Forza Italia, Forza Svezia! DEL FYRA - bakgårdens skräpiga ekonomi

Jag sitter i en lokal och läser jornaler på en klinik för papperslösa. Jag har hittat en journal som kan vara den jag söker: förra VDn för Berns salonger Yvonne Sörensen Björuds journal. Om det inte är hennes journal kan jag lika gärna åka hem. Då har jag inga andra spår att gå efter. Då är hon försvunnen.

"Kan du översätta vad som står i journalen?"

Jag förstår inte alls, jag kan ingen italienska." Michel tar upp glasögonen ur bröstfickan och sätter dem på näsan. Han ger mig ambivalenta känslor, han är en jävla gubbe men ganska egen på ett roligt sätt. Om det här vore en Stieg Larsson-bok så skulle vi antagligen ligga med varandra såsom den där punknördtjejen och han journalisten. Patetiskt.

Han läser:
"Pat. har sk skurknän och nariga fingrar med förhårdnader. Pat klagar över värk och att hon blivit "ful". Arbetar som hembiträde hos Marchetti. Från Sverige.
Behandling: Salicylsyrevaselin som är receptfritt på varje knä på kvällen och täck sedan de insmorda områdena med plast och låt det vara över natten."

Han tittar på mig och säger "Tror du att det kan vara hon?"

Jag vet inte om det är hon, det står ju att hon är från Sverige och journalen är märkt Yvon. Jag är försiktigt hoppfull och vi har nu ett efternamn vi kan kolla upp och fråga om det var hon. Om de känner igen henne från bilderna.

"Nunnan jag pratade med innan jag kom hit sa att jag kunde få besöka kyrkans härbärge för att se om någon där visste någonting. Vill du följa med? Det blir alltid bättre med sällskap."

Han nickar och plockar ner sina glasögon och frågar om jag vill ha en kopia av journalen. Jag vet inte riktigt vad jag ska med det till men tänker att det är lika bra.

Han berättar att släkten Marchetti är släkt med borgmästaren och att den släkt varit rik väldigt länge. Om de har kontakter med maffian vet han inte men Michel blir inte så förvånad att just de har anställt Yvonne, det handlar väldigt mycket om representation i höga skikt i samhället. Och då är ju en vit hushållerska finare än en svart eftersom en vit antas ha högre lön men också bättre etikett och kunna föra sig. Tur för Yvonne då. Hushållerskan som en förlängd representation av familjen.

Han har ingen aning om hur vi ska komma i kontakt med den familjen eller hur vi ska få tag på någon som jobbar där. Medan vi går längs gatan så känner jag hur tröttheten och ångesten drabbar mig, den sköljer över och sköljer igenom mig. Det här leder ta mig faan ingenstans. Jävla massagekommunistjävel. Jag vill bara vråla åt honom att han kan väl gå och massera någonting och se om det hjälper! Men på samma gång är det hans förtjänst att jag ens kommit såhär långt. Min frustration tar jag nog bara ut på honom.

"Du, jag måste hem och duscha innan vi går till härbärget. Min svenska kropp klarar inte sådan här värme."

Han nickar och säger att han borde göra samma sak men frågar om vi inte ska äta middag ihop ändå? Så att jag kan berätta om Sverige men också så att vi kan samtala om vad jag ska göra den gången jag hittar Yvonne. "Tänk om hon ber dig ta henne med till Sverige, vad gör du då?" Tanken har inte ens slagit mig, jag har hela tiden tänkt att hon har det så pass bra att hon inte kommer be mig om någonting. Att hon utan vidare kommer låta mig intervjua henne och att hon kommer svara på frågorna i en välklippt page så som hon såg innan landsförvisningen. Den enda skillnaden skulle vara hennes skurknän.

Jag får en klump i halsen. Kan jag ens träffa Yvonne vid närmare eftertanke? Vad kommer det mötet förpliktiga mig att göra? Jag tar farväl av Michel och vi kommer överens om att vi ska ses utanför kliniken om två timmar.

Medan jag står i duschen hos människan jag lånar soffan hos så börjar jag tänka allt mer intensivt. Vad om hon har blivit drogberoende? Varför skulle hon inte vilja fly härifrån? Kan man ta hem en människa till Sverige och tro att man kan klippa banden där? Att då har jag gjort mitt? Hon kommer ju inte leva bättre i Sverige än här antagligen. Hennes förlust av Berns-striden gjorde henne ju till mer persona non grata än Sven Otto Littorin. Men så är ju läget hela tiden, det går allt mer åt skogen för kvinnor, de har lättare att glida ner i fattigdom än män. Men jag vet inte heller om jag kan känna någon solidaritet eller ens tycka synd om henne för att det gick som det gick. Det är ju inte direkt som att hon engagerar sig för futtiga kvinnolöner i offentlig sektor.

Och så slår mig insikten: vad händer om hon inte ens vill bli intervjuad utan jag står där med skägget i brevlådan? Vad händer om hon skäms så mycket att hon blankt säger nej? Jag kan ju inte lova att publicera hennes historia någonstans eller att någon ens kommer få höra den. Ska jag erbjuda henne pengar? Ska jag göra hennes berättelse till en handelsvara? En tragedi som man betalar för att få fråga om? Helt plötsligt vet jag inte ens om jag vill ha den här intervjun. Om jag har mage till att be henne om det.

Jag tar på mig jeansshorts och en t-shirt. Allt obehag av hela situationen får mig att vilja vara osynlig, att försvinna, stryka längs väggen och höra berättelser istället för att tvinga fram dem. Men såklart så vet ju jag också att jag inte kommer smälta in. Hudfärgen avslöjar mig direkt. Och språket. Och mitt osäkra sätt att röra mig.

När jag kommer till kliniken så kommer Michel och hämtar mig. Vi går upp i ett gammalt hus med knarriga trappor. Han har gjort en enkel pasta och jag slår mig ner vid det gamla köksbordet. Han häller upp ett glas vin till mig och frågar hur det är i Sverige, har vi också stora illegala bostättningar som de har i Rom? Jag tittar på honom, "vad menar du?"

"Kåkstäder! Utan el, vatten eller avlopp. Bara i Rom finns 60 stycken sådana. De lever som djur och får inga arbeten. De är inte ens som en arbetarklass utan är liksom utanför allting."

Jag hmmmar och vet inte riktigt vad jag ska svara. Visst, har det varit incidenter med husvagnasbyar som hyrts ut till missbrukare som kommunen misskött, visst har en del arbetat så mycket att de inte brytt sig i att skaffa bostad utan sover på jobbet och en del som jag känner försörjer sig på småstölder och bedrägerier. Men de sover inte i kåkstäder, eller är det som är konsekvensen av trycket på bostadsmarknaden så småningom? Inte vet jag.

"Det finns ju skrotletare i Sverige, knarkare som försörjer sig på att stjäla koppar och skala av plasten från kablarna. Sedan så säljer de det. Det har också efter krisen vuxit fram en andrahands-marknad. De som är ärliga har gårdsloppisar eller letar i soprum och containrar efter saker att sälja till andra hands-butiker. De som är oärliga stjäl saker och säljer."

"Du vet, förut undersökte vi fabrikerna och möjligheterna att kämpa mot chefen och företaget där. Jag tror fortfarande att det är viktigt att förstå vad arbetet gör med en och hur de försöker bestämma över en. Men, alla de här som är utanför samhället då? Som hankar sig fram i soporna utav det? Ska man säga att de ska kämpa för jobb? Att kämpa för rätten till att någon chef ska köpa en tid? Måste samhället verkligen vara såhär?" Han ser uppriktigt ledsen ut, för vilken gång i ordningen den här dagen vet jag inte.

Jag tittar tillbaks på honom och frågar vad för samhälle vi då ska ha? Varför tycker han inte att de här människorna ska få jobb?

Då tittar han tillbaks lite slugt på mig: "Men tror du inte att man hade gett dem jobb om det hade varit möjligt och möjligt i den mån att det är lönsamt, för det måste du komma ihåg, det här systemet bygger på att det är lönsamt. Varför skär de ner där du jobbar? För att det lönsamt såklart. Varför ska man slåss om brödsmulorna till lön med sin arbetsgivare när man kan ha ett system som inte handlar om pengar?"

"Men hur gör man det då? Säger: tjena, jag tycker att vi skiter i pengarna nu, är ni me på det, va? Så funkar det ju inte."

"Nej, så klart inte. Man måste göra småsteg hela tiden, göra saker gratis. Egentligen är det ju rätt sympatiskt att bo många tillsammans i övergivna fabriker. Tänk vilket utrymme man har till skillnad från sin trånga etta i staden, här kan man ha ateljéer, danssalar, ja vad man vill. Eller som i Italien förr så satte arbetarna själva ett rimligt pris på maten, elen och kollektivtrafiken. De vägrade betala mer än en viss summa."

"Nej, för faan, du skämtar. Jag säger att det är en skröna!"

"Nej, jag lovar och svär att det är sant. Folk gick ihop och betalade inte mer än vad de tyckte var rimligt."

Italien framstår bara som konstigare och konstigare för mig. Om nu folk som jobbat har bestämt så mycket, hur kommer det sig nu att de jagar papperslösa i jakt på de sista jobben? Jag får ingen rätsida på det.

"Men ska man inte kräva att staten tar hand om alla de här papperslösa, att gatubarnen har rätt till hjälp enligt FN och så. Typ hjälporganisationer."

"Jo, det finns väl en poäng med det. Det finns center i den illegala slummen som ser till att de får tvätta sin kläder i tvättmaskin och får tillgång till internet och kanske viss hjälp med myndigheter och så. Det är bra när det fungerar men ofta blir det här mest statens förlängda arm: ett sätt att folkräkna dem, att hjälpa dem till praktiker som ju är gratis arbete men främst så sätter man dem i kontakt med myndigheter. Och myndigheterna hjälper men de stjälper dem också, visste du att det finns interneringsläger för de här papperslösa? Det är som fängelse där en vakt registrerar alla som passerar."

"Men det är ju som ett ghetto, ett ghetto!" utbrister jag. "Är det lagligt, får man göra så?"

"De får det ju bättre än i de andra ghettona och får avlopp, vatten och el men du vet, de får en förmån och då rycks andra ifrån en. Så har det alltid varit. I alla samhällen i alla tider. Förr var ju a-kassorna självstyrda sen började staten kontrollera de mer och mer med förmåner som att arbetarna inte behövde betala lika mycket. Men för den förmånen så blev a-kassorna nationella och någonting man måste ha ett personnummer och godkänd av staten för. Är det inte knäppt? Även om man vann så förlorade man."

Jag tittar på honom. Jag suckar. Men vad gör man då? Vad kan man göra? FInns det något att göra? Ska vi alla bara lägga oss ner och dö på fläcken? Hej då livet, du suger så jävla mycket att jag drar till andra sidan. Michels självsäkra "börja litet" känns så litet. Vad hjälper det när allting är så fucked up?

Jag har för länge sedan ätit upp och jag orkar inte vara kvar här med alla de här tankarna.

"Kan vi inte gå till härbärget?"

Han stirrar ner i tallriken och fattar nog att han varit för svartsynt mot mitt 23-åriga sinnelag som inte klarar lika mycket som en medelålders man som i alla fall har erfarenheter av att det går.

"Förlåt."

Tyst går vi ner till härbärget. Vi kan inte prata om någonting. Vi är som katter kring het gröt. Han vill ge goda råd om hur jag ska göra med Yvonne men han vet att vilken ton han än anlägger kommer låta uppläxande. Och att jag bara skulle bita ifrån vad han än sa. För allting som jag sa under middagen verkade ju vara fel.

Vi puttar upp dörren till härbärget och det som möter oss är en nunna som undrar om vi vill skriva in oss för att sova över natten. Det kostar 1 euro och då ingår dusch. Jag säger att vi är journalister och att vi söker Yvonne Sörensen Björud. Brukar hon sova här? Granskande tittar nunnan på mig och pekar bort mot allrummet.

"Jag vet väl inte vad alla heter, du får se efter själv"

Där i hörnet sitter en blond kvinna i slitna men välstrukna kläder. Hon sitter hukad över någonting och har en riktig hemsk blond utväxt. Utväxtkanten är nere vid öronen och det syns på henne att hon inte försöker ta någon plats.

Mitt hjärta hoppar till, det är den enda vita kvinnan i rummet. Jag går fram och sätter mig vid bordet, hon tittar upp på mig och jag säger:

"Yvonne, är det du?"

------------

Ja, är det Yvonne som är kvar i spillrornas Rosarno? I nästa avsnitt avslöjas det om vi får åka vidare eller om jag hittade rätt person. Som vanligt är all fakta i artikel sann (till och med det om hur man botar skurknän!).

I fallet med Berns och blockaderna utanför så rullar allting på som vanligt med den skillnaden att Berns salonger börjar bli desperata. På almedalsveckan hade man en föreläsning om blockaderna (som jag tyvärr inte visste att de hölls förens det var försent) och man har även haft en debatt i morgonteve om blockaderna med SAC - syndikalisterna. Det enda budskap man lyckas förmedla (tycker jag) är hur synd det är om Berns, hur mycket pengar man förlorar och att det är svårt som gäst att komma in på Berns. Jag undrar om man har som mediastrategi att framställa sig som loosers och offer samt sprida ordet om hur svårbesökta man är? De ska tydligen anställt en PR-byrå för ändamålet att hjälpa dem med konflikten som dock inte verkar vara speciellt intresserad av att göra sitt jobb. Tack för det.

Forza Italia, Forza Svezia! DEL TRE - att balansera på gränsen till tvångsarbete

Sökandet efter Berns VD går vidare, den här gången åker vi mot Rosarno för att förhoppningsvis få veta vad som hänt Yvonne. Det som möter oss är en avgrundstad.

På väg till Rosarno fäller jag upp laptopen och försöker läsa på. Vad är det för stad? Vad är det för någonting som kommer möta mig när jag går av stationen?

Det är ett socialt kaos i Rosarno, i februari 2010 utbröt det kravaller. De papperslösa arbetar halvårsvis i staden med start på hösten och slut tidigt vår. De arbetar åt maffian som kontrollerar det mesta av jordbruket, plockar apelsiner och andra citrusfrukter. 2010 föll priset på apelsiner med 30% eftersom Brasilien fick en jätteskörd på just apelsiner. Mycket av frukten satt kvar på träden och ruttnade.

Om ett företag kan välja på att anställa vitt eller papperslösa till löjligt låga löner så är det ganska uppenbart vad som väljs. Antingen kan man bli sverigedemokrat eller också kan man tycka det är ett problem att de inte är organiserade i fackligt. I Sverige så har ju LO länge vägrat organiserat papperslösa och när fackförbundet SAC - syndikalisterna gjorde det så skrev Ung Vänster ett argt uttalande om att man nu sänkte lönerna på arbetsmarknaden trots att man tvingade upp priset på svartarbete.

Staden plågades redan innan de papperslösa kom den hösten av svår arbetslöshet och med bristen på arbete både för papperlösa och de som bor i Rosarno året runt gjorde stämningen spänd. Borgmästaren i Rosarno är dömd för att favorisera maffians företag, alltså är han en sådan som aktivt sänker lönerna för den bofasta befolkning. Man kan ju undra varför folk röstar på honom?

Luften i Rosarno var alltså fylld ett halvår av ilska, tidigare hade de papperslösa attackerats och då svarat med fredliga demonstrationer men den här gången blev det annorlunda.

Starten upploppet blev att två vita killar sköt på några papperslösa med en luftpistol från en bil. De fredliga demonstrationerna hade då nått sitt slut och upploppet blev ett faktum. Staden slogs sönder och man brände bilar. Som svar gick de bofasta invånarna till angrepp och började misshandla papperslösa, till slut
var den italienska staten tvungen att skicka sina legoknektar, polisen för att sära grupperna åt. De papperslösa evakuerades med buss och blev lovade att ändå få stanna i landet, vilket alla såklart inte fick. En del vägrade lita på staten och gav sig iväg till fots mot norr.

Tåget skakar till under mig och jag kommer att tänka på att jag är hungrig. Väldigt hungrig, jag tar mig till bistrovagnen för en kopp kaffe och vad som helst att äta. Jag skulle vilja röka också. När jag går mellan vagnarna så slås jag av att det inte alls var en raskravall i Rosarno, det var en kamp om teoritoriumet där den bofasta befolkningen röstat på borgmästaren som understödde slavvillkoren och där de papperslösa existerat som skuggor och bott i gamla övergivna fabriker. Det var de som var en stor del av regionens ekonomi men utslängda på dess bakgård.

Så tänker jag mig också kravallerna i Rosengård, att det var kriget om vem som skulle kontrollera teoritoriumet. Trångbodda, knappt avlönade men ständigt kontrollerade av snuten. Jag tänker mig att lågavlönade jobb måste vara lågavlönade eftersom ingen annars skulle återvända, ingen skulle arbeta enligt schema eftersom det enda man vill är att komma därifrån. Det brinner mer eller mindre konstant i Rosengård fortfarande, fråga mig, jag bor längs Amiralsgatan så jag hör sirenerna från brandbilarna varje gång de kör ut.

Orsaken till kravallerna i december 2008 som varade en vecka var ockupationen av den gamla moskén som skulle vräkas. En annan gång att polisen hotat ett par ungdomar i området. Så där håller det på. Ett stadsgerillakrig. Kidsen bränner inte på måfå, de planerar noga vad de sätter eld på och kastar sten på polisen och brandkåren när de kommer. Det bevisar för polisen om och om igen att det här är deras område. Rosengård är våran baksida men som till underpriser diskar på restaurangerna. I Malmö finns inga apelsiner.

En genomsnittspapperslös tjänar 12 euro på en tolv timmars arbetsdag. Bussen ut till plantagen kostar dock 5 euro. En tanke slår mig när går tillbaks till min plats med mitt kaffe: de tyska one-euro-jobben. Fuck.

De tyska one-euro-jobben är skapade för de som utnyttjar de sociala försäkringssystemen, de får euro i timmen ovanpå sitt socialbidrag (som täcker hyran i princip), det kallas jobbmöjlighet men det är ju en levnadsstandardsänkning. Man har inte längre rätt till att utnyttja de försäkringar man har betalat skatt för utan måste jobba. Beroende. Bidragsberoende.

Jag tänker också på asfaltsligan som lurade hit engelska hemlösa och höll dem som slavar. Ofriheten är nog på väg tillbaks, tvångsarbetet letar sig in i Europa.

Väl i Rosarno så ser jag grävskoporna äta sig igenom immigranternas kåkbostäder och de gamla fabrikerna som varit deras bostäder. Jag undrar om invånarna verkligen tror att problemen nu är över, att allting blivit bättre? Tror de att företagen vill betala mer i lön för att de inte är papperslösa? Att cynikerna skulle betala mer för att vita händer plockat frukten?

Hur ska jag hitta någon som har en aning om Yvonne? Hon är ju definitivt papperslös i alla fall. Det måste finnas en förmedling av de här svarta jobben. Det står ju till och med på wikipedia att regionens jordbruk styrs av Maffian. Jävla soppa.

Men jag har i alla fall tur med vädret, här i södra Italien skiner solen starkt på mig och ibland så fläktar vinden mina shortsklädda ben. Kyrkorna sträcker sig mot himlen, så vackra de är! Katoliker är ändå bättre än protestanter, de har inga gränser men samtidigt så många, tänker jag,

Man får inte knulla innan äktenskapet och sen när man får knulla så får man inte använda preventivmedel och man ska bikta sig och då ska en snuskpräst sitta och förhöra en om exakt hur snuskig man varit, gotta ner sig i de extra smaskiga detaljerna. Efter det dömer han dig till ett lämpligt straff såsom fem stycken av bönen ave maria eller något annat beroende på vad man har gjort. Protestanter har istället bara ångest och luthersk arbetsmoral.

Katoliker är som dragqueens - de smyckar sin kyrka med allt pråligt de kan hitta och de målar Maria för glatta livet på allt de kan hitta. Allihopa är som hysteriska 16åriga fans som klottrar favoritbandets namn överallt. Medan det i sverige finns det kyrkor i betong och allting är depressionsgrått. Om den svenska kyrkan skulle vara en artist skulle det vara Eva Dahlgren och genomsnittsprotestanten skulle vara ett fan som artigt klappar händerna utan inlevelse efter varje låt. Vem vill vara protestant egentligen?

När jag kliver in i kyrkan så fastnar jag med blicken i taket och beundrar takmålningarna med jesu liv. Jag gapar och ser nog lite lätt efterbliven ut. I ögonvrån ser jag en nunna. Vänta, vänta, vänta nu här. Mina fördomar som jag tillgodogjort mig via amerikansk populärkulturell film i filmer som "En värsting till syster" säger mig att nunnor är medkännande varelser som vet mycket om samhällets utslagna eftersom de ägnar sitt liv att vistas bland dem. Precis så som Jesus bjöd in samhällets utslagna. Eller ja, så tänker jag mig det. Det finns ju kyrkor som istället sysslar med bögbashing.

Såklart så snubblar jag när jag går bort mot henne för att prata. "Do you speak english?" Det är en smal äldre kvinna som har klohänder runt korset som hon för tillfället polerar.

Hon pratar engelska och jag försöker förklara varför jag är här. Hon verkar inte riktigt förstå hur det hänger ihop men hon tar sig tid och berättar om de papperslösas tillvaro i Rosarno. Läkare utan gränser bedriver en klinik för de papperslösa eftersom de inte kan vårdas av de italienska institutionerna eftersom de då blir angivna. Trots att vård enligt FN är en mänsklig rättighet som inte ska höra samman med medborgarskap. Det finns även en klinik för papperslösa i Stockholm som drivs av Läkare i världen. "Det är ingen ide att slå sig för bröstet", tänker jga.

Hon berättar också om hur de papperslösa får jobb genom att på morgonen gå till huvudgatan i Rosarno och rada upp sig där. Sedan kommer arbetsgivarna och väljer ut vilka de ska ha just idag och hur många de behöver. De som inte blir utvalda till arbete får gå hem. Ett raffinerat vikariesystem, tänker jag cyniskt och säger i samma sekund åt mig själv att sluta gnälla så jävla förbannat.

Jag frågar nunnan om Yvonne och berättar snabbt hennes historia. Nunnan förstår inte varför det är så viktigt för mig att komma i kontakt med Yvonne. Hon undrar vad jag tror att hon ska berätta som att jag inte vet? Den svarta klänningen och doket stirrar på mig, varför kan inte du bara ta ett skitjobb och berätta hur det är då? "Då kan du ju intervjua dig själv, billigare också" säger hon och skrattar. Hon tycker nog att jag är lite loco men att det är gulligt, på samma sätt som man tycker barn är gulliga och söta.

Jag frågar henne om vad hon tycker om Rosarno och de kravallerna som varit. Hon rynkar på näsan och säger att man inte tala om massinvandring om man inte vill tala om kapitalismen. Jag hajar till, jag tänkte mig att en nunna skulle säga någonting sådant: spänt lyssnar jag efter en förklaring eller en fördjupning som handlar om att vi menar samma sak. Plötsligt fattar hon trasan och fortsätter polera korset. "Det är ju inte som om dem som bor här röstat hit en massa papperslösa utan de vill maffian ha för att då får de mer pengar. Det förstör stan. Det var bra att de lämnade även om det borde skett på andra sätt. De som redan bor här måste ju först och främst kunna försörja sig innan andra kan komma hit. Vi borde efterleva de regler vi har."

Det är så svårt att veta om jag ska diskutera med henne eller låta bli. Ska jag säga att lagar inte spelar så stor roll, folk invandrar ändå för att de med eller utan papper får det bättre än hemma? Att man inte vill ha en bomb i huvudet och hellre plockar apelsiner? Även om man tror man stängt gränserna så är de alltid öppna ändå.

Det drabbar alla om företagen har arbetskraft som de kan betala så låga löner och som så ofta blir blåsta på sina löner och kräver papperslöa lön så hotar arbetsgivaren med angivning. Sista trappsteget blir då lite lägre ner för alla och det är så lätt att sparka folk för att ta in ett shady bemanningsföretag med papperslösa istället och hävda att man aldrig visste vad som pågick. Precis som Berns gjorde.

Jag frågar henne om adressen till den papperslösakliniken och en sista gång om hon inte har sett Yvonne eller har en gissning om vart hon kan ha fått anställning? Rycker på axlarna och säger att jag kan fråga på kyrkans härbärge ikväll om jag vill men då får jag vara beredd på att det kan vara lite stökigt. "Visst."

Hon ger mig adressen och fortsätter polera, nu har hon kommit till Jesus ben. Jag går ut i värmen, ringer det telefonnummer hon också gav mig. Det ska gå till en av volontärerna. En mans röst svarar och säger att han bor ovanpå och att han gärna går ner och möter mig och berättar om verksamheten.

Kliniken som Läkare utan gränser driver ligger i en undangömd källarlokal. De har öppet på kvällstid tre gånger i veckan och kliniken drivs helt av volontärarbete. Ingen som jobbar här får betalt och man är beroende av donationer såväl pengar som receptbelagd medicin som kan vara svår att få tag på. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att gå in här, det känns som om jag inkräktar på någon annans område. Från den röda porten flagnar det färg och det finns ingen lapp uppsatt om att det här skulle vara en klinik här. Det är nog bäst så.

När jag kliver in i lokal så noterar jag att inredningen och utformningen är väldigt lik en vårdcentral, en vårdcentral där mjuka stolar fått stå tillbaka för hårda och enhetliga stolar övertrumfats av många olika skänkta stolar. Han jag har bestämt träff med reser sig upp från ett skrivbord och tar mig i handen: Michel.

Han är en medelålders man som är massör. Det är så han hjälper till på kliniken och masserar patienter. "Det kan vara lika viktigt med beröring som att någon lyssnar och att man kan få hjälp för saker som inte är akut. Så tänker jag mig att jag gör nytta" Michel är kommunist. En sådan där stålhård kommunist av den gamla skolan - inte stalinskolan utan operaist som de kallas här nere. De undersökte sina arbetsplatserna för att hitta strategier att göra motstånd och poängterade att det var viktigt att vara autonom, självständig från staten.

Jag frågar honom Yvonne och för honom tänker jag att jag kan lägga ut texten noga. Han borde ju vara intresserad av samhället, förändringar men också personerna bakom dem. I hans undersökningar så borde han ju stött på en hel del chefer och veta hur de fungerar. Så jag berättar hela historien och han tittar tillbaks på mig. "Du har alltså åkt till Italien för att peta i såren i en gammal strid som ni redan vunnit" Jag hajar till, vem faan tror han att han är? "Kanske lite för att gotta mig i att det gått åt skogen för henne men också, vad ser hon som jag inte ser? Vad märker när man inte född och uppvuxen i arbetarklassen."

Han frågar mig om jag ska ha en öl och om vi ska sätta oss på innergården. Sagt och gjort. Ute på gården suger han på sin cigarett någon minut innan han tittar på mig och säger: "Arbetarklassen behöver bara studera sig själv för att förstå kapitalet sa Tronti, en teoretiker om du känner till honom? Så jag tror att du ska studera henne som en arbetare och klassresenär neråt - tala om det som binder er samman och gemensamma punkter och skit i att studera henne som alien eller anomali. Hon är bara en extrem nyansskillnad men ingen artskillnad. Förstår du?" Men herregud vilken dryg jävla karlslok. Han tilltalar mig som om jag vore dum. En till som tycker att jag är korkad. Jag borde säga åt honom att hans piketröja sitter illa. Jävla översittare.

Istället frågar jag syrligt om hur det kunde gå som det gick om nu operaisterna på 70-talet var så bra. Hur kommer det sig att han sitter undangömd i en källare och masserar folk medan det pågår raskravaller i staden? Även om jag inte hade blivit arg så borde jag ha frågat det. Någon borde också fråga danskarna hur de gick från att vara wienerbrödsätande tjocka lantisar till ett folk som tycker det är viktigt att rita roliga teckningar på Muhammed i grupp? Måste komma ihåg att fråga någon om det.

Han berättar hur kommunistpartiet på 70-talet hade 12 miljoner medlemmar och den heta hösten 1969 då strejkerna avlöste varandra men sen så kom Berlusconis "tutt"-teve på 90-talet. Kommunisterna satsade nämligen mycket på radio och kultur. De sände långa invecklade program och förklarade långa invecklade saker och folk lyssnade på det. Men så kom teven och kommunisterna blev helt omkörda av teveprogrammen, speciellt av de lättklädda frågesporterna. Folk slutade lyssna på radio och satte sig framför teven där de lyssnade på Berlusconis pöbel med högaffel-mentalitet. Från början var inte ens Berlusconis teve-sändande lagligt och han hade inte tillstånd men Michel suckar och säger: "Vem behöver lag när det finns korruption?"

Berlusconi äger också ett fotbollslag och han gav sitt parti det fotbollsinspirerade namnet: Framåt, Italien! (Forza Italia). Partiet fick sin chans i början på nittiotalet när de två stora partierna: socialisterna och kristdemokraterna skakas av korruptionsskandaler. Numera har Berlusconi strukturerat om och tillsammans med Nationella Alliansen så kallar de sig för Frihetens Folk.

Det slår mig vilket jävla looserland Sverige är om man jämför med Italien, vi ligger så jävla mycket efter och har gjort det här så mycket mesigare. Låt mig jämföra litegrann: Berlusconis media som piratsände är som TV3 från England lagligt, som Berlusconi minus lagbrottet. Forza Italia är som Ny demokrati och Berlusconi är som Bert Karlsson. Bert ägde dock något jävla dansbandsskivbolag med Vikingarna, Eddie Meduza och Kicki hetsäta falukorv Danielsson. Båda kom under 90-talskrisen och socialdemokratin borttynande. Men bonnpöjken från Skara didn't make the cut och gör nu istället kommentarer om hur tjejer bör se ut i Expressen istället. Inte ens svenska reaktionärer kan vara reaktionära på riktigt. Istället blev det socialdemokratin som fick axla den manteln. Tio år senare hade de genomfört Ny Demokratis alla förslag som Bert smackande säger i intervjuer med en självgod suck så fort någon för på tal att han är en jävla rasist.

Med lite omskrivningar och förenklingar berättar jag för Michel om att i Sverige kan vi bara mellanmjölksreaktionära och är det några som ska vara reaktionära så är det socialdemokratin som gör det i ett omsorgens sken som nu med språktestet. Han ser ledsen ut när jag berättar det och jag frågar om jag sagt något dumt. "They say sometimes sweden is the last sovjet state and i wanted that to be the case" Jag säger att ibland så drömmer väldigt många i Sverige om operaisterna men också läser dem. Han ser trött upp på mig under luggen. "På riktigt?" "Alltså, inte sådär att det är på bestseller-listan men en del tycker att ni är viktiga. Tänkte att du ville veta det." Han ser inte ett dugg piggare ut men ler lite försiktigt. "Men ändå, tänk att kommunistpartiet var tolv miljoner, vart är alla dem nu...?"

Bredvid mig sitter en hopplös nostalgiker. Jaha. Jag frågar om Yvonne igen, vet han vart hon skulle kunna ha hamnat. Hade han sett henne? Vita kvinnor kan väl ändå inte höra till vanligheterna i den här stan. Nu verkar det gå upp för honom att jag kommit hit i ett ärende och inte bara för att berätta en historia. "Vi kan kolla i registret över journaler om hon finns där, men jag har i alla fall inte masserat henne."

Vi går in till arkivet som är en skrubb med journaler arkiverade årsvis. Jag frågar varför de sparar journalerna. "Det är ju säsongsarbete de flesta sysslar med här så de är bara här i ett halvår och drar sedan vidare. Det kan vara bra att kunna gå tillbaka så att man inte börjar om på noll varje år."

Det gula mapparna är sorterade efter ursprungsland eftersom det är lättast så. Många har inte ett personnummer och att sortera på namn kan bli krångligt och mycket. De har ingen svenskhög men de har en européhög, alltså en hög för sådana som förlorat sina medborgarskap, det är ett par till länder i EU som har samma system som i Sverige bl a Grekland och Spanien. Det var en reaktion på krisen i respektive länder,rättigheterna stramades åt till att gälla en del men arbetet alla. Jag tittar på högen för de som borde vara inne i systemet men inte är det. Det har funnits en sådan hög sedan 2009 men den bestod då av squatters som hankade sig fram genom Europa och inte ville besöka den offentliga sjukvården av olika anledningar såsom att man deltagit i en kravall och inte vill gå till sjukvården med sina skador eftersom man vet att det är stor chans att man rapporteras. Nu kommer allt fler till kliniken, människor som deltagit i kravallerna runt de interneringsläger som finns för flyktingar är väldigt känsliga.

Jag sätter mig med 2010-högen även om Yvonne inte borde hunnit hit då, hon stod trots allt ut i Pesco-Pagano i fyra månader. Det är dock lika bra att gå igenom den på en gång så att inga misstag begås. Det skulle vara så typiskt. Mitt signum tenderar att vara: allt på trekvart. Det finns ingen Yvonne eller någon svensk registrerad 2010. Men i 2011 högen så dyker Yvon upp. Inget efternamn men jag hoppas att det är hon, det måste vara hon. Annars tar spåren slut här.

"Kan du läsa för mig och översätta?"

***
Kravallerna i Rosarno är högst verkliga och ingenting jag har hittat på. Alla fakta omkring den stämmer, de tyska one-euro-jobben finns också. I stockholm finns en klinik för papperslösa för att den svenska sjukvården går inte att lite på och läkare bryter konsekvent mot läkareden som bland annat säger "…min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor och respektera humanitetens principer.” Italien är inte så långt bort som vi föreställer oss, speciellt inte med den senaste tidens skandaler om Bildt och Lundin oil.

Berns salonger vägrar förhandla med SAC trots att SAC hävt blockaderna (vilket var ett krav för att blockaderna skulle fortsätta). Företaget hotar också att enskilt stämma städarna, det är väl maffiametoder om något? DNs ledarsida, vart är ni nu? Som svar så kommer syndikatet att fortsätta blockaden imorgon och man satsar då på att vara extra många! Hjälp till, åk dit! Här är facebook-eventet med allt du behöver veta: http://www.facebook.com/home.php?#!/event.php?eid=132041480152263

Forza Italia, Forza Svezia! DEL TVÅ - Att leva i spillorna av ruinen

Spåren efter Berns VD har lett mig till Pesco-Pagano i Italien. En obetydlig ort som genomgått ett betydande förfall efter dess glansdagar på 70-talet. Här lovade Yvonne att hennes imperium skulle återuppstå och hon åter skulle krönas till hotelldrottning.

När jag kommer till Pesco-Pagano står jag rådvill längs stranden och försöker spana efter något stort hotell där Yvonne kan tänkas hålla till. I förväg har jag mejlat kommunen och de har upplyst mig om att det finns ingen Yvonne Sörensen Björud folkbokförd i deras kommun och verket som handhar ansökningar om medborgarskap låter hälsa att de avslagit hennes. Det är alltså inte ens säkert att hon befinner sig i Italien. Jag börjar undra varför jag följer mina idiotiska infall och inte kan vara ens lite strukturerad eller realistisk.

Med sand mellan tårna och tunga tankar i huvudet ser jag mig omkring. Tar på mig skorna och ger mig på vandring genom staden, hela staden sluttar får jag en känsla av. Ingenting är som Malmö, platt och enkelt.

Jag stannar framför hotellet: HOTEL E ALBERGHI och går in. Tänker att det är lika bra att chansa och kliver in. I receptionen möter mig en kort kvinna med en stram page som tuggar tuggummi och surfar på någonting som ser ut att vara facebook. Jag harklar mig och på ringrostig engelska frågar jag om Yvonne och visar en bild, hon skakar på huvudet och återgår till datorn. Jag knackar henne på axeln igen och säger att jag vill ha tag på kvinnan på bilden, att det är viktigt och att jag har åkt ändå från Sverige för det. Hon tittar på mig. Suckar och säger att hon ska ringa sin chef.

Hon kommer tillbaka och ger mig en adress och säger att jag ska åka dit så ska han förklara vad han vet om Yvonne. Jag frågar vem han är och hon säger att det är hennes arbetsgivare, en man som har bott väldigt länge i trakterna.

Jag tar en taxi och skickar ett SMS hem om vad som hänt och vart jag ska. Om någonting går åt helvete, vet de i alla fall vart de ska börja leta. Jag lovar också att höra av mig efter mötet med den här mannen. I taxin så ser jag hur "guidos" fyller gatorna.

Guidos är slang för en arbetarklasskultur i Italien som först var ett skällsord på italienska amerikaner men nu använder italienska thugs det om sig själva. En guido ser ut ungefär som följer: kort hår med massor av vax i som ställs i spikes eller uppåtlugg, solglasögon, kors runt halsen, gigantiska brunbrända muskler som avslöjar flera timmar på gymmet och i solariet, ett tajt linne och ljusa jeans.

När jag kommer fram till huset som hotellets ägare bor i så ligger det lite undangömt och är inte en stor vräkig villa som jag väntat mig. Han häller upp ett glas rödvin och visar mig in i ett vardagsrum. Han undrar vad jag vill Yvonne egentligen. Jag berättar kortfattat om hennes svenska historia och säger som det är: att hon inte kunnat lämna mig i tankarna och att jag mest vill ha en pratstund med henne.

Jag ber honom berätta vad han vet, om han vet något. Han tittar misstänksamt på mig, smackar med läppar och säger att han lika gärna kan berätta det han visste eftersom det inte spelar någon roll nu.

Han sätter sig tillrätta och berättar om hur Yvonne kom till Rosarno med en dåres överlägensenhet "you know, nose in the air and long nails". Hon hade kommit dit och frågat om sin släkting som var delägare i många av husen i Pesco-Pagano när stadens turistkvarter byggdes ut på 70-talet. "But he was dead and testamented everything to some relative in the unites states" och Yvonne hade replikerat att hon bara skulle söka rätt på släktingen och ringa ett telefonsamtal så skulle hon börja arbeta på hotellet.

Släktingen hade upprört ringt till hotellägaren som jag satt mittemot och sagt att han visste om hennes inblandning i Berns konflikten, hon fick inte på några villkor arbeta i någon form av ledning och eftersom hon var papperslös fick inte ett eventuellt arbete kopplas till hotellet. "So we did what we always do with illegal immigrants, we employ them in another comapany that we employ, no dirty hands". Han berättar att de bara anställer sin vita arbetskraft i företaget och resten har de outsourcat. Det gör stor skillnad företagets ekonomi berättar han men också att de slipper handha personalen som är besvärligast, det vill säga de som har det värst och arbetar under störst tidspress.

Yvonne fick arbete i disken, "you should have seen her face", till en något lägre lön än de andra i syfte att tvinga bort henne från Pesco-Pagano. Trots att staden en gång varit en blomstrande ort föll den på 90-talet offer för kriminalitet, turisterna flydde och gamla hotell som blev överflödiga hyrs idag ut till de papperlösa.

Yvonne klarade tre veckor sen stod hon ut, hon började göra väsen av sig på arbetsplatsen, vägra arbeta vissa tider, kräva mer i lön och lättare arbetsuppgifter på grund av sin bakgrund. "Jag svarade henne med ett enkelt: här är ni papperslösa alla lika."

En månad till gick och Yvonne ringde återigen sin släkting i USA för att försöka komma upp sig i företaget eller åtminstone få pengar för sin överlevnad. Hon nekades. Släktingen tyckte han hade gjort henne tillräckligt av en tjänst som gett henne anställning. En utav de papperslösa berättade att det fanns jobb för sådana som henne, alltså vita i södra Italien, eftersom många utav italienarna där hatade de afrikanska immigranterna och det ansågs ha högre status att ha en vit hemhjälp. "She told me that she was worth more and left, I gave her the last payment with some extra to make sure she left" Den stad som hon hade tagit sikte på var jordbruksstaden Rosarno.

Jag frågar om han har sett henne sedan dess och det har han inte. Han plockar med glaset och säger att hon nu inte längre är hans problem. Det är han glad för, de som har haft det bra är inte tillräckligt tacksamma för ett arbete.

Tankfullt läppjar jag på vinet och undrar vad som skulle hända med hans företag om de skulle anställa all sin arbetskraft med lagliga kontrakt. Han skrockar och säger att då kan lika gärna hans bransch lägga ner, det skulle bli för dyrt och ingen skulle ha råd att betala för de tjänster som hotellet bjuder ut. Det är facket som driver oss i konkurs förklarar han och i grund och botten är han tacksam för de moraliskt tveksamma bemanningsföretagen som han vet har kontakter med den organiserade kriminaliteten. Han slår ut händerna och säger: "vad skulle jag annars leva av?"

Jag har inget svar. Istället så undrar jag i tysthet vad vi andra ska leva av. När jag dricker upp den sista klunken ur mitt vinglas frågar jag om det finns något internet i närheten eftersom jag skulle behöva kolla telefonnumret till personen som har soffan där jag ska sova på mitt couchsurfingkonto. Skrockande så klappar han mig på axeln och säger att han just bevisat sin tes om att det måste bli billigare för konsumenter. Jag skrattar och säger att jag är bemanningsanställd i äldreomsorgen, då tittar han allvarligt på mig och säger att ta hand om gamla är ett ärofyllt uppdrag och att jag borde ha hög lön. Skämtsamt säger jag att kommunen säger att de inte har råd om de inte ska höja skatten så att cirkel är sluten, det verkar inte finnas pengar någonstans. Det kan vi enas om.

Han erbjuder mig sin soffa istället som en gest mot att jag stannar upp en stund till och pratar med honom och spelar schack. Schack har inget språk, det är universiellt utropar han. Det som jag spelar schack mot döden. Det har dött så många papperslösa på väg över medelhavet bara för att få slavjobb i företag som hans.

Dagen efter går jag upp tidigt och frågar hur jag ska ta mig till Rosarno. Han ger mig anvisningar till tåg men också ett par varningens ord på vägen: "Det är farligt, som vilda västern, negrerna ställer till med kravaller där. Akta dig!"

***
Pesco-Pagano är en stad som finns på riktigt och det är sant att den togs över av kriminaliteten. Förfarandet med immigranterna i ruinerna av hotellen och deras anställning via bemanningsföretag är inte heller något påhittat. Den som inte finns men som säkert existerar i någorlunda likadan form är hotellchefen jag spelar schack med.

Nästa gång åker vi till raskravallernas Rosarno, besöker en klinik för papperslösa och försöker hitta dokumenterade arbetsskador i journalerna. Vi träffar också en nunna som vill stänga gränsen och en gammal kommunist som nostalgiskt drömmer sig tillbaks.