig är någonting som knäcks klart och tydligt. Vi är inga träd som brakar omkull utan våra ryggar är mjuka för att klara blåsten. Så tänkte de sig nog det hela på kommunhuset och i det socialdemokratiska arbetarepartiet, att vårat ansvar för barnen, de sjuka och de gamla skulle sträcka sig lite till, om inte annat för samhällets egna bästa.
Jag ringer Lars på kvällen och frågar hur allting har gått idag, jag blir inte av med min oro på annat sätt. Han är arg, arg på mig, arg på facket, arg på chefen och undrar varför vi inte kunde vänta litegrann med att hitta på sådant här? Men han förstår också och berättar sen att kommunen anställt Hannah idag som en lösning på problemet, det var den enda lösning som facket gick med på. Hannah har jobbat själv hela dagen med stöd från de andra avdelningarna. Men hon har jobbat själv. Helt reglementsvidrigt.
Hon är nu flygande vikarie i hela huset och ska hjälpa till där det behövs när ingen är sjuk och fylla i när någon annan är sjuk. En 75% tjänst blev det.
Jag pustar ut. Ingen kan väl vara arg på måndag?
Minns du hur strejken slutade?
Den slutade utan att arbetsgivaren avdelat mer pengar till löner, utan det enda resultatet blev att lönepengarna omfördelades till förmån för vissa "prioriterade" yrken. Detta väckte ett visst missnöje mot facket hos de yrken som därför fick lägre löneökning än arbetsgivaren ursprungligen avsett. En del strejkade helt i onödan.
Jag försöker komma in på min avdelning. Avdelning fyra. Låst avdelning som öppnas med kod. Det vill säga när koden fungerar så öppnas den med kod. Nu öppnas och stängs den av ivriga vårdare som jobbat natt och som vill gå hem.
Susanne släpper in mig.
- Har du har sluppit att jobba själv inatt?
- Faan heller. Jag blir helt vansinnig och det är ju inte så att man får dubbellön direkt.
Det är 15e maj år 2003 och radion spelar The Rasmus - In the shadows, klockan på väggen är fem i sju på morgonen och 07.15 ska jag börja väcka de dementa patienterna.
Man har ju dragit vinstlotten i det kommunala vårdlotteriet.
Not.
Den här avdelningen är inriktad på frontallobsdemens. Patienterna här är relativt unga eftersom det är vanligt att man insjuknar i 50-60års åldern och väldigt ovanligt att man insjuknar efter 70. Det som händer är att hjärnans nervceller förtvinar och förlorar sina synapser, barken blir finporigt uppluckrad och det bildas ärr. Översatt från doktoriska till begripligiska så handlar det om aggressiva och väldigt sexuella patienter. Slag efter en när man duschar och kanske någon som tafsar eller bara tittar länge på ens bröst är att räkna med om man jobbar här.
Här stannar man inte länge och på den här avdelningen vill man inte ha sin fasta tjänst.
- Jag tror att Caroline kommer sen, men jag kan ta rapporten.
- Jag hann inte byta på femman nu vid sex och hon på trean har jag inte hunnit smörja heller. Annars är det lugnt, om det är rörigt vet du varför.
Det är strejk. Det är nu som vi allihopa ska ta fajten och ha röda jackor och vara strejkvakter och slåss mot arbetsgivarnas 3.95% i löneökning för vårat krav på 5.5%. Det är det enda vi pratar om nu och det är det enda vi har pratat om i en månad.
- Jag tror faan inte att det kommer hjälpa ett skit! Ska vi betala maten med procent? Det skiljer ju inte jättemycket mellan kraven och så ska de ju kompromissa.
- Nej, det är ju bättre att lägga sig ner och dö på en gång och inte göra något.
- Har ni sett att Metall tycker att vi är osolidariska?
Att dela våningsplan med chefen är ju mindre fantastiskt i en konflikt. Stämningen är minst sagt tryckt men å andra sidan mer befriad samtidigt. Utanför vår kontroll är vi kontrollerade och styrda av yttre krafter såsom facket och arbetsgivaren för chefens del. Begränsningarna materialiseras av någon annan långt bort.
I lunchrummen utspelar sig de mest konstiga meningsutbyten och konflikten är hårdare än någonsin men samtidigt så har vi helt andra roller. Arbetsplatsen är en tryckkokare, alla vet att någonting kommer explodera men ingen vet vad. Fjärilseffekten närvarar i varenda vrå.
Den tärande sektorns ok består i att ingen egentligen vet om den är bra eller dålig eftersom den faktiskt är tärande men den är ju bra för att den kommer alla till godo. Företagshälsovården befinner sig ju trots allt i de tärande domänerna av samhällsapparaten: så är den tärande eller närande när den lappar ihop folk? Eller är det tärande att folk som jobbar ens blir sjuka? Och äldrevården befinner sig ju också här: det är ju här den närande sektorn hamnar sen. På sjukhusen så plåstrar vi ihop avarterna och avkommorna av allting som gick snett från psykos, till dotterns trädklättring eller a-lagarna på stan. Medan pappa gick till jobbet så stod någons morsa och tog emot ungen och välkomnade den till en ny dag i den tärande sektorns domäner.
Det är dags att börja ta upp vårdtagarna nu, Caroline har kommit.
- Tack och lov för att du inte är sjuk! Jag höll faan på att dö litegrann
- Jävla vikariestopp. Man kan ju undra om det sätter press på dem som borde pressas?
Korridorerna i hela huset är gula, hissen är gula, tvättstugan är gul men toaletten är vit. Kanske har gult en speciell inverkan på patienter och på personalen också?
När det gäller dementa så är det viktigt att använda ljusa färger och färger som är lugna har vi lärt oss. Mörka färger uppfattas som ett hål eller en avgrund. Med den informationen som ingår i varje undersköterskas utbildning är det skrattretande att golven i badrummen är mörkblå, det leder till problem varje vecka när vårdtagaren på rum fyra ska duscha. Det är en evig vägran. Idag är det hans duschdag.
- Jag orkar faan inte duscha han idag. Guuuuuuuuud.
- Ska vi be sjuksyrran ge dig ett lyckopiller? Eller låna ettans hjärtmedicin så blir det kul. Men du går inte hem, då får jag ett anfall.
Såklart så vägrar han. Som vanligt. Det är otacksamt men Caroline håller fast armarna och jag försöker trycka honom in i duschen utan att puttas, vara hård eller elak. Det är egentligen väldigt konstigt system vi har: det är lag på att man inte får tvinga pensionärerna men om vi inte skulle tvinga den här gubben att duscha så skulle sjuksköterskan rapportera oss för vanvård.
Frontallobsdemensen han har gör också att ordförrådet minskar så istället för en strid ström av svordomar hörs:
- Fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta... oavbrutet.
Det måste se humoristiskt ut med en tanig man som står på en vit pall omgiven av två vårdbiträden i gummistövlar och plastförkläden, men såklart, blir vi ändå blöta. När vi är klara så ber jag Carolina torka honom för att jag måste gå på toa.
Jag öppnar dörren till toaletten, lägger mig på golvet och svär och slår i golvet, det är nämligen i betong så ingen kan hör någonting. Terapi.
Den tärande sektorns ok består i att alla vill ha den men det är aldrig någon som vet om de vill betala för den. I den närande sektorn är nämligen allting så mycket lättare: där byter man högre lön mot effektiviseringar eller när strejken resulterad i tillräckligt med utebliven vinst så möts arbetarna och företaget på mitten men där dör inte heller någon, ingens liggsår förvärras, ingen blir hungrig.
Till klockan tio är alla vårdtagare uppe och det är dags att fika. Eftersom vi bara är en ”halv avdelning” med fem vårdtagare så brukar vi fika nere hos avdelning tre.
- Hur tror ni att det går för Hanna? Hon försörjer sig ju ändå på att vara vikarie? Nu har det ju gått en knapp månad, säger Ulla från trean.
Hon har skäl att oroa sig eftersom hon är sist anställd och det har ryktats om att om löneökningarna går igenom så kommer kommunerna spara in på personal. Då kommer hon vara tillbaka som vikarie. Sist in först ut.
Kommunal ger inget stöd ur strejkkassan till vikarier heller men Hanna har som tur är ett sparkapital undanstoppat.
- Tvåan ringde förut, nu har Parastou sjukat sig igen, man kan ju undra om hon har satt det i system? De ville ha hjälp av oss men vad ska vi göra?
- Någon frågade ju chefen någon gång om hon kunde fylla i istället för oss på fyran eftersom hon ju har verksamhetens helhetsansvar men hon fnyste och sa att det här minsann var våran strejk och att vikariestoppet var vårat fel.
Jag slölyssnar och under hela samtalet så börjar en tanke växa som inte kan lämna mig: vad händer om vi alla är sjuka en dag? I huvudet vänder jag och vrider jag på idén. Hur skulle det gå med vårdtagarna? Hur skulle det gå för oss? Kan man bli polisanmäld för sjukdom? Till oss har de nämligen sagt att undersköterskor och vårdbiträden inte har rätten att strejka, att om vi gör det är det olagligt och samhällsfarligt. Vi är så pass viktiga att vi aldrig får lägga ner arbete.
Det borde de sagt när man tog anställning: här finns inga möjligheter att protestera.
- Vet ni att abetsgivaren tjänar sju miljoner för varje dag som strejken pågår? I skåne.
Vi fikar klart och hinner även gå igenom ämnen som vilken del av kroppen man helst skulle plastikoperera, om någon vill byta lördagen som kommer nu eftersom man inte får ta ut semester och hur rikt ni skulle kunna gifta er.
Värst är strejken för de som jobbar fasta tjänster i äldreomsorgen men har barn som går i skolan eller på dagis. De barnen får ingen mat i skolan och måste ha pengar med sig och dagiset är inte öppet så de måste hitta nya barnvakter en morfar och mormor som är hemma till exempel. Vi är lite oroliga för att Caroline ska behöva vara ”sjuk” och vara hemma såsom hon var första veckan av strejken för då kommer vi gå på knäna. Ingen törs faktiskt vara sjuk, ingen har blivit så frisk som under strejken.
Vi går upp till vårat och fortsätter med det vi ska göra: hjälpa pensionärer på toa, tvätta och skura.
- Vad skulle hända om en hel avdelning var sjuk? Sådärja. Nu sa jag det.
- De skulle inbeordra en massa folk.
- I vanliga fall, ja. Men nu? Vad ska dem göra?
Vi tittar på varandra. Desperat försöker jag utläsa i Carolines ögon om hon är positiv eller negativ – men jag kan inte ens se en ryckning i hennes ansikte. Ingenting avslöjar vad hon tycker. Vi tittar ner i linoleummattan och till slut säger jag:
- Jag orkar inte längre, jag tycker våra vikarier ska få börja jobba så att de inte svälter ihjäl, jag tycker du ska kunna vara hemma med dina barn om det behövs, jag vill kunna vara sjuk och jag vill inte slita ihjäl mig på jobbet.
Caroline säger fortfarande inte någonting.
Arbetsplatsen är en krigsskådeplats där varenda ord som någonsin yppats alltid är närvarande, allting som uttalas bör ägas på silvervåg för att man rakryggad ska kunna stå för det. Det är sådant som avgör din karaktär: är det bara snack och ingen hockey? När Caroline svarar mig om vad hon tycker så har hon nått the point of no return, därifrån kan hon möjligen jobba med förskjutningar av vad hon sagt.
- Jag vet. Men jag vet inte om jag törs. Mammorna på dagiset har pratat om avgiftsstrejk för dagiset eftersom ingenting har funkat nu med allt och jag vet inte. Jag vet bara att det är väldigt lite pengar den här månaden att röra sig med.
Vi sjunker ner i fyrans soffa och tittar på varandra. Det var aldrig någon som sa att det skulle bli så här, att man skulle må dåligt av att säga nej. Strejken skulle snarare bli en glädjeexplosion och den målades upp som ljuset för oss. Men ingen sa någonsin vad den skulle innebära, hur den skulle kännas i kroppen och osäkerheten som sköljer över en i vågor. Ingen vet hur länge detta mellanläge kommer vara, Kommunal har en strejkkassa som är så stor att de skulle kunna ta ut alla sina medlemmar i strejk i två år. Men det ska sägas att våra bankkonton inte håller oss flytande i två år.
- Men ni behöver säkert inte betala dagiset eftersom det inte varit något dagis säger jag men är medveten om hur ihåligt det låter och att man hör att jag bara gissar.
- Jag vill inte hamna hos kronefogden bara, inte för en sådan här grej. Och då pallar jag inte bli jagad av chefen också, för jag tror inte att de tar lätt på en sådan här sak. Men gör det en dag när jag är ledig, jag lovar att inte svara i telefon när de ringer.
- Tror du att de skulle beordra in dig?
- Mhm, inte bara tror. De är sjuka i huvudet, de har inbeordrat mig förut. Men du, ring Ylva, hon är jävligt arg och skulle nog inte säga nej.
Den tärande sektorns ok är egentligen dess egna som susar fram i korridorrena, de som prompt måste brottas med hela världen på en gång. De som fostrades till att ta ansvar för allting men när det frågas om betalning så är det så hemskt mycket annars som måste fixas med. Att vänta lite till är den tärande sektorns melodi och vi är ju sådana som har väntat och tålt jämt: vi satt bredvid de utåtagerande killarna, vi gick till jobbet fast vi hade mensvärk, vi lyssnade när ingen brydde sig att lyssna på oss, på vad vi svarade.
Jag ringer Ylva som blir så upphetsad i telefon att hon kommer in på avdelningen lagom till fikarasten vid tvåsnåret. Då är det även skiftbyte och kvällen (sic!) kommer in. Ylva tar över på ett självklart sätt som jag tycker är skönt, när man ber folk att göra det här måste man vara säker på sin sak. Och Ylva det är en säker typ, hon har nävar av stål och stålhårda bröst också för den delen också efter bröstförstoringen förra året. Jag gillar henne men är lite rädd för henne, när hon skrattar sitt Gula Blend-skratt så vet jag inte om jag ska skratta med eller inte.
Vi är ju en liten avdelning så vi har vara fem vårdplatser till skillnad från de övriga våningarna som har elva. På en dag jobbar dem minst fem under hela dagen och vi är aldrig fler än tre. Två på morgonen och en på kvällen som ringer ner till våningen under och får hjälp med att lyfta de tunga vårdtagarna i liften.
Vi är sex stycken som jobbar här, så det enda som behövs är tre sjuka och tre stycken som inte skvallrar. Jag och Ylva hittills.
Det är egentligen inga diskussioner om uppstår med Parastou som ska jobba kvällen idag. Hon lovar att knipa käft och inte svara och vill ingen annan så kan hon sjuka sig. Vi börjar dividera om chefen kommer förstå vad vi protesterar emot fast vi inte framför en kravlista såsom de flesta brukar göra. Framför vi krav så är det ju en vild strejk och då kan vare sig facket eller någon annan skydda oss.
Det har klagats mycket på att vikarier inte finns både i facket och hos chefen. Men ingen kan göra någonting utan facket säger att vi måste dra vårat strå till strejken och det kan man ju förstå men ett permanent kristillstånd i en månad snart är ganska magstarkt och chefen skyller bara på facket. Problemet är uppenbart för alla. Vi bestämmer oss alla för att det kommer bli så uppenbart att ingen kommer ifrågasätta lösningen.
Nu måste bara någon ringa de två som är kvar: Lasse och Hannan. Ylva tar på sig att prata med dem också, det är bara Lars som har jobbat här längre än Ylva och jag har jobbat kortast så det är nog bäst att Ylva sköter samtalen. Hon tar telefonen och går iväg, jag börjar kolla på schemat.
- Vad tror du om fredag? Det är nog bäst eftersom de tre som jobbar fredag inte jobbar lördag så då får de inte panik och tror att det inte kommer komma folk i helgen.
- Du, har du tänkt på att du måste informera den övriga avdelningarna vad vi kommer att göra så att de också förstår.
- Men går det ens? Hur vet vi att någon inte skvallrar? Räcker det kanske med att bara dagen sjukar sig? Och att kvällen inte kommer in förens två då och absolut inte tidigare? Man kan ju ha sin mobil avstängd.
Caroline berättar om sin invändning för Ylva inne i tvättstugan. Hon håller med, man får inte drabba de andra kollegorna för hårt men vi måste ändå markera.
Det är Ylva och jag som jobbar morgon på fredag och det är väl i så fall rimligast att hon och jag sjukar oss eftersom vi vill mest. Lars jobbar kvällen. Det är imorgon.
Tunga steg hem.
När jag kommer hem så sitter min bror och bråkar med mamma om SYO-konsulentens råd till honom.
- Jag tar faan inga råd från någon jävla SYO som tycker att jag ska gå samhälle-språk! Faan heller! Han har jobbat som SYO hela livet som om han vet någonting då!
- Men han är ju utbildad till det och vet nog vad han pratar om… Kan du inte besöka dem på öppet hus…?
- Nä.
Jag önskar att jag kunde flytta från det här dårhuset. Jag är så pass gammal nu att jag är vuxen i hushållet och det blir bara konstigt att vara vuxen där man växte upp dock vimlar det ju inte direkt av ettor i den här stan. Det blir till att vänta på den kommunala bostadskön.
Speciellt trött är jag på min lillebror som tror att han är någon form av latino Don Juan, hans nya namn är Ricco och han kallar sitt kompisgäng för firman boys. Men jag blir nog arg på honom lite för ofta, lite mer än vad som är motiverat.
Det är svårt att sova den här natten, jag vrider mig, går upp och dricker mjölk. Prövar olika frisyrer framför spegeln och målar upp skräckscenarion om hur jag blir av med jobbet, hur jag blir svartlistad i kommunen från fler anställningar. Trots att sådant register inte finns så verkar bråkmakare aldrig få jobb igen i kommunen. Men nu har jag backat in mig i ett hörn så imorgon är det bara att sjukanmäla sig och vara matförgiftad.
Den tärande sektorns ok består i att ingen kan en öppen konflikt kan artikuleras. Att alla som så gärna vill men ingenting händer, ingen vet hur och egentligen vill man inte ens ha en konflikt utan bara slippa slita, bära och dra det värsta. Det är inte Florence Nightingale som plågas utan vi vill sluta plågas.
Innan klockan ringer vid sex så är jag klarvaken och räknar märken i taket. Skakig på handen så tar jag telefonen och ringer till nattpersonalen för att sjuka mig. Det är till att stålsätta sig innan man trycker på den gröna luren. Allting går bra, jag hör irritationen i nattpersonalen röst när jag berättar för dem att jag har spytt i natt och jag måste vänta och se om det är matförgiftning eller magsjuka. För alla vet att magsjuka inte är någonting som äldreboendet vill ha. Tänk om resten av personalen blir sjuk, dessutom så är det förhållningsreglerna som vi har i äldrevården i kommunen. Har man spytt så får man inte gå till jobbet. Work by the book.
Ylva skickar ett SMS om att hon också har sjukanmält sig med feber och extremt halsont. Jag skickar : :) tillbaka.
Klockan nio så ringer chefen och är flyförbannad, hon undrar om jag verkligen är sjuk och skriker på mig att jag sänker hela verksamheten och att hon har rätt att kräva ett sjukintyg från första dagen så om det inte finns på hennes skrivbord på måndag så ser hon min sjukdom som arbetsvägran. Och arbetsvägran är sådant man får sparken för. Utan att någon protesterar eller att någon kan göra någonting, inte ens de du betalar 600 spänn i månaden.
Jag ringer Ylva på direkten.
- Har hon ringt dig också?
- Hur faan ska jag fejka feber på vårdcentralen?
- Ehhh… Jooo… Men du! Gör som vi gjorde när vi var så små. Jag och min bror käkade tandkräm för då får man en mild flourförgiftning och vips, så får man feber!
- Är inte det farligt? Förgiftning?
- Nej, en halv tub räcker. Du kommer må dåligt och bli sjuk men det kommer gå över. Ge mig din mejl så skickar jag om jag hittar något på internet.
- Okej, men det här känns faan inte bra. Inte bra alls. Skynda dig, det är öppen mottagning vid tolv.
Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck är det enda som hörs i mitt huvud när jag sätter mig framför datorn. Jag skickar över en länk som bekräftar att man ska äta några matskedar för bästa effekt och en varning om att äter man för mycket kan man få feber i tre, fyra dagar.
Jag gör samma sak och förbereder mig för att gå till vårdcentralen, på vårdcentralen blir de nästan arga på mig. Att ag kommer hit med en sådan störtlöjlig sak när det krisar med personal. Doktorn tittar knappt på mig när han skriver på pappret om att jag visst är sjuk. När jag är klar kör de nästan ut mig från vårdcentralen.
Men jag har pappret. Jag har det fucking jävla pappret. Nu ska hon få se, kärringen.
Jag har ont i magen för att jag har lämnat en massa människor i sticket. Eller jag har låtit andra jobba dubbelt för min skull, jag kan bara hoppas att det går igenom och att de börjar ta in vikarier igen. Annars vet jag två stycken som inte kommer få morgonfika på trean på morgonen på jävligt länge.
En annan tanke slår mig: vad händer om Kommunal tycker att vikarierna är svartfötter? Strejken börjar framstå mer och mer som en strejk för någon annan än för oss. Varför skulle de annars trycka oss in i den här situationen? De känns mer som att de vill brösta sig mer än som man vill vinna. Arbetsgivaren sparar ju en massa pengar varje dag. Borde inte någonting annat ha gjorts?
Den tärande sektorns ok består i att det aldrig är någonting som knäcks klart och tydligt. Vi är inga träd som brakar omkull utan våra ryggar är mjuka för att klara blåsten. Så tänkte de sig nog det hela på kommunhuset och i det socialdemokratiska arbetarepartiet, att vårat ansvar för barnen, de sjuka och de gamla skulle sträcka sig lite till, om inte annat för samhällets egna bästa.
Jag ringer Lars på kvällen och frågar hur allting har gått idag, jag blir inte av med min oro på annat sätt. Han är arg, arg på mig, arg på facket, arg på chefen och undrar varför vi inte kunde vänta litegrann med att hitta på sådant här? Men han förstår också och berättar sen att kommunen anställt Hannah idag som en lösning på problemet, det var den enda lösning som facket gick med på. Hannah har jobbat själv hela dagen med stöd från de andra avdelningarna. Men hon har jobbat själv. Helt reglementsvidrigt.
Hon är nu flygande vikarie i hela huset och ska hjälpa till där det behövs när ingen är sjuk och fylla i när någon annan är sjuk. En 75% tjänst blev det.
Jag pustar ut. Ingen kan väl vara arg på måndag?
Minns du hur strejken slutade?
Den slutade utan att arbetsgivaren avdelat mer pengar till löner, utan det enda resultatet blev att lönepengarna omfördelades till förmån för vissa "prioriterade" yrken. Detta väckte ett visst missnöje mot facket hos de yrken som därför fick lägre löneökning än arbetsgivaren ursprungligen avsett. En del strejkade helt i onödan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)