En slags utvärdering av European Social Forum

PROLOG
Det är sådan töntdrog. Kat alltså. Kat är en sådan jävla töntdrog. Somalierna käkar det. Tugg tugg. Kan de inte hålla sig till vanliga droger som resten av världen? Röka på eller nåt. Nä, nä, istället ska de importera någon jävla buske som de ska sitta hemma och tugga på i sin stökiga lägenhet som luktar skit.

Kanske borde jag egentligen vara tacksam för deras kattuggande. Det är deras katätande som ska ge mig pengar. Det ska ge mig en månadshyra och ett körkort. Jag sa ja till att smuggla 40 kilo för 20 lax. 20 000 för 40 kilo. Det är faan rena rama rean på knarkbärare. Marknadslogiken är på svarta marknaden. Tillgången på potentiella katbärare är större än kattorskar. Tack för den osynliga handen, adam! Din osynliga hand kan ju ta väskan över bron eller dra en osynlig handtralla!

16 ton ångest på mina axlar.

AKT I - SCEN I
Okej, jag är på väg till Kastrup. Den uttråkade inspelade rösten hälsar passagerarna välkomna. Det tar 25 minuter från Malmö till Kastrup. Suck.

Jag har sanslöst ont i magen och jag anstränger mig verkligen för att inte verka paranoid. I väskan ligger en chic-lit bok som jag tar upp och försöker läsa, se där casual ut. Se ut som: Ja, visst. Jag ska snart ta planet till Alanya. Guuud det ska bli så kul att åka till svennekolonin No. 1 och få klamydia!

Och det som passar bäst till den attityden är väl en chic-litbok. Det är maskerad idag: jag har valt mina kläder noggrant. En rosa skjorta, esprit-jeans, kofta och en jacka som jag hoppas inte ser ut som att den är från H&M.

Jag försöker tänka att det bara är över öresundsbron. Bara över bron. En jävla bro med lite vatten under. Ingenting egentligen. Piece of cake. Jag ska ju bara dra väskan över bron. Det kräver knappast intelligensreserven. Det kräver en hand och en väska med kat. Och en kropp som kan sitta i fängelse en liten stund. Som sagt, det här är okvalificerat arbete. Social kontroll på entreprenad.

AKT I - SCEN II
När jag går av tåget är jag nervös, nervös som fan. Nervös som i att tugga tuggummi, röka tre cigg på raken och trampa på stället. Handsvett har jag också. Tack för den genen, pappa.

Går upp och ställer mig där de sagt att jag ska plocka upp väskan. Spanar, spanar efter en rosa väska. Folk bara går förbi mig, allting bara snurrar. Den här väntan tar kål på mig, överallt ser jag väktare, snutar och civilpoliser. Överallt tycker jag att de finns och jag inbillar mig att de stirrar på mig. Stirrar på mig som faan. Som att det står någonting i pannan som jag har missat. Katsmugglare kanske eller skyldig eller bara 40 = 20.

Där, där närmar sig den rosa väskan. Rullar. Jag ser den på långt håll. En medelålders kvinna håller i den, hennes blick är sökande. Det måste vara hon. Vi utbyter artighetsfraser och går ner till perrongen tillsammans. Tanken är att vi ska låtsas vara vänner. Vi går på flygplatstoaletten, tittar oss noga omkring och tittar oss lika noga omkring när vi går ut.

Ingen av oss känner igen några människor från då vi gick in. Alldeles innan jag går på tåget till Malmö så kramas och kindpussas vi, vinkar farväl och iscensätter verkligen vänskap.

AKT II - SCEN I
Det går inte att läsa nu. Jag kan inte. Jag tänker bara på väskan som ligger ovanför mig. 40 kilo. Det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i biljetten och maniskt stirra på klistermärket vid toaletten.



På väskan står det Emeli Cornavins. Ett hittepånamn som ska låta franskt. Kårnavä uttalas det för den som undrar.

Det är ganska mycket folk på tåget. Svartklädda är dem, hej SS tänker jag. Fast SS hade väl i och för sig brunt tror jag, men ändå, de svartklädda typerna ser rätt läskiga ut.

Malmö Central, nästa station är Malmö Central. Det här är tågets slutstation.

Jaha. Kroppen är helt tung när jag reser mig upp, jag hade velat att den här resan skulle ha varat mycket, mycket längre. Jag vill inte gå av. Det har ju gått så bra hittills. Jag orkar inte med att det kanske går åt skogen.

Lika bra att resa sig upp. Ju fortare jag bli av med den här väskan desto fortare får jag 20 000. Jag går hastigt över perrongen men när jag vänder blicken framåt ser jag piketer. Shit, vad snutar det är. Det bara kryllar av dem. Överallt. I full mundering. Armarna i kors och blänger riktigt ordentligt på varenda jävel som går förbi.

Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete Helvete

AKT II - SCEN II
Magen fryser till is. Hela jag stelnar men jag tänker inte stanna. Se naturlig ut. Se ut som: hej farbror polisen, vad trevligt att ni är här nu känner jag mig ba sååå trygg. Jag vill kräkas. Jag mår illa och munnen börjar fyllas med saliv. Åh herregud, jag kan verkligen inte spy nu. Det om något drar till sig blickarna. Jag sväljer frenetiskt. FITTA FITTA FITTA FITTA. Jag vill inte åka dit. Och jag kan inte ta någon annan väg, jag måste gå förbi snuten, det finns ingen snutfriväg ut. Helvete

Jag är tio meter ifrån dem nu. Det börjar gå två snutar mot mig. Jag har aldrig haft sådan här massiv handsvett förut. Jag slår vad att om att skjortan också har stora fläckar under armarna och jag nästan känner hur det rinner ner på ryggen.

Två meter kvar. De har kängor, pistoler, handklovar, batonger. Så de ser ut. Jag bara ser framför mig hur jag bli nerbrottad av de där anabolaidioterna, intagen i något visiteringsrum och blir rejält misshandlad a la basebolligan. Malmösnuten vet man ju är helt sjuk. Hallå, 1750 liksom (för er som inte vet: piket 1750 var de hårda snutarna i Malmö på 90-talet. Det var dem som spöade folk till höger och vänster. Blattar och kommunister! Något har de ändå gjort för att förtjäna det! Bäst att passa på! Så småningom fick 1750 så dåligt rykte att de fick lägga ner, organisera om och döpa sig till något nytt. Sensmoral: om man som polis gillar sina arbetskamrater bör man spöa folk lagom mycket).

AKT II - SCEN III
Va?

Men? De går förbi mig. Ena anabolaidiotens uniform snuddar vid min jacka och jag ryser. Jag tittar på klockan: 16.26 Fredag säger den. När jag vänder mig om så ser jag ett gäng av de där svartklädda stå upptryckta mot väggen.

Jag pustar ut. Vilken jävla tur. Ingen kanske har noterat mig? Med andan i halsen går jag förbi de andra anabolaidioterna. De tittar så surt de kan, jag håller huvudet så högt jag kan och ler lite. Eh ehe hehe.

Men jag klarar mig. Utanför centralen tänder jag en cigg och pustar ut. Shit, nu är det bara hem till Rosengård som gäller. Vänta, vänta på buss nummer fem. Faan, vad snutar det är, det är verkligen snutar överallt. Man skulle kunna bli paranoid och schizofren för mindre.

Det hela känns väldigt obehagligt så jag beslutar mig för att gå istället, ta bussen från Södervärn eller någon annan busshållsplats.

AKT III - SCEN I
Vädret är varmt och klockan är ju ändå rätt tidigt, jag kan lika gärna gå. Jag går, och jag går, jag tar inte bussen från Hansan, jag vill gå nervositeten ur kroppen. Den ska ut. Jag ska hem, ringa numret jag fick, dumpa väskan hos någon av kattorskarna och sen ska jag njuta av mina tjugotusen. Tjuuuuugiituuusän.

Kanske ska vi ut ikväll och fira? Jag går förbi Triangeln och svänger upp på Möllan, jag gillar den omvägen. Det är något hippieaktikigt över stadsdelen, lite som om man försökt bygga Christiania men sedan stött på svensk socialdemokrati. Inge knark här små barn, det förstår ni väl och hippisarna ba: ÅH NEJ ÅH NEJ vad ska vi göra? SÄLJA FAIRTRADEGREJJER OCH HA EKOLOGISKA CAFEER SÅKLART!

Jag får plötsligt syn på skylten

Jaha. Då förstår man vad de svartklädda typerna skulle göra ikväll.
Och då slår de mig. Fy fan, vilken tur att de skulle ha sitt slå-sönder-stan-party i kväll. Shit. Det finns ju inte ens snut som tänker på somalier och knark då utan polisen är ju helt uppe i det blå med att jaga svartklädda anarkister. Gamla 1750 kan ju puckla på blattar varje dag om det bara är så, men att spöa kommunister står nog högre i kurs. Fy fan vad skönt.

Jag tar 32:an istället till Rosengård, åker till den norra delen dvs den utan bostadsrätter, lämnar av väskan och åker hem. Från bussfönstret ser jag ett ganska konstigt klotter:


AKT III - SCEN II
Jag ringer mamma: Tja... Du öh, jag tänkte jag skulle sätta in de där pengarna jag lånade av dig till hyran, har'u någe kontonummmer? [insert VA artighetsfraser]

Sen ringer jag min bästa kompis, min pärla. Hon har vetat hela tiden och suttit som på nålar.

Hej, du, jag är hemma nu. Jag kommer över om tio.

EPILOG
Någon nytta hade man av det där ESF FES EFS eller va det nu hette. Turistcirkusen.

Så tack till anarchists' travelling circus.

Tack för körkortet.
------------------------
Förresten, om jag vore ni skulle jag pallra mig iväg till Vår Makt 1-2 november.

Pete Doherty är ett vårdbiträde.

Svarta har högre blodtryck än vita, det är fastställt i någon studie av människor i vita rockar, stetoskop och hög lön. Så är spekulationen i gång: har svarta har anlag eller beror det på att svarta blir diskriminerade? Beror det kanske på klass? Hur är det för kvinnor? Fibromyalgi? Vad menar man med att missbruk ärvs?

Jag skakar av mig funderingarna, går genom dörrarna till min arbetsplats och gör mig redo för ett nattpass. Vanligtvis brukar jag inte jobba natt, men jag ställde upp för att det var kris och OB:et jag får är ganska bra. Dessutom måste jag få ihop mina timmar så att jag kan betala mina räkningar. Vikarier är aldrig säkra på hur mycket de kommer att få jobba.

Egentligen borde jag inte ha gått hit. Jag vet att jag kommer att göra ett dåligt jobb, att jag kommer knappt göra det nödvändiga. Dessutom har jag ont i magen. Sådär nervöst ont i magen. Anledningen är att jag går av sju imorgon bitti och börjar åtta på ett annat boende. En timme att hinna till ett nytt ställe till ett tio timmarspass från ett nio och en halvtimmes nattpass.

Kvällspersonalen rapporterar till mig, inget har hänt, någon har näsblod. Vi går genast upp och börjar "lägga" de få som fortfarande är uppe. Byter blöjor, tar av strumpor, drar fram larmmattor. Jag är noga med att spara på energin, den ska räcka i många timmar till. Till många fler vårdtagare.

Till slut bryter hon tystnaden, hon jag jobbar med.
"Eh, jaha, visst har du jobbat här förut? Jag tycker jag känner igen dig."

Vi utbyter artighetsfraser om arbetet och ett par bajshistorier (det tar sekunder från det att folk upptäckt att de både jobbar på äldreboenden tills de börjar berätta äckliga vårdhistorier för varandra).

"Nehej, vet du vad!" Säger hon plötsligt. "Snart är det OZ, ta en kopp kaffe så gå vi upp en våning och tittar med de andra!"

Jag gillar oz. Eller vem gör inte det. Hej ihjälkramad serie. Jag får ett snabbt referat om vad som hände igår: Alvarez sitter i isolering, O'Reily bråkar med någon och Schillinger försöker hämnas på Beacher. Tydligen så är nattpersonalen så noga med att rapportera vad som hänt i det senaste avsnittet till andra nattpasset att det är det första som man pratar om på rapporten.

Han i rullstolen resonerar: "you'll never get rid of drugs if you don't get rid of the pain.", kaffedoft, fem nattarbetare och en jävla massa lila flexblöjor i storlek medium.

När klockan börjar bli tre börjar jag bli trött på riktigt. Men det är dags för tredje ronden, dags att bita ihop. Kolla blöjan, byta blöjan, slänga blöjan. Arbetsmoment upprepas hundra gånger och jag kommer och tänka på hur många gånger till jag kommer att göra samma repetitiva moment. Tanken är hissnande. Minst 40 år till av blöjbyte, på ett år är det 1924 timmar blöjbytande. Det är 115 440 minuter per år. Fy faan. Fatta vad 115 440 är gånger 40. Det enda som kommer ur den ekvationen är ångest.

"Du är ganska trött va? Du ser himla sliten ut." säger min arbetskamrat medan hon tvättar en patient som gjort ner sig rätt ordentligt.
"Ja, jo, ehum... kanske litegrann, eh."
"Ja, det förstår jag, om du vill kan du få något uppiggande av mig, så att du orkar din stackare."

Vi går ner till omklädningsrummet, hon tar fram sin fejkgucciväska ur sitt skåp och tar fram en ask. En sådan där minttablettsask som antagligen är ganska gammal, det är Oscar den andra på plåtburken. Va är det hon ska visa mig? Koffeintabletter? Jag börjar känna mig olustig i situationen. I ett halvmörkt omklädningsrum står en fyrtionågonting arbetskamrat som ska bota min trötthet och sträcker fram en plåtburk. Hennes nariga, sönderspritade händer håller hårt om den ljusrosa plåtburken. Känslan är en flashback från när jag var fjorton och man stod bakom rulltrappan med någon äldre kille/alkis/person med tveksam moral och köpslog om hur mycket pengar de skulle ha för att köpa ut en liter vin. Det är bara det att den här gången har jag ingen aning om vad det är som erbjuds.

"Vad är det för någonting?"
"Ephedra, det gör så man blir piggare och orkar lite mer. Man kan typ banta på det också. Jag blir skitpigg."
"Eh? Va?"
"Jamen det är typ som ett starkt koffein och man får ingen antikick efter ett par timmar som av kaffe. Och anledningen till att jag äter dem är att jag ska orka träna mer."
"Okej, men det är inte farligt va? Man blir väl bara piggare?"
"Ja, ja, precis, ta tre av mig och så tar du dem när du känner att du börjar bli så där supersupertrött så tar du en till."
"Vart har du hittat dem här?"
"Man köper dem i Danmark eller ja sådär, typ, på nätet."

I brist på andra alternativ sväljer jag ett lakritssmakande ephedrapiller och stoppar de andra två i myntfickan på jeansen.

HERREJESUS. FY FAAN. JAG BLIR HELT SJUKT PIGG. Jag tuggar tuggummi i hundraåttio och börjar städa korridorerna, att sitta still kan jag glömma. Det blir inga problem att jobba resten av dagen, jag sover litegrann på min tvåtimmarsrast och på kvällen är jag tillbaks på nattpasset (de ringde ju och trugade så att jag inte kunde säga nej).

Jag petar i mig ett halvt ephedrapiller och blir klar första av alla med ronden. Jag hjälper de andra och vi tar oss igenom OZ. Jag tar mig igenom hela natten utan problem. När jag går av klockan sju söndag morgon är jag fortfarande pigg trots att jag egentligen har arbetat mer än ett dygn i sträck med timmesraster här och där.

När ephedran äntligen går ur kroppen på söndageftermiddagen så går luften ur mig och jag sover fjorton timmar i sträck. När jag vaknar på måndagen funderar jag på vad faan det var som hände i helgen. I fickan ligger ett halvt ephedrapiller. Jag fingrar på det lite grann och tittar på den svarta färgen. Jag kan inte bestämma mig: det kan vara bra att ha en ephedra liggandes, man vet aldrig när man jobbar dubbelpass, men å andra sidan var det obehagligt att vara så fucked på jobbet.

Jag sätter mig framför datorn. Börjar googla och jag blir obehaglig till mods. I Sverige är ephedra dopingklassat och allting som innehåller ephedra läkemedelsklassas. I Danmark däremot tycker man att det är ett naturläkemedel som vilket som helst. Jag hittar berättelser om folk som deffar (karlar deffar, kärringar bantar) på ephedra, Treo och koffein, hur folk fått hjärtklappning av det och hur folk super på det och hamnar på sjukan.

Ephedra är vanligt bland byggnadsarbetarna. De börjar med ephedra och efter ett tag går de över till den kemiska kusinen amfetamin. Jag läser om hur byggnadsarbetarna som drömde om de snabba pengarna i Norge, hur de istället började knarka för att orka jobba mer och komma hem fortare men aldrig kom de hem med några pengar. Utan när de väl kommer hem är det raka vägen till rehab (om man nu kommer dit, eftersom soc helst endast rehabiliterar heroinpundare).

Men jag skulle aldrig bli hooked säger jag till mig själv. Det vet jag. Jag måste bara palla jobba. Jag tar den halva ephedratabletten jag har kvar, lägger den i en plåtask för öronproppar som jag fått på Hultsfred av Hotell och restaurangfacket förra året. Översta byrålådan, längst in lägger jag den. Där får den ligga tills nästa gång jag jobbar tre pass på raken för att kunna betala hyran. Jag bara hoppas på att det dröjer riktigt länge dit. Än så länge är mina händer inga nariga händer som kramar en ljusrosa ask utan rödmålade naglar som håller i ett vitt plåtetui. Jag kommer att tänka på Oz igen, och vad han i rullstolen sa:

"You'll never get rid of drugs if you don't get rid of the pain."